T-centralen, kl 08.15

Det är måndag morgon.

Jag går mot strömmen i gångtunneln, från T-centralen mot ett tåg bort från stan.

Helgen avslutades med finalen i ”Bron/Broen”, men jag minns inte längre vem som egentligen var skurken.

Kvar finns den sugande känslan av en plats, skrämmande och lockande på samma gång. Bron, Broen – eller The Bridge, med tåget (om det nu inte är spårfel någonstans i Sverige, eller strejk i Danmark) som snart ska föra mig genom det stora blå i ett pirrande nafs från Malmö till Köpenhamn.

Samma känsla av förväntan och skräck inför en plats fyller mig ibland när jag går på andra hållet i gång­tunneln, mot Stockholm.

Klaustrofobiskt lågt i taket, en böljande folkmassa, frälsta som vill frälsa andra med en broschyr, och några som inte tog sig genom nålsögat utan som nu sitter kvar med en tiggarskål.

Ned till T-banans spår går rulltrapporna, alla med sitt eget egensinniga ”beat”. Inte konstigt att höstens rap-klassiker ”Röd, blå, grön” får sin energi i T-banan.

Andra attraktioner får ursäkta – men det är T-banan som är Stockholms The Bridge. Fattar inte varför beslutet om att bygga ut dröjde så länge. Hoppas nu bara att det blir verklighet.

Ann Persson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fleming­gatan 15.23

Klockan är närmare halv fyra när jag förstår att lördagsmyset måste förläggas till tandakuten. Folktandvårdens enda helgöppna mottagning ligger på Fleminggatan. Fler plågade gäster har hittat hit.
Efter tre molande timmar tar en tandläkare med fältskärarstil emot. Hon kryssar mellan behandlingsrummen. Bedövar en, röntgar en annan, borrar i en tredje.

Mig slår hon hammaren i. Hamrar på tand efter tand tills jag skriker. Den spruckna och stendöda tanden är lokaliserad.
Jag är både rädd och lättad. Gillar att hon är snabb och osentimental. Vill att hon bedövar hela mig. Drar ut allt som gör ont.
Den omänskligt långa kön till tandakuten vid S:t Eriks sjukhus är förståelig. Det är bara den som Folktandvården orkar tipsa om på nätet.

– Det är alltid fullt här. Ändå finns många privata tandakuter helgöppna mitt i stan. En har öppet till midnatt men folk kommer ändå hit. Många vill fortsätta gå här även när det inte är akut, de gillar oss, säger fältborraren.
Låter henne begrava tanden och betalar 1 500 kronor för ceremonin. Hör mig själv tacka ”så himla mycket” för plågan. Det är uppriktigt. Jag hade gärna mångdubblat hammarslagen mot tanden – om jag bara sluppit timslagen dit.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Moderna museet 18.45

För ett tag sedan var frun och jag på föreläsning om Cindy Sherman och Andy Warhol. I stora delar mycket intressant, särskilt de biografiska delarna. När föreläsaren beskrev en konstnär i Shermans och Warhols närhet som visualiserade människans frigörelse från modern i avsikt att konstruera sin egen identitet lät det spännande. När konstverket visades hade jag dock svårt att knyta samman de vackra orden med vad jag såg. Det var en bit kopparplåt som mannen pissat på och låtit rosta.

Efteråt kände jag att de konstnärliga värdena i vissa verk mer låg i de beskrivande orden och inte i själva konsten. Lite som en skandaliserad politiker som semantiskt försöker snickra ihop en flyktväg. En kreativ bortförklaring kan ibland övertrumfa själva händelsen. Bill Clintons försök att med tempus bortresonera sitt förhållande med Monica Lewinsky är numera klassisk; ”It depends on what the meaning of ’is’ is.”Det vill säga att i det ögonblick som han tillfrågades hade han inte ett förhållande med henne. Vad han gjorde fem minuter innan frågade ingen. När vi lämnar Moderna muséet funderar jag på om enklaste sättet att bli artist kanske vore att gå en skrivarkurs. Sen är det ju ingen konst.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Kan rekommendera "The Painted Word" av Tom Wolfe som på ett förödande elakt sätt analyserar modern konst där inte verket är viktigt utan hur verket kan beskrivas i konstteori.

Anonym, 18:08, 21 november 2013. Anmäl

Men Paul då! Såg du inte den djupa symboliken med modersymbolen kopparn med sitt ursprung långt ner i jorden och den flödande ilskan i form av en pisstråle? Såg du kanske bara hur någon smart kille tjänat miljoner på idioter som gått på säljarsnacket och alla idioter som går där och gapar än i dag...

Lawe, 15:53, 21 november 2013. Anmäl

Upplands Väsby, 23.04

Det är bröllop, människor skrattar och jag stirrar tomt framför mig. Jag har genom ett Facebookmeddelande precis fått veta att en i mitt liv väldigt viktig person har drabbats av hudcancer.

Omedelbart är jag tillbaka på Kungsholmstorg, omkring de 18, en plats där några av mina finaste och jobbigaste minnen både börjar och slutar.

Min dåvarande tjejs mamma Monica tog emot mig som en i familjen, lät mig ha en nyckel till deras hem och fick mig att börja ta ansvar – genom att tro på mig. Vid ett tillfälle sa hon att hon oroade sig mindre för sin dotter och kände sig trygg när dottern var ute med mig och jag hade inget annat alternativ än att se till att det inte fanns något att bekymra sig för.

När jag riskerade att behöva gå om ettan på gymnasiet tvingade hon mig att komma förbi och plugga till tentan, trots att min flickvän var på landet med sin pappa.

Med tillit gav hon mig tillgång till en ny värld och nu kan jag inte göra något för att hjälpa henne.

Några veckor senare meddelas att cancern inte har spridit sig och hon bokar en snar resa till dotter och barnbarn i ett land långt härifrån. Och jag sitter här och känner att det är av största vikt att tala om kärlek, längtan och uppskattning redan i dag. I morgon kan det vara för sent.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Kollar du på Facebook när du är på bröllopsfest?

Zafir, 09:09, 21 november 2013. Anmäl

Torggatan, kl 20.45

Jag trycker fingret mot läsaren och dörren till gymmet går upp. Skrikig radiopop blandas med brölen från uppumpade muskelberg. En jätte i minimalt linne vrålar åt sin vän som ligger och laddar inför sista omgången bänkpress. Männen är tomatröda i ansiktet och de dryper av svett.

Mannen på bänken har bestämt sig. Han slår sig för bröstet, hyperventilerar och placerar händerna på stången. Kompisen som står bakom skriker något ohörbart. Time for heroes.

Med ett dödsvrål lyfter han upp stången på raka armar. Tre tunga andetag innan han sänker den ner mot bröstkorgen. När han påbörjar lyftet kommer ett pysande ljud ur munnen. Han låter som en punkterad cykel. Jag tänker att han nog dör nu, att han kollapsar. Med darrande hand tar jag fram min telefon för att snabbt kunna ringa 112.

Medan jag slår in numret hör jag ett segervrål. Jag ser att han på något vis lyckats få upp stången på raka armar. Hans vän hjälper honom upp med stången på ställningen. Bänkmannen flyger upp, höjer armarna i skyn och kramar om sin jättekompis. Jag lägger telefonen i fickan, backar ut och skyndar hem. Träningen får vänta till en annan dag.

Anton Säll
anton.sall@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Haha, vissa av kommentarerna här är rent patetiska som tar detta på allvar. Fridhemsplan 17.29 var grym, keep up the good work!

wehelie, 23:11, 17 november 2013. Anmäl

Om du hör någon prata om att "maxa" i bänkpress så är det detta de pratar om, att lyfta så mycket som möjligt en gång. Pysandet är för att kunna andas ut under hela rörelsen, det är lätt att andas ut för snabbt och då tappar man i kraft. Verkar som bänkmannen hade rätt teknik.

Hempa, 22:45, 15 november 2013. Anmäl

Lättskrämd?

Bob, 13:43, 15 november 2013. Anmäl

Så trist. Kunde han inte hittat på något roligare?

Z, 10:23, 15 november 2013. Anmäl

vad är syftet med den här texten?

anton, 08:48, 15 november 2013. Anmäl

Varför gick du hem? Vad hände? Det där lät ju grymt ju.

Kim, 20:57, 14 november 2013. Anmäl

Birger Jarls­gatan 64, 09:58

Sent 1980-tal sände SVT såpan ”Varuhuset”. Inspirationen kom väl från NK eller Pub och intrigerna var de vanliga: lunchligg på lagret och styrelsebråk på direktionsvåningen.
För en tioårig hjärna i Karlskrona var denna för sin tid påkostade serie (varje avsnitt kostade 700 000 licenskronor) en inblick i en glamourös värld av neonskyltar, dubbelkassettdäck och datorer.
Att själva huset, adress ovan, inte alls var något varuhus utan kontor som under ”Varuhuset”-tiden härbärgerade Svenska Finans, hade jag ingen aning om. I rundeln framför entrén åker den sliskige börsvalpen (magnifike Heinz Hopf) fram i en kortege av svarta Mercedesbilar. Utanför den lilla dörren på husets sida på Rådmansgatan finns personalingången. Här blir Carlos (Juan Rodriguez) hotad av invandrarhatare.
– Men vad är det här? utbrister Inga Gills rollfigur när hennes dotter (Lena Endre) försöker stajla henne i en snitsig blus med axelvaddar.
Det var magiskt. En myt föddes. Sedan valde jag att bo i Stockholm, gick förbi huset och tyckte det såg mindre ut än på tv. Och inte stod det ÖHMANS på fasaden heller.
Men ”Varuhuset” har åldrats med charm, om än inte till tidlöshet. Kanske bidrog den till att jag valde att bo i Stockholm.

Mattias Bergman
redaktör DN Lördag

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norrbackagatan, 9.41

Med sin otympliga apparat monterad på ryggen och det långa röret riktat nedåt går den unge mannen i den gula västen omkring på trotto­a­­ren med sin omvända dammsugare. Han sticker in lövblåsarmunstycket bland de sirliga svarta spjälorna i det järnstaket som omgärdar den trekantiga lilla markplätten vid Birkagatans början, den plätt som de lokalt boende kallar park.

Till synes planlöst viftar han runt munstycket i ­planteringen innanför spjälorna, flyttar sig en bit, olika långt varje gång, petar då och då åter in munstycket i rabatten, gasar och blåser. Rör om i löven. Gasar och blåser.

Då och då får han problem med de cyklar som kedjats fast vid staketet. Till synes motvilligt tvingas han böja sig för att få lövblåsen i rätt läge för att virvla runt det gula som sussat så sött under buskarna.

Hur såg hans uppdrag ut? Sa chefen: ”Gå nu ner och blås vid parken vid Birka­gatans början”? Ja, blåser gör han.

På trottoaren ligger löven kvar i sina vindfösta drivor. Mina medväntande vid hållplatsen kurar i den kalla, fuktiga blåsten och bildar snabbt kö när den höst­dystert skitiga 72:an rullar in. In i värmen. Fort.

Birgitta Sundling
redaktör för Skriv i DN

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:t Paulsgatan, kl 10.20

Det var hit far och son promenerade för att i synagogan på nummer 13, eller i Shul som man sa, bli en del av mumlandet över böneboken som steg och föll i samma skala, en uråldrig rytm ”som när en vind fyller ett segel med Guds andedräkt”. Citatet är hämtat ur DN-skribenten Leif Zerns barndomsskildring ”Kaddish på motorcykel”, om hur det var att växa upp här i de judiska kvarteren på Södermalm, i Katarina och Sofia.

I stort sett varenda dag har jag gått samma gator som far och son i boken, utan att ha haft en susning om att det var i dessa kvarter som de inte särskilt rika östjudarna slog sig ned när de kom till Stockholm i slutet av 1800-talet från Finland och Ryssland.

Här, där det en gång verkar ha funnits skräddare, klädbutiker och små källarsynagoger överallt finns det i dag inte ett spår, inte ett tecken som hjälper ett otränat öga att se vad som en gång var, för inte så särskilt länge sedan.

Tänker på att jag som turist i andra städer besöker judiska, arabiska, kinesiska, ryska och armeniska kvarter. I Stockholm finns inget sånt. Invandrarna har ännu inte fått någon historia.

Spåren sopas igen. Assimileringen är fullbordad.

Läs boken, finns i pocket.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (23)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 23

Jag undrar om vi verkligen hade accepterat att ha de stadsdelarna i Sverige på samma sätt som i övriga världen, i de flesta Chinatowns i USA kör sällan ambulansen in och de står lägst i hierarkin, vill vi ha det så?

Maria Nilsson, 03:07, 12 november 2013. Anmäl

Man kan lite förenklat säga att "invandrarna" anpassat sig efter "svenskarnas" sätt att se på sin historia. "Vi" förnekar allt som har med svenskhet att göra. "Vi" raljerar över svensk kultur. Säger att något sådant inte existerar, att "vi" inte ska blicka bakåt utan framåt. Konsekvensen av detta blir att ingen vill visa upp sin kultur. Ingen vill berätta något. Jämmerligt! Sverige har förvandlats till en grå klump. Den enda kultur som existerar är den som DN tagit patent på (DN Kultur). Där skrivs om innerstadsnöjen för den vita medelklassen. Kul...

Erik, 10:25, 8 november 2013. Anmäl

Det är bra om fattiga immigranter med tider tar sig ut etnisk-religiösa enklaver? Eller skall de tvingas bo kvar i misär så att bohemchica söderproggare skall kunna etnoturista på promenadavstånd? Någonting säger mig också att OM det funnits sekelgamla etniska enklaver i Sverige, så hadehade det hetat att vi svenskar "stängt inne dem i ghetton".

Zorro, 10:16, 8 november 2013. Anmäl

Stockholm är mer än bara innerstaden, vilket många journalister på DN missat (kolla bara på DN Bostad). Åk ut till Tensta eller Södertälje om du vill ha historia från andra delar av världen. Där har du aldrig varit, det märks. Vidare är det du pratar om inte ett resultat av assimilering. Det är klasskillnaderna som gör sig påminda. Stockholms innerstad kan liknas vid ett stort Djursholm. I Sverige är vi dåliga på att släppa in människor med annan hudfärg på arbetsmarknaden. De har helt enkelt inte råd att bilda ett "Chinatown" på Södermalm. De får trängas i en trea i Fittja istället. Jag vågar också påstå att det "inte är tillåtet" att skylta om sitt "ursprung" i Sverige. Vi firar inte nationaldagen. Detta är tämligen unikt sett ur ett globalt perspektiv. Varför skulle någon skylta om något i detta land? Det är fult att bjuda till. Ingen vill eller vågar.

Anonym, 09:56, 8 november 2013. Anmäl

komunisterna gillade inte judiska skräddare på den tiden och inte nu heller.

juden, 09:25, 8 november 2013. Anmäl

@Daniel Bertilsson Jag håller helt med dig! Det finns visserligen några få bra journalister som orkar se saker ur flera vinklar och faktiskt skriver nyanaserat. För min del har journalister/media sedan länge passerat politiker på min "vilka-har-jag-minst-förtroende-lista". En bubblare är forkskare som man ibland undrar vad de håller på med. Min lista: (1) Journalister (2) Fondmäklare/ekonomirådgivare (3) Genusforskare (4) Politiker =)

Thomas B, 09:07, 8 november 2013. Anmäl

De svenska kvarteren i Chicago är försvunna, liksom de de kvarter där de ortodoxa judarna som flydde från Ryssland omkring 1890 bodde i några svenska städer. Det är ett tecken på framgångsrika grupper som tagit sig ur fattigdom och segregation. Mindre framgångsrika invandrargrupper bor kvar i ghetton i flera generationer. generation.

Leif Lindau, 21:34, 7 november 2013. Anmäl

Jag fattar inte. Å ena sidan vill man att invandrarna ska integreras Å andra sidan vill man att de ska bo tillsammas i stora kvarter? Hur man än gör så blir det fel enligt journalister. Journalister har samma åsikt om polisen. Griper dem så är det fel. Släpper dem tjuven så är det fel. Blir så trött

Daniel Bertilsson, 18:02, 7 november 2013. Anmäl

Bästa Ann Persson. Turista i Sundbyberg så skall jag visa dig de eritreanska, somaliska och syriska kvarteren.

Stellan Bojerud, 17:11, 7 november 2013. Anmäl

Åh vilken ironi det är över detta inlägg.

Greger, 17:07, 7 november 2013. Anmäl

Fridhemsplan, 17.29

På rullbandet har en dåsig tonåring tappat fokus. Nu står han fastfrusen mitt i pendlarströmmen. Ett snabbt steg till vänster, en lätt tackling med högerskuldran och jag är förbi. Upp med blicken, lokaliserar nästa hinder. Linje 10 mot Hjulsta avgår om en minut.

Nej! En äldre kvinna med basker har storhandlat! Kod röd! Jag repeterar! Kod röd! En kostymbeklädd ekonominisse tittar på klockan och gnisslar sina tänder. Han harklar ur sig ett ursäkta till tanten, men hon reagerar inte på tilltalet. Ekonominissen är i upplösningstillstånd.

Kvinnan tar till slut ett steg åt höger. Jag ser min chans och drar mig snabbt mot vänsterkanten. Jag gör mig så smal som möjligt och ökar farten. Ett hopp över en matkasse, och sedan är jag förbi.

Tåget står på perrongen. Nu finns det ingen tid för artighet längre. Jag springer över en femåring och tacklar en innebandykille. Innanför dörren är det proppfullt.

Med tio meter kvar börjar dörrarna stängas. Det är jag mot dörren. Jag springer i full kareta och slänger mig in i vagnen precis innan dörrarna går igen. På andra sidan dörren står ekonominissen. Han stirrar på mig med hat i blicken. Jag ler.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (19)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 19

Jag kan cykla i min egen takt, och behöver inte anpassa mig till kollektivtrafikens tyraniska tider. ;-)

Dmitri F, 16:15, 18 november 2013. Anmäl

Va, handlar det om ett tunnelbanetaag, jag som trodde det var flyget till London !!! Ja, daa är det inte undra paa att Anton är nöjd och har all anledning att seger-smila aat sin förlorande konnkurrent !

M-L, 11:44, 10 november 2013. Anmäl

Anton, vad vinner du på att stressa, ett dåligt hjärta!?. Du som är uppvuxen i norrland borde väl ha förmågan att ta det lite lugnt. Varför måste du ta åt dig Stockholmarens dåliga sida?

Rolf Uno, 16:37, 7 november 2013. Anmäl

Hej Karoline! Anton Säll här. Jag bor i Lilla Alby där jag har lyckats få tag på ett evakueringskontrakt, vilket innebär att jag har lägenheten max ett halvår i taget. Det här är min första lägenhet söder om Umeå, där jag är uppvuxen.

Anonym, 22:58, 5 november 2013. Anmäl

Hej Stockholmsredaktionen! Här kommer en djup suck och en stilla undran om ni, introverta innerstadsreportrar, verkligen tror att alla stockholmare vill läsa om era reflektioner vid Fridhemsplan, på Götgatan, Rörstrandsgatan eller för den delen Hornsgatan? Möjligen en avstickare till Enskede... Jo, jag vet att de flesta av er, precis som jag, kom till innerstan i vuxen ålder och nu är barnsligt nöjda över denna prestigefyllda bostadsresa. Men seriously, den här programpunkten i tidningen vore så oerhört mycket mer intressant (och givetvis även mer socialt mångfacetterad, vilket jag vet att ni strävar efter att vara) om även Moränvägen i Jordbro och Vasaplatsen i Jakobsberg fick vara med. Men det är klart, då skulle ni behöva rekrytera folk med en annan slags social bakgrund. Hu!

Karoline, 18:10, 5 november 2013. Anmäl

@kliv av precis!

Anonym, 15:54, 5 november 2013. Anmäl

Han ironiserar ju över människors beteende under Stockholm city

kliv av, 15:12, 5 november 2013. Anmäl

Men ni som gnäller är ju så himla tråkiga! Det är ju en humoristisk insändare. Ni fattar väl själva att han inte har boxat någon tant i ansiktet eller faktiskt hoppat över en 5 åring.

Skratta - det var ju kul!, 14:44, 5 november 2013. Anmäl

@larsj Jag skulle nog inte säga att just New Yorkarna av alla människor skulle chockas av ohyfs i tunnelbanan ;) Hahaha!

Anonym, 14:42, 5 november 2013. Anmäl

Anton: Det är sådana som Du som gör att somliga av oss är rädda för att åka tunnelbana med våra små barn som går på egna ben. Och får våra utländska gäster (exempelvis från New York) att undra hur någon kan orka leva i en stad med så mycket ohyfs i det offentliga rummet. Att en grön "journalist" tävlar med en kostymnisse är dessutom en smula löjeväckande även om det nog är tidstypiskt.

LarsJ, 13:06, 5 november 2013. Anmäl