Liljeholmen kl 8.44

Dubbelvagnen har jag parkerat. Sexåringen har tagit plats vid fönstret. Treåringen vill också sitta på ett riktigt säte och inte bredvid lillebror i vagnen. Medan jag stressad plockar med åkremsa, plånbok och telefon hör jag treåringen säga: ” Titta mamma, ett spöke!” Upprymt pekar hon på kvinnan som satt sig på sätet på andra sidan gången.

Jag fumlar med mina saker, sneglar på medpassagerarna och försöker förklara att det inte alls är ett spöke utan en kvinna med sjal för ansiktet. Men den beslöjade kvinnan skrattar åt min dotters antagande och säger: ”Tycker du jag ser ut som ett spöke? Ja, det är ju i alla fall bättre än ett monster, det blev jag kallad på Junibacken i somras.” Sedan drar hon bort den svarta sjalen och visar sitt leende ansikte.

Samtalet mellan de två fortsätter. Kvinnan frågar om treåringen ska till dagis och om hon har många kompisar där. Sedan berättar hon att hon själv är på väg till dagis, nämligen till sitt jobb på en förskola norr om stan.

Plötsligt är det dags att kliva av. Irritationen över tidspress och bångstyriga barn, som jag hade känt bara några minuter tidigare, har nu lagt sig. Glädjen över ett oväntat möte under jord tar över.

Marika Bergengren, Redaktionsassistent

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ringvägen, kl 08.30

Kvinnan på balkongen har morgoncigaretten i högsta hugg. Hon nyper bort de petunior som dragit ihop sig, och vissnat under natten.

Jag ser henne från bussfönstret. Hon har de mest prunkande blomlådorna i hela huset.

De flesta av hennes grannar har inga alls. På semester? Nej, jag ser att balkongdörrarna står på glänt i hettan. Latmaskar, bara.

Hemma på min gata har vi också en balkongkvinna.

I kvällsmörkret ser man ibland glöden från hennes cigarett när hon vattnar sina egenhändigt uppdrivna plantor.

Jag kan nöja mig med ”köpeblommor”. Balkonglådan behöver ju inte omedelbart bli en surdeg bara för att vi befinner oss i Stockholms innerstad.

Med mina två balkongkvinnor försöker jag inte driva tesen att rökare får gröna fingrar.

Tycker bara att fler borde gå ut på balkongen, och plantera när de kommer hem från semestern.

För annars är Stockholm ganska fult just nu. Hål i gatan, cementsäckar, damm och ett jäkla oväsen överallt.

Ann Persson,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ekerö kyrka, 14.45.

Magnus, min bror, hämtar mig med sin bil vid hotell Bromma. Vi är på väg till Ekerö kyrka. Vinden viner. Det är rått. Vi hämtar upp pappa i atriumhuset, det som en gång var våra föräldrars gemensamma hem.

Pappa stapplar ut på förstukvisten.

– Det blir svårt det här med askan, säger han.

– Ja, säger jag.

Magnus säger ingenting.

På kyrkogården, med utsikt över Kyrksjön, möter kyrkvaktmästaren upp. Han har urnan tryckt mot bröstet. Den väger två kilo. Vi frågar. Han svarar.

– Jo, två kilo.

– Är du säker på att det är mammas aska, viskar jag till Magnus.

Han nickar: Ja.

Pappa vill att vi tar med oss urnan in i kyrkan, jag vet inte varför. Magnus vet inte. Det är bara pappa som vet. Vi sätter oss på en av de slitna bänkarna. Det är tyst. Ingen musik. Inga röster.

– Det räcker nu, säger jag efter en halvtimme. Eller hur, Magnus?

Han nickar.

Kyrkvaktmästaren kommer bärandes på urnan med vår mammas aska. Han sänker ner urnan i jorden. Intill mormor.

– Jag kommer snart, säger pappa, och sänker blicken.

– Jag älskar dig, säger Magnus, min bror.

– Älskade, älskade, säger jag.

Susanna Hellberg,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Ett Hjärta som berörde - starkt!

Anonym, 12:57, 28 augusti 2013. Anmäl

Vad jag kan utröna ur texten, är det din mor som gått bort; beklagar sorgen!

Polarbear, 17:18, 27 augusti 2013. Anmäl

Sveavägen kl 13.50

Vem går in i en affär för att köpa gammaldags genombrutet gardintyg och kommer ut med tre kilo velourliknande leopardimitation i en misslyckad ljusbrunrosa nyans?

Jag.

Det finns offentliga rum som är superkvinnliga. Hur jämställda vi än är finns de. Visserligen gillar jag järn­affärer men om det fanns ett offentligt rum för förgasare och motorolja så skulle jag definitivt inte frivilligt beträda det. Men storstadens välväxta tygaffärer…

Inte en man i sikte. Kvinnor överallt. I alla åldrar. Djupt försjunkna i drömmar. Sakta vandrande. En hand smeker mörkröd sammet. Ett par gröna knappar i femkronorsstorlek vägs i handen. En ung tjej i kortaste kortkort letar bland blanka rearullar, vecklar ut en rulle och blir stående blick stilla vid ett svulligt svart. Jag undrar vad hon tänker nu.

Ute bråkar stadsljuden. I den mjuka textilvärlden är det tyst. En anställd mäter upp åt en kortklippt kvinna i 40-årsåldern. En halv meter vardera av sex vänligt småmönstade tyger. I beige, rosa och rött. Och två halvmetrar brutalt svartvitt. En prickig, en randig. Vad i all världen ska detta bli?

Och dryga åtta meter skitful velour, vad ska jag med det till? Förnya en sommarstugesoffa så klart. Fult kan bli vackert.

Jag tror på förvandlingar.

 

Birgitta Sundling

Redaktör för Skriv i DN

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

I varje kvinna finns en hidden fashion designer. Vi älskar tyger, från den första lilla påsen jag sydde I Maria Folkskola till tyger av Marimecco.

Marianne fd Södermalm, 21:56, 26 augusti 2013. Anmäl

Odengatan 17.30

Min käre gamle kompis har flyttat till Stockholm igen, från Skåne. För mer än trettio år sedan bodde han här under några år. Men han längtade tillbaka till Skåne, kände sig inte hemma.

Bland annat irriterade han sig på att många liksom automatiskt upprepade det han sagt, härmade hans dialekt. Bad han att få smöret så sa de ”smauret” när de gav honom det. De menade inget illa, men han tyckte det var jobbigt i längden. Och så tyckte han att alla var så stressade.

”Jag tycker att stämningen i Stockholm är en annan nu, mycket vänligare, inte så stressig”, säger han i telefon. Jag föreslår att det kanske är han som är en annan i dag, men han är säker.

Så ska vi ses. Jag tar 77:an mot Karolinska, för att stiga av på Torsgatan. Men vid S:t Eriksplan svänger bussen in på Odengatan, längs Vasaparken. Häpen förvirring, vi passagerare tittar på varandra. Tar han en annan väg, eller har han kört fel? Eller är vi på fel buss? Jag går fram och frågar. Chauffören storskrattar, han hade bara glömt. När han vänder fordonet på en tvärgata och kör tillbaka skrattar hela bussen. Ingen är det minsta sur. Kan min kompis ha rätt?

Malin Nordgren
malin.nordgren@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Stockholm är kanske inte längre så kall. Folk har varit till NY och lärt sig. Och alla härmar ju alla i Sverige. Smålänningar härmar norrlänningar, göteborgare stockholmare osv.

Anders, 11:09, 23 augusti 2013. Anmäl

Axel Welton, 13:22. Du har naturligtvis rätt men det brukar vara så att de som härmar skånska gör det pinsamt dåligt. Skånska är mycket svårt att härma. Inte ens den fenomenale Robert Gustavsson klarar det riktigt. -På 90-talet var jag med om att en stadsbuss (i Malmö) plötsligt svängde in på fel gata och chauffören, rysligt generad bad om ursäkt på bruten svenska. -Det är min första dag på jobbet, sa han. Till min glädje reagerade folk bara vänligt och ropade tillbaka -bland dem en äldre dam - "det gör ingenting, det gör ingenting!" Allas reaktioner var lite rörande, tycker jag.

Victor A, 13:45, 22 augusti 2013. Anmäl

LL du har inte varit i London märker jag. Där hade det blivit ett mindre slagsmål om det här hade hänt. Jag bodde där en period (i väst om det är av intresse) och varannan dag var det någon på bussen som skrek på en annan, antingen medpassagerare eller chauffören. Jag tror att vi har det relativt lugnt här.

Kalle, 13:35, 22 augusti 2013. Anmäl

Sorgligt att någon ens tänker tanken på att någon kan bli sur för ett tanklöst misstag som inte stör någon. Har det verkligen varit så i Stockholm? Kan det vara så än? Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli sur i någon annan stad, någonstans på denna jord. (idiotiska myndighetsregler utan hänsyn till människors vardag är en annan sak, där har jag flera gånger hört stackars servicepersonal bli utsatta för ilska och förtvivlan)

LL, 13:25, 22 augusti 2013. Anmäl

"Smauret" låter som ett färöiskt uttal. Samma sak med "Skaune" och alla andra stavningar med A. "Smöuret" och "Skeune" säger man i Skåne.

Axel Welton, 13:22, 22 augusti 2013. Anmäl

Stockholmare - liksom övriga svenskar - har ofta skojat omedvetet dumt om skånska dialekter och gör det antagligen fortfarande. Men också omvänt - skåningar har retat sig på stockholmares dialekt, så fördomarna är nog ganska jämnt fördelade. -Stockholmarna idag är mindre stressade än förr, tycker jag som bott i Skåne kommer på besök till Stockholm ibland. Idag är det absolut mer avspänt och humoristiskt! Även i Malmö!

Victor A, 13:15, 22 augusti 2013. Anmäl

Rålambshovs­parken, 17.30

Jag hoppar till, och ser antagligen förskräckt ut.

– Sorry, sorry. Jag ville inte skrämma dig. Kan jag få låna din tändare? säger mannen som passerar på gången i parken.

Det får han.

– Förlåt MIG. Du skrämde mig inte alls. Jag var långt borta i mina tankar, säger jag och snurrar runt fingret i luften för att visa hur långt borta jag var.

Det är på vippen att jag börjar lägga ut texten om vad jag tänkte på. Om att jag alltid har ett knip i magen när jag går från tidnings­huset till tunnelbanan för att något ska ha blivit fel i texten som jag just har lämnat.

Dessutom, är jag på väg att säga, på mitt jobb sitter vi i ett öppet landskap där alla babblar och för att kunna tänka en tanke klart måste man sjunka djupt in i sig själv. Jag har inte kommit ut än.

För jag vill ju inte att han ska tro att detta har något som helst med hans mörka hudfärg att göra.

Jag går vidare.

Undrar verkligen vad han tänkte.

Kanske är det ständigt så här för honom i det superhomogena Stockholms innerstad?

Ann Persson,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:t Eriksplan kl 20.37

En mamma passerar med två barn och en enorm Schweizernöt under armen. Det är den tredje vinnaren av chokladhjulets stora pris jag ser på två dagar.

Gemensamt för allihop är att de inte verkar så lyckliga som man skulle kunna tro. Priset tycks i stället ha gjort dem misstänksamma mot omvärlden. ”Jaha”, tycks de tänka om alla som smajlar åt dem och deras godiskoloss, ”nu passar det, nu är man poppis, var fan var ni i vintras när jag behövde er?”

Först kanske de blev glada över sin vinst. Sedan började framgångens baksidor gå upp för dem. Lismandet, de falska leendena, alla ”vänner” som plötsligt dyker upp och vill sola sig i ens glans.

Och så jakten på nya kickar. Har man en gång fått smak för stora godispaket är det svårt att återanpassas till en tillvaro med chokladkakor i normal storlek. Det blir för mycket press för dem som vinner, till sist orkar de inte längre. ”Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka”, säger de medan tårarna rinner ner och blandar sig med chokladklägget i mungiporna. ”Jag är faktiskt inte bara Schweizernöts-Johanna, jag är en helt vanlig människa också, som går på toa och hämtar på dagis som alla andra.”

Stephan Mendel-Enk,

Reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

10.23 Norrtullsgatan 5

Kanske är det för att jag gått upp i vikt. Känslan att allt är för trångt, inte bara jeansen. Under mitt köksfönster finns en gårdsterrass där 100 nya skolbarn ska leka om någon vecka. Matteusskolan har blivit med för många barn lagom till terminsstart och ett skolsubstitut panikbyggs i detta nu. Det här är inget klassiskt ”not in my back yard”- inlägg för jag är på väg härifrån till en förort med mer luft än man kan andas. Undrar mest hur 100 sexåringar ska få plats här.

Jag måttar ytan där barnen ska rastas. Stegar upp den till tjugotvå meter lång och åtta meter bred. Det blir 176 kvadratmeter. När ”skolan” är fullt utbyggd med 220 barn om ett par år får de 0,8 kvadrat rastutrymme per barn. Om man tar bort planteringar och möbler.

Utbildningsnämnden har tänkt på det. I maj när man kläckte idén att göra skola av ett kontor många kvarter bort från själva skolbyggnaden insåg man terrassens begränsning som skolgård. Därför filar man på ett skiftsystem för att schemalägga sexåringarnas raster så att de åtminstone tar sig ut på terrassen när klockan ringer.

Jag har inga barn och jag bor snart inte i Vasastan. Det är jag glad för. Borde ändå gå ned i vikt, för jeansens skull.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kristineberg 20.45

Den ligger där än. Jämn som ett marmorgolv och grön som en sommarsallad. Gömd bakom SL:s bussgarage och med Essingeledens ständiga sorl svävande över sig. Kristinebergs bollplan. Den enda av innerstadens gräsplaner tillgänglig för oss som inte har fotbollen som yrke.

Hotad så många gånger att förvandlas till bostäder eller garage och för evigt rättas in i ledet av gamla minnesvärda exidrottsplatser. Alltid räddad i sista stund, ibland av politiker, en annan gång av tillfälligheter. För det tillhör det förgångna att spela fotboll på naturgräs. Nutid och framtid stavas plast.

Häckklippande barn, varvsamlare på löparbanan och glidtacklande galningar på gräsplanen. Den 80-årsjubilerande ”Krillan” har många återkommande gäster i varierande storlekar och med olika ambitioner. Man börjar snabbt känna igen dem. Själv är jag där två gånger i veckan.

Det är ett privilegium att kunna krita ner skorna och känna lukten av nyklippt gräs när man spelar fotboll år 2013. En ynnest att få slå en passning som rullar och inte hoppar. Det får jag tacka min osedvanliga tur för, och skickliga planskötare förstås.

Olof Lindberg,

Reporter

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Jakobsgatan, klockan 13.50

Jag sitter i väntrummet på försvarsdepartementet. Intill står en man med en svart attachéväska som är låst med hänglås. Efter en stund kommer en kvinna ut inifrån den skottsäkra slussen med en likadan väska som hon utväxlar med mannen. Det ser ut som en scen ur en James Bond-film. Nyfikenheten tar över och jag frågar: ”Vad är det i väskan?” Kvinnan hejdar sig, vänder sig om och svarar gravallvarligt: ”kanelbullar”.

Häromveckan var den syriske musikern Omar Souleyman inbjuden till festivalen ”Music & Arts” i Stockholm men fick ställa in efter att ha nekats visum av generalkonsulatet i Istanbul. Carl Bildt avfärdade lakoniskt kritiken av utrikesdepartementet via Twitter och skyllde på Migrationsverket – som berättade att de inte handlagt ärendet och att 90 procent av viseringarna sköts av ambassader och beskickningar – det vill säga utrikesdepartementet. (Senare ändrades beslutet och Omar Souleyman deltog på festivalen Way out west i Göteborg.)

Humor är inte bara ett kul sätt att avfärda dumma frågor från uttråkade fotografer om innehåll i låsta väskor. Det kan även vara ett skarpt redskap för politisk kritik världen över. Eller som författaren Emma Larkin skrev: ”Varje politisk vits är en liten revolution.” Efter debaclet med Souleymans visum inser jag att politiska skämt ibland kan vara i ett så Twittervänligt format som två ord: Carl Bildt.

Paul Hansen,

Fotograf

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Du borde frågat hur kanelbullarna blir diarieförda.

Nicodemus Dalton, 16:55, 22 augusti 2013. Anmäl

Sorligt att Mick Dean efter alla år sköts I Kairo. Va försigtig!

Mariane fd Södermalm, 19:53, 15 augusti 2013. Anmäl