Fridhemsplan kl 12.45

Hon var kanske fem år, mörk hy och stora mörka ögon. Hon stod och tittade på mig en lång stund, sedan sa hon:

– Du är lika tjock som min pappa.

Det hade hon rätt i, och det sa jag.

Därmed kunde hela historien vara slut. Men vänner av moral, etik och ordning vaknade till runt omkring och talade om hur mycket bättre det var förr och ”såna där ska lära sig folkvett”.

Någon vecka tidigare satt jag på tåget. På andra sidan gången satt ett ungt par, han svart, hon vit, och deras två barn.

In trädde ett äldre par, och hon rynkade genast på näsan som om hon kände en otrevlig odör. Båda iakttog det unga paret och deras barn. Men de uppförde sig exemplariskt, till deras synbara besvikelse.

Ut från stationen kom det äldre paret bakom mig. Hon gick igenom och instämde i de stora ”tankarna” i både Adolf Hitlers och Martin Luthers judehat. Hon beklagade sig över apartheids fall i Sydafrika. Och fördömde blandäktenskap. Hon sa sig be till gud för att sådana skulle förbli barnlösa. När hon upprepade ”Hitler hade inte fel i allt”, vände jag mig om och sa ”Sieg Heil, lilla damen!” Hon bara gapade.

”Jävla nasse!” sa en passerande herre – till mig. Men annars var det tyst.

Vad får man egentligen säga?

karl-erik.nordqvist@dn.se