Hötorget 13.23

Jag ser honom på andra sidan gatan, på väg från Kungshallen mot T-centralen, och hans barndoms anlete faller omedelbart ned i mitt inre; hans tjusigt självlockiga hår, det charmiga leendet.
Nu är hans hy matt och blek. Det är droger som får hans ögonlock att klippa men han är glad, för min skull.

Människor rusar fram och tillbaka på var sin sida om oss på trottoaren, dörrar öppnas och take away-muggar bärs ut, mobil­telefoner trycks tätt mot öron. Folk skrattar.
Mitt flin har stelnat i medlidsamhet och mina ögon skulle säkerligen avslöja mig men jag tror inte att han märker det. Han är ärrad av knark men fortfarande vacker, utan missbrukarens hasande gång. Hållningen har han kvar.

Jag ser honom på fotbollsplanen, oftast bäst av oss alla. Jag ser honom i studion och hör honom sjunga. Han tog plats så länge han var bra på saker. Men han tappade allt.
Kanske blev oket från uppväxten för tungt att bära och när musikkarriären dog var det som om han inte orkade mer. Och ändå förmår han vara stolt över mig. Hans hjärta var alltid stort nog för andras drömmar och drogerna har inte tagit det ifrån honom.

Jag får skylla mig själv, säger han oväntat och försvinner Kungsgatan bort. Men du hade det aldrig lätt, tänker jag.

behrang.behdjou@dn.se