Tekniska museet 15:00

Modelljärnvägen på Tekniska museet har drabbats av en del problem den senaste tiden. Inte helt olika de som ibland drabbar tågtrafiken i full storlek som signalfel, avspårningar eller vagnfel. Men när allt sker i skalan 1:87 så blir allt pilligare. Så vid eftermiddagens visning är även dess skapare tandteknikern Uno Miltons på plats bakom kulisserna.

Tågbanan har funnits på museet sedan 60-talet och är gjord för hand. 3.500 arbetstimmar under sju år tog det att bygga den. Tågen är exakta kopior av lok och vagnar från SJ:s vagnpark på 50-talet.

Det är fullsatt och de minsta får stå på en bänk för att få utsikt över det böljande landskapet med 50 meter räls. Ett litet pip kommer från en av minstingarna när ett av godstågen dyker fram ur tunneln. En kvart senare kan besökarna det mesta om denna järnväg.

När Uno Milton sedan kommer fram från sin undanskymda plats bakom bergen får han en spontan applåd. Och denna uppvisning skedde helt utan incidenter, kanske tack vare att upphovsmannen fanns på plats.

Lilian Almroth,

Chef för ekonomiredaktionen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Högalidskyrkan 11.15

Jag ogillar frivilliga sammanslutningar av människor, oavsett om det är kristna, satanister eller new ageare som samlas och kramar upp- eller nedvända kors eller träd, gräs och stenar.

Prästen berättar att konfirmationen bekräftar dopet.

Äldsta dottern, E, ger mig dödsblicken när jag vrider på huvudet och lyfter på ögonbrynen i en vinkel hon vet betyder starka åsikter.

Jag skärper mig.

Puh, döttrarna är inte döpta!

Yngsta dottern, V, frågar om det betyder att hon inte kan konfirmera sig?

– Japp, svarar jag, så är det.

Tårar trillar nerför hennes kinder. Faster F kommer till undsättning, och frågar V om hon vill gå fram och ta emot nattvarden med henne.

Faster F förklarar för dottern att man kan döpa sig som stor. Sedan viskar hon till henne: ”Men nu när du vet att du får konfirmera dig kan du ju fundera på om du verkligen vill det.” Dottern snyftar tillbaka: ”Ja, nu kanske jag inte alls vill konfirmera mig.”

Jag himlar med ögonen, vet att jag måste bli mer strategisk om inte båda döttrarna ska sluta som frireligiösa new ageare – men det måste finnas konfirmationsalternativ som kan ge mina barn hela världen, inte bara en liten del av den?

Sanna Percivall,

Uppdragsredaktör

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Jag tänkte också föreslå humanistisk konfirmation! http://sv.wikipedia.org/wiki/Humanistisk_konfirmation. Har en släkting som varit ledare på ett sådant läger och hon har beskrivit det som en grym upplevelse att höra ungdomarna diskutera kring livet, etik och religion. Testa!

KarinB, 13:04, 23 juli 2013. Anmäl

Det finns humanistisk konfirmation, det är en riktigt bra grej! Då åker man på läger och får diskutera livets stora frågor. Kolla upp förbundet humanisterna!

Margherita, 18:07, 20 juli 2013. Anmäl

Klokt tänkt. Låt barn växa upp, ge dem "hela världen" utan tvång. Den dagen kommer när de själva kan ta ställning. Och Du ... Om de då väljer att tro på en man som går på vattnet, brinnande buskar, dödsstraff.... då gäller det att ha svar på varför "han" inte hade flytväst på, vem lekte med tändstickorna och är det rätt med dödsstraff?

Ulla o Jack, 08:04, 28 juni 2013. Anmäl

Östra ­station 17.10

Nu har jag okulerats.

Han sa så, konduktören på Roslagsbanan.

– Jag bara okulerar.

Det betyder att han nöjer sig med att titta.

Man håller fram sitt färdkort och konduktören gör en liten cirkelrörelse med sin lilla mojäng över kortet och sedan är man godkänd.

– Men reskassan är kvar, det dras inget.

Det tackar man givetvis för.

Tanken var ju annars att varje resa skulle kosta en slant, men den utrustning som konduktörerna skulle bära med sig för ändamålet var så tung att armar och axlar började värka. I stället nöjer man sig numera med en lättare, mera skonsam variant.

Det är lätt att förstå. Lyfter man ett tungt instrument flera hundra gånger varje dag blir det problem.

SL hade inte tänkt på det.

Och nu går SL med brakförlust, läser jag i tidningen.

Jag trodde att det berodde på att så många tröttnat på trängsel och inställda turer och därför börjat cykla.

Men så var det kanske inte.

Trängseln finns kvar, men resenärerna får i gengäld åka gratis.

Det är sympatiskt.

Och roligt är det också att även de manliga konduktörerna får klä sig i kjol.

Jan Falk,

Chef för familjeredaktionen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att Sl (och SLL) går med storförlust beror på ett visst Trafikborgarråd och ett visst Finansborgarråd. Att du fick åka gratis beror inte på SL utan på operatören som kör Roslagsbanan då denna har ansvar för att tillhandahålla utrustningen.

Janne, 08:22, 27 juni 2013. Anmäl

City, kl 14.35

Det är en av shoppa och bli av med ångesten-dagarna. Någonting har hänt. Det är en dramatisk händelse, och något ytterligare har hänt sedan det där hände, och det finns ingen tröst.

På en av våningarna, i ett av stadens varuhus, mitt i Stockholms city, ligger avdelningen för inrednings­detaljer. Jag går över till ett av de somrigt dukade borden och får syn på en vas i form av en vitlök i lergods. Lite skev. Lite vintage. Lite av det mesta.

– Vad kostar vitlöksvasen i dag?

– I dag, jaha … Jag förstår … Ett ögonblick. Den är inte till salu.

– Varför då?

– Jag ska höra med chefen.

– Det stämmer. Inte till salu i dag heller. Ren dekoration.

Vid det här laget dyker ytterligare en expedit upp.

– Du skulle ha frågat mig först, säger han, liksom viskande, väsande.

– Hade det ordnat sig med vitlöken då? Skulle jag ha stulit den, menar du?

– Om jag ska vara ärlig – ja. Eller nej. Lite väl drastiskt för min smak …

På paradgatan passerar en piketbil. Poliserna kastar ett getöga på en kvinna som nyss stått i begrepp att begå ett brott. Det är lugnt.

Susanna Hellberg,

reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Karlbergssjön kl 9.05

Många har hört av sig och undrat hur det gick med sothönsen som jag skrev om sist.

De hade byggt bo på båtens badbrygga mitt i stan.

Bosättningen har ställt till det en del eftersom båten är ny för oss och vi ska ut på en långtur. Det hade känts bra att kunna provköra och lära känna båten lite först. Men si det gick inte. Fripassagerarna var alltför ilskna.

På självaste nationaldagen gjorde jag ett besök för att byta olja i motorn. Det borde de väl åtminstone låta mig göra, sothönorna. När jag försiktigt böjde mig över aktern såg jag en liten vit näbb sticka fram under fjäderskruden.

Första ungen var född!

Snabbt räknade jag ut att om de följande fem kläcktes utan alltför lång fördröjning så borde vi ha en möjlighet att ge oss i väg på den planerade båtfärden.

Häromdagen var jag nere vid bryggan igen för att fortsätta med motorbestyren. Då var boet tomt. Övergivet.

Kände mig lite sviken. Här har hela familjen tålmodigt väntat in nedkomsten, och så drar de bara utan att ens visa upp nykomlingarna.

Men vi har i alla fall gett Stockholm sex nya sothönor.

Hans Arbman,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalmsallén 08.03

Tre anläggnings­arbetare i färgglada västar, en lastbil och en grävskopa är i full färd med att rusta upp de gravt nedslitna planteringarna i mitten av allén och hoppet stiger om att jobbet ska bli klart någon gång.

Det var en väldig fart på senhösten och i början av vintern. Tält och surrande värmefläktar gjorde att de försökte gräva i backen fast det var djup snö och tio minusgrader.

Men sedan tog det tvärstopp och byggleran stod inhägnad och öde i åtskilliga månader. Men nu är det i gång igen lagom till sommarsemestern och kanske hinner det bli klart på omkring ett år. Att det tar ett år att byta ut några träd, lägga stenar, plantera buskar och så nytt gräs gör det lättare att fatta att det tar åtta år att bygga Norra länkens tunnelsystem, nio år att bygga Citybanans pendeltågstunnel och tio år att bygga motorvägsprojektet Förbifart Stockholm.

Och man får hoppas att miljardtunnlarna håller längre än planteringarna. Den första etappens buskar är redan efter två år svårt väderskadade. De är i gott sällskap. Många buskar – speciellt barrbuskar – i stadens parker ser ut att ha tagit stor skada av den långa vintern. Förhoppningsvis är de väldiga trafiktunnlarna bättre rustade för vinterväder.

Anders Sundström,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Liljeholmsbron kl 08.02

På cykel uppför Liljeholmsbron i morgonhetsen. En hastig suck när jag ser att flera cyklister stannat längre fram. Vad är det nu då? Det som stoppar upp cyklandet är aldrig välkommet.

Väl uppe på brokrönet, ser jag vad som tilldrar sig intresset – och måste också stanna. En säl simmar genom kanalen med huvudet ovanför vattenytan. Strax dyker den ner och fortsätter sin simtur bort mot Gröndal.

Cyklisterna är and­äktiga när de åter äntrar sina cyklar. ”Tänk en säl, så fantastiskt! Här inne!” Tjejen framför mig säger: ”Jag vill nästan gråta.”

Det sista jag läst i DN den morgonen var att arkitekten Ola Andersson en gång skulle ha sagt, apropå en älg som simmade i Riddarfjärden: ”Kan det inte få finnas ett enda ställe i Sverige där man slipper naturen?”

Svaret på det blev en säl i Liljeholmsviken.

Men att urbana kvaliteter kombineras med natur är fantastiskt med Stockholm. Staden blir inte sämre av att det finns natur inpå knuten – också. Det är dålig stadsbyggnad, torftiga miljöer och ensidigt utbud som utarmar staden – inte naturupplevelser, tänker jag, och cyklar vidare över Västerbron – där jag en annan morgon, för övrigt, såg en havsörn.

Helena Westin,

läsare

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nytorgsgatan kl 01.38

När jag var tio lånade jag Per-Anders Fogelströms Stockholmsskildring ”Mina drömmars stad” på biblioteket i Östersund. Det var spännande att som medelklassbarn i 1960-talets Folkhems-Sverige ta del av misären på Söders höjder hundra år tidigare. Berättelserna om svälten, armodet och supe­riet var ”på riktigt” men ändå inte – Fogelström skildrade en förgången tid som aldrig skulle komma åter.

Eller har de onda tiderna kommit tillbaka? Miljö- och samhällsskildringen i boken känns till stora delar skrämmande aktuell. Tänk er en pastisch på ”Mina drömmars stad” anno 2013:

Ofärd råder i huvudstaden, med arbetslöshet och bostadsbrist. Råttor kryllar i parker och gränder. Utanför tullarna anlägger den missnöjda menigheten bränder och slåss med ordningsmakten. På krogarna larmar stadens medellösa. Ölen skvätter och smockan hänger i luften. Men nog kan Stockholm även erbjuda verklighetsflykt för den prövade populasen: prinsessbröllop. Kungens fagra dotter gifte sig med en riker man från Amerika. Bröllopsparet åkte kalesch längs gatorna.

Ett bokmanus med ovanstående handling skulle nog refuseras eftersom boken redan är skriven, med handlingen förlagd 150 år bakåt i tiden.

Erik Ohlsson,

Korrespondent Mellanöstern

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Katarinaberget 16.38

Jag styr stegen rakt in i Katarinaberget till bensinmacken inne i berget på jakt efter en elektrisk glasrörssäkring. Ute regnar det och den omedelbara reflektionen är ”vad bra det är att vara skyddad för regnet”.

Oturligt nog kommer jag åt en bensinpump och rocken blir rejält smutsig. Vad jag än vidrör här inne blir det lortigt av någon sorts sotig, kletig sörja. Vid närmare observation är det obeskrivligt äckligt. Beror det på bilarna som tankar eller kör in i garaget?

Katarinaberget är förmodligen ingen sund lokal att vistas i, vilket inte hindrar att det säljs varm korv här inne. Känslan blir än mer absurd eftersom meningen är att berget snart ska sprängas för att ge plats åt horder av bussar till och från Nacka och Värmdö. För att genomföra projektet krävs flera års krevader av dynamit med tillhörande ofantliga bergmassor som ska flyttas bort.

Ute strilar regnet allt ymnigare, inne i berget känns smutsen allt påtagligare. I bästa fall blir det i framtiden varmt och gott här för kommande bussresenärer. Eller så svär de åt all skit som sannolikt kommer att ansamlas i bergrummet.

Men jag fick i alla fall min glasrörssäkring.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bergsprängargränd, kl 15.35

När vi först ser adressen på datorns skärm tror vi inte att det är sant. Kan sådant här hända, på riktigt?

Vi sitter och kollar på hemsidan för Stockholms stads bostadsförmedling. Vi har plats sex i kön för en hyrestrea i Sätra, plats ett för en etta i Hässelby, plats elva för en fyra i Bagarmossen. Det är roligt att många års köande börjar löna sig, men ingen av de lägenheterna kommer att bli vår nästa bostad.

Men så var det ju den där adressen. Bergsprängargränd. Ligger inte det i … (snabb koll på Eniros karta) jo, tammesjutton är det så. Det är ett hus i Vita bergen, nyrenoverat och med egen trädgård.

Wow, liksom. Tänk om …

Vi tar en promenad för att spana in den vackra gula byggnaden mellan Sofia kyrka och trapporna ned mot Renstiernas gata. Vi går förbi och känner doften av syren, drömmer om flädersaft, hängmattor och trädgårdsfix i den egna oasen mitt i stan. Barnen skulle om vintrarna leka fridfullt i sina välstädade rum när de rosiga om kinden tröttnat på pulkabacken på andra sidan staketet. Vi skulle vara världsbäst på att bo där. På Bergsprängargränd i Vita bergen.

Vårt könummer var tresiffrigt. Hur naiv får man vara?

claes.sjodin@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0