Fyrverkarbacken 17.42

Det är svårt att tänka sig en mindre attraktiv stadsmiljö än dagens Marieberg. Marieberg? Jag förstår om ni undrar. Flera av mina Stockholmsuppfödda vänner kan inte relatera till namnet. Vilket inte är så konstigt.

Utöver ”DN-skrapan” (som den här spalten bortser från på grund av jäv) talar vi om spridda bostads- och kontorshus utformade för att be om ursäkt för sig själva, men trots detta irriterande i sin anspråkslöshet.
Och ”Dragspelshuset” – detta monument över alla tankar som tänktes fel under 60-talets arkitektoniska raseri. En sextonvåningarsmonolit som hälsar välkommen vid Mälarens inlopp till Murmansk…, ursäkta, Stockholm. Kan vi ha det så? Nej.

Därför var socialdemokraten Tomas Rudins utspel strax före jul berömvärt. S vill bygga ”Marieberg Manhattan”, vilket till en början ska betyda fyra allmännyttiga skyskrapor. Trevligt, kör hårt! Se bara till att landa saken hos Luftfartsverket först. Brommas inflygningsrutt går nämligen rakt över området, vilket kompletterar upplevelsen med en doft av fotogen. När ni ändå är i gång: Säg åt ryssarna att fixa en ambassad med några vanliga hederliga lökkupoler i stället för dagens skokartong. Om nu Putin ska leka imperialist så kan han väl åtminstone göra det med stil.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Instämmer också! Precis som Henke skulle jag gärna återgå lite mer till förra sekelskiftets planideal på många sätt (sluta upp med punkthusen!) men vad gäller skyskrapor så är jag klart mer positivt inställd. Viktigt är dock att de inte blir ensamstående punkthus, utan del av en stadssturktur (ex. som hörnhus i riktiga kvarter). Vad gäller Brommainflygningarna... konstigt att DN-skrapan blev godkäns, men hotellet som hör ihop med nya Råsunda inte fick bli högre än det blev med hänvisning till just inflygningar till Bromma (vilket är ett svar jag fått från Solna Stad). Dags att lägga ner bromma och kanske flytta verksamheten till Tullinge?

Gustav Svärd (Webbsida), 09:59, 10 januari 2012. Anmäl

Instämmer! Man misstar ofta självutplånande för smakfull i svensk arkitektur. Är visserligen ingen större vän av skyskrapor eller punkthus, men alltför många svenska hus hukar inför några få utvalda "monumentalbyggnader" och gör allt för att inte synas. Som någon skrev, själva idén med en stad är att ha hus som skymmer varandra. Det är hög tid att återgå till förra sekelskiftets planideal, kvalitet, attityd och stilar (kanske t o m något inslag av lökkupoler?). Det är riktig stad för de allra flesta stadsbor av idag, oavsett om man läser in imperialism och nationalromantik i det eller ej.

Henke, 02:48, 31 december 2011. Anmäl

E 4 kl 18.49

– Jag ska spränga Sollentuna centrum.

Jag lyssnar av mobilen och blir helt kall på en vintermörk E 4. När kom det här? Klockan är sju på kvällen och sambon bredvid uppmanar mig att ringa polisen.
Lyssnar för säkerhets skull en gång till.

– De ska stänga Nordea i Sollen­tuna centrum. Ni borde skriva om det.

Som journalist har man ständig katastrofberedskap. Strax före jul såg jag snöstormsvarningar på väderprognoserna på tv dra fram över hela Sverige. Larmar omedelbart redaktionen.

– Vi måste bevaka snöstormen. Det kommer att bli kaos i morgon bitti.

Bildredaktören fixar snabbt fram en jourhavande fotograf. Jag ringer SL för att få veta var de står beredda med snöskovlarna. Pressekreteraren äter släktmiddag men lovar att återkomma.

En halvtimme senare meddelar hon att SL:s tjänsteman i beredskap inte hört någoting alls om någon snöstorm i Stockholmstrakten. Det ska bli plusgrader.

De flesta larm till redaktionen blir aldrig någon artikel. En sådan dramavardag skulle ingen orka med. Jag blåser mer än gärna faran över men har ändå alltid beredskap för allt. Som att Nordea ska stänga i Sollentuna centrum. Vi kanske borde skriva om det.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kastellholmen 22.15

Över på andra sidan ser husens upplysta fönster ut som adventsluckor. Jag har aldrig kört bil över Skeppsholmsbron förut, det kändes nästan lite förbjudet. Holmen är nedsläckt så här dags, utom en restaurang med glasveranda som tindrar av alla juleljus.

På bron över till nästa lilla ö fick man inte köra. Två byggnader hade marschaller utanför porten – båda abonnerade för julfest. Det är den tiden på året då stora sällskap som bara har det gemensamt att de jobbar ihop umgås över stora mängder mat.

Grupperna står ut på flera sätt. De är ofta i mer blandad ålder än vad som är vanligt på krogen, många är finklädda på det där ”gå bort”-sättet och alla ser lite lagom borttappade ut som när man anmodas prata, men kanske inte riktigt vet om vad. Det brukar lätta efter glöggen.

Klockan är inte mycket när jag går hem. Tillställningarna jag går förbi ser ut att ha varit städade med tidiga uppbrott. Den jag var på ska fortsätta ett bra tag till.

För precis ett år sedan stod jag på samma plats, och då gnistrade hela Stockholm vintervitt. Nu är natthimlen beckmörk, vattnet svart och trottoaren glittrar regnvåt. Det är vackert det också.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Järnvägsbron 8.46

Det slamrar plåtigt när ett pendeltåg rullar förbi. Lite senare dundrar det mäktigt när X 2000 närmar sig. Här på gång- och cykelbron intill järnvägsspåren mellan Slussen och Riddarholmen hör ett vant öra skillnaden mellan olika tåg. Och skakningarna från de enstaka godståg som passerar är något annat än småsmattret från ett pendeltåg.

Det finns vackrare platser än den här bron. Men för den som vill känna miljövänliga tågljud skära genom det dova bruset från en ständigt malande bilström är den en oundviklig väg över stadens vatten. Intill gångbron byggs en del av Citybanan som är så komplicerad och innovativ att den fått pris. I framtiden ska pendeltågen gå i en tunnel som sänks ned i delar och fogas ihop djupt där nere.

Pendeltågstunneln går lös på 17 miljarder och den historiska bebyggelsen på Riddarholmen är anledningen till att den byggs. Källarna till adelspalatsen skulle nämligen naggas i kanten av nya spår i dagsljus. Sänder en tacksamhetens tanke till de makthavare som i slutet av 1800-talet bestämde att flera hus skulle rivas för att ge plats för järnvägen. Utan deras framtidstro hade tågtrafiken söderifrån slutat vid Stockholms södra och tågtrafiken norrifrån vid Centralen.

anders.sundström@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det hade varit betydligt smartare med en Sthlm södra och en Sthlm norra med bara ett enkelspår emellan.

Nilsson, 13:40, 11 januari 2012. Anmäl

[...] SvD,SvD,DN, Like this:GillaBli först att gilla denna post. [...]

Kina och EU bakåtsträvare! « Lapsus Dei (Webbsida), 12:36, 23 december 2011. Anmäl

Kransen kl 16.15

Jag blir sällan arg, men vid sällsynta tillfällen kan jag å andra sidan bli riktigt arg. Det kommer alltid oväntat, som om något okänt plötsligt tar över ens kropp. Senast det hände var för ett knappt år sedan, på tunnelbanan.

Det är eftermiddag, halvfullt i vagnen. En bit bort sitter fyra tonårstjejer och diskuterar högljutt. De pratar om en klasskamrat. Jag försöker tänka på annat, men varannan mening når mig.

”När hon sätter sig bredvid mig, då går jag. Gud, vad hon är äcklig.”

Jag är i efterhand inte helt säker på att det är vad de säger, men det är vad jag hör.

Kanske är det minnet av hur det kan vara att vara barn som kommer över mig. Plötsligt står jag i gången, bredvid tjejerna. Jag hör mig ryta att det är de som är äckliga och att om jag vore dem så skulle jag sluta prata. Fast jag använder lite grövre ord, tyvärr.

Halva jag står där och gormar och den andra halvan står bredvid och betraktar häpet den inte särskilt vackra scenen.

”Jag har inte gjort något”, piper två av tjejerna. De andra ser kaxiga ut. Plötsligt rinner ilskan ur mig. Jag går till min plats. ”Vi får väl prata om vad vi vill”, muttrar de efter mig.

Annars är det knäpptyst i vagnen. Folk stirrar ut genom fönstren, ned på sin telefon.

Jag funderar över händelsen ibland. Det har tagit tid att inse att det kanske är jag som är skurken i den här historien.

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gallerian kl 14:30

Jag vistas nästan aldrig i city. Har svårt för flaggskeppsaffärer och varuhus, inte minst instängda gallerior. Jag lider av shoppingångest och enda syftet med att tränga ihop många affärer i en specialbelyst byggnad är att förleda mig in i konsumtion. Jag går lätt på det, därför håller jag mig borta.

Men nu är jag i alla fall där, på väg in i Gallerian. Det ser riktigt hemtrevligt ut. Den glittrande julgranen i taket får mig att känna mig hemmastadd och trygg. Jag handlar, å vad jag handlar. Det är riktigt kul. Det enda av mina sinnen som inte just nu stimuleras av nybakad kakdoft, Stomatolleende försäljare och blinkande stjärnljus uppfattar en svag ton av sång. Körsång. Är det…? Ja, det är det. Anonyma shoppare på spridda platser byter plötsligt riktning och förenas i en koreograferad a cappella-kör. Folk fnittrar, andra fotograferar. Det är ren och skär lycka – i gallerian.

Det goda humöret förbyts i irritation – så lättköpt är jag inte. Jag menar – ”Tänd ett ljus” – med Triad från 1987. Kunde de inte ha kostat på sig en bättre låt? Om de hade spelat christmas carols hade jag fan gått loss på Clas Ohlson.

josefine.hokerberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Balla Jossan.... Alraaajt..

Annonym shoppare, 20:25, 20 december 2011. Anmäl

Karlaplan 19.01

Promenader om kvällen i en stad som ligger i dis, blåst och regn. Nobelfebern har nu nästan klingat av.

På Karlavägen ligger kiosken där Ingmar Bergman köpte kvällstidningarna. Han fick aldrig Nobelpriset. Men så var han ju också mest filmknutte och teaterman.

Kommer fram till Karlaplan, ett pampigt harmoniskt torg, som skulle vara än mer homogent om inte ett av de gamla husen fallit offer för rivningsraseriet och ersatts med en modern byggnad.

Då – på 1960-talet – hade någon skrivit en vädjan på fasaden att inte riva eftersom Strindberg bott i huset i hela tio år. Strindbergshuset var k-märkt men byggherren lyckades ändå få lov att riva för snöd vinnings skull.

Strindberg bodde på adressen när världens första Nobelpris delades ut år 1901 till den mediokre Sully Prudhomme. Då skrev bland annat Selma Lagerlöf, Werner von Heidenstam och August Strindberg ett öppet brev till den ryske författaren Leo Tolstoj och beklagade akademiens val. Sedermera fick Lagerlöf och Heidenstam Nobelpriset, men inte Strindberg.

Snart ger han igen – helt år ska han firas, spelas och läsas. Vilka Nobelpristagare kan glädja sig i graven åt något liknande?

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rålambs­vägen kl 08.23

Det finns en K-brunn på Rålambsvägen som jag går på varje vardag, tänker två namn och känner en enkel värme i bröstet. Det finns en ledstång till en trappa vars avslutande böj tycks som gjord för min hand och i en av stans tunnelbanestationer finns en barnvagnsramp där jag alltid glider ner, fort och glatt och med armarna rätt ut – jag är 42 år och den här stan är full av mina saker.

Det finns en spricka i en mur som är märkvärdigt vacker och som jag alltid tänker att jag borde fotografera – men det gör jag aldrig och det kommer jag aldrig att göra.

Och det finns, på promenaden längs Norr Mälarstrand, en staty som från ett visst håll ser underbart ekivok ut och i en av stadens parker finns en grop där man ska gömma sin önskelista så att tomten hittar den och häromdagen, i det vilda vädret, tyckte jag att utsikten från Västerbron bara var min. Jag log en stund åt min inskränkthet innan jag insåg: det är sant. För det spelar ingen roll om nån annan kliver på samma brunnslock, glider i samma barnvagnsramp eller gillar samma spricka. De är lika mycket mina ändå. För det finns så mycket vackert i den här stan, och det finns saker som inte blir mindre, utan större, när man delar dem.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skurubron kl 16.48

Han hette Söderberg och var chaufför på Mjölkcentralen. Minnet av honom dyker alltid upp när bron ska passeras. Jag skulle göra en historik om Eriksdalsbadet då han dök upp som en sensation 1928.

Efter vadslagning på ett av Söders fik, hade han gjort slag i saken. Visst går det att överleva ett hopp från Skurubron! Han satte sig omedelbart i en droska och gav sig i väg.

Skurubron var Nordeuropas största betongbro och det var enligt artikeln på DN:s förstasida över 33 meter ned till vattenytan. Hopphöjden var ett slags världsrekord. På DN:s bild poserade han med sprucken baddräkt och aningen blåslagna ben.

Redan nästa dag var han dragplåster på en simgala vid Eriksdalsbadet. Stockholmarna köade långt upp på Ringvägen för att få se mirakelmannen kliva upp i hopptornet.

Mer än femtio år senare fick jag intervjua honom.

– Jag bad taxiföraren att stanna mitt på bron och vänta. Men när han såg att jag satte på mig baddräkt ville han ha betalt i förväg, mindes den nu 85-årige hopparen.

Hur gick det till, frågade jag.

– Det var bara att klättra över staketet!

Sedan fick han uppträda på nöjesfältet Gröna Lunds föregångare. Där lät han sig falla från en hög mast rakt ned i en tunna. Men han återgick snart till vardagen och sadlade om till fotograf.

jan.falk@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hamngatan kl 23.49

Året var 1993. Den ljushåriga tjejen var fin och log vänligt och hon hade nog fått i sig ett par folköl, liksom jag. Jag frågade henne vad hon hade för riktnummer och hon svarade ”019”.

Det var Vattenfestival och höstterminen befann sig alldeles runt hörnet, bidade sin tid medan vi ungdomar tog sommarens sista danssteg.

Skolstart var förstås ångest, sommarlov dess antites. Vattenfestivalen gav oss en andningspaus från våndan över dagarna som rann i väg. Augusti redan. Det där lovet som hade verkat så långt när vi klev in i juni hade sprintat i väg och var nu en liten prick borta vid den rosafärgade horisonten.

Riktnumret gjorde mig glad. Hade hon svarat 08 kanske jag hade skojat mig vidare men 019 lovade mjuk åtrå inför huvudstaden och den unga frihetskänslan som ett par dagar ifrån hemorten gav och vi promenerade genom Kungsträdgården, över Skeppsbron och där – i en gränd – kysstes vi.

Det var inte mer avancerat än så men det räckte. Det tvåsiffriga riktnumrets lockelse, alltid en pålitlig raggkamrat. Jag följde henne till Slussen och väntade tills tunnelbanan kom, kramade henne och vandrade tillbaka till T-centralen.

Det finns människor som vill beröva 08:or detta. Jag står inte på deras sida.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0