Klövberget kl 14.18

Plötsligt är det tyst. Som i graven. Fem ungar i åldrarna fem till tio år är bara borta. Den första känslan är lättnad – att bara för ett ögonblick få slippa den kakofoni av ljud de gemensamt kan åstadkomma är som ett slags audiellt andrum för trumhinnorna.

Men sen…

Tystnaden blir snabbt brutal. De kan vara var som helst – inuti berget. De flesta öppningarna till de kringelkrokiga – vissa korta, andra betydligt längre – grottgångarna är inte anpassade för vuxna.

Vi hör vinden. Våra egna andetag. Men inga barn. Vi ropar först lite försiktigt, men snart står vi föräldrar där och vrålar. Kom fraaaaaaam, nu är det inte roligt längre!!! Varför band vi inte fast dem någonstans? Varför insåg vi inte att Klövberget (sydvästra ­Tyresö) inte är någon lämplig lekplats för gränslösa barn?

Så sticker små huvuden försedda med pannlampor fram lite här och var mellan klippskrevorna. Leendena går från örsnibb till örsnibb. Glömt är morgonens tjat om att de hellre ville gå på bio eller åka till Husbybadet än att sticka ut på utflykt.

”Mamma, det här var ju awe­some”, kläcker sjuåringen ur sig.

”Vad var det jag sa?”, kontrar jag.

Vårsolen har värmt upp klipporna. Barnens små hjärtan tickar för Stockholm, de fantastiska, äventyrsmöjligheternas län.

ulrika.by@dn.se