Slussen kl 17.25

Vissa saker gör man automatiskt när man en gång har lärt sig dem. Att cykla, till exempel. Man behöver inte tänka på hur man ska göra för att ta sig framåt. Man kan trampa på och tänka på annat – på landet.

Hemvägen längs Söder Mälarstrands cykelbana är behaglig. Jag tar i lite extra inför den lilla uppfarten vid Slussen. Där uppe ska jag som vanligt korsa banan med mötande cyklister för att komma i rätt fil.

Just precis då ropar någon mitt namn. Och just precis då, kanske bara för bråk­delen av en sekund, blir det kortslutning i hjärnan.

Gissningsvis ser det ut ungefär så här där inne: Vem var det? Ska jag titta? Ska jag stanna? Ska jag fortsätta med det jag håller på med?

Under tiden glider jag och min tunga gamla damcykel framåt och kör rakt in i en mötande cyklist. Han ser livrädd ut. Han tror att jag är galen. Han faller bakåt. Han har ingen hjälm.

Skräck och fasa. Som tur är blir han inte skadad, bara hans cykel. Men så extremt fort kan det gå. I Stockholmstrafiken kommer man inte långt med sin automatiserade cyklingsförmåga.

malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Luntmakargatan 13.32

Börjar dagen med att kliva in i garderoben. Packar ned de sista sommarplaggen i sina lådor för vinterförvaring. Samtidigt får stövlarna och dunjackan komma upp från källaren. Tar sedan turen förbi second hand-butiken för att lämna in några utrensade godbitar till försäljning.

Varje gång jag städar klädkammaren drabbas jag av en lätt melankoli – dessa plagg som numera bara hänger där på sina galgar. Så många kassar jag kånkat hem. Och så många påsar jag sedan burit till Stadsmissionen.

Väl framme i affären berättar innehavaren att de får in åtskilliga kläder med prislapparna kvar, som aldrig varit använda.

Jag brukar visserligen alltid begagna dresserna. Men visst blir det felköp. Om man som jag är uppväxt i glesbygd och fick köpa kläder via postorderkatalogen kan det rika utbudet i Stockholm vara förvillande.

Samtidigt hävdar forskare att det bara handlar om hormoner, att belöningssystemet i hjärnan triggas när vi shoppar. Så nu har jag infört en ny regel –  faktiskt samma som gäller för barnet. ”Titta, men inte röra.”

Och vill jag fortfarande handla efter en månad, slår jag till. Om varan inte är slut. Men då var det inte meningen att det skulle bli vi i min garderob.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vilt restaurang i underbar Gamla stan! Trodde inte finns en viltrestaurang i Gamla stan! Jag var ute och åt mat på en vilt restaurang i Gamla stan som jag trodde först bör vara en turistfälla. men nej! Det var god stekt mört Älg och min kompis tog en fiskgryta med skaldjur var också underbart, från Dagens tips !. billigt var det på en lördag ca 109kr. Det var prisvärt. Hit vill jag rekommendera alla vilt älskare ,kom och prova ! Adress var Restaurang CC, Skräddargränd, nära Västerlånggatan, samma gränd som Bodyshop. lilly Svensson

lilly, 22:22, 14 november 2012. Anmäl

Drottningholm kl 07.30

På väg till jobbet kliver jag ibland av bussen för att vandra runt en stund i parken vid Drottningholms slott. Där är det vackert året om. Jag brukar gå genom raden av jämnhöga lindar. Någon gång stannar jag under en stor ek för att lyssna till vad den vill berätta.

Så hör jag glada rop och skratt en bit bort. Förskole­barn eller skolelever på utflykt? Nej, det är för tidigt. I stället ser jag en grupp japaner som snabbt skyndar fram genom parken. Jag undrar hur dags de gick upp för att hinna äta frukost och ta sig ut ända hit.

Jag funderar och sedan tar jag modet till mig, går fram till en liten man och säger: ”God morgon” (fast på engelska förstås). Sedan undrar jag om det inte skulle ha varit skönare att ligga kvar en stund till i sängen.

Mannen tittar förvånat på mig. ”Jag är från Tokyo”, säger han. Och berättar att han går upp klockan fyra varje morgon för att ta en överfull tunnelbana till arbetet. ”Det känns skönt att kunna ta sig en liten sovmorgon”, fortsätter mannen.

Jag fortsätter min vandring, känner mig något mindre hurtig.

thomas.lerner@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är sàdana möten som är intressanta; själv sà har jag aldrig besökt Drottningholm, trots att jag har bott den större delen av mitt liv i Stockholms län och arbetat tio àr i Stockholm. Fast här i Paris, här känner jag mig hemma och har en hel del intressanta möten...

Anonym (Webbsida), 11:43, 21 oktober 2012. Anmäl

Götgats­backen kl 14.50

I höjd med Klevgränd doftar det kaffe, och tillhör man ofrivilligt det tedrickande släktet, gör sig doften extra påmind. Lattefolket och lördagsshopparna strosar uppför backen, som ett kollektiv från det glada 70-talet. De kryssar mellan cyklister och barnvagnar, liksom alla andra kryssar sig fram mellan något.

– Har någon sett min hund, en dalmatiner, ungefär så här stor, ropar en kvinna på gränsen till sammanbrott.

Hon höftar till hundens storlek, men ingen har sett.

– Någon måste väl, vädjar hon. Men ingen har.

Kvinnan vankar fram och tillbaka. Hunden har hittat en annan kvinna vid t-banenedgång Hökens gata. Det är bara en tillfällig förbindelse, en ny bekantskap för stunden, men i alla fall. Dramat är över på några minuter.

I samma veva, fast högre upp i backen, traskar en man oroligt av och an. Han tycks också leta efter någon.

– Har någon sett min fru?

Ingen har sett någon fru.

– Vi hade ju pratat om att köpa en ljusslinga.

– En ljusslinga? Jaså?

Det blåser höst. Lattefolket sveper in sig i plädar.

I höjd med Högbergsgatan skingras det tillfälliga kollektivet.

sanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kvarnbacka BP, 21.14

Kärleken till idrotten, den värker i mig alltid. Jag var som en liten sportscout: alltid redo. En tennisracket i ena handen, en bandyklubba i andra, fotbollsskor på fötterna.

Det var livet jag levde, ett sådant liv som få ungar verkar leva i dag. Nu kan det vara tomt och tyst när man kommer ut, så snart det är lite kallt åtminstone, och massor av småtjejer och killar trycker inomhus.

När vi blev äldre försvann kvartersgårdarna och med dem alldeles för många av de vuxna som aktiverade barnen.

Vi har just bjudit en av dem, vår gamle fritidsledare Kjelle, på middag i Sundbyberg. Efteråt har jag åkt till Kvarnbacka bollplan där BP-spelaren Bojan Djordjic står och hänger i en jacka han hävdar klarar 32 minusgrader. Henok Goitom, till vardags i AIK, kommer ned. Han är sugen på att vara med och träna med Kista Galaxy FC, han vill alltid köra.

Bojan ropar: ”Det går inte! Grabbarna skulle förvänta sig att du levererar grymma grejer hela tiden!” Den där längtan efter att få vara i konstant rörelse träffar mig hårt.

Under middagen har vi talat om att dagens generation är i större behov av kvartersgårdarna än vi någonsin var, att god hälsa inte ska behöva vara en klassfråga. Men det är det och det är väldigt sorgligt.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Marieberg kl. 16.23

Cilla kuggades vid uppkörningen förra veckan. Om några dagar är det dags för ett nytt försök.

I väntan på det lånar vi Ninas lilla Toyota – och på kortare tid än det tar att uttala ordet övningskörning förvandlas vi till gerillasoldater i trafikdjungeln.

I skydd av mörkret färdas vi Drottningholmsvägen västerut mot Brommaplan, en av stans mest olycksdrabbade vägkorsningar. Gång på gång kör vi in och ut ur rondellen där trafiken aldrig tystnar. Strålkastare skär genom natten.

Jag väser fram mina order: Kör av mot Ekerö. Se upp för Audin i vänsterfilen. Positionera dig rätt. Blinka höger och sväng mot Spånga. Växla ned. Byt fil snabbare.

Cilla kramar ratten hårt men säger inget.

Nästa kväll är det precision som gäller: Fickparkering. Backa runt hörn. Start i uppförsbacke. På hemvägen blåser vi skiten ur Toyotan med lite motorvägskörning på E 18.

Dag tre är det skarpt läge. För att hålla nerverna i schack börjar jag formulera en lista som jag döper till ”Svenska trauman”.

1. Körkort.
2. Stambyten.
3. Orangea kuvert.
4. Midsommarvädret.
5. Restskatt.
6. Bilprovn…

Då ringer Cilla. Tre förlösande ord pärlar ur mobilen:
– Jag grejade det!

sigge.anderberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag minns min uppkörning bättre än dagen jag förlorade min osk....

Micke, 22:49, 25 oktober 2012. Anmäl

Fridhemsplan kl 14.49

Det regnar som vanligt denna höst. Det är elva minuter till dotterns pianolektion. Vi är inte långt borta.

Men det är det där med trafikljusen. Det lyser illrött på första halvan av Drottningholmsvägen – men grönt på den andra.

Vi stannar. Barn ska ju lära sig att följa trafikreglerna så att risken att de ska bli tillplattade av en stadsjeep minskar – åtminstone lite.

När det blir grönt på första halvan har det slagit om till rött på den andra. Biltrafiken är måttlig, men vi stannar. Barn måste ju lära sig att regler är regler.

När vi får grönt promenerar vi över för att se att det blivit rött vid Mariebergsgatan som vi måste korsa två gånger för att det byggs ett nytt hus på den för vår del rätta sidan.

Vi hinner precis till hennes lektion. Jag väntar utanför och undrar hur lång tid jag genom åren stått vid röda trafikljus vid biltomma gator för att mina barn ska bli laglydiga.

Jag tänker fortsätta. Men när jag är ensam orkar jag inte längre vänta på grön gubbe. Och kanske är det just allas vår långa väntan vid ljus av fel färg som gör att vi blivit alltmer färgblinda i trafiken.

Det svåra med det är att det även gäller bilister som är miljoner gånger farligare som rödljusfuskare än gående och cyklister.

anders.sundstrom@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Untravägen kl 10.40

Det är stilla på Untravägen i ”Abessinien” som det kallades i min barndom. Jobbfolket har gett sig i väg. En ensam pensionär tar sig sakta fram. Kanske mot den enda befintliga mat­butiken uppe i ”gamla” Hjorthagen. Ganska långt att traska på gamla trötta ben. Husen här nere tycks nu sova.

Tänker på förr. Konsumbutiker i varje ­gatuhörn. Fiskaffären med sitt spännande vatten rinnande på fönstret. Vi barn kunde stå där länge och titta på vattnets aldrig sinande färd på rutan. Var kom det ifrån och vart tog det vägen?

Köttaffären där djurkroppar hängde lite ”läskigt” blodiga i taket, bageriet som luktade så gott av nybakat, sybehörsaffären med den snälla tanten, posten, tobaksaffären. Fullt med lekande barn i parkerna. Plaskdammen på sommaren. Bollande i rännstenarna efter skoldagen och kulspel på våren. Våra mammor i tvättstugorna. Papporna som kom hem från Gas- och Elverket med sina unikaboxar i händerna.

LIVET fanns då just här. Nu finns det säkert någon annanstans.…

Läsarhjärta: Berit Örnevall, pensionär

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Stockholm kom tillbaka! Läste Bertils lilla notalgik! Den tiden saknar jag också livet på Kattgränd, Söder Mälarstrand, Duvogränd. Hornsgatan med alla dessa affärer runt hörnet. Perssons Livs där man kunde sätta upp betalningen på en lapp och betala när Farsan fick lönen från DN. Ack den gammla goda tiden!

Marianne fd Södermalm, 22:05, 10 oktober 2012. Anmäl

Tranebergsbron kl 8.44

Svisch. Svisch. Så låter det när de kör förbi mig, åtminstone i mitt huvud. De är förvånansvärt många och förvånansvärt gamla. Medel­ålders kvinnor och män, i tajta cykelbyxor, fullkomligt forsar förbi mig på sina moderna flerväxlade cyklar. Jag har, trots min ungdom, inte en chans att hänga med. Obönhörligen trampar de om mig. Jag skyller delvis på min cykel. Min röda Crescent från 40-talet har visserligen både kjol- och kedjeskydd men när det gäller fart har den ingenting att sätta emot dessa moderna springare i lättmetall.

Men jag stretar uppför Tranebergsbron trots att jag ideligen blir omkörd. Och när jag i snigelfart börjar närma mig krönet känner jag mig upplyft. För när jag når mitten av bron och rullar så långsamt att en kvinna med barnvagn går om mig får jag uppleva något som jag tror racercyklisterna missar i all sin hast. Solen tittar fram genom molen och glittrar till i Mälarens grågröna vatten. För över kan jag i morgondimman urskilja konturerna av Stadshuset och Storkyrkans torn. Luften är sådär klar som den bara kan vara en tidig höstmorgon. Och Stockholm har nog aldrig varit lika vackert.

jonatan.martinson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ta det lungt ta en Toy, det tänkte jag på när jag läste ditt inlägg! Du ser mer! Trevlig Höst!

Marianne fd Södermalm, 00:35, 10 oktober 2012. Anmäl

Sollentuna kl 16.38

”Ni svenskar bara läser.” Det är onsdag eftermiddag i simhallen. Min tid. Bassängen är avklarad och bubbel­poolen är avnjuten. Nu har jag slagit mig ner i bastun. En apelsin i ena handen och en bok i den andra. Äntligen. Värme och en bok i lugn och ro.

Tvingar mig själv att sluta läsa och ser in i ett par intensivt bruna ögon. ”Ni läser överallt. I tunnelbanan, på flyget. Men det är bra. Det är jättebra att läsa.”

Jag känner mig skyldig och lägger raskt ifrån mig boken. Det kanske är för att vi inte är så sociala i det här landet, föreslår jag. Att vi hellre flyr in i en bok än att prata med främmande människor.

Hon funderar. Jo, kanske är det så.

Sedan pratar vi om hennes barn, om mitt barn. Om hennes exmake och jobb. Ända tills värmen driver oss ur bastun.

Och i stället för att ha läst en fiktiv berättelse har jag plötsligt fått en inblick i en annan, verklig människas liv.

jessika.svensk@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0