Skepps­holmen, 22.35

Fullriggaren ”af Chapman” ligger ståtligt med sina tre master i det svartblänkande vattnet. På andra sidan Saltsjön gnistrar stadens alla ljus från Söders höjder och Skeppsbrons krogar och turiststråk.

En gång var jag också turist i Stockholm, om så bara för ett dygn.

Jag var tio år gammal och bodde i Nacka, bara en och en halv mil från Slussen, men tillräckligt långt för att med drömmande blick tycka att Stockholms innerstad var häftigt i paritet med New York. Jag fantiserade om att någon gång få sova på det pampiga fartyget som låg där i hjärtat av den stora staden.

Mamma gjorde slag i saken och vi tog in en natt på vandrarhemmet. Jag minns att det inte alls var så värst lyxigt. Att det luktade tjära och murket trä, men också hur spännande det var att ligga i våningssängen och höra havet skvalpa utanför det runda fönstret i sommarnatten.

Under dagen gick vi på Vasamuseet och åkte båt under stadens broar, åt buffé på restaurang Pinocchio vid St:Eriksbron och flanerade i Gamla stan.

Nu går jag en av mina kvällspromenader här nere. Det duggregnar, jag drar upp luvan och stoppar in lurarna med Love Antells ”Gatorna tillhör oss”.

Ibland är det svårt att inte bli lite kär i Stockholm.

gustav.gelin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Drottninggatan 17:30

Då och då tar jag en runda runt staden för att på ett lekmannamässigt sätt ta tempen på konjunkturen. Ofta stämmer bilden jag får rätt bra med siffrorna som rullar in från Statistiska centralbyrån, SCB, några månader senare. Det senaste årets marknadsläge har varit ungefär densamma, fullt med människor på restauranger och kaféer men desto tunnare i modebutikerna.

Att försäljningen av kläder är starkt sammankopplad med väder vet dem av er som brukar följa ekonomirapporteringen här i Dagens Nyheter. Solvärme på våren gör att vi köper fler kläder och skor. Solsken på sommaren gör att vi överger köpcentrumen för stranden, om det inte blir en ovanligt het sommar –  då söker vi gärna skydd efter ett par dagar i svala luftkonditionerade affärslokaler. Sommarregn är också bra för bruttonationalprodukten, då åker vi och shoppar som semester.

Självklart kan denna konsumtion ifrågasättas, men det tar vi en annan gång.

Kanske ännu mer temperaturkänslig är kommersen kring drycker och glass. De smakar som bäst när gradtalet närmar sig den högre skalan. Häromdagen upptäckte jag en ny liten glassbar med fantastisk gelato. Deras saltlakritsglass har sådan sälta att få förutom svenska smaklökar klarar den.

Nu önskar jag oss en riktigt varm sommar. Då ska även jag, som till största delen av den ska vara kvar i stan och jobba, njuta av riktigt god glass.

lilian.almroth@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Var finns saltlakritsglassen? Snälla berätta!! mvh Sven Banan

Sven Banan, 22:28, 31 maj 2013. Anmäl

Eriksdals­lunden 17.55

Vattenståndet i Eriksdalsbadets utomhusbassäng stiger för att slutligen nå sitt mål. Tanken är att någon ska ta ett simtag i det klorhaltiga vattnet. Ingen har några planer. Vattnet ligger som en spegel. Bara en gul plastanka guppar på ytan.

Båtfolket har sjösatt sina klenoder, sånär som på ”Britt” som av någon anledning är försenad. Någon ska ju vara det också. Sist i.

Tunnelbanan trasslar. En anledning till att ”Britt” ligger kvar på land. Punktering på cykeln en annan. Eller så är det lika enkelt som ”först upp, sist i”. Vem vet.

Under sommarhalvåret spelar de som vill tennis utomhus på de nya, klarblå underlagen i Eriksdalslunden. De som ligger på latsidan står och tittar på. De räknar backhand, forehand, smash och smash, som om det vore det viktigaste i världen. För vissa är det så.

På bryggorna sitter solfolket. De som följt årets baddräktsmode, och som skamligt nog sneglar på grannens för stora baddräkt. De iakttagna, de med för små eller för stora baddräkter, tiger still.

Kryssar man igenom Anna Lindhagens väg hamnar man i växtrikets paradis. Här sitter kolonisterna på första parkett med sommarens förs­ta, medhavda kaffetermos.

Dag går över i natt, och det är dans i folkets park.

sanna.hellberg@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Märsta­pendeln 17.55

Lyckas skruva mej ner på ledig plats. Vid fönstret en pappa, djupt försjunken i sin mobil. Mitt emot en liten pojke, kanske sju år, och en kvinna, kanske mamman, som uppenbart tillhör sällskapet. Hon bläddrar ivrigt i sin ”padda”.

Folk är trötta, de flesta leker med mobilen, någon blundar, en del stirrar tomt rakt ut. En ung tjej med lila hårman gräver fram en bok ur ryggan.

Pojken vid fönstret har uppenbart tråkigt. Han svänger sina ben i häftiga luftsparkar, farligt nära pappans kostymklädda ben.

Stirrar på pappan.

–Pappa, visst heter det ägit? Inte ägt, ägit. Visst pappa?

–Pappa?

–Mm.

Pojken får syn på klottret på väggen under fönstret. Stillnar koncentrerat.

–Pappa, står det kors här, baklänges?

–Mm.

–Står det kors? Och tjock framlänges? Pappa?

–Pappa?

–Pappa, står det kors? Pappa?

–Mm.

Inte en enda gång har pappan lyft blicken mot sin son. Men nu tittar han upp, ut genom fönstret. Lägger mobilen i fickan. Kvinnan trycker ner paddan i väskan.

–Vi ska av nästa.

Familjen kliver av i Ulriksdal.

Under fönstret står det med stora svarta bokstäver: CHOK. Eller kanske KOHC.

Fast pojken har just fått veta att det är så man stavar till kors. Och tjock.

birgitta.sundling@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Götgatsbacken kl 14.30

Bara ben, och sugen på en ny sommarklänning.

Går från butik till butik, tittar på snitt och priser.

698 kronor eller 1 475 kronor?

Fattar inte riktigt vad det är man får för de 777 kronor som skiljer.

Det högre priset är i alla fall inte någon garanti för att kvinnan vid symaskinen fick lite bättre betalt.

Stockholmare måste tycka mer om djur än om människor.

Inte är det särskilt svårt att få tag på en köttbit från ett djur som har mått hyfsat före slakten.

Däremot får man aldrig veta om den som sydde klänningen eller skördade sparrisen fick en anständig timpenning.

Snuvad på det mesta av min konsumentmakt beslutar jag mig för att använda den lilla jag har.

Går in på Söderbokhandeln och köper en roman trots att den går att köpa billigare på nätet.

Det är faktiskt dags att betala för att jag står här ibland, och ja, det ska erkännas, tjuvläser och fingrar på böcker som jag aldrig köper.

Den lyxen kostar andra arbete – och nu ska jag betala för mig.

ann.persson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Bara för man bryr sig om stackars försvarslösa djur behöver inte det betyda att man inte bryr sig om människor.

Anonym, 19:14, 25 maj 2013. Anmäl

Moralisering eller inte, en bra poäng görs, även om man är medveten om dåliga förhållande tycks vi ständigt vara duktiga på att blunda för det.

Linda, 20:56, 23 maj 2013. Anmäl

Bortsett från den grova generaliseringen och det moraliska pekfingret så tyckte jag det var intressant att skribenten anser sig känna till könet på den person som sydde klänningen.

Anonym, 08:29, 17 maj 2013. Anmäl

Har du glömt vad som hände I Bangladesh där tusentals satt I en fabrik som rasade samman. Många döda!

Marianne fd Södermalm, 20:37, 15 maj 2013. Anmäl

Hallunda, kl 12

Om du kör E4:an söderut, har svårt att hålla hastighetsbegränsningen när backen ner mot Masmo ger dig extra skjuts, skymtar minareten i Fittja, passerar Slagsta och vänder blicken österut.

Där kan finnas femton män på ett fält.

Jag har sett dem många gånger men alltid bara passerat, fortsatt söderut.

Den här gången svänger jag höger, in på Hallundavägen, förbi syrisk-ortodoxa S:t Petrus och Paulus kyrka med guldkupolerna och parkerar vid Brunna IP. Där, mellan fotbollsplanerna och Botkyrka rackethall, brukar det på helgerna under den drägliga årstiden pågå cricketmatcher. Och det är just vad cricketmatcher gör: pågår.

Det är femton män på ett fält.

De första fem minuterna jag står där kastas en boll. En. I övrigt händer inget. Från fotbollsplanerna hörs allehanda tillrop, E4:an gör vad den kan för att konkurrera om ljudvolymen. Samtidigt pågår cricketmatchen, tyst. Då och då hörs ljudet av hård läderboll mot slagträ. Djick! En utespelare jagar bollen, slagmännen springer mellan grindarna för att samla runs.

Love it!

Nästa gång jag svänger höger i Hallunda ska jag vara bättre förberedd, med campingstol och en termos kaffe.

Nej. Te, så klart. Det är mer cricket.

claes.sjodin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Riddarhuskajen 18.13

– Jag har testat allt, utom uran, säger Dragan och stoppar orädd en snyltad prilla under överläppen.

Det är roligt fast han inte skämtar. Det märkligaste är ändå att Dragan tveklöst avslöjar att han tar droger för någon han aldrig träffat förut.

Det är inte första gången jag känner mig som en antidrogkärring med rullator. För ett par år sedan skrev jag om småbarnsmamman som greps i Fatbursparken med en joint hon precis köpt på Medis. Hon rullade barnvagnen till närmsta bänk och skulle bara ta några bloss innan det var dags att hämta barn nummer två på en förskola någonstans i söderort. Jaha.

Alexander på min favoritpizzeria säger att det inte finns någon bland hans tjugo­någonting kompisar som inte tar droger. Där­emot rätt många som aldrig dricker sprit. Jaha.

Min starraktiga droggräns går långt före uran, jag har inte ens vågat söva mig kemiskt. Det enda överdos jag fått är av narkotika-, tobak- och alkoholdagarna i åttiotalsskolan. Ändå blev jag både nikotinist och vindrickare.

Snus kommer dock aldrig under mina läppar, hur lagligt och harmlöst det än må vara. Men Dragan på Riddarhuskajen verkar rätt nöjd.

jessica.ritzén@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Järvafältet 10.24

Jag går runt och plockar upp hundbajs och svär. Högt. Folk undrar säkert om det är något fel på killen med de blå soppåsarna till händer men jag hävdar bestämt att problemet inte ligger hos mig.

Jag har ingen hund. Varför ska jag behöva lägga en timme av min lediga tid på detta?

Porösa klumpar i olika former som har fått självdö i snön. Hela vintern har dessa smutsiga högar legat och frusit till sig innan de tinar upp för våren.

Och inte bara hundbajs. Här ligger fyrverkeridelar, fimpar, godispapper, påsar, läskburkar, matlådor och allt möjligt annat som inte har någonstans att göra förutom i papperskorgar och miljöstugor.

Jag kan inte låta bli att undra om det är något fel på hundägare som inte tar upp efter sina djur. Vad är grejen? Ni bryr er inte om lekande barn som släpar med sig avföring hem. Föräldrar som tvingas rengöra golv, tvätta mattor och kläder. Parkarbetare och vanligt folk som får skiten under skorna.

Ni borde ha påsar i fickan varje gång ni går ut. På vissa håll sitter det till och med gratispåsar uppsatta! Ni använder dem ändå inte.

Ursäkta om jag är dramatisk, men något är allvarligt fel i ett samhälle där man inte håller efter sig själv och de sina. Skärp er.

behrang.behdjou@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

Träffad å träffad... visst, till viss mån - nu skulle jag aldrig drömma om att lämna efter något på en gång-och-cykelväg, eller en poppis gräsmatta där ungarna rullar runt. Men jämför hur upprörda folk är över det, med allt annat jävla SKIT som fiskmåsarna ( stockholmarna) lämnar efter sig. Min stora käpphäst är de där förbannade och tusen gånger förbannade engångsgrillarna som bränner fula hål i gräsmattan, stinker upp ett helt grannskap med grill-os och i största allmänhet lämnas kvar för någon annan att plocka upp. FOKUS! Och aluminium - som i detta fall måste ändå anses vara mer miljöförstörande än hundskit.

Jay, 09:08, 15 maj 2013. Anmäl

Det verkar som om många som skiter (haha) i att ta upp efter sin hund skriver här och försöker bagatellisera bajset som ligger överallt eftersom det finns värre saker. Fånigt och barnsligt att ändra fokus när man känner sig träffad (av bajset?). Sluta gnäll och plocka upp efter era byrackor istället.

Alexander Guzman, 18:31, 12 maj 2013. Anmäl

Här trampades tydligen på många ömma tår. Visst hundskit förmultnar men det tar tid och det är inte trevligt med hundskit mitt på GC-vägen eller gräsmattan. Att det finns annat skräp förklarar inte varför många hundägare har svårt att ta upp hundskiten.

Janne, 17:59, 12 maj 2013. Anmäl

För att inte tala om de som tar upp skiten i en påse för att sedan slänga påsen på marken...

Lelle, 14:13, 12 maj 2013. Anmäl

Behrang förfasas över hundskiten, som ju snabbt försvinner och förmultnas - men alla dessa jävla engångsgrillar, fyrverkeripjäser, cigarettfimpar, cigarettpaket - vad är det för fel på de människorna då? Lägg fokuset där det behövs och sluta klanka ner på hundägarna enbart.

Jay, 11:31, 12 maj 2013. Anmäl

Jag är inte glad när jag kommer hem till mitt Älskade Stockholm och ser hur hemskt det har blivit med sopporna som finns överallt. Jag va tvungen att ta några bilder. Jag som alltid beskriver för mina vänner vilken underbar stad Stockholm är. 1950 come back!

Marianne fd Södermalm, 01:12, 12 maj 2013. Anmäl

Skräpet som naturen inte kan bryta ned nämns bara i förbifarten. Hundbajset blir snabbt gödsel och naturen frodas, men all plast och metall ansamlas och ligger kvar länge. Visst är det äckligt att få färskt bajs under skorna, men för mig råder det inget tvivel om vad som är det riktiga problemet. Nästa gång du ser någon slänga godispapper eller en pet-flaska vill jag se samma indignation!

Tom, 08:32, 11 maj 2013. Anmäl

Lidingö Kyrka 10.30

Telefonen ringde, det var vännen Kjell Brockman som på sin utpräglade stockholms­ka glatt utropade: ”Hörru Hansen – vi vann, vi vann!”

Kjell stod på Galleri Kontrast, tittade på Årets bild-utställningen och hade just upptäckt att det reportage jag gjort om honom hade vunnit ett fint pris.

Glada minnen från dagarna med Kjell dansar för mitt inre när jag kör över bron till Lidingö. Hur hustrun Maj-Britt strök finskjortan och fixade frisyren när han skulle till pensionärsdansen. Han var bra på att dansa Kjell. Jag minns det andra telefonsamtalet något år senare, när han berättade att han även mist sitt andra ben och hur jag förvånades över att han ändå lät glad och positiv. Han var sådan, Essingegrabben Kjell.

Efter att jag passerat Lilla Värtan är det bara några kilometer kvar till Lidingö kyrka och de ljusa minnena mörknar. I dag ska Kjell Brockman begravas. Maj-Britt, familjen och vännerna har samlats i kyrkan för att ta ett sista farväl. Klockorna klämtar och genom den öppna porten hörs fågelkvitter. Ceremonin är vacker och värdig. Maria Fredén spelar upp ”Härlig är jorden” och sonen Peter tänder tre ljus vid kistan.

Kjell Brockman dansar inte mer. Vila i frid min vän.

paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Henriksdalsberget 10.00

Jag har bosatt mig högst upp på Henriksdalsberget. Från en lägenhet med fönster som vetter mot stan ser jag hela Södermalm. Det är en majestätisk vy.

Utsikten för tankarna till en historia jag fått höra som barn. En historia om min mormors far vari han blickade ut över en hel stad på samma vis som jag gör nu. Dock i en annan stad och i en svunnen tid. Han var brandvakt i Falköping på 30-talet. Från sin post högst upp i utsiktstornet skulle han se röken och ljuda larmet. Varna stadens invånare om att elden var lös.

Ofta när jag beundrat utsikten från fönstret har jag, om än bara för ett par sekunder åt gången, drömt mig in i samma roll. En hjälte som vakar över staden. Som vaggar medborgarna in i den trygghet de behöver för att sova gott om natten.

När elden för en dryg vecka sedan härjade på Södermalm hade jag min chans. Men jag såg inte röken. Jag ljöd inte larmet. Jag låg och sov.
Som tur är finns en brandkår. Tack vare den kunde branden släckas utan att någon for illa. Det var ett elddop som visade att jag inte var någon vidare brandvakt. Hädanefter överlåter jag den uppfantiserade hjälterollen till nästa person i kön av naiva dagdrömmare.

Kim Malmgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Läs hela hans inlägg i DN.se Rate this:Tipsa:E-postSkriv utFacebookTwitterMerPushaTumblrLinkedInPinterestDiggFölj bloggen med [...]

DN-skribent hyllar Henriksdalsberget för majestätisk vy | Konstantin Irina - gamla historier & guide till Västra Sicklaön (Webbsida), 21:07, 3 maj 2013. Anmäl