Klarafaret 12.45

Hatkärlek. Här i utkanterna av Klarakvarteren finns hela spektret av urbanitet, skönt och oskönt: missbrukarna i Klarafaret, sopp­köerna på Klara kyrkogård, spankulerande turister och stressade statstjänstemän från departement och myndigheter. Här finns nära vattnet-känslan med puttriga ångbåtar vid Stadshuskajen och från mitt arbetsrum kan jag ibland se hur solnedgången förvandlar Stadshuset till ett vykort.

När min arbetsplats flyttade hit från det lite finare ”Upper east” kändes det som om cirkeln var sluten. I de här kvarteren började mitt arbetsliv. Först som vaktis, sedan som studerande taxichaffis med garage i parkeringshuset Elefanten och nu, någonstans i karriären, är jag tillbaka som en av de där stressade statstjänstemännen. Mycket är sig likt. Förutom att parkeringshuset Elefanten blivit Brf Elefanten. Fast det kan man knappt tro. Jag ser lägenheterna men inga lägenhets­innehavare. Det är märkligt doftlöst. Det är som om det inte går att bryta kontoriseringen med lite mysig stadsplanering. Eller rubba den karga charm som bara finns här.

Nu bryts snart cirkeln när flyttlasset går till förorten och Telefonplan. Där finns kanske en annan sorts charm.

Christer Järlid,
läsare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadsgårdskajen 08.02

Med mössan hårt neddragen över öronen och kikaren på bröstet pressar jag mig fram bland Slussens morgontrötta pendlare. Jag går mot strömmen och jag har bråttom. Det kan vara för sent. I går missade jag den med två minuter.

Vid Birkaterminalen lyfter jag kikaren mot ögonen. Spanar av vattnet, från väns­ter till höger, från höger till vänster. Det är 13,6 grader minus. Kylan ligger som en rykande dimma på vattnet.

En Djurgårdsbåt glider förbi, men av den jag söker syns intet. Jag styr stegen mot Fotografiska. Motvinden river, nafsar, sliter i mina kinder. Vid kajen står en man. Han är som jag. Mössan lika hårt neddragen, blicken fokuserad.

”Har du sett den?”, frågar jag. Han tittar på mig. ”Är den där?”, frågar jag igen. Han ler: ”Ja, den sitter där ute.” I kikaren ser jag ett gäng måsfåglar på ett isflak – och där, längst bak i mitten, sitter den vita truten. Ljus och vacker som få.

Jag tittar på klockan – hög tid att åka till jobbet. Jag fick se den åtråvärda vittruten, men i tankarna är jag redan på väg mot nästa fågel. Kanske kungsfiskaren vid Nynäs slott? Eller hökugglan i Vallentuna? Den vore ett skönt kryss så här i januari, den tuffaste månaden för oss fågelnördar.

mats.odeen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Spånga station 8.40

Han sitter där nästan varje dag, även de här dagarna när det varit riktigt kallt. Han säljer bröd. Under lång tid har han haft sin plats vid foten av rulltrappan uppifrån stationen.

Någon gång i höstas var det äntligen dags för byte av rulltrappan eller om det är ännu en av alla reparationer. Ibland har den fungerat hela månader. Men den har stått stilla veckovis och längre. Gång på gång.

Mannen med brödet fick en plats uppe i trapphuset vid stationen där han fortsatt försäljningen, en mer skyddad plats.

Arbetet med rulltrappan började i september och skulle vara avslutat sista november. Då byttes skylten ut, färdigt ”mars 2013”. Icke ett ljud har sedan försports bakom avskärmningen.

Detta kommer att pågå hela vintern. Ty den stora överraskningen var snön. Sådan har aldrig förekommit i Spånga.

Gångbron, eller rampen, lång och ful, fylldes med snö. Det var svårt att ta sig fram över huvud taget, men särskilt för dem med barnvagn eller rullator. Ingen snöröjning.

Och varför plogades då inte bron?

En informatör drog ogenerat till med att brödförsäljaren, vars plats finns vid sidan av bron, hindrat plogningen. Det är lögn. Och det är fult att ljuga även om man gör det i informationssyfte.

Karl-Erik Nordqvist

karl-erik.nordqvist@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornstull kl 08.30

”Nyrostade söderbönor, kopp kaffe för 5 kronor”. Med ett lätt desperat utseende står en grabb och delar ut kuponger i t-banans underjordiska biljetthall vid Hornstull.

Jag förstår honom, för sedan den här undre delen av Hornstulls nya galleria blivit klar möts man efter spärrarna av sex (!) olika ställen där man kan dricka kaffe och få sig något till livs. De som planerat tycks ha sett massor av amerikanska filmer där animerade diskussioner pågår i och vid storstäders snabbmatsställen. Dessvärre är det ovanligt tomt på de här ställena. Expediterna sorterar i stället färdigbredda smörgåsar i allt vackrare formationer.

Förut fanns här en liten verkstad där man kunde få sin väska reparerad eller en ny nyckel. Både praktiskt och bra. Men låssmeden tvingades flytta när hyran stegrades i den nya gallerian.

Min blick möter hålögda människor som likt programmerade robotar rör sig mot jobbet. Där lever de förhoppningsvis upp. Snart blir det ljust och varmt ute. Hurra! Men hur blir det då nere i underjorden för alla dessa matbarer mitt i den artificiella belysningen när vi nordbor som bäst behöver allt solljus vi kan få?

Korvkiosken där uppe på gatan kan bli en vinnare.

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Årstaviken, kl 10.30

Vita bergen har sällan varit vitare. Det gnistrar, Sofia ser mäktig ut. Två pojkar som inom kort kommer att vara coola tonåringar åker pulka så nysnön yr i ansiktet, letar sig innanför kragen – och lyckan över detta hörs säkert ända bort mot Blecktornsparken.

Nere vid Hammarbykanalen har isen nästan lagt sig, men vid thaibåten plaskar några änder intill de snöklädda palmerna som ser ut att frysa och längta bort. Ändernas polare sitter uppradade på kajen i solskenet.

Jag övervägde jogging­skorna men valde vinterkängorna och min tjockaste halsduk. Många andra hade bättre karaktär.

Nästa vecka ska även jag …

Vid Årsta holmar sitter några pimplare på isen. Plötsligt skvätter det till i en av vakarna, den ena pimplaren skyndar därifrån. Jag anar DRAMATIK. Har någon trillat i? En hund? Tvärtom, det var en fisk som fick lämna Årstaviken för en framtid som söndagsmiddag.

Och kolla, där kommer ju Just D-Gurra i djurgårdsmössa! Undrar vad han gör nu för tiden.

Solen gassar. Jag tar ut steglängden och känner mig som värsta Sven-Åke Lundbäck i skön diagonalform.

Vid Hornstull får det räcka med vinterromantik. Det blir tunnelbana hemåt.

Såja. Been there, done that.

Hit med våren, tack.

claes.sjodin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fyrverkarbacken 08.30

Det var en sådan där morgon när bussarna stannade en meter från trottoarkanten. Däremellan låg en ocean av tjock, svart sörja.

Under det lätt frusna, porösa snömoset lurade djupa pölar av iskallt vatten som lätt skulle ta sig över kanten på ett par endast ankelhöga vinterkängor och göra tåspetsarna på strumpbyxorna sura för resten av dagen.

Vi skåningar är sådana, vägrar klä oss efter vädret. Min första iskalla vinter i Stockholm gick jag med två höstkappor på.

Man hade lätt kunnat ha hatat snön denna morgon.

Men nästan framme vid DN:s entré hamnar jag i en ficka bakom Socialstyrelsens tegelröda myndighet.

Det är knäpptyst, och lika vitt och rent som efter det första snöfallet då staden lugnade ned sig en stund innan det årliga kaoset bröt ut.

Snart är snön borta och bruset från trafiken stiger flera decibel igen.

Jag kommer att sakna de vita tystnaderna.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ålstens brygga, 14.16

Jag står i ett solparadis framför Mälaren som är täckt av ett isgolv. En man skrinnar förbi och slår rytmiskt med en ispik för vartannat skär.

Det finns gott om käng- och klovavtryck över hela Mälaren. Närmast strandkanten ligger ett färskt skidspår som blivit promenadstråk för modiga som bestämt sig för att isen håller.

Isfolket tycks vara en massrörelse som litar på varandra. Förutsätter att någon nog vet. Vågar den så vågar vi. Men vem har egentligen koll på kärnisen där under snötäcket?

Jag minns vintern när bussen gick igenom isen uppe i Hassela. Det var en vinterväg som plogades och isen mättes varje morgon av en man som bodde vid sjön. Var isen för tunn satte han upp en kedja. En morgon höll isen ändå inte för flera ton buss. Chauffören lyckades rädda sig ut och hade som tur var inga andra passagerare.

Jag är en iskruka och blir kvar på bryggan. Först när jag siktar en pimpelfiskare som försäkrar att alla hål han borrat under dagen visat fem till sju centimeter tjock is vågar även jag. Med försiktiga steg knarrar jag ut på ett krispvitt snötäcke. Känner mig modig som vågar vara sisten ut.

jessica.ritzén@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Akalla kl 20.42

Det sägs att barnfattigdom inte finns i detta land och ändå ser jag barn i tunna plagg inte lämpade för vårt kalla klimat.

Vissa av dem har föräldrar som mår dåligt, som inte fick sina behov tillgodosedda när de var små och som har svårt att bryta mönstret. Andra föräldrar har bara inte råd, det går inte runt. Fattigdom är många olika saker.

Ett av dessa barn går förbi mitt fönster och hans overall åker upp över skorna, allt var för litet redan förra året. Att hans kängor får Järvafältets snö att knarra, precis som när mina barn vandrar, betyder inte att de lever i samma verklighet.

Ett annat är en flicka som lystet stirrar ut på barnen som leker utanför, hennes mamma orkar inte gå ut med henne.

För att inte tala om pojken som är för liten för att vara ute själv, men ändå är det. Han fryser ständigt, hans naglar är oklippta och hans hår ovårdat.

Jag kommer hem och han har varit hos oss i sex timmar utan att någon har frågat efter honom. Kvällen är här, han vågar inte gå själv. Jag följer honom till hans låsta port, ropar mot hans fönster och ut kommer en man som nyss har vaknat. Att hans son kan gå hungrig verkar inte ha slagit honom.

Det är barnen som ni aldrig ser.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Handlar ju inte om barnfattigdom. Bra exempel på hur begreppet leder till en förvirrad debatt. Om du inte överdriver måste du anmäla pappan, annars är du inte bättre än honom!

christer ahlgren, 13:58, 23 januari 2013. Anmäl

Du måste ju anmäla sådant till socialtjänsten. Så pojken och föräldrarna får stöd.

Anonym, 23:13, 22 januari 2013. Anmäl

Tragiskt att läsa. Men: det är väl knappast "fattigdom" som gör att folk inte klipper naglarna på sina barn eller låter småbarn vara ute ensamma. Dumhet, ansvarslöshet, apati, elakhet kanske, men inte fattigdom. Men det är väl enklare att kalla det fattigdom, för då kan man lägga skulden på någon annan; samhället, de rika, svenskarna.

Marre, 13:06, 22 januari 2013. Anmäl

Tegelbacken 08.40

Redan på Vasabron blir jag nervös. Sträcker på halsen, tränger mig fram mot fönstren till andra passagerares irritation. Lurar där en 62:a på Fredsgatan, bakom hörnet? Kommer vi i så fall att hinna före, eller blir det rött ljus? Kommer 62:an att vänta om jag springer, eller tittar chauffören bara rakt fram och kör i väg?

Som yngre var jag väldigt lat och tyckte dessutom illa om att åka tunnelbana. Så jag åkte alltid buss till jobbet. Även om det innebar ett byte och tog lite tid, fick jag vistas ovan jord och komma ända fram.

Efter att länge ha bitit ihop på den fullpackade gröna linjen bestämde jag mig nyligen för att återgå till bussåkandet. Att gå hem­ifrån tio minuter tidigare var värt besväret, tyckte jag. Det var som att återförenas med en gammal kärlek att sjunka ned på sätet i den varma, oftast folktomma 62:an, läsa mejl och spela ”Wordfeud” hela vägen till arbetet. Tills jag kom ihåg det jag glömt: Att ta bussen till jobbet är ett lotteri. Klaffar bytena så är det ljuvligt. Men det finns inget mer snopet än att kliva av i snögloppet på den blåsiga Tegelbacken och se baken på den glesturiga 62:an försvinna mot Stadshuset.

malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norrbro kl 13.10

Gamla stans konturer mjukas upp av den vattenmättade luften över Strömmen. När jag passerar utrikesdepartementet börjar plötsligt ”Requiem” av Mozart dåna i bilen. Musiken överförs från min telefon till radion på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Med sammansättningen komponerad av slumpen kommer låtarna i alla fall som de vill och när Mozarts ödesmättade toner fyller bilen känns det som att köra i en filmatiserad version av verkligheten. Musiken tar mig till den elfte september 2003, dagen då Anna Lindh avled, och en kö av sörjande människor ringlade utanför Arvfurstens palats. Då ställde jag bilen på samma ställe.

Det är underligt hur minnet är konstruerat. Vad jag gjorde i går kommer jag knappt ihåg men ett musikstycke framkallar minnesbilder med skarpare konturer än Slottet några meter bort. Proust hade madeleinekakor och lindblomste. Själv har jag en smartphone, noll koll på teknik och en nyfunnen insikt om att Stockholmska miljöer har fyllt min minnesbank. När man har bott tillräckligt länge i en stad börjar stenarna tala. Minnenas miljöer blir till sist integrerade i hela ens varelse. Men, som medlem av den göteborgska diasporan skulle jag dock uppskatta om vi höll det mellan oss. Okej?

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0