Rydbo kl 08.38

Det lilla tåget stannar i skogen. På ena sidan skymtar bara skog i gryningsljuset. På andra sidan skönjer jag några radhus bland granarna.

Efter en stund – som nog bara är en minut men känns som en evighet – meddelar lokföraren att vi inväntar ett tåg vi ska möta. Det dyker upp efter en ny evighet – som kanske är två minuter.

Jag trummar med fingrarna, kollar på telefonen om jag fått några mejl och suckar ljudligt. Mina medresenärer ser ut att ta det lugnt. De är på väg till jobbet och åker här nästan varje dag. Jag har varit hos tandläkaren som jag har kvar i Åkersberga som jag lämnade för 14 år sedan.

Den årliga turen jag gör för att jag inte orkat byta tandläkare blir längre för varje gång. Tåget går sååå sakta och stannar sååå länge på de små stationerna.

När jag bodde långt från Sergels torg överlevde jag långa dagliga resor utan att få några kroppsliga eller själsliga men – vad jag vet. Nu när jag bor i innerstan blir jag stressad och galen när cykeln är trasig och jag ser på den elektroniska ljustavlan att bussen dröjer två – eller ännu fler – minuter.

Kan det möjligen vara så att vi inte alltid mår så jättebra av att veta exakt när en buss ska komma. Speciellt som en bussminut sällan är synonym med en riktig minut.

anders.sundstrom@dn.se