Hötorget 13.23

Jag ser honom på andra sidan gatan, på väg från Kungshallen mot T-centralen, och hans barndoms anlete faller omedelbart ned i mitt inre; hans tjusigt självlockiga hår, det charmiga leendet.
Nu är hans hy matt och blek. Det är droger som får hans ögonlock att klippa men han är glad, för min skull.

Människor rusar fram och tillbaka på var sin sida om oss på trottoaren, dörrar öppnas och take away-muggar bärs ut, mobil­telefoner trycks tätt mot öron. Folk skrattar.
Mitt flin har stelnat i medlidsamhet och mina ögon skulle säkerligen avslöja mig men jag tror inte att han märker det. Han är ärrad av knark men fortfarande vacker, utan missbrukarens hasande gång. Hållningen har han kvar.

Jag ser honom på fotbollsplanen, oftast bäst av oss alla. Jag ser honom i studion och hör honom sjunga. Han tog plats så länge han var bra på saker. Men han tappade allt.
Kanske blev oket från uppväxten för tungt att bära och när musikkarriären dog var det som om han inte orkade mer. Och ändå förmår han vara stolt över mig. Hans hjärta var alltid stort nog för andras drömmar och drogerna har inte tagit det ifrån honom.

Jag får skylla mig själv, säger han oväntat och försvinner Kungsgatan bort. Men du hade det aldrig lätt, tänker jag.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gjörwells­gatan kl 17.20

Springer och springer men kommer inte ur fläcken. Det börjar omedelbart göra ont i vänster vad. Hoppas det inte förstör chanserna att spela med Sannadalsgrabbarna i nästa handbollsmatch. En muskelsträckning i min ålder är inte att leka med. Man vill ju inte som Pär på jobbet få diagnosen ”gubb-vad” av en luttrad företagsläkare.

Det är några månader kvar till Stockholms halvmaraton och jag haltar vidare mot en eventuell formtopp eller vad det nu kan kallas när idrottskarriären skymtar avlägset i backspegeln.

Löpbandet på gymmet snurrar högljutt och i högtalarna låter det som om något popbands synt har hakat upp sig. Jag sätter på mig hörlurar för att lyssna på en podcast från radions ”På minuten”. En halvtimmes trivsamt pladder med bland andra skådespelaren Pia Johansson och Hans Rosenfeldt. Utmärkt flykt från smärta i muskler och andnöd. Men först ett nyhetsinslag från Ekot som består av ännu ett avslöjande kring den svensk-saudiska vapenaffären följt av politiker som distanserar sig från allt som kan stavas ”ansvar” med undanglidande meningar.

Vad det gäller det saudiska debaclets politiska efterspel verkar det dessvärre finnas bäring för det gamla skämtet: ”Hur vet man att en politiker ljuger? Läpparna rör sig.”

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Telefonplan kl 7.42

Måndag morgon. Det regnar – alldeles normalt regn som omväxling till det snöblandade otäcka man nästan vant sig vid. Tunnelbanevagnen in mot stan är fullpackad av glåmiga, trötta människor som utstrålar att det här inte är veckans favoritstund.

Undantaget är ett ungt par som står tätt omslingrade vid mittstången. De är i 18–20-årsåldern och ser ut som alla andra i sina svarta jackor och blåjeans. Men de lyser, inneslutna i en egen liten bubbla. Vi andra finns inte.

Konversationen är inte av Nobelpriskaraktär:

”Va sa du?” Fnitter. ”Din näsa…” Puss. ”Min näsa, vadå?” Fnitter, puss. ”Din näsa är kall.” Skratt, puss. Killen trycker sin näsa mot tjejens kind. Stort skratt, kyss. ”Din då?” Fnitter. Tjejen håller killens hand över sin näsa. ”Kall?” Puss, fnitter, puss.

Och så håller det på.

Vi runt omkring – några av oss står inte många centimeter från bubblan – kan inte låta bli att skratta med. Inte så mycket över konversationen som för att deras bubblande, varma skratt kommer så djupt inifrån och är så extremt smittande.

Vid Hornstull går de av och försvinner bort i folkmängden, hand i hand. Och vi andra kan återgå till vår vanliga måndagmorgonkänsla.

karin.forsberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Eeh, jaha.

Daniel, 18:06, 25 april 2012. Anmäl

Hornstull kl 10.45

Det är snöstorm i mitten av april. Jag är blöt upp till kalsongkanten (boxers, men ändå) och när bussen till slut kommer är det som en räddning. Sällan har 4:an känts varmare. Medkännande blickar från alla håll, människor som inte känner varandra pratar med varandra som vore det normalt. Vi skakar våra snötunga mössor och ler: ”Vilket fantastiskt skitväder, va.”

Ingenting för samman stockholmare som förbannade vädergudar. I ösregn och iskyla tinar vår nedärvda tystnad till samtal och smil. Bara riktigt jävliga pendeltågsförseningar har liknande, människoöppnande effekt.

Det vore förstås fint om även goda ting påverkade oss så. Om lyckoruset av en gnistrande soluppgång sedd från Västerbron var omöjligt att hålla inne. Om det var okej att bubbla om känslan när ett välbehövt vägarbete blivit klart eller om man, utan höjda ögonbryn, kunde knacka tunnelbanegrannen på axeln bara för att säga: ”Vilket fullständigt rimligt beslut av finansborgarrådet!”

Men vänta bara. Snart är det fotbolls-EM. Och mästerskap i fotboll är som väder, så när John Alberto Fernando Andres Luigi Olof Guidetti (moderklubb: Brommapojkarna) snubblar in avgörandet i EM-semin tänkar jag låtsas som om det regnar. ”Vilket fantastiskt skitmål, eller hur?”

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag har varit med om en mycket tidig höstmorgon som var så vacker att vi började prata med varandra, vi som satt mitt emot varandra i pendeltågsvagnen på väg över järnvägsbron. Det var mycket speciellt. Rent allmänt: Ju äldre jag blir, desto mer obehindrat inleder jag konversationer med vilt främmande människor. Jag tycker ryktet om stockholmarnas avoghet är överdrivet.

Anonym (Webbsida), 12:47, 23 april 2012. Anmäl

Fridhemsplan kl 15:45

Det blåser fortfarande småkallt, riktigt aprilväder. Men man har aldrig roligare än vad man gör sig, som det svenska ordspråket säger.

Så jag kränger på mig rocken, tunna strumpor och lågskor och beger mig på jakt efter värme. Jag börjar med klädbutiker som är fulla med badkläder och sandaler. Inget för mig, som vägrar bada om vattentemperaturen är under 30 grader Celsius.

Bläddrar igenom tidningsbutikens hyllor, många bikini här också. Unnar mig några färgglada magasin. Dem ska jag läsa i fåtöljen hemma. Samtidigt kan jag blicka ut genom fönstret ned på gatan och se människor skyndsamt ta sig fram i duggregnet.

Vädret är en av de viktigare faktorerna för att vi ska shoppa. Är det varmt på våren köper vi sommarkläder, är det regnigt på sommaren åker vi till köpcentret i stället för stranden.

Nu tänker du kanske, allt handlar inte om att handla. Nej, det är sant. Men hur mycket hushållen konsumerar visar också på vad de tror om framtiden och påverkar landets ekonomi.

Till sist unnar jag mig något riktigt somrigt – en skopa glass på den lokala gelaterian.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stockholm år 2012

Kungsträdgården, Fjällgatan, Långholmen, Högalidskyrkan, moskén vid Björns trädgård, Dramaten, Södra teatern, Slussen (absolut!), Fasching, Kungsgatan, Kulturhuset, Mariatorget, Rosendals trädgårdar, Slottet och Riddarfjärden .

Gamla stan, Södra bergen, Medborgarplatsen, Söderstadion, Globen, skogen runt Judarn, strandvägen från Alvik till Nockebybron, Djurgården, Sergels torg (faktiskt!), Moderna museet, Skärholmens centrum, den iranska krogen i Akalla, Operan och Stadsteatern.

Kaknästornet, Vetekatten, ekobutiken Källan vid Bromma­plan, Karlaplan, alla ”gräsmattor” på Gärdet, Ulriksdals slottsteater, Drottningholm, falafelstället i Fittja (de är supergoda), Strindbergsmuseet, Waldemarsudde, Fåfängan, Färgfabriken, alla fria teatergrupper och Hornstull (i väntan på medelklassens definitiva intåg).

Strandpromenaden längs Årstaviken, Nytorget, Reimersholme och så en vandring längs Sveavägen, denna pulserande stadsboulevard. Starta vid Kulturhuset och fortsätt via Konserthuset och Hötorget (med alla frukter och grönsaker), slink in i Adolf Fredriks kyrka och lyssna på ett föredrag i ABF-huset. Sedan en fika eller en måltid på ett kafé eller en restaurang.

Stockholm är fantastiskt – alltid och året om!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lidingöbron kl 17.42

Cyklar från ön, in mot Ropsten. En digital räknemaskin klockar mig som dagens 754:e cyklist. Det är mest av allt ett bevis för att det är svinkallt och duggregnar, annars skulle det vara kanske dubbelt så många, inser jag när jag surfar in på lidingö.se och kollar in deras Cykelbarometer.

Kan inte sluta tänka på vad som hade hänt om alla vi som cyklar tagit bilen i stället.

Minst 1.000 bilar till på Lidingöbron. Eller mer. Bara där.

Så detta är min hyllningssång till alla oss som cyklar. Vi är bäst, vi är snyggast, maffigast!

Vi borde få statligt stöd, gratis massage och fria däck. Varenda kommun med självaktning borde inrätta cykelverkstäder med gratis service. Varenda medborgare borde få chansen att fatta hur skönt det är att rulla med minst 5 bars tryck i varje däck. Varenda människa borde få hjälp med att inse att cykla är synonymt med frihet (under ansvar) – du åker när du själv vill – du väljer din egen väg, ditt eget tempo. Samtidigt som du räddar världen!

Det är fantastiskt. Lika fantastiskt som utsikten från Lidingöbron. Längst bort åt höger dansar kvällsljuset i gliporna mellan molnen över Bergshamra, ute till vänster har kallfronten tagit ett grått grepp om Lilla Värtan.

Och det där som känns i låren, det är bara mjölksyra, inget farligt alls…

ulrika.by@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (33)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 33

Löjligt hur ni bråkar... När man ser detta så är det inte förvånande att det finns rasismen.

Anonym, 12:26, 20 april 2012. Anmäl

Löjligt hur ni bråkar.... När man ser detta så är det inte konstigt att det finns rasismen.

Anonym, 12:23, 20 april 2012. Anmäl

Bra skrivet Ulrika! Det är en härlig känsla att cykla, vare sig man gör det när man jobbpendlar eller bara för ren njutnings skull. Kör själv över Lidingöbron varje dag och har funderat på att stanna och ta en bild varje gång för att spegla variationerna i väder, ljus och känsla.

Peter (Webbsida), 11:45, 20 april 2012. Anmäl

Jag har lyxen att ha cykelväg (nästan) hela vägen till jobbet. Perfekt sätt att vakna till på morgonen. Jag tar självgodheten i artikeln som en skämtsam överdrift, något som verkar passerat många kommentatorer förbi. Mitt största irritationsmoment som cyklist är dock alla överförsiktiga bilar som står på bromsen så fort man syns i närheten av en korsning. Även när man står still. Troligtvis tror dom att jag ska "kasta mig ut i traffiken" som en "jävla dåre". Känns det igen?

ChrisE, 12:58, 19 april 2012. Anmäl

Mycket klagande på cyklister här -kul! Det finns nämligen en anledning till att cyklister kör fort. Det är roligt! :) Det är ju värsta knarket att susa fram i 20km/t med fartvinden i ansiktet, staden svishande förbi, dofter, temperaturer, ljud. Allt smeker en och förgyller ens väg. Sen skadar det ju inte med ett litet hopp nerför en trottoarkant ibland eller en tvärinbromsning för en vinglande gångtrafikant, små barn eller hundar (de är ju så gulliga!). Tråk-bilisterna kan sitta där i sina bilköer med sin road-rage och deppa ihop av kärlkramp och hjärtfel och klaga bäst de vill på oss cyklisster. Det rör oss inte, vi vet ju att vi har roligare!

Johan, 12:40, 19 april 2012. Anmäl

Till alla märkliga inlägg om cyklisters trafikvett: Ja, det finns cyklister som beter sig illa! Det håller säkert Ulrika med om också. Så, vadå? Försök istället se att det finns folk i alla grupper som beter sig illa, även ni beter er säkert konstigt ibland. Men det kanske är svårt att sätta sig in i andras situation? Det är klart att det är behagligt att en cyklist kör nära inpå en fotgängare, men det är en minst sagt hyperbolisk reaktion att mena att de hotar fotgängare till livet! :) Ge mig gärna en rapport som säger att cyklisters dåliga trafikvett DÖDAR människor. Så ger jag er rapporter på hur många människor som dör i bilolyckor och i förtid av bilskapade partiklar och avgaser. Okej?

Jesper, 09:35, 19 april 2012. Anmäl

Tycker det borde vara skottpengar på cyklister och eftersom detta måste förbli en önskedröm åtminstone rejäla böter för brott mot trafikreglerna, cyklisterna detta inavlade frälse som med frälsets arrogans dagligen hotar fotgängare till livet med att i full fart köra förbi dem på trottoaren. Vidrigt.

Pesten, 08:41, 19 april 2012. Anmäl

Lycka är att kunna cykla till sitt jobb och inte behöva vare sig buss eller bil. Så är det för oss i Uppsala. Här har vi ganska bra cykelbanor men när gångtrafikanter vistas där brukar jag försöka skrämma bort dem med ringklockan och att köra så nära det går utan att en olycka sker. Till skillnad från hur det var när jag flyttade hit på sjuttiotalet är många cyklister nu duktiga på att ge tecken och även ha ljus när det är mörkt. Till alla som är negativa till cyklister säger jag bara - tänk om alla vi som cyklar skulle sitta i varsin bil? Snacka om trafikinfarkt!

eetee, 08:27, 19 april 2012. Anmäl

Hejsan! Har du köpt stänkskärmen ännu? "Ass-saver" heter den. Så här funkar den. Genialt! http://vimeo.com/28897914

Arvid, 23:10, 18 april 2012. Anmäl

Mycket bra beskrivning. Det är den ultimata friheten och ger så mycket tillbaka: för hälsan, för plånboken och för miljön. Inga biverkningar alls. Jag håller helt med om att det är skandal att så mycket pengar läggs på bilvägar utan att motsvarande satsningar görs för cyklister. Skatten måste höjas på bilkörning, så att bilisterna får betala mer av skattenotan.

Bosse, 22:49, 18 april 2012. Anmäl

Grovstanäs kl 09.17

Strömavbrott kan vara ett behagligt avbrott i vardagen. Plötsligt blir det alldeles tyst och mörkt. Man tänder några stearinljus och kommer in i en annan sinnesstämning – som bryskt bryts när strömmen kommer åter.

En decemberkväll för ganska många år sedan försvann strömmen från större delen av Kungsholmen och Vasastan. Det blev svart både i lägenheten och utanför fönstret. Jag kunde inte motstå tanken på att uppleva Kungsholmen i mörker. På S:t Eriksgatans trottoar mötte jag skuggfigurer som svepte förbi. Ibland lystes de hastigt upp av bilarnas ljuskäglor. Annars var det helt mörkt.

I korsningen med Fleminggatan var det lätt kaotiskt. Bakom de elektroniska dörrarna till dåvarande mataffären Metro var kunderna instängda. Trappan ner till tunnelbanan var bara ett svart hål. Det var inte helt lätt att hitta hem igen.

I helgen gick strömmen i stugan. Vi hade redan hunnit äta frukost och skulle i väg ett par timmar. Sen skulle vi komma hem igen, tända en brasa och mysa i tystnaden.

Nejdå, strömmen hade inte återvänt. Men vi blev påtagligt varse något annat som skett sedan förra gången strömmen gjorde ett längre avbrott: Vi har installerat en Separett-toalett med fläkt inne i stugan. Fläkten kräver ström.

Jag har nog börjat omvärdera det här med strömavbrott.

hans.arbman@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svandammsvägen kl 01.45

Det är nio grader nu, säger taxichaffisen på vägen hem. Sedan säger han inte mer förrän han släpper av mig på gatan där jag bor, strax före klockan två.

Jag packade det mesta i förmiddags, men måste hämta några saker på vinden. Så jag tar de fyra trapporna upp, tyst med jympaskorna på. In i förrådet, rotar runt, hittar det jag behöver.

Sedan ut på takterrassen, bara en liten stund. Nackamasterna blinkar i munter fyrtakt långt ut i öster. Strax till höger lyser Globen, mjukt rosa mot en mörk himmel. E4 susar längs med hela synfältet, skiljer förorten från industriområdet. Bara Hammarbybacken minner om vintern där den sakta smälter bort i natten.

I morgon svänger jag ut på motorvägen och kör norrut. Över Uppsalaslätten, upp mot skogen. Där bergen börjar väntar en stuga och några dagars stillhet.

Jag kollar packningen en extra gång: Kikare, termos, springskor, bok. Längst ned ett par långkalsonger och en nedknölad mössa. Men jag tror inte att de kommer behövas. Nio grader klockan två på natten. Nu är det vår.

albin.grahn@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mäster Samuelsgatan 10.30

Det ska vara vår. Därför: ballerinaskor, vadlång cigarettbyxa, blå, tunn parkas. Vårvindar friska ger dock huden ett blåaktigt skimmer.
I dag ska jag och hundratals till titta på nyaste gallerian i stan. Den är inte ljus och luftig, snarare lite prångig och mörk i gångarna men med öppna torg av restauranger, utspridda som kluttar här och där.
Det luktar lite mat och nybyggt. Stället påminner om Chelsea Market i New York och jag känner mig såklart otroligt mondän och cool som kan dra den liknelsen.
Vid ingången till den allmänna toaletten sitter en dam och stickar, precis som utomlands. Men hon har ingen liten skål med mynt framför sig, toalettbesöket är gratis. Pluspoäng! Spolning och kranar är automatiska. Men inte låset, det var bara trasigt. Visade det sig. Det finns en gullig liten miniatyrtoalett för barn.
Det är kallt ute och jag har tid över. Jag äter mig igenom tre av matställena. Tapas på ett ställe, dim sums på ett annat och så vanlig fika på ett tredje.
Efter några timmar går jag ut i kylan. Mätt och belåten, men utan att ha handlat med något hem.
Värme, toa och mat. Räcker fint för mig. Men räcker det för att bära ett köpcentrum?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Skönt att det kommer att finnas en "chelsea market" i Stockholm också så att jag känner igen mig...

Sophie, 23:02, 25 april 2012. Anmäl