Arholma 0.00

Klas-Göran är död och ön blir sig aldrig lik. Han var obetydlig eller obefintlig i alla tabeller över taxerade förvärvsinkomster, skattebetalning, politiskt engagemang och föreningsaktivitet.

Han var en av få som fick det – lite – bättre ställt när han uppnådde folkpensionsålder. Han tuffade på som vanligt i sin slitna rutiga skjorta och sina blåbyxor. Gärna med en filterlös, välrökt fimp i mungipan.
Klas-Göran var en liten människa i vårt nutida produktionssamhälle. Men tomrummet efter honom på skärgårdsön är gigantiskt. Vem ska nu dra upp båtar eller köra väskor, lådor och prylar för en rimlig penning? Och hur ska man hålla reda på att det är onsdag när hans traktor inte står parkerad intill cyklarna?

Han var en vanemänniska som åkte ända till Norrtälje varje onsdag. Troligen åkte han nästan aldrig i sitt knappt 70-åriga liv längre än så från sin slitna stuga.

Bristen på ö-taxi och ö-traktor drabbar många. Men det stora tomrummet efter Klas-Göran finns vid Arholma centrum – ångbåtsbryggan.

Vem ska i framtiden möta de flesta som går i land med en rolig historia, en klurig gåta eller ett illfundigt skämt?

Förmodligen ingen. Sådana som Klas-Göran finns det inte plats för längre.

anders.sundstrom@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Edsviken 14.10

– Gå på mc-­museum? Glöm det!

Ångrar min frusna replik när jag ser makens besvikna min.

– Okej då.

Vi tar bilen söderut en bit på en gråtrist E 4 i den grå­tristaste av dagar. Meteorologerna lovar mer snöklafs. Och mer gråväder.

Edsviks museer i Sollentuna, inhysta i gamla lador, ligger slött utstjälpta som idisslande kor på en klippa, med utsikt över Edsvikens nu frusna vatten. I en av ladorna finns, sedan några år, ett mc-museum.

Jag har varit på området förut, på marknader och på konstutställningar. En gång tvingade jag till och med hit mina fyra söner för att lyssna på Ola Magnell.

Men i MC Collections domäner har jag aldrig satt min fot. Aldrig tänkt göra så heller. Motorer är liksom inte alls min grej. En bil är en bil. En moppe en moppe …

Sååå ointressant.

Cylindra mej hit och förbränningsmotora mej dit …

Vem bryr sig?

Och så möts jag av konstverk i de mest fantastiska färger och sofistikerade nyanser. Glänsande, svulstiga, kromade. Jag faller med ett brak.

I museishopen hittar jag – ett gäng pepparkvarnar. På min undran svarar den anställde, liksom självklart:

– Jo, men det är ju pepparkvarnarnas Rolls Royce.

Jag köper en.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsholmen runt

Jag kallades till en planerad operation för att få slippa min stomipåse. Uppgiften för mig och min personlige tränare på gymmet blev tuff: På fem veckor skulle jag vara fem kilo lättare och dessutom stark. Det blev diet och daglig fysisk aktivitet. Dagen före operationen hade jag verkligen lättat fem kilo.

Stimulerad av framgången tog jag en snabb promenad runt Kungsholmen. Halvvägs slöt en man med stavar upp bakom mig. Jag bestämde mig direkt: han skulle inte få gå om mig. Det betydde längre och snabbare steg – och ett lyssnande efter hans stavar som slog i marken. Jag ökade tempot för att dra ifrån, men förgäves. Han hade antagit min utmaning!

Vid Karlbergskanalen dunkade hjärtat och svetten rann. Han hade nog tänkt spurta förbi. Det tänkte jag inte tillåta! Kronobergs­gatan nalkades, där jag skulle vika av mot hemmet. Ännu en kraftansträngning … Då hörde jag honom ropa: ”Tack, det var den bästa draghjälp jag fått! Jag lider av diabetes och har fått rådet att motionera.” Jag berättade om min förestående operation.

Det blev ett starkt möte mellan två gubbar. Jag slog pustande av på takten och tyckte att jag fått en härlig upplevelse.

Operationen gick bra och magen skötte sig snart på det sätt som Vår Herre tänkt sig.

Olle Nellmer

Läsarhjärta

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mariatorget 16.39

Semlorna står i läckra rader på bage­rierna vid Maria­torget. Fettisdagsbullar med grädde vit som snö.

En gång när jag var liten kom pappa hem med semlor. Vilken fest. Det var på självaste fettisdagen. Då, för över ett halvt sekel sedan, började semlorna säljas först på den ”feta tisdagen” och därefter endast på tisdagar under fastans sju veckor fram till påsk.

Sedan började man saluföra dem också på lördagar, men fortfarande endast under fastlagsveckorna. Nu dyker semlan upp annandag jul och varje dag fram till påsk. När den alltid finns blir den snart uträknad som tradition och sensation.

Därför dessa nya, desperata semmelformer. Man längtar ibland efter hetväggen, alltså ofylld semla, bakad med grovmald kardemumma, där man själv öppnar ett lock i toppen och lägger dit egenhändigt tillredd mandelmassa. Och äter den med varm mjölk. Vispgrädden är ett kletigt knäfall inför den allestädes närvarande gottegrisen.

Men läckerbiten Gustav Adolfsbakelsen håller ställningen, säljs bara på krigarkungen Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november. Men är den så läcker egentligen?

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rådmans­gatan 18.10

Står på perrongen och glåmglor på ingenting när ögonen fastnar på tunnelbanekartan. Den stiliserade med röda, gröna och blå linjen i ett fantasieggande mönster.

Den är så mycket Stockholm.

Jag är knappast i nivå med han den upphetsade i Glenn Killings manege, men nog är kartan rolig att titta på. Tankarna sätts i gång.

Stockholms tunnelbana har 100 stationer. ”Mina” stationer är de på gröna linjen mellan Skanstull och Rådmansgatan, och röda linjen mellan Slussen och Hornstull.
Under en väldigt behaglig föräldraledighet för ganska många år sedan kuskade jag och bebisen runt på spåren, det var ett smidigt sätt att som (äntligen!) nyinflyttad upptäcka andra sidor av staden.

Men när jag nu står vid Rådmansgatan och studerar kartan inser jag att det fortfarande, efter snart 15 år i Stockholm, finns stationer jag pinsamt nog aldrig varit på.

Jag har åkt till bibblan i Bergshamra, spanat på fina hus vid Islandstorget, varit hos doktorn i både Högdalen och Rinkeby, gått i Thåströms fotspår i Rågsved, kollat på baseboll i Skarpnäck.

Men jag har aldrig åkt till Näckrosen, Råcksta eller Västertorp. Och Vreten? Hade jag inte ens hört talas om.

Skärpning.

claes.sjodin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det är faktiskt intressant att åka runt till och titta på en del stationer, för det finns mycket fin konst. Lite kuriosa: det är 100 stationer som används, men det finns faktiskt 101 stationer. Det ligger en "spökstation" mellan Hallonbergen och Kista; t-banestationen byggdes men inte bostadsområdet ovanför som var planerat, så den stationen används inte idag.

Polarbear, 07:33, 24 februari 2013. Anmäl

Vasastan 11.36

– Nämen hej, bor du här?

Jag tittar upp från varukorgen in i ett glatt okänt skägg och finner mig blixtsnabbt.

– Ja, bor du också här? säger jag och hoppas att allt ska klarna.

Nu gör det inte det. Det glada skägget pratar mest om Vasastan och ger noll ledtrådar om hur vi känner varandra.

Jag lider inte bara av svår ansiktsglömska. Jag är också tvilling och van att tvingas spela låtsaskompis åt syrrans allehanda bekanta. Ofta går det bra. ”Hej och hejdå” funkar i nittionio fall av hundra. Jag har blivit en mästare på att vara en socialt sönderflexibel och lögnaktig kameleont.

Värst är när jag försöker rädda mig och hävda att den jag mött troligen inte känner mig, utan min syster. Och vederbörande i sin tur säger sig känna henne – också.

Det glada skägget pågår osedvanligt glatt och länge. Vi hinner prata i nästan tio minuter om både brödbak och pimpling och allt möjligt innan han avslöjar mig.

Medan jag skäms och letar efter närmaste kyldisk att krypa in under verkar skägget ta den fula identitetslögnen med ro. Han är nämligen också tvilling. Allt slutar fånigt med att vi nästan kramar varandra och tycker båda att vi funnit en nygammal kvarterskompis.

jessica.ritzén@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Hände det någon gång att din syster jobbade i stället för dig nyhetsreporter på Aftonbladet? Hon är ju också journalist men i en annan genre. Jag misstänkte ett par ggr att hon gjorde ditt jobb. Mycket sämre, naturligtvis.

Gammal chef, 15:49, 21 februari 2013. Anmäl

Som tvilling fnissar jag igenkännande :-)

Ann, 15:03, 21 februari 2013. Anmäl

Du är långtifrån ensam! Det brukar kallas ansiktsblindhet. Den vetenskapliga termen är prosopagnosi. http://sv.wikipedia.org/wiki/Prosopagnosi Jag har ofta önskat att ansiktsblindhet var mer välkänt. En del människor tror ju att man struntar i dem, eller att man är avsiktligt oförskämd, eller liknande. Det vore så mycket lättare om folk visste att det faktiskt blir omöjligt att känna igen ansiktets utseende, och att man samtidigt kan komma ihåg människor mycket väl. Det enda som inte fungerar är igenkänning baserad på ansiktens utseende. Själv har jag oftast mycket lättare att känna igen folk på rösten, favoritsamtalsämnena, sättet att röra sig, mm, än på deras ansikten. Ofta kommer jag ihåg allt möjligt om en människa, vad vi pratat om, hennes intressen, hennes åsikter, och mycket annat. Det enda jag inte kan känna igen är ansiktet. Bara det.

Kafpauzo, 21:55, 20 februari 2013. Anmäl

Tjärhovsgatan 17.40

Jag har stämt träff med min kompis Anna på Kafé 44.

Det är fettisdag och hela Sverige svämmar över av semlor, men Anna är vegan och äter följaktligen inte grädde. Här på det klassiska punkfiket serveras dock all mat utan några som helst animaliska produkter.

Själv prövar jag på att inte äta kött under en månad. En vegetarisk februari.

En ganska enkel liten utmaning egentligen, men jag har redan märkt att det uppfattas som provokativt.

Att välja bort kött under en månad är uppenbarligen ett ställningstagande som sticker i ögonen hos många människor. Dels finns köttmännen som skämtar om hur de plockat upp grästuvor och lagt i fickan för att ta hem middag till mig. Dels finns de ”riktiga” vegetarianerna som menar att det är mest är en fånig pose att bara vara vegetarian i en månads tid. Men jag ser det mest som något roligt och nyttigt, att testa något annorlunda en kort period i livet. Just denna månad känns det dessutom lite extra bra att vara vegetarian. Risken att det ska finnas felmärkt hästkött i rödbetsbiffarna eller falafeln är nog att betrakta som minimal.

På 44:an är det så populärt att vegansemlorna redan har hunnit ta slut när vi kommer ner.

Anna får nöja sig med en morotskaka denna fettisdag.

gustav.gelin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Folkungagatan–Södermannagatan 16.30

”Kolla, där i hörnet växte jag upp. Fast inte i det huset, huset som jag bodde i är rivet nu.”

Som om någon annan skulle vara intresserad. Men jag kan inte låta bli att nämna det varje gång jag passerar. Att låta bli skulle vara som att gå förbi sin gamle farfar på gatan utan att låtsas om det. Lika kons­tigt skulle det vara att inte påpeka att det vi ser i dag inte är det ”riktiga” huset. Mitt riktiga, alltså.

Att människor kan ha starka känslor för platser är ett faktum. I stort sett alla rivningar och byggnationer i stan väcker laddade diskussioner. Jag gissar att det i alla fall lite grann har med identitet att göra. Det behöver inte handla om att man har fötts eller bott på exakt den plats det rör sig om. Men på något vis kopplas platsen till det som är ”mitt”.

En Twitterstorm i veckan stoppade webbkameran som direktsände rivningen av Råsunda. Någon skribent jämförde med att bevittna ett mord. Med tanke på allt som kan ses på nätet känns det aningen överdrivet. Fast jag kan förstå det. Precis som jag förstår kompisen som mådde illa av att se bilder på sitt till oigenkännlighet renoverade barndomshem utlagt till försäljning på internet.

malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Heleneborgsgatan 08.10

I körskolans fönster hänger en lapp med ett erbjudande: ”Startpaket, 10 lektioner á 45 minuter.” Jag tänker att tio lektioner för att lära sig starta bilen känns lite i överkant innan jag förstår att det är i mitt huvud som syftningsfelet uppstått.

Vardagen är full av oväntade lustifikationer. Länge kände jag mig frestad att gå in på en pizzeria och hackande beställa en capricciosa med prissänkning. Har man en skylt i dörren där ”Stammkunder” erbjuds rabatt får man i viss mån skylla sig själv tänkte jag. Är man född och uppvuxen i ett land där mörker och kyla dominerar gäller det att vara lyhörd för det komiska. Annars är det liksom ingen vits. En frostig morgon tänker jag att Stockholm ligger väldigt långt norrut jämfört med barndomens Göteborg.

En stor fördel med mitt arbete är dock resorna. Jag kommer ibland till länder där elände har helt andra dimensioner men där humor också är ett sätt att hantera vardagen. Just hemkommen från Burma ler jag fortfarande åt det vår tolk berättade. En far ligger för döden och hans son frågar vid dödsbädden:

”Pappa, är det något jag kan göra för dig?”

”Ja, min son. Du kan fullfölja mitt livsprojekt. Det som jag fick av min far vid hans dödsbädd.”

”Vad som helst, far, vad vill du att jag ska göra?”

”Se hur det går med min ansökan för att få telefon.”

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Waldemars­udde 12.48

Han var fastighetsborgarråd och hette Joakim Garpe. Gemenligen kallades han dock för Grävskopan för sina insatser att riva Klarakvarteren i city. Han hatade gammal oscariansk bebyggelse och ångrade att han inte fått riva ännu mer, förklarade han för mig i en intervju långt senare.
”Dessutom ångrar jag att Österleden inte byggdes”, tillade han.

Jag minns intervjun när jag besöker utställningen med Helene Scherfbeck på Waldemarsudde.
Det var här någonstans trafikleden skulle landa, bron från Nacka till Djurgården.

Hur hade Stockholm sett ut om alla idéer fått fritt spelrum? I 60-talets visioner gick trafiklederna kors och tvärs genom city. Stora parkeringshus skulle ta hand om alla bilar.

I Österledens förlängning gick en trafikled över Lidingö. Med broar över till Bogesundslandet kunde sedan ny mark tas i anspråk för det stadigt växande Stockholm. Bland annat skulle förorten Angarnstaden byggas.

Men utvecklingen kom av sig. Lederna genom stan blev inte av och en del parkeringshus i city har till och med fått rivas.
Österleden är dock ständigt aktuell, även om det numera lutar åt en tunnel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Lever Grape fortfarande? Man måste kunna lagföra honom och de som fortfarande lever och var ansvariga för Nedre Norrmalmsregleringen. det går ju att fortfarande lagföra krigsförbrytare från andra världskriget, slakten av kulturarv är ju jämförbar. Sedan borde Klara återuppbyggas, det gick ju med Dresden, Danzig och andra städer som kriget utplånat. För nybyggnad borde icke realiserade projekt från våra stora arkitekter som Tessin, Blom, Östberg och Hårleman ges större utrymme.

Johannes, 10:48, 21 februari 2013. Anmäl

Men när det nu har blivit så petigt måste jag genast skynda mig att rätta mig själv. Ellipsis stavas med två L. Ber om ursäkt.

Kafpauzo, 17:22, 12 februari 2013. Anmäl

TJ, ja, risken är verkligen stor att man själv gör fel. Tankestreck är ett fullt normalt sätt att ange paus. Det är helt rätt använt i G Rudas inlägg. Att ha både elipsis (alltså tre punkter) och frågetecken är förvisso udda, men det är logiskt och fullt begripligt. Det enda "felet", om man nu ska vara så hiskligt petig, är att det inte ska vara mellanslag före ellipsis Men jag tycker faktiskt att det enda felet här är själva petigheten. Så extremt noga är det inte i ett kommentarsfält. Att G Ruda rättade stavningen av Bogesundslandet ser jag däremot som hjälpsamt. Det är bra för läsare som slipper lära sig fel.

Kafpauzo, 17:18, 12 februari 2013. Anmäl

@Ruda Bogesundslandet må det heta men man använder också kommatecken istället för bindestreck när man vill göra en paus. Dessutom avslutar man inte en mening med tre punkter och ett frågetecken, man får helt enkelt välja antingen punkt eller frågetecken. Risken med att påpeka stavfel och grammatik är att det är så lätt att göra fel själv!

TJ, 14:42, 12 februari 2013. Anmäl

@ MN: Javisst - vem älskar inte buller och avgaser och ännu fler bilar i stan ...? Vi skall vara ytterst tacksamma för att brist på pengar besparat oss en massa vansinnesprojekt. Inte ens Trafikverket kan längre tänka sig en bro mellan Nacka och Djurgården. Förvisso ett civilisatoriskt framsteg, om också blygsamt. (F.ö. heter det BoGesundslandet.)

G Ruda, 14:19, 12 februari 2013. Anmäl

Österleden som vacker hängbro vore fantastisk! Och Bodesundslandet vore idealiskt för bostadsbyggande. Vatten i sydväst och ca 15 minuter till Stureplan med tunnelbana.

MN, 13:02, 12 februari 2013. Anmäl