Gröna linjen 08.23

”Vi är inte rasister på något sätt, men varför ska de placeras just här?” ”Varför ska vi straffas?” Jag läser om medborgarmötet på Karlbergsskolan där det nya boendet för ensamkommande flyktingbarn har avhandlats och magen knyter sig. Vallentunaborna är oroliga för att fastighetsvärdet kommer att på­verkas, för kriminalitet och smittor.
Jag undrar om dessa människor någonsin kommer att tänka: Det kunde ha varit jag. De barnen kunde ha varit mina.
Jag funderar på hur livet vore om vi hade stannat eller tvingats att återvända. Om jag, liksom mina små kusiner, hade vaknat av flyglarmet som meddelade att det var dags att söka skydd i källaren i stället för väckarklockan som ringde in skoldagen. Jag klarade mig. Det enda som jag måste leva med är att alla andra inte hade samma tur.
Nu kommer snart nya barn till Sverige i hopp om ett bättre liv. En framtid. Till Vallentunaborna och övriga har jag ett råd i all sin enkelhet: Köp några bullar, knacka på dörren, träffa dem. Ett samhälle som man känner sig välkomnad av – och delaktig i – vill ingen förstöra.