Hantverkargatan 20.24

3:ans buss stannar vid Kungsholms kyrka och ett spöktåg stiger på. Deras ansikten – två tonårsflickor på rad, en pojke, en ryggsäck i 25-årsåldern – är upplysta underifrån av ett kallt sken.

De är knäpptysta, sträcker ut armen och blippar SL-kortet men släpper inte för en sekund mobilskärmen med blicken.

Chauffören kunde sitta naken bakom ratten, bussen kunde vara befolkad av babianer.

Ingen av dem hade reagerat.

Fridhemsplan, eftermiddagen därpå: en ung kvinna tvärstannar på trottoaren mitt i matkasserusningen och orsakar en seriekrock av barnvagnar och stressade shoppare.

Hennes nacke är böjd över mobilen och hon fingrar frenetiskt. Hon märker inte ens att vi plockar ravioliburkar, nappar och kattmat ur rännstenen.

När slutade alla under 30 att bry sig om omvärlden? Den verkliga, vill säga, inte den virtuella.

Tunnelbanevagnarna är fulla av solitärer i telefonbubblor. Det är inte längre svårt att hitta någonstans att vila blicken, ingen tittar upp.

Snart är det bara vi åldringar – och mycket små barn – som njuter av ljusglittret när 4:an rullar över Västerbron i skymningen.

Så riv Slussen och smäll upp skyskrapor på Skeppsholmen. Vi är inte många kvar som ens skulle märka det.

mia.tottmar@dn.se