Mariebergsgatan kl 14.03

Ha en bra dag!

Mannen på lunchstället räcker över tallriken.

Jo, jag skulle behöva en bra dag. Höger arm är fixerad i en mitella och kycklingspett är nog det enda som fungerar när kniv och gaffel är uteslutet.

Jag har precis lämnat S:t Görans akutmottagning och är fortfarande förundrad över att jag behandlats så snabbt. Man har ju läst om folk som i princip varit döende och fått ligga och vänta sju åtta timmar i någon korridor.

Mig behövde man bara ha kvar i tre timmar och 45 minuter; röntgad, omplåstrad och tablettförsedd. Då hade man hunnit konstatera en fraktur på armbågen, krossår på knäet och diverse andra skrubbsår.

Cyklat omkull, va? Typiska skador. Du hade väl hjälm?

Självklart!

Morgonens färd in mot jobbet hade fått ett abrupt slut vid Frösundavik. Där ligger, ironiskt nog, ett rehabcenter. Men inte för lindrigt skadade personer som jag, utan för människor med betydligt värre handikapp.

En av dessa färdades i permobil då han utan förvarning plötsligt svängde tvärt vänster på cykelbanan.

Med nya bromsar sugs däcken omedelbart fast på stället, själv flyger jag i en båge över permobilen och landar i asfalten.

Det var ingen bra dag.

jan.falk@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det är i och för sig riktigt, men vad hjälper det när du ligger på gatan med fraktur, krossår ochskrubbsår?

MonOnkel, 17:54, 5 oktober 2012. Anmäl

Är du dum på riktigt mononkel, det är den som byter fil som skall ha uppsikt.

Anonym, 14:46, 27 september 2012. Anmäl

Använd ringklocka i god tid vid omkörning! Cyklar är nästan ljudlösa annars.

MonOnkel, 23:13, 26 september 2012. Anmäl

Värtahamnen kl 11.32

Jag är Svarsmannen. Om jag har en super-kraft i stadsmiljön så är det förmågan att attrahera förvirrade. Så fort jag passerar ett torg närmar de sig: ”Excuse me, could you tell me where…”

Det måste ha något med min uppsyn att göra, förmodligen samma sak som gav en del blåmärken i lågstadiet: jag ser helt enkelt inte ut att ha en elak kniv i bakfickan och vara beredd att använda den. (Vilket dessutom är sant: i bakfickan har jag i allmänhet hopknycklade lappar med listor på sådant jag inte hunnit med.)

Svarsmannenkraften är så stark att den skär rakt genom nationella stereotyper. Även på utlandsresor, på gator fyllda av uppenbart bofasta, blir jag utsorterad och tillfrågad. Och kanske väljer de rätt: jag försöker alltid svara på det bästa sätt jag kan.

Men häromdagen slog det snett, en man ville veta vägen till en stor kulturinstitution och jag tänkte ”vilken tur du har som stöter på just mig som är Editionschef på DN Kultur”, och pekade honom – rakt åt helvete.

Så här, tror jag: Tvärsäkerhet är ofta brist på eftertanke förklädd till självförtroende. Och inte bara när man visar vägen till Magasin 3.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Sådana superkrafter får man även när man är pappaledig och går med barnvagn på stan. Har aldrig fått så många frågor om vägen.

Q, 09:37, 26 september 2012. Anmäl

Centralstationen 17.15

Det är när man trängs som ens värsta sidor kommer fram. I alla fall är det så med mig. Och det finns två platser i Stockholm där vi människor hopar oss, den första är köerna till skärgårdsbåtarna och den andra Centralstationen under morgon- och kvällsrusningen.

Nu är sommaren slut, så båtköerna börjar tunnas ut. Däremot är det tjockt på Centralen.

Det är fredag, jag är sen till ett möte och det är minst tre hundra personer framför mig i gången från tunnelbanan. Det är rullväskor som kör över andras fötter, armbågar som gnids mot varandra och min taktik att sakta kryssa mellan medmänniskorna fungerar inte. Det är då min dåliga sida kommer fram.

Trots att golvet i ned­re hallen numera är av rektangulär sten så flyttas jag i ett drag vertikalt, horisontellt eller diagonalt. Men till skillnad mot spelets dam slår jag inte ut några motspelare.

Väl framme i restaurangen, i en av de nya skraporna, ett stenkast från tågen, tittar jag ut över det urbana landskapet av spår och vägar. Där råder ett annan sorts myller. Och så här snett från ovan ser det rätt underhållande ut.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rosenhill kl. 14.55

Man kanske skulle ta och plocka lite närodlat. Det är ju så modernt.

Inte skövla. Välja med omsorg. Inte som när man rusar in på Ica med andan i halsen. Kundvagnen välter, och någon skriker ”du anar inte vad du ställt till med”. Vad har jag ställt till med? Förlåt för något jag inte vet. När man plockar ekologiskt, där ute på landsbygden, skrattar man åt kundvagnar. På Rosenhill hugger man en spånkorg och några plastpåsar. Och blickar ut över nejden.

Inga anvisningar. Inga pilar. Inga spår. ”Nånstans där, eller där. Jo, jag tror att vi har sockerärtor. I så fall där eller där.” Och så, där är allt: squash, sockerärtor, morötter, rödbetor, tomater och plommon.

Till musteriet ringlar kön. Där står alla med sina fyllda korgar. Tålmodigt, som på landet.

Om man hade äppelträd. Om man hade ett enda. Musta dina egna äpplen. Musta andras. Du ljuva värld.

Det är med smultronställen som med svampställen. Locket på, liksom. Men är man en generös människa, tipsar man om det bästa som finns just nu: naturens guld. Nu råkar vi befinna oss på sluttampen av årets gröda. Time flies.

Och nästa år vid den här tiden har ni glömt bort var mitt smultronställe ligger, eller hur.

sanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stora Mossen kl. 18.52

Två gånger i år har vi fått kalla in Anticimex för att be­kämpa råttor som försöker ta sig in i fastigheten genom avloppssystemet. Hittills har vi lyckats avvärja attackerna, men de lär fortsätta.

De senaste åren har Stockholm invaderats av brunråttor, rattus norvegicus. Orsakerna är flera: ökad nedskräpning, dåligt tätade avloppsrör, många gräv­arbeten.

Min kollega Sanna bor på andra våningen i en fräsch kåk på Söder. I somras satt hon och slötittade på tv när det rasslade till på golvet. Det var en fet gnagare som tagit sig in via balkongen. Resten av sommaren höll Sanna balkongdörren stängd.

Det hjälpte inte hennes granne som blev biten i armhålan av en råtta när hon låg och sov.

Händelser som dessa får telefonerna att gå varma hos Anticimex. Frågan är om företaget hinner med. Råttor är suveräna överlevare och fortplantar sig snabbt. De är också skickliga simmare och kan klättra uppför husfasader.

Det vimlar av goda råd mot råttor: Håll soputrymmen rena. Låt inte fallfrukt ligga kvar på marken. Låt inte mat stå framme i köket. Ha alltid några råttfällor till hands.

Men jag minns vad morfar brukade säga:

– En katt är den bästa råttfällan.

sigge.anderberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vidrigt! Önskar att de kunde sätta vettiga lock på fler papperskorgar på stan. Som det är nu så sätter sig kråkorna och river ur soporna och sen kan även råttorna festa. Har sett hur vissa kafér kastar ut brödkanter på trottoaren till fåglarna. Folk som matar fåglar med utslängt bröd matar även råttorna. Folk borde bli lite mer medvetna.

Åsa S., 10:43, 17 september 2012. Anmäl

Näckrosen kl 8.41

Ibland är man trött och det här är en sådan dag och om man får tro övriga ansiktsuttryck i vagnen så har vi att göra med en inte särskilt munter samling halvmänniskor på väg till arbete och skola. Kanske har de grälat hemma eller känner sig ensamma, kanske tänker de att det var ju inte så här livet skulle bli.

I denna nedslagna grupp stämmer en flicka, hon har möjligen hunnit fylla 2, upp i stämsång. Och när jag säger stämsång så menar jag inte det där vackra som du tänker på. Jag menar att hennes stämband överträffar sina egna resurser genom att slänga fram flera olika ljud samtidigt, bortom det fysiskt möjliga.

Mamman börjar se ögonkasten nu. De här irriterade, få din unge att hålla käften-blickarna, och hon försöker. Hon försöker allt hon kan, men dottern är omutlig.

”Det är lugnt, barn skriker ibland”, säger jag och tar demonstrativt hörlurarna ur öronen och hon ler mot mig som att hon är tacksam eller som att jag är djupt störd och jag vill förklara att jag tycker att varje tecken på liv är ett litet mirakel och jag är möjligen normalt inte så klartänkt vid det här klockslaget men jag vill göra en poäng:

Barn är barn och deras rätt att vistas i våra gemensamma rum är absolut. Ingen ska ta sig rätten att få en ung förälder att känna sig som en idiot.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Härligt skrivet! Tror vi alla föräldrar varit med om ngt liknande. Det värmde nog i hjärtat hos denna mamma när hon hörde din kommentar(: Kram

Anonym, 11:55, 12 september 2012. Anmäl

Så härligt skrivet-vi föräldrar har nog alla varit med om detta ngn gång. Tror hon blev glad i hjärtat av din kommentar! Kram

Anonym, 11:53, 12 september 2012. Anmäl

Hamngatan 13.55

Plötsligt befinner vi oss i mellansäsongen. Himlen är blåare än någonsin. Temperaturen pendlar kring 20-gradersstrecket. Sommarkläderna åker fram igen, utom hos en och annan som slaviskt följer almanackan. Vilket i sin tur innebär att när vi är inne i september har de lagt sommarkläderna på hyllan. Men så har vi de som följer vädrets växlingar och joggar i linne och shorts mitt i hjärtat av Stockholm: på Hamngatan.

I korsningen Hamngatan / Regeringsgatan slår det över till rött ljus för gångtrafikanterna. Mannen i linne och shorts stannar upp. Han böjer sig fram, andas tungt. Stretchar och joggar vidare på stället. Rödljuset tycks vara i evighet. Samtidigt strosar en kvinna över gatan, trotsande en av de mest elementära trafikreglerna. Hon är iklädd grafitgrå regnkappa och hallonröda gummistövlar. Inget paraply.

En ettåring suger på sin gröna napp. Han drar av sig fårskinnsfodrade mössan. Mamman vänder ansiktet mot solen:

–Älskling, vad solen värmer.

– Mmm, säger maken och knäpper upp ytterrocken.

Buss 55 stannar för resande mot Sofia. En irriterad chaufför kränger av sig fleecetröjan. Han suckar.

–Detta ständiga av och på. Gå, bara gå!

susanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sundbyberg kl 20.30

Ibland drar funderingarna i väg och landar i existentiellt grubbleri. Vem är jag egentligen?

Svaret på frågan har jag efter 31 år ganska bra koll på själv. Jag är ju Cristian. Det som gör mig lite nedslagen är att jag i min närmiljö är väldigt ensam om den kunskapen. Kort sagt, i Sundbyberg är det väldigt få personer som känner mig eller ens vet om min existens.

Räknar jag mig själv och resterande medlemmar av mitt hushåll så är jag uppe i två personer som alldeles säkert känner mig vid namn. Sen blir det svårt. Lunchstället nere på torget vet att jag så gott som alltid vill ha deras utmärkta libanesiska tallrik. Inget namn dock. Den lokala pizzerian känner mig som ”Del fornaio utan paprika” men uppmärksamma läsare vet redan att det inte är mitt namn. De som delar ut min post kanske i och för sig vet vad jag heter, men jag skulle ändå inte gå så långt som att säga att de känner mig.

Av Sundbybergs 40.328 invånare är det alltså två som vet vem jag är. Det ger usla 0,049 promille. Som bofast i Sumpan sedan 2007 är det ett extremt underbetyg till min sociala förmåga. Trots det kan jag inte säga annat än att jag har det väldigt bra. Det kanske beror på att det trots allt finns vänner på tunnelbaneavstånd.

christian.jonsson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen kl 08.32

Är det inte bäst när allt flyter?

Det tycker inte SL, eller trafiklandstingsrådet. Ja, jag erkänner, jag är minst lika fixerad vid de här tunnelbanespärrarna som han.

Det är minst tredje gången som jag skriver om huggkäftarna som öppnas och sluts mellan varje resenär. Länge hade jag ett blåmärke på armen för att jag var lite för ivrig med att dra mitt kort och rusa på.

Nu har jag i och för sig lärt mig. Det är lite som att dansa kadrilj. Tålmodigt vänta på sin tur, och räkna spärrmaskinens takt.

I DN i veckan förklarade Christer G Wennerholm hur han gör: går sakta.

Men hallå, det är det väl ingen som gör i rusningstid på Slussen? Antingen åker Wennerholm på andra tider, eller så står han fortfarande kvar där med sitt accesskort – förbisprungen av alla.

Ett av målen med kollektivtrafiken är väl att den ska flyta på – vänligt och smidigt. Pansarspärrarna bryter mot den idén.

Det är ju fint att maskineriet hela tiden kalibreras och ställs om. Att resenärer inte får klämskador är väl det minsta man kan begära om de betalat dyrt för ett accesskort.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skanstull 20.12

Hej, Skanstull.

Du ska veta att när man har uträttat diverse ärenden söder om stan och charmats av Aspudden, tänkt på Stig-Helmer i Hökarängen, för första gången besökt Fagersjö, åkt fel vid Farsta och hamnat i Trångsund – så är det fortfarande helt ljuvligt att tas emot av neonskyltarna på husfasaderna vid din bros norra fäste, det är ett välkomnande så varmt att man smälter för du är verkligen den bästa av tullar, den värdigaste och mest urbana entré mitt Stockholm har att erbjuda, inte lika förutsägbar och elegant som infarten från Värmdöhållet med Saltsjön, Gamla stan och Djurgården i blickfånget, inte lika pompös som hemvägen via Tranebergsbron (även om den är rätt läcker), och definitivt inte lika anonym som din tilltrasslade kompis Norrtull eftersom din stadsvägg, den som omsluter Skanstullsbron, är Stockholms motsvarighet till Phil Spectors ”wall of sound”, och du i dina bästa stunder är så mycket bättre och större än de avgaser, sunkkrogar, tråkiga varuhus och den andnödsframkallande galleria du har att tampas med varje dag – så visst känns det som att du håller med mig när jag påstår: att komma hem ska vara en Ronetteslåt.

Tack, Skanstull.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

hej liknelsen av Skanstull som Phil Spector /Ronnettes haltar betänkligt Girl group låtar är per defenition alltid för ort.

johan, 19:51, 9 september 2012. Anmäl

Att likna Skanstull med Phil Spector- Ronettes är en helt misslyckad bild Girlgroups och det mesta pop är alltid förort( i detta fall Brooklyn.)-

johan, 19:48, 9 september 2012. Anmäl

hej Är du ännu en"" nykär" Söderjournalist,som känner sig hemma i den goa kulturvärmen.? Men parallelen med Phil Specttor -Ronettes haltar betänkligt Girlgroups och det mesta pop är alltid förort .i

johan, 19:44, 9 september 2012. Anmäl