Solö kl. 13.10

I en liten skärv av allmän vattenkontakt mellan privattomterna längs vägen ut mot Furusund ligger Solö badplats. Där pågår sommarens simskola för fullt i regi av ideella Solö simskoleförening.
På gräsmattan sitter föräldrarna på sina filtar och tittar oroligt ut mot bryggan där deras älsklingar håller till. Eller kopplar lojt av med en tidning i solstolen – om man varit med förr.
Det är den största fördelen som förälder: för visst är det betydligt trevligare att ligga här på gräset än att sitta på en kaklad bänk i Forsgrénska badet medan barnen lär sig simma.
Såvida det inte regnar förstås. För den här simskolan ställer aldrig in – oavsett väder eller vattentemperatur.
Huvudansvarig lärare i år är Malin Österman som själv uppfostrats i Solö simskola sedan barnsben. I dag är hon själv utbildad simlärare, livräddare och tävlingssimmerska.
I ett skjul säljer föreningen glass, kaffe, saft och hembakt bröd skänkt av föräldrar. I år är det Jonas som står i kiosken – för tredje året i rad. Han började själv i Solö simskola för över tio år sedan.
På fredag är det avslutning. Då har ytterligare nästan hundra barn lärt sig att älska vatten, men med respekt. En stor insats på en liten badplats i Stockholms norra skärgård.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Långholmen kl 18.27

Jag upphör inte att häpnas över hur vacker vår huvudstad är. Sedan jag flyttade till Stockholm i januari har jag velat utforska Långholmen. Först ett halvår senare blev det av.

Det första jag möts av när jag promenerat över Västerbron är mängder av fläder. Vi måste göra flädersaft, säger jag till min pojkvän. Vi måste köpa en hink med lock och komma tillbaka och plocka.

Vi vandrar västerut på den lilla holmen och går förbi badstranden, där jag absolut vill bada, och in på en liten stig till några kolonilotter. Jag står och glor på dem och säger till min pojkvän att vi måste skaffa oss en kolonilott någon gång, helst här, för vackrare kolonilotter har jag aldrig sett.

Promenaden fortsätter runt ön. Vi kommer till några bostadshus och jag vill genast bosätta mig på Långholmen. Man kan bo här, jag vill bo här, säger jag högt och pekar på ett rött hus med vita knutar där en man sitter på terrassen bland nyponbuskar och röker. Mannen låtsas inte höra mig och min pojkvän svarar inte längre på mina besatta idéer om allt vi måste göra på Långholmen.

Några dagar senare köpte han i alla fall en hink med lock och gjorde flädersaft.

Signe Oskarsson
signe.oskarsson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hej Signe! Jag minns detta. Minns också att jag mumlade lite för mig själv "det blir nog svårt att få plats allihopa". Kul att du gillar Långholmen, vi har trivts väldigt bra sen vi flyttade hit för ett år sedan. Speciellt fint är det såhär på sommaren.

Fredrik, 11:27, 25 juli 2012. Anmäl

Hej, Min Farfar Axel va fångvårdare på Fängelset. Farfar och Farmor hyrde en liten stuga av en Grosshandlare. Det va en liten oas i Stockholms livet. När stugan va borta 1937, så gick vi ofta till Långholmen på 50, 60 talet och satt där och drack kaffe på platsen. Historien om Långholmen är värt att läsa.

Marianne fd Södermalm, 23:15, 12 juli 2012. Anmäl

Norra begravningsplatsen kl 14.40

I fem månader har jag ägnat mig åt parkjakten.

Nu letar jag efter Haga, men tappade bort mig i höjd med Karolinska institutet och promenerade rakt in i döden på Norra begravningsplatsen.

Parkjakten är en uppgörelse med mig själv och min stockholmska identitet.

Jag har trängts på Nytorget, svettats i Vitabergsparken, haft skavsår i Tantolunden och gråtit på en bänk i Humlegården. Allt för att hitta rätt och som nystockholmare passa in. Det finns nämligen ett kategoriskt system för vilka infödingar som hänger var:

I Vasaparken har stockholmarna pärlörhängen och jobbar på bank, i Rålis har de arga tatueringar och lösa hundar, i Humlegården jonglerar de och dricker saft.

Den lokala identiteten hänger samman med åtminstone en offentlig gräsmatta.

Jag har aldrig träffat teoretikern bakom parksystemet, inte heller sett någon jonglera i Humlegården. Ändå står jag här, omgiven av död och tycker synd om mig själv.

Under marken vilar jonglörer och bankirer sida vid sida. Faktumet pressar fram en mossigt uppenbar insikt: alla offentliga gräsmattor är allas.

Klockan 14.42 vandrar jag ut genom södra grindarna och ger upp parkjakten. I morgon hänger jag hundlös i Rålis.

Rebecca Haimi
rebecca.haimi@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] eftermiddagspromenad följde alla tre kattorna efter, vi ser antagligen rätt kufis more... Norra begravningsplatsen kl 14.40 - Dagens Nyheter - dn.se07/11/2012Norra begravningsplatsen kl 14.40Dagens NyheterI Vasaparken har stockholmarna [...]

hundar nyheter #1 | Djur nyheter (Webbsida), 08:03, 12 juli 2012. Anmäl

Hötorget kl 08.55

Jag har varit hos tandläkaren och glömt att ta av mig de praktiska, men inte särskilt diskreta blå skoskydden. En välklädd herre påpekar mitt misstag: ”Hrm… du är ute och tofflar ser jag.”

Tack, säger jag, kränger av mig de stora blå och tänker på andra gånger då jag varit en offentlig åsna: som när jag en morgon klev på bussen med tandborsten kvar i mun, eller när jag vände mig om efter en extra snygg människa på Riksbron och slog vänster tinning i en lyktstolpe så det svartnade eller den där gången när jag, lite avslappnat och coolt, skulle jogga uppför en trappa med en kaffekopp i handen, fastnade med skospetsen och slängde precis allt kaffe i mitt redan sommarröda ansikte. Jag vill i detta sammanhang också nämna hela min utstyrsel kring 1986: tungt metallsmycke kring halsen, rödfärgad långlugg och randiga, superpösiga syntbyxor som mamma envisades med att kalla ”de där clownbrallorna”.

Men till skillnad från tidigare bortgöringar märker jag att jag inte mulnar den här gången. Humöret är nämligen gott (inga hål, snart semester) och gott humör är som solsken på stadens fasader: allt ser så mycket vackrare ut.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsgatan kl 16.10

De senaste veckornas omväxlande väder har varit en riktig prövning. I alla fall för oss pimpinetta.

Som barn fick jag alltid höra ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Och i Norrlands inland där jag är uppväxt klädde vi oss praktiskt.

Men i stan är detta en prövning. Jag känner mig utklädd när jag spankulerar med min regnrock och matchande hatt. Paraply – en fantastisk uppfinning – fungerar inte när man samtidigt ska dra en barnvagn eller bära två tunga matkassar från tunnelbanan. ­Dessutom står det ofta kvar hemma alternativt på jobbet.

Jag är inte ensam. Häromdagen var vi ett 20-tal som blev fast under taket vid nedgången till tunnel­banan vid Ströms. Himlen öppnar sig under tio minuter.

Det hade varit bra att ha de där högskaftade gummistövlarna som jag brukar fnysa åt när de travar omkring på stadens asfalterade gator.

Medan Kungsgatan fylls till brädden av vatten isoleras vi på en liten ö. Damen längst in i hörnet börjar röka frenetiskt. Någon annan börjar ringa bekanta och beklaga sig. Själv förbannar jag morgonens prognos om fint väder. Och efter fem minuter ger jag upp – och tar klivet ut i det blöta.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

ett litet tips : http://www.svd.se/kultur/rustad-for-regn_7311425.svd

Tony Uusitalo, 22:59, 2 augusti 2012. Anmäl

Är du släkt med Ulrika Almroth från Vilhelmina? Ni är litet lika över mun och näsa. Jag jobbade med Ulrika några år på nittiotalet i umeå- hon var en skön tjej.

Anna, 17:00, 2 augusti 2012. Anmäl

Oja vilket väder det har varit på sistone. Jag steg av bussen och möttes av en vägg kändes det som. Det strömmade ner vatten och vägarna var täckta av vatten. Lyckligtvis hade inte vattnet nått upp på trottoaren och ännu mer lyckligt var att jag slapp gå hem. Får väl tacka gudarna för cykelns uppfinning. Det är inget roligt väder men dock en ganska vanligt sådant i juli. I Småland har det redan vart många översvämningar och vad jag kan minnas har det sedan en lång tid tillbaka alltid varit på detta viset.

John (Webbsida), 00:34, 10 juli 2012. Anmäl

Igeldammsgatan kl 17.50

Stockholmssommaren satt långt inne i år. Den regnigaste juni i mannaminne kombinerat med en hektisk tid gör det att jag känner mig totalt snuvad på våren. Plötsligt har syrenens mjuka doft ersatts av dikeskanternas illgula lukter, koltrastarna har lugnat ner sig något och kollegerna planerar för fullt.

Va, Parkteatern, redan? Picknick, menar du utomhus? Midsommar?! Men maj då? En dag ser jag en bäver i Karlbergskanalen, lugnt paddlande fram i lagstadgad hastighet. Andra gånger paddlar trikåklädda herrar med större frenesi. Om de kommer upp i fem knop vet jag inte. Backen upp från kanalen är lång och sugande, inte sällan får man flämtande ge upp och styra cykeln uppför.

Den här gången har jag bra fart från början och trampar målmedvetet mot Fleminggatan. Halvvägs upp passerar jag tre rara damer. En är lite före de andra, en har käpp och en går med stavar. Tunna sommarblusar, ljusa långbyxor. Inte så snabbt men med jämn och stadig fart vandrar de backen upp. Och sjunger. Med sina spröda tantröster trallar de taktfast. I sommarens soliga dagar, vi sjunga var vi gå, hallå! hallå! Och sommaren breder sina vida vingar över Kungsholmen.

/ Maria Ibsén, kommunikatör

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:a Vaxholmsfjärden 17.22

Vi har en hård regel när vi tar båten ut till vårt kära Arholma – ingen mat före Vaxholm. Regeln är benhård men mjuknar i takt med att hungern sätter in. Nu har vi fuskat lite igen och ställt oss i kö för räkmackorna lite före Vaxholm.

När vi kommer fram är de slut. Den sista tar en dam två platser framför oss i kön. Samma sak hände på vår föregående resa. Då var det några elakingar som trängde sig lite före i kön som snappade åt sig de sista. För andra gången i rad får vi nöja oss med gravlax.
Då betyder en utebliven rekordsmörgås nästan allt.

Kassörskan får sig en skopa ovett och resan tyngs av mörk surhet hela vägen förbi horder av öar klädda med täta band av sommarhus och genom det otroligt långa och tidsödande Blidösundet.

Norr om Blidö öppnar sig fjärdarna och vågor från nordost slår trivsamt mot båten. Nu har de flesta stigit av och det finns utrymme och luft att andas. Ute är luften frisk och kall efter att ha rest över öppet hav i tiotals mil.

Den mörka surheten inombords flyr sin kos och ersätts av det lätta och lekfulla helglugn som nästan alltid infinner sig när bebyggelsen på öarna är glesare och vattenskotrarna lyser med sin frånvaro.

Då betyder en utebliven räksmörgås nästan ingenting.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag älskar Blidösundet, men när vi åkte till Bergshyddan med Blidösund tog det nog åtta timmar ifrån Stockholm. Året 1950. Inte en vattenskoter, eller en bil på Blidö då! Trevlig Sommar!

Marianne, 02:23, 6 juli 2012. Anmäl

Sergels torg, 21.13

Jag hade inget alls emot spårvagnar. Jag sade som urgöteborgaren Ingvar Oldsberg; det är vare sig läskigt eller svårt att åka vagn. Det är bara att kliva på, åka, och kliva av.

Jag störde mig inte ens på NK-Expressen. Den hafsiga skryträlsen som skulle rädda lyxshoppare från att släpa ready-to-wear märken över Strandvägen.

Tvärtom såg jag spårvagnarna som ett folknöje som förvandlade en oansenlig Hamngata till en vacker spårvagnsboulevard.
Det var innan det folkligaste av allt folkligt drog i gång; Allsången på Skansen. Innan jag själv höll på att bli huvudperson i filmen ”Att döda en allsångare”.

I tisdags kväll trängdes ett sjuttiotal allsångsrusiga premiärlejon vid ändhållplatsen Sergels torg för att ta sig över Hamngatan och ned i t-banan. Väldigt samtidigt.

De nynnade ”Stockholm i mitt hjärta” och tycktes helt omedvetna om att de hoppat av vid Stockholms mest brusande trafikplats.
En bilist med skymd rondellsikt måste ha raketbroms för att parera för drällande övergångsställare som trotsar rödljus. Det krävs en reaktionsförmåga på sprintlöpar­nivå när bilarna framför gör oväntade panikstopp.

Nej, jag dödade ingen allsångare. Men jag är nu, tråkigt nog, väldigt rädd för spårvagnar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

@Malin, 12:55, 2 juli 2012 Då hela denna del av spårvägen, inkl. hållplatsen, är ett provisorium som ska rivas om några år ville man nog inte lägga ner ännu mer pengar på en nedgång som skulle blivit väldigt dyr om den ens skulle ha gått att genomföra.

Johnny Rönnberg (Webbsida), 08:20, 3 juli 2012. Anmäl

De borde gjort en nedgång direkt där på spårvagnsstationens ändhållplats, en trappa, så att trafikanterna kunde slussas direkt ned mot Sergels torg, utan att behöva ta sig över gatan.

Malin, 12:55, 2 juli 2012. Anmäl

Det handlar väl snarare om att försöka skriva en kreativ text i DN-stil, det har inte så mycket med verkligheten att göra :)

Mina Betraktelser (Webbsida), 11:18, 2 juli 2012. Anmäl

jag förstår inte, har du blivit rädd för spårvagnar för att en bilist med skymd sikt var nära att köra in i människor som gick mot röd gubbe på väg till allsången!?

pelle, 10:33, 2 juli 2012. Anmäl