Skärholmen kl 18.44

Vi är på Stadsteatern och ser Pablo Leiva Wenger göra en vansinnigt fin insats i monologen ”127”, som har skrivits av hans bror Alejandro Leiva Wenger.

Det är den träffsäkert gestaltade barndomskompisen Timmy som får mig att börja gråta. Först när han lojalt tar på sig skulden för alla bus, sedan när…

Jag vill inte avslöja handlingen, men invandrarförorternas historia är full av människor som inte lyckades, som aldrig fick chansen eller som stupade halvvägs.

Eller som inte vågade. Som tänkte att risken att inte klara det man föresatt sig är för stor. Att den eventuella vinsten inte är värd straffet för att bryta med invanda mönster och pressande kompiskonstellationer.

Det finns ett destruktivt förhållningssätt i vissa grupper, ofta socioekonomiskt svaga: Försök inte ens. Gör du det är du en tönt. Du kommer ändå inte lyckas, så varför slösa din tid? Tro inte att du kan bli en av ”dom”.

Attityden är svår att upptäcka och ännu svårare att komma åt, dess intrikata kontrollmekanismer ofta dolda för vuxenvärlden. Utanförskap skapar egna lagar. För varje ny paragraf blir utvecklingen svårare att vända.

Jag hoppas att gästspelet ”127” återvänder. Skicka ut Pablo Leiva Wenger i skolorna. Låt politikerna se. Vi behöver diskutera det här.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Anna, du har nog missuppfattat. Det handlar inte om att man inte får chansen, det handlar om att man inte vågar ta den. Det kan bero på kvävande föräldrar, mobbing i ungdomsåren eller som i pjäsen en diskurs inom din umgängeskrets som håller dig tillbaka.

Mickel, 03:06, 10 april 2012. Anmäl

Det är en missuppfattning att bara invandrare har detta problem. Det finns många ursvenska människor som aldrig får en chans.

Anna, 09:22, 8 april 2012. Anmäl

Det här är jätteintressant. Ett liknande scenario beskrev Ivar Lo Johansson i "Kungsgatan", om klassresan och att hindras av inställningen i den egna gruppen.

Mats R B, 22:30, 30 mars 2012. Anmäl

Det är nog sant. Dock är det nog lika sant att samma fenomen går att hitta hos många från andra grupper i samhället. Det vet jag av egen erfarenhet.

AL, 14:27, 30 mars 2012. Anmäl

Gjörwellsgatan kl 09.10

Morgonmöte på bildredaktionen. Uppdragsredaktör Sanna går igenom fotouppdragen. Ett handlar om att fotografera en hantverkare på Södermalm. En kollega med bistra erfarenheter delar ut några spefulla tips om uppdragets utförande. ”Man borde ringa och berätta att man kommer någon gång mellan 06 och 17, anlända ett par timmar sent, mumla någonting om fel kamerautrustning till den typ av bild som ska tas och vända i hallen.”

Morgongenomgången av bilduppdragen på Dagens Nyheter är stunden då frågan ”Vad gör du i dag?” konkretiseras. Det kan vara att fotografera hantverkare, (som för övrigt var en trevlig man), att snabbt packa för en resa till Västbanken eller ta ett porträtt av Ben Kingsley på Grand Hôtel. Vi fotografer är ständiga resenärer i mänskliga möten och världen är bildligt talat vår arbetsplats. En afton går jag och sambon Christina på biografen Victoria. Den palestinska dokumentärfilmaren Emad Burnat beskriver konsekvenserna i hembyn Bilin när de mister sin odlingsmark på grund av en så kallad bosättning. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att möta världen i all dess sorg, glädje och komplexitet. Det kan räcka med Götgatan 65.

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gamla Brogatan 1982

För mig var Stockholm en gång i tiden synonymt med Gamla Brogatan.
Jag växte upp i Katrineholm och under några år i tonåren var ”att åka till Stockholm” detsamma som att shoppa – helst på den coolaste gatan av dem alla, Gamla Brogatan. Tåget till Stockholm tog en timme dit, en timme hem och vi åkte så ofta vi hade råd, vilket inte var ofta alls.

Efter lyckad shopping belönade vi oss med att dricka Fanta och äta fascinerande små hamburgare på Clock vid Hötorget.

Favoritaffärerna var Randiga rutan och Sko Uno. Vi köpte t-tröjor, halsband och någon enstaka gång ett par jeans. Bootsen i skylten på Sko Uno kunde vi bara drömma om; så mycket pengar hade vi aldrig. Men det gjorde ingenting. Det viktiga var att det man handlade syntes. En gång kom jag hem med nitarmband och ett rejält nitbälte (som skulle hänga på höften över den noggrant sönderrivna collegetröjan), en annan gång fyndade vi neonfärgade strumpor. Kompisen köpte rosa, jag gröna. Sedan bytte vi vänstersockor med varandra.

Det gav maximal effekt när vi gick genom korridorerna i Nyhemsskolan hemma i Katrineholm på måndagen: en neonrosa strumpa på ena foten och en neongrön på den andra.

Och när någon frågade ”Var har ni köpt dom där?” var saken fullbordad. Då kunde vi ju svara ”I Stockholm.”

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Gamla Brogatan 1982 [...]

Gamla Brogatan 1982 | Shopping Program (Webbsida), 15:21, 28 mars 2012. Anmäl

Bålsta kl 10.42

Precis när cykelsäsongen ska börja är hojen väck. Det är inte första gången jag drabbas, låsen till trots.

Den här gången får tjuven dock finna sig en hel del arbete och pengar för att få cykeln att rulla. Bland annat behövs nya bromsar, ny kedja och det skeva bakhjulet måste bytas ut.

Men för mig gäller det att köpa en helt ny, helst till ett bra pris. Hur gör man? En av sonens kompisar lyckades för ett antal år sedan få en rejäl rabatt genom att köpa in fem hojar. Plötsligt cyklade hela kompisgänget på samma märke. Innan även dessa togs om hand av andra behövande.

Själv åker jag till polisens cykelauktion i Bålsta. Hundratals upphittade tvåhjulingar ska i rasande fart få nya ägare. Cyklarna visas på bild och utgångsbudet ropas ut i högtalaren. Det gäller att hänga med i budgivningen, för ett tu tre går klubban i bordet.

Det känns osäkert i början men plötsligt har jag ropat in en för 300 och en annan – helt ny och oanvänd – för bara 600 kronor. Båda långt under utropspriset.

Uppställda hemma konstaterar sonen att den billigaste var en av kompisens gamla hojar. Då hade den kostat 1.500.

jan.falk@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Västerbroplan kl 09.00

Befinner mig på ettans buss på väg till jobbet. På sätet framför sitter två tonårsglin.

Den ene är kort och finnig med barnsligt ansikte. Den andre är gänglig med begynnande små mustaschstrån. De snackar träning och kosttillskott. Målmedvetet – som om det rörde sig om ett examensprov.

”Jag har köpt hem ett kilo av den där med hallonsmaken. Man blir fett mycket starkare”

”På nätet eller? Den går ju inte att köpa i affär”

”Ja. Mamma betalade med sitt kort.”

”Banansmaken är den enda jag kan svälja. Jag lyfter dubbelt på den”, säger den korte, vars bröstmått och kroppsspråk inte på något sätt stämmer överens med årskursen på matematikboken som sticker upp ur väskan.

”Men… de där tabletterna som vi köper, är de doping?”, undrar den smale mustasch-konnässören.

”Nej, nej. De är mineraler”.

”För det är inte så kul om man av misstag knarkat doping i ett år”, säger han och skrattar till innan de slänger på sig skolväskorna och går av.

Som att tonårskillar har det lättare än tjejer. Dagen därpå briserar nyheten om att kosttillskott kan orsaka hjärnblödning.

josefine.hokerberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

[...] Off Västerbroplan kl 09.00 – Dagens Nyheter – dn.se 03/26/2012 Västerbroplan kl 09.00Dagens NyheterDe snackar träning och [...]

Nyheter om kosttillskott – #1 | Nyheter & Tips (Webbsida), 16:18, 26 mars 2012. Anmäl

Hur kan en förmodat vuxen människa som den här Josefine Hökerberg skriva något sånt här? Hon kan inte ha mycket karaktär eller mycket att göra om hon kan sitta och fylla ut ett blog-inlägg med så många förolämpningar av unga pojkars utseende.

Robban, 14:11, 26 mars 2012. Anmäl

Tackar för studien, tror faktiskt jag läst om den förut. Men DMAA är väl redan dopingklassat. Och det är väl 1 fall i studien som kan ha haft samband med hjärnblödning? Att sen påstå: 'Kosttillskott kan orsaka hjärnblödning' är ju ungefär som 'Fotboll kan ge hjärtstillestånd'.

Anon, 13:09, 26 mars 2012. Anmäl

Ang. kosttillskott och hjärnblödning: "Another bitter pill: a case of toxicity from DMAA party pills”. Gee P et al. N Zeal Med J 17 December 2010;123:124-127

Ann, 12:55, 26 mars 2012. Anmäl

Ja, allvarligt talat, upp med den referens till 'att kosttillskott kan orsaka hjärnblödning'.

Anon, 12:42, 26 mars 2012. Anmäl

Nu vet jag inte riktigt vad betydelsen av kosttillskott i det här fallet, men snälla skriv det sakligt. Det är uppenbart att du saknar kunskap inom området. Det är som att skriva att du kan dö av mat (ja du kan ju sätta det i halsgropen).

Janne, 12:22, 26 mars 2012. Anmäl

Västra Trädgårds­gatan kl 10

Ivar Tengbom skapade palatset åt tändstickskungen Ivar Kreuger, och det är så tjusigt att man dånar. Detaljer från stilrent tjugotal och modern, god smak smälter samman i en skön förening. Toaletterna är idel ädelträ, marmor och rosenolja.

Alltså på riktigt – rosenolja. I en liten flaskvas finns en ros som visar sig vara fejk och i stället för stjälk sitter ett snöre, nedsänkt i oljan.

Nu är huset ett konferens- och kontorshotell, tidigare var det investmentbanken Carnegies kontor. Det var lika flott då.

Yrket gör att jag får glänta på dörren till många olika arbetsplatser.

Tänk att ha ett kontor där man vill klä sig i House of Elliot-klänningar och skrida runt mellan rummen!

Vardagen tar mig till andra miljöer.

För några helger sedan var jag i ett ordinärt omklädningsrum och en gympasal för skolbarn i mellanstadiet. Där var det inte alls lika fint. Det var precis så sjaskigt – eller sjaskigare – som jag själv minns skoltiden. Fukt- och svettlukt. Blöta pappersslamsor på toagolvet.

Tänk att ha en arbetsplats där man vill lämna rummet innan arbetsdagen ens börjat!

Så borde det inte få vara.

virve.hedenborg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadshuset kl 18.30

Första Mosebok i Bibeln berättar om att männi­skorna ville bygga en stad med ett torn som nådde ända upp till himlen. Tanken var att detta skulle göra deras namn kända över hela världen.

Genom historien har berättelsen om Babels torn tolkats som ett tecken på mänskligt övermod. Efter att Gud beskådat det enorma byggnadsverket ville han därför skapa förvirring i folkets språk; ”så att den ene inte förstår vad den andre säger”.

Nu läser jag om att allt fler vill bygga höga hus i Stockholm. Visserligen har jag inget principiellt emot hus som är fler än några våningar höga – men de måste vara vackra.

De senaste årens Stockholm inger farhågor när ropen nu skalla: ”Högt ska det vara!” Ta som exempel ”Waterfront”, med kontor och hotell nära Centralstationen. Byggnaden ”lär” ha en spännande modern design. Och utsikten sägs vara sååå läcker. Inifrån, javisst. Men på utsidan är kongresskomplexet dock ohyggligt fult. Tur att det inte blev högre.

Ett par hundra meter bort ligger Stockholms stadshus, en av landets mest kända byggnader. Tornet är 106 meter högt – och mycket vackert. Arkitekten Ragnar Östberg visste vad han gjorde. Högt kan bli vackert – om man inte drabbas av övermod.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Håller med föregående kommentatorer. Se bara på alla nya balla byggnader (höga som låga) i Kina, främst då Shanghai och Peking. Stockholm är visserligen fint men också väldigt tråkigt. Man kan faktiskt dela upp staden och behålla stadsdelar med tidstypiska byggnader och samtidigt bygga nytt och då med lite vågad och kul arkitektur. "Skrapan" på medborgarplatsen skapade också ramaskri då det ansågs bli för högt men är det väl inte så många som klagar.

Fredrik, 09:15, 23 mars 2012. Anmäl

Tycker också att Waterfron är vackert och vågat. Vad är det som gör att politiker och "tyckare" i den här stan är så rädda för allt som sticker ut eller sticker upp? Titta på Köpenhamn med sitt operahus och med statsnbiblioteket, "den sorte diamant" eller Oslo med sitt nya operahus som verkligen sticker ut. Tycker att våra folkvalda måste våga mera och inte fortsätta vara historiekramare! Och Östbergs stadshus var väl nog så utmanande när det byggdes. Så fortsätt i den andan! Våga bygg moderna, utmanande hus i centrala stan!

chekblsd, 07:45, 23 mars 2012. Anmäl

Vilken tur att smaken är olika. Jag cyklar förbi den av dig bespottade byggnaden varje dag och jag tycker den är riktigt snygg. Tänk var tråkigt om alla hus i staden såg likadana ut, bara för att någon tyckte att just de husen var finast.

KA, 07:10, 23 mars 2012. Anmäl

Alla spännande och coola exempel på höga hus slutar ju bara som exempel på papper. Ingen tjänsteman verkar vara intresserad av att göra något åt frågan utan sätter upp murar av byråkrati ivägen. Politikerna vågar inte fatta modiga beslut eftersom de riskerar skäll i media - inte för att majoriteten inte vill ha höga hus utan för att en liten högljudd minoritet lierat sig med media (jmf TV-eken & Slussen). Alla spännande förslag på hus att ersätta nuvarande Scandic Continental har ju slängts i papperskorgen enbart för att de var höga. Skanal!

Calle, 16:44, 22 mars 2012. Anmäl

Håller med i princip, men inte i sak. Stadshuset är vacker på nära håll, med sina fina detaljer och hantverk, men på lite avstånd liknar det mest en tråkig landsortskyrka. Då tycker jag flera av de hus som revs i city skapade betydligt mer av urbanitet. Återuppför det bästa av dessa och bygg i den stilen när delar av Gärdet exploateras, det är vad Stockholm egentligen skulle behöva.

Nülle, 16:11, 22 mars 2012. Anmäl

Klövberget kl 14.18

Plötsligt är det tyst. Som i graven. Fem ungar i åldrarna fem till tio år är bara borta. Den första känslan är lättnad – att bara för ett ögonblick få slippa den kakofoni av ljud de gemensamt kan åstadkomma är som ett slags audiellt andrum för trumhinnorna.

Men sen…

Tystnaden blir snabbt brutal. De kan vara var som helst – inuti berget. De flesta öppningarna till de kringelkrokiga – vissa korta, andra betydligt längre – grottgångarna är inte anpassade för vuxna.

Vi hör vinden. Våra egna andetag. Men inga barn. Vi ropar först lite försiktigt, men snart står vi föräldrar där och vrålar. Kom fraaaaaaam, nu är det inte roligt längre!!! Varför band vi inte fast dem någonstans? Varför insåg vi inte att Klövberget (sydvästra ­Tyresö) inte är någon lämplig lekplats för gränslösa barn?

Så sticker små huvuden försedda med pannlampor fram lite här och var mellan klippskrevorna. Leendena går från örsnibb till örsnibb. Glömt är morgonens tjat om att de hellre ville gå på bio eller åka till Husbybadet än att sticka ut på utflykt.

”Mamma, det här var ju awe­some”, kläcker sjuåringen ur sig.

”Vad var det jag sa?”, kontrar jag.

Vårsolen har värmt upp klipporna. Barnens små hjärtan tickar för Stockholm, de fantastiska, äventyrsmöjligheternas län.

ulrika.by@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Roslags­stoppet kl 15.47

Jag vet inte om buss 676 mellan Leatherhead och Walton-on-the-Hill i södra London trafikeras av dubbeldäckare. Men i somras ersattes i alla fall de långa blåbussarna på linje 676 mellan Stockholm och Norrtälje av nya tvåvåningsbussar.

Dubbeldäckarna väckte genast stort intresse hos barnen – och deras far.

Till premiärturen kom vi i god tid för att får platserna längst fram på övervåningen. När bussen gled i väg längs Valhallavägen kunde vi nästan tro att det var vi som körde. Utsikten över båtarna i Brunnsviken var strålande och långt innan bussen stannade vid Danderyds sjukhus kunde vi se hur många som skulle kliva på.

Själv mindes jag känslan när jag för första gången upptäckte Londons gator från soffan längst fram en våning upp på en Routemaster – Londons klassiska dubbeldäckare.

Men, det måste medges – visst är utsikten något mer spännande längs Oxford streets myller än över motorvägsavfarterna, viltstängslen och de planterade skogarna som kantar motorvägen till Norrtälje.

Så det är bara att hoppas att vi snart kan åka dubbeldäckare även längs den vackra kustvägen 276 mellan Åkersberga och Norrtälje.

Där skulle man ha betydligt mer behållning av att sitta längst fram en trappa upp i en tvåvåningsbuss.

hans.arbman@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norr Mälarstrand kl 10.43

Vid trafikljusen på Norr Mälarstrand intill Smedsuddsbadet glider en BMW upp i vänsterfilen. Förarens taktik är uppenbar: han tänker smita förbi för att komma först när de två filerna smälter samman till en lite längre fram.

När ljusen slår om till grönt stampar jag Toyotans gaspedal i botten. Ha! BMW:n tvingas inta en förnedrande position bakom mig.

I Stockholmstrafiken pågår ett allas krig mot alla. Striderna rasar på gator, trottoarer och övergångsställen under fältropen “Kör föfan!”, Idiot!”, “Passa dig, din jävel!”

Att köra genom stan i rusningstid kan förstås fördunkla sinnet hos vem som helst. Men ändå – varifrån kommer all frustration och aggressivitet i trafiken? Svaret finner man nog någonstans i själens mörkaste skrymslen dit solen aldrig når.

I huvudet på dessa män, ja, det handlar nästan uteslutande om manliga bilister, tycks det surra ungefär så här:

Släppa fram andra bilar? Dom får skylla sig själva ju.

Använda blinkers? Det angår väl ingen vart jag tänker köra.

Stanna för rött ljus? Aldrig i livet, när jag äntligen fått upp farten.

Det finns forskare som hävdar att våra beteenden i trafiken speglar samhällsutvecklingen. Om de har rätt är samhället illa ute.

sigge.anderberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

När du skriver "I huvudet på dessa män" låter det som du inte själv tillhör denna skara du nämner, vilket i själva verket du påvisar att du gör med ditt beteende att inte låta någon åka förbi dig?

Anonym, 09:56, 20 mars 2012. Anmäl

Visst, forskarna har rätt. Redan från daghemsstadiet lär vi ut: ONLY me!

Bertil, 14:55, 19 mars 2012. Anmäl

Mitt i prick och det enda som kan förena dessa bilister är behovet av att bygga mer och mer vägar.

Tobias (Webbsida), 13:35, 19 mars 2012. Anmäl