Kista kl 23.49

Så får vi jul igen och snön lyser vit precis överallt. Emil har fått en ny gitarr i julklapp och vi träffas vid vår mötes­plats för att spela några låtar. Han har smugglat med sig en öl som vi delar på och jag stämmer instrumentet så gott jag kan i kylan.
Vi hade inga smarta mobilapplikationer då, vi fick köra på gehör. Så jag brukade ringa Tobias som fick hjälpa mig från Solna. I luren. Han älskade nog de där samtalen.
Jag har just fått min första mobiltelefon, en Siemens S3 – den nya generationen mobiler som är så små att de kallas för ficktelefoner.
Problemet är bara att ingen annan har mobil. Jo, två personer i min skola, ingen som jag umgås med. Ett samtal kostar 6–7 kronor i minuten. Jag minns inte riktigt. Ingen ringer.
Vi sjunger ”Knockin’ on heaven’s door” och om ett par dagar börjar mellandagsrean och vi kommer att röra oss i city, från morgon till kväll.
Jag är lycklig. Jag vill mest hänga med mina kompisar och jullovet är en välkommen tid. Man behöver liksom inte ens skolka.
I dag kan jag inte längre vakna, duscha, klä på mig och gå ut, kraven är annorlunda. Du som fortfarande har möjligheten, ta den. Huvudstaden är väldigt vacker skrudad i vitt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kårebacken kl 12.35

Nu är det ajöss och godbaj på riktigt. Världen går under.

Man ska nog inte ta det på så stort allvar, det har hänt ett par hundra gånger tidigare under min stund på jorden. Men det är bra att hålla ögonen öppna, det blir ju ingen repris. Jag har tagit fram adventsstjärnorna och jag kommer säkert också att packa ned dem.

För att riktigt utmana ödet åkte jag till det stora byggvaruhuset och köpte en vägglampa som annonserats på nätet. Det var en snabbt avklarad affär.

En armatur är inte särskilt svårarbetad, det behövs en mejsel, ett vattenpass och kanske en penna.

När den väl hänger där den ska hittar jag ett glansigt papper i förpackningen. På 26 språk får man instruktioner om säkerhet och miljövänlig hantering: ”Skötseln av belysningsarmaturer är begränsad till deras ytor.”

Det finns ett papper till på lika många språk med två meningar:

”Den yttre böjliga kabeln eller sladden till denna armatur kan inte bytas ut. Om kabeln eller sladden skadas skall armaturen kasseras.”

En svensk jätte i sin bransch vill sälja så mycket som möjligt i denna yttersta tid.

Den som köper ny bil ska alltså inte bli förvånad om det i instruktionsboken står: ”Om du får punktering skall bilen skrotas.”

karlerik.nordqvist@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Liljeholmstorget kl 14.32

Taxin rullar ut från torget och ett grått Stockholm skymtar förbi. Jag frågar chauffören om det är många som åker taxi i det här vädret.

– Ja, nu är det många. På sommaren vill folk promenera och hålla handen, på vintern vill de hellre sitta i en varm taxi och hålla handen, säger han och skrattar högt.

Jag frågar om man har några raster när man kör.

– Nej. Att köra taxi skulle jag inte ens önska min värsta fiende, säger han och skrattar igen.

Jag frågar om folk brukar prata med honom när han kör.

– Folk brukar prata med en om man är fint klädd, pratar bra svenska och spelar klassisk musik, svarar han.

Jag säger att jag aldrig har lyssnat på musik i en taxi. Han sätter på stereon och spelar ”Need you (right now)” med Buddah bar. Musiken fyller bilen. Vid trumpetsolot skruvar han upp volymen ytterligare.

Jag hinner tänka att det känns lite konstigt att sitta i en bil med en främmande man och lyssna på musik tillsammans, det känns nästan lite intimt.

– Jag har lyssnat på den här låten två gånger per dag i ett års tid, säger han.

Bilen rullar in till trottoaren, jag tackar, betalar och stänger dörren. Sedan är han borta.

lisa.dahlberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Wennerbergsgatan kl 08.10

Det är vardagsmorgon och jag halkar vägen fram till återvinningscontainrarna med två veckors pappersskräp (och mycket hala skor). Väl framme möts jag av ett mysterium.

Det finns nämligen två containrar för pappersskräp och den ena är så full att det vore en bedrift värd en sång att få ned en väl hopvikt tändsticksask i den. Den andra, precis bredvid, är nästan tom.

Jag blir stående en stund, glad över att ha någonting lagom komplicerat att fundera över. Hmmm… Men så får jag syn på orsaken: så mycket snö och is har fastnat på den ena skylten att det inte går att läsa ”Pappersåtervinning”. Den andra har klarat sig.

Lysande! Mina grannar har alltså, hellre än att chansa, pulat och pillat och verkligen slitit med att pressa ned sina pappersrester. Det bådar gott inför en framtid där miljöengagemang är en förutsättning för en fortsättning och det är dessutom en fin illustration av vad tydlig och riktig information betyder. Utan sådan blir det alltid jobbigt, och ofta fel, även för den som vill väl.

Så nästa gång jag läser – och det lär inte låta vänta på sig – att ett krisande medieföretag gjort sig av med ännu en bunt journalister kommer jag att tänka på två gröna containrar och hur viktigt det är att få riktig information.

Annars kan skräpet hamna varsomhelst, i riksdagen till exempel.

harald.bergius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] om gränsen, där man slipper både reavinstskatt på aktier och den rikemanss more… Wennerbergsgatan kl 08.10 – Dagens Nyheter – dn.se 12/18/2012 Wennerbergsgatan kl 08.10Dagens NyheterAlla har inte den möjligheten. [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder frankrike #1 (Webbsida), 08:46, 25 december 2012. Anmäl

Regeringsgatan kl 07.38

”Närmare gud till dig” spelade orkestern på det sjunkande skeppet ”Titanic”. Forskningen säger att människan blir lugnare av musik. Vi får hoppas att orkestern hade den effekten på människorna som blev kvar på det brittiska passagerarfartyget.

Jag vet inte om det var för att vi skulle bli fridfulla som föraren av en stadsjeep valde att högt spela klassisk musik för oss fotgängare som i snörök kämpade oss fram på Regeringsgatan en av dessa snöfyllda mornar. Glad blev jag i alla fall!

Att krissituationer drar fram det goda ur oss människor är löftesrikt. Sedan finns det undersökningar som säger att vi endast under vapenhot beter oss ädelt. Även där refererar forskarna till händelser på ”Titanic”.

Men när det gäller snökaoset verkar utfallet ha blivit positivt – vi stockholmare blev ännu mer godhjärtade. Mina vänner berättar om hur bilister hjälpte varandra när bilar fastnade i korsningar. Inga arga tutningar där.

Själv blev jag vittne till hur frusna medmänniskor trängde ihop sig så att alla skulle få plats i de överlastade tunnelbanetågen. Dock utan att bli ackompanjerade.

Nu hoppas jag att vi kan vara lika snälla mot varandra en vanlig grå februaridag.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Eriksdals­lunden kl 05.22

Allt det jag en gång, under den grå mellansäsongen, betecknade som ren bråte på balkongen ser nu ut som fluffiga maränger eller som eleganta macarons med pärlglitter.

Inte för att jag skulle få för mig att sätta tänderna i någon av dem, lika lite som jag skulle få för mig att slå mig ner på den gamla trälådan från Sockerbolaget. Balkongen är ju inget året-runt-konditori bara för att utsikten råkar vara så otroligt bedårande, eller hur?

Ändå tar de spänstiga typerna i moderna träningskläder ett och annat varv runt Årstaviken. Det är lite olika med det.

Andra raskar över isen.

Cyklisterna trampar på i rasande fart. De tänker varken på sitt eller andras liv.

Hundägarna tvingas ut ­tidiga morgnar för att husdjuren har sina behov. Hundar har sina. Vi har våra.

Precis när jag lyckats somna om, så där klockan 05.16, passerar en människa med skällande hund. Typiskt.

Husse tappar snabbt kont­rollen över schäfern Lilly, eller om det är tvärtom, glider nerför sluttningen och ramlar i ett buskage. Scenen påminner om en hel plåt med kraschade maränger. Lilly får en åthutning, men bryr sig inte utan passar på att säkra sitt revir.

sanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Brommaplan 22.00

Nu på morgonen kommer lucia för att sprida ljus i vår tillvaro. Jag undrar om kvinnan jag mötte häromkvällen får uppleva någon glädje i dag. Så här var det:

På väg hem efter middag med fackliga vänner fick jag vänta på bussen. Plötsligt ropade en kvinna. Hon bar en trasig päls, hade hål längst fram på ena stöveln. Hon såg ganska ovårdad ut, om jag ska vara uppriktig.

”Jag har ingenstans att bo och inga pengar. Har du så jag kan köpa något att äta?” frågade kvinnan.

Jag tog fram plånboken, där fanns en ynka enkrona. Kanske kunde jag gå till bankomaten? Men jag slog snabbt bort tanken. En hundralapp verkade all­deles för mycket.

”Ledsen, har bara en krona löst”, svarade jag.

Det var några minuter kvar innan bussen skulle avgå. Så utan att jag vet varför sprang jag in på hamburgerrestaurangen. Med kortet betalade jag en mellanstor burgare och en kopp kaffe som jag sedan gav till kvinnan.

På bussen hem kände jag mig som en synnerligen fin människa.

”Dagens goda gärning”, tänkte jag.

Men så började jag undra var kvinnan jag mötte skulle sova någonstans senare under kvällen. Och blev hon mätt på min fjuttiga lilla hamburgare?

thomas.lerner@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag ger en Ros till dig. Bättre att ge mat än pengar! Kram Marianne

Marianne fd Södermalm, 17:35, 14 december 2012. Anmäl

Grovstanäs kl 8.03

Vanligen brukar vår innerstadskatt kasta sig ut i grönskan med liv och lust när vi kommer ut till stugan. Hon jagar flugor och fjärilar, näbbmöss och smyger på fåglarna.

Denna lördagsmorgon är första gången som vi ser en tvekan. Det är visserligen inte grönt längre, utan vitt, så vitt.

Och termometern visar på minus 20.

Det har katten ännu inte förstått när hon som vanligt sätter sig vid ytterdörren för att bli utsläppt så fort vi vaknar.

Hon rister till av kalluften men trevar sig ändå ut på trappen där hon sätter sig med framtassarna på svansen. Efter några minuter vill hon in igen.

Det är nu ett drygt år sedan hon kom till oss från Norrtälje katthem.

I katthemmets kalender för 2013 läser jag om hur katterna hamnat där.

Särskilt en berättelse griper tag. Det var en familj som tröttnade på sin katt. Först slutade de att ge katten mat för att den skulle ge sig av. När det inte fungerade släppte de inte in den i huset längre.

Katten lämnades in till katthemmet när en person sett den sitta i ett träd i flera dagar.

Jag undrar hur föräldrarna förklarade för sina barn att det här var ett bra sätt att göra sig av med katten på.

Och om de någonsin funderar över hur katten de övergav har det i kylan.

hans.arbman@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Min Nissekisse, hemlös ursprungligen, riktig mamis baby. Ville absolut gå ut under snöstormen i Stockholm. Gick ut på sin planka, hoppade ner och FÖRSVANN i den mjuka luftiga snön , bara en bit av svarta svanstippen syntes. Simmade upp igen på gott humör, han skulle vidare, pulserade igenom snödrivorna. Hemma igen igen. God Jul önskar Nissekisse och Paula

Hlena, 21:04, 12 december 2012. Anmäl

Eran katt är klart en riktig ROSPIGA! Skämt! Våran katt Nick hälsar och Önskar God Jul!

Marianne fd Södermalm, 19:09, 12 december 2012. Anmäl

Tulegatan kl 18.54

Min kompis Gordon lever i en förgången tid. Han har gått klädd i pullover, slips, hornbågade glasögon och byxor med slag långt innan det blev hipstermode.

Vokabulären är också lite ålderdomlig. Om någon säger bagageluckan svarar han:

– Skuffen menar du?

Uniformerade poliser tilltalar han ”konstapeln”; motorvägar blir autostrador och taxibilar droskor i Gordons mun.

Så länge jag kan minnas har han bott i en tvåa i Sibirien. Mörk ek, jakaranda, stringhyllor och lampor i sen funkisstil präglar bostaden.

I ett hörn tronar en väldig kontrabas och påminner om Gordons förflutna som omsvärmad jazzmusiker. Men det skulle aldrig falla honom in att kalla tjejer som dras till musikanter för groupies. Nej, orkesterbrudar heter det.

Förra året tvingades Gordon under stor vånda skrota sin Volvo PV 544. Nu har han funnit en värdig ersättare, en MGB från 1970.

– En av de bästa bilar som byggts, säger Gordon.

Sanningen är att denna egensinniga brittiska produkt snarast utgör en korsning mellan sportbil och traktor med delvis hopplösa komponenter som gångjärnsstötdämpare och bladfjädrar baktill.

Men kärran klär Gordon. Och det är nog viktigast.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Hälsa Gordon, Jag ägde en MGB 1971 köpt i England och det va inte en grej på bilen som inte fick repareras. 3 vindrutor, elsystemet, hjulen! Men att köra den va en drömm!

Marianne fd Södermalm, 23:37, 11 december 2012. Anmäl

Högalids­kyrkan kl 15.59

Bråttom uppför trapporna. In genom Högalidskyrkans stora port. Det är fullsatt. Men vi hittar några platser på en av de bakersta bänkarna. Fort av med vinterkläder. Under tiden börjar kyrkklockorna att slå. Sedan hörs orgeln och körerna kommer in, barn i olika åldrar och den vuxna Motettkören. Försöker vinka åt 8-åringen som inte ser.

Levande ljus i hela kyrkan. Det är första advent, och de har övat i veckor för eftermiddagens och kvällens konserter. Tack vare barnkören sitter vi här nu. Kanske hade vi inte kommit oss för att ordna biljetter annars.

Jag tänker på vad härligt det är att sjunka ned i den här bänken, inte kunna gå någonstans och bara lyssna till musiken och stämmorna. En ficka av lugn i decemberstressen, även för många som annars inte går i kyrkan.

Kyrkoherden, som för några veckor sedan blev nedslagen med en hammare utanför kyrkan av en okänd, psykiskt sjuk man, står nu här och talar med en stark och självklar röst om advent och vårt behov av hopp.

”Har himlen ramlat ned, jag ser stjärnor i mörka fönster”, sjunger barnen. Vi kommer ut, mer lugna och närvarande än när vi gick in. Nysnön lyser upp marken och vi ser adventsstjärnor i nästan alla fönster ut mot Högalidsgatan.

annika.folcker@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0