Eriksdals­lunden, 11.32

I ena hörnet på balkongen står ett japanskt träd. Det står där, liksom andra träd står på sina balkonger. Än så länge skymtar bara några små knoppar, trots söderläge. Det är i alla fall en början. Somliga växter överlever. En och annan ger upp. De väljer inte själva. Andra väljer inte heller. Ingen gör. Ingen kan.

På vardagsrumsgolvet står, på en trälåda från Sockerbolaget, tio nyplanterade örter. Den gamla lådan hänger med, trots regn och rusk. Trots att den då och då ofrivilligt belastas med ytterligare växter. Många växter blir fler, andra färre.

Någon dör.

Det hjälper inte att man gör sitt bästa, gödslar och ger dem det bästa i livet. Livet tar ändå slut.

Små frön, som spenat, växer snabbt. Efter bara tre dagar sticker de upp med sina små huvuden ur myllan. Nu är de fem centimeter höga, och fortsätter att sträcka på sig. Trots att de ständigt suktar efter vatten.

Nedanför balkongen, i ­Eriksdalslunden, tittar en och annan vårblomma fram. De lever upp och lever livet även denna vår.

En mamma med barn i vagn, stannar till:

– Titta där, älskling. Den gula blomman i sluttningen heter tussilago.

– Lago.

– Nästan rätt. Nej, inte äta.

Det är nu, och så, allting börjar.

sanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornsgatan kl. 17.48

Vi skulle uppgradera oss till platt-tv. Det fanns dock tre frågor som hejdade vår iver:
1. Vad ska man köpa?
2. Köpa billigt utanför stan utan service eller dyrare i stan med service?
3. Hur får vi ut den blytunga tjock-tv:n till stugan?
Vi valde radiohandlaren på hörnan. Först var jag där tre kvart och frågade om hdmi-kontakter, bildkvalitet och SVT Play. Inte för en sekund kände jag att jag tog upp säljarens tid.
Och inte någon annans tid heller. För så fort en ny kund gjorde entré så dök en säljare till upp från ingenstans.
Dan därpå slog vi till. Fri hemleverans och installation. Jag gick förbi järnaffären för att köpa skruvar till väggfästet. När jag kom hem var tv:n redan uppackad.
Uppstod det något problem var det bara att ringa eller kila förbi.
Veckan efter blev det utförsäljning. Affären upphör!
I onsdags slog Widegrens igen, en av Södermalms sista radioaffärer.
Så gick det med den livstidsservicen.
Men nu kan jag i alla fall allt om platt-tv.
Och tjock-tv:n? Den for i gatan med en smäll sedan hustrun tappat kontrollen över rullbänken på väg till bilen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norrbro kl 11.40

Det blåser iskalla vindar men det är i alla fall sol. Det är vår i luften och snart ska den beridna högvakten passera för första gången i år. Eftersom jag en gång tvingades rykta en elak vaktparadhäst vid namn Arrak var jag länge mentalt allergisk mot uniformsklädda musikanter till häst. Men med stigande ålder och en alltmer plågsam längtan efter vår och värme ser jag numera vaktparaden som ett glädjande vårtecken.

En sportfiskare med sjöstövlar står i Strömmen och försöker fånga kvällsmat och Blidösundsbolagets skärgårdsbåtar ser nyfejade ut i väntan på den slutliga islossningen.

Skrattmåsarna väcker oss i en alltför tidig gryning och snart kanske de sista stora grusdrivorna är bortsopade från Södermalmsallén. Drottningholmsvägens nya backe är fylld med tussilago, i Tegnérlunden försöker taniga klungor av krokus lysa upp den gråsvarta marken och i sydläge nära Västerbron skymtar den första vårlöken.

De japanska körsbärsträden i Kungsträdgården är ännu ganska kala, så den som vill se blommande träd får nöja sig med ett ensamt japanskt träd med blekgula blommor i utkanten av Rålambshovsparken.

I helgen ska jag leta blåsippor för nu är den eländigaste vintern på länge äntligen över.

anders.sundstrom@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen 09:42

Var och laddade upp mitt accesskort på SL-centret vid Slussen. Då såg jag det mest oblyga sättet att poängsätta en expedit jag någonsin stött på.

Det var en liten låda med fem knappar som helt öppet stod mellan mig och försäljaren. Längst upp stod det: ”Hur upplever ni min service?” Det fanns fem alternativ: ”Utmärkt”, ”Över förväntan”, ”Godkänd”, ”Under förväntan” eller ”Dålig”.

– Nu kan vi gemensamt resonera om vad jag ska trycka på för knapp, sa jag eftersom han ändå kunde se allt vad jag gjorde. Jag tyckte liksom att det kändes schystast att säga så. Hade jag inte brytt mig hade han kanske trott att jag var missnöjd och inte ville visa det.

– Hinner inte, det står fem personer bakom dig i kön, svarade han.

– Jag får väl trycka på utmärkt, replikerade jag.

Ett stort leende spred sig över hans ansikte.

I själva verket är jag väldigt trött på dessa halvfascistoida påhopp där vi ständigt och jämt måste betygsätta våra med­människor. Det går snart inte att köpa en biljett eller göra ett bankärende på telefon utan att dessa undersökningar ploppar upp.

Alla kan väl ha en dålig dag, eller varför inte en bra dag.

marcus.boldemann@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tacksam för trevlig och tänkvärd liten betraktelse.

Sofie, 15:21, 26 april 2013. Anmäl

Varför står det ofta två olika författarnamn på dehär små betrakelserna? Är det Maria R eller Mascur B som skrivit?? Inte för att det spelar så stor roll, men det är underligt, och förekommer ofta. F ö är det urlöjligt med dedär betygssättningarna. Vi hade såna ett tag och ledningen tog resultatet på enormt stort allvar, medans brukarna stod och tryckte lite hipp som happ, barn lektee med dem osv.

Jonas 54sthlm, 20:01, 25 april 2013. Anmäl

Röda linjen 12.09

Årstidskulle? Vårberg. Metallens pöl? Zinkensdamm. Trädspetsen? Aspudden.

Gissningslekar på stationsnamn, mattetal och oändliga nedräkningar av stationer. Det finns många sätt att få resan med barn att gå fortare. Djurgåtorna har kanske varit de mest populära under de många t-baneturerna vi företagit oss genom åren. Mest röda linjen, fram och tillbaka. Ständiga spaningar efter klättermelonen och banan-rutschkanan när vi passerar fruktparken i Liljeholmen. Glädje över att få syn på en av de gigantiska bokstäverna i gruset vid Axelsbergs station. Titta mamma, där är G:et!

Nu har tjatet om fråge­sport tystnat. Det har ersatts av pekfingervalsen på mobilen. Spel med högre spänning och fart än mina hemmasnickrade kluringar.

Reflexen sitter dock kvar i ryggmärgen på mig. Min blick söker alltid efter klungan av gigantiska orange kottar, nedanför ­talldungen mellan de två bleka höghusen när vi åker förbi. Likt förtrollade ägg från ett sagoäventyr ligger de där och fascinerar. En ljuvlig konstinstallation, som lyser magiskt om natten. Fantasin väcks mellan betongblocken strax efter stationen i Fet gräsmatta. ­ Ja, eller Bredäng då.

Läsarnas hjärtan:

Susane Flensted-Waleij,

Sjukhusclown och berättare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Risingeplan kl 13.17

Du har förmod­ligen aldrig varit vid Risingeplan, Tensta. Du borde åka dit.

Inte för att shoppa för det finns inget att handla där. Inte för att njuta av grönområden för asfalten är inte planterbar. Inte för att leka för det finns inga lekplatser. Inte för att strosa på torget för det är en parkeringsplats. Men för att möta människorna som bor i det Stockholm som ingen vill kännas vid.

En äldre man jag träffar där säger ”Be svenskarna att hjälpa oss. Vi behöver en jurist som kan föra vår talan mot bostadsbolaget som höjer hyran men låter allt förfalla.”

Vi står på en parkering med slaktade bilar, utbrända soprum, nedklottrade fasader och sopkassar runt överfulla inkast. Vreden och besvikelsen dallrar i luften när alla som bor där samlas för att prata med ”samhället” – två journalister på blixtvisit.

Så säger den gamle mannen som en gång kom från Irak vad vi alla tänker. ”Det här är inte människovärdigt. Vi lever som djur.”

Jag känner igen orden. Jag har hört dem förut, från människor i flyktingläger i Libanon och Gaza.

Jag tycker att du ska åka till Risingeplan.

jessica.ritzén@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Nej, "vi alla" tänker inte att miljonprogrammet är en plats där man lever som djur och som mest liknar Gazaremsan. Det är ett helt absurt påstående. Vi som faktiskt bor där vet att det finns många fördelar men också stora problem, som dock inte kan lösas om de journalister som ska granska situationen inte förmår se nyanserat på saken. Kan det vara så att det ligger i journalisternas eget intresse att reproducera fördomar som upprätthåller segregering och en vi och dom-känsla?

Karl, 23:57, 25 april 2013. Anmäl

Det är hemskt att det är så dåligt. Hemskt att ingen reagerar. Janne Josefsson åk dit. vad är det för mening om att måna om hur staden ser i innerstan, det vänds ut och in på slussenplanerna under årtiondedet inget får skymma för det ena eller andra. Vad har det för betydelse när miljön vid Risingeplan är så försummad. När ska du dit igen?

Lisa Hermansson, 20:28, 24 april 2013. Anmäl

"slaktade bilar, utbrända soprum, nedklottrade fasader" Jaha? Och vilka är det som står för de ovan uppräknade aktiviteterna och resultaten därav? Ditresta slynglar från Östermalm? Knappast... De boende själva? Jajamensan!

Ateisten, 19:57, 24 april 2013. Anmäl

Jag anar att du vill väl men hela upplägget tenderar till att bli en reflektion av en medelklassturist från innerstan. "Obs det är mina fördomar om journalister" och de är förhoppningsvis lika felaktiga som journalisternas fördomar om förorten. Tips 1 Var försiktig med jämförelsen mellan Tensta och Gaza. Dels av respekt för barnen i Palestina men också för att inte ge en bild av förorten som inte är sann. Här finns problem, men det finns grader i helvetet och problem finns även i våra överklassgetton. Tips 2 Bilden av förorten och miljonprogrammet som betonggetto utan grönområden är gammal. Myten om de stora farliga husen är lika gammal som husen och kom alltså till långt före hyresgästerna. Och då menar jag även den svenska medelklass som först flyttade in. Var vaksam så du inte reproducerar bilder från tidigt 1970 tal utan att reflektera hur de kom till.

Johan Flyckt (Webbsida), 12:13, 24 april 2013. Anmäl

Henriksdal kl 8.15

Det var inte skade­glädje, mer den sköna känslan av att rättvisan segrar till sist. Bilisterna från Värmdö och Nacka är otroligt väluppfost­rade och vänliga. När jag ska ut på motorvägen vid Henriksdal mot Danvikstull fungerar blixtlåsprincipen perfekt. Bilisterna i kön på motorvägen öppnar luckor så att vi från Sickla, Alphyddan och Finntorp kan komma ut, en efter en. Någon gång hörs ilskna tutanden. Det är när någon oförsiktigt försöker tränga sig in som bil nummer två i en lämnad lucka. Det uppskattas inte av de vänliga bilisterna från Nacka-Värmdö.

Så har vi de där bilisterna som anser sig vara förmer än andra. De som sveper förbi hela kön i bussfilen. Vi andra ser på dem med djupaste förakt. Men vi gör inget. Vi tutar inte, hytter inte med näven, vi bara föraktar och tänker; en dag ska rättvisan hinna i kapp er. I går gjorde den det.

Bakom kurvan stod polisen och vinkade in dem. En polis stod lutad över en Fiat.

Jag vet inte vad polisen sade och inte heller vad denna och de andra infångade bilisterna hade för förklaringar till att de körde i bussfilen. Det skulle ha roat oss laglydiga i kön att få veta.

Tänk vad lite rättvisa kan förgylla en morgon.

ole.rothenborg@dn.e

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] för att vika in bilister som stör ordningen under den tiden som Danviksbron renoveras. >> Läs hela inlägget i Dagens Nyheter Danviksbron och Danvikskanalen sedda från kajen utanför Danvikens hospital Rate [...]

Polisen kontrollerar att bilister inte använder bussfilen i Danvikstull | Konstantin Irina - gamla historier & guide till Västra Sicklaön (Webbsida), 07:33, 22 april 2013. Anmäl

Birger Jarlsgatan 13.40

Den som bara ser sköna, brölande stekare på Stureplan är blind, brukar jag säga.

Mitt i detta sus och dus ligger ju några av stans höjdpunkter.

Linjen kan dras från Riches bar om man vill. På allvar börjar stråket vid Hedengrens bokhandel.

Kylan biter lite vid stoppljusen, men det är bara ett par raska kliv till den gyllene triangeln: biograferna Zita och Sture, och antikvariatet Rönnells på andra sidan gatan.

Lapar alltid i mig film­affischerna – även om jag inte ska gå på bio. Stannar till, och suger i mig de gamla vackra bokomslagen även när butiken är stängd.

Nu hotas Rönnells. På kultursidorna vittnar poeter och författare om antikvariatets kraft. Det här är inte något dammigt ställe, här pågår ständigt uppläsningar och utställningar.

På fastighetsägarens hemsida står att antikvariatet ”har bidragit till att stärka områdets betydelse”. Men… ”Vårt ansvar är att förvalta vår ägare Länsförsäkringars pengar. Därför har vi gjort en femårsplan med successivt höjd hyra.”

Det vore en katastrof, inte bara för bokälskare utan för hela Stureplan, om Rönnells slår igen.

Så får det bara inte bli. Hoppas att Zita och Sture mår bra.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Falkenbergsgatan, kl 12.30

Årets första utomhusglass. Den intas på något som kan vara en av Stockholms skönaste uteserveringar, en dold pärla, tätt intill havet där isen är på väg att slutligen förlora kampen mot vårsolen.

Det finns hopp!

Utsikten är magnifik. Kastellholmen, Skeppsholmen, där ovan Katarina. Måste ha varit dramatiskt när hon brann, jag var inte här då och fattade nog inte uppståndelsen. Nu, däremot.

Vi har hälsat på hemma hos Sixten, en ny favorit. Han trivs bäst i sitt lilla kryp­in där han ligger och tittar på livet som pågår. Då och då glider Bellman och Doris förbi, majestätiskt. Tror ni Sixten bryr sig? Är påven katolik?

Ibland kommer han ändå ut ur sin håla, käkar lite, ser sig omkring – men drar sig sedan tillbaka till den enkla boningen på nedre botten. Han är lika snabb baklänges som framlänges. Ungefär där slutar likheterna mellan Sixten och mig. Jag är nog lite snabbare framlänges.

Här på Falkenbergsgatan (hade inte en aning om att den heter så innan jag kollade) lever Sixten sitt stilla liv, till synes utan sorger och besvär.

Men det är svårt att veta.

Sixten är trots allt en leopardmuräna och om sådana vet jag ingenting.

claes.sjodin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Västerbroplan 17.40

Käre, okände busschaufför! Först vill jag bara säga att jag själv tycker riktigt illa om när folk håller på att spekulera och psykologisera om andra, som de inte vet något (eller tillräckligt mycket) om. Men du har gjort mig så nyfiken.

Första gången, när jag och en äldre dam sprang för att hinna med din buss, blev jag lite sur när du stängde dörren mitt framför näsan på oss, efter att först ha mött min blick genom den öppna dörren. Damen, med ont i ett knä, och jag hade ju varit så glada för att vi faktiskt hann fram.

Dagen efter hade jag glömt det. Men vid samma tid, på samma plats, hände samma sak igen. Den här gången var det en yngre kvinna och jag som precis hann fram. Du tittade rakt på oss när du stängde dörren.

Det är klart att vi pratade om dig. Hade du en dålig dag? Är du extremt noga med att följa tidtabellen? Gav du igen för oförrätter från andra passagerare, eller tänkte du bara på något annat, kanske ett problem, för dig mycket viktigare? Eller tycker du helt enkelt att det är kul att göra så?

Ta nu inte det här som gnäll. Det var inte så farligt. Det kommer alltid nya bussar, och vi hade ganska roligt när vi spekulerade.

malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

1) Det är faktiskt roligt att göra så; 2) Resenärer tackar aldrig oss när vi väntar på dem. Skulle du tackat chauffören? Eller tror du att vi måste vänta på alla springande?

Busschaufför, 22:32, 1 maj 2013. Anmäl