Heleneborgsgatan, kl 23.47

Flitens lampor skiner ur fönstren på Heleneborgsgatan. Runtom kvarteret där jag och Sixten slår våra lovar under dagens sista rastning vimlar det av små företag som verkar ha övertid som normal arbetstid.

När Sixten stannar till för att sniffa på något som verkar vara intressant för en Jack Russel passar jag på att kasta en blick in i en av lokalerna. Därinne står en man och brer ostmackor vid en dator. Det är sent. Klockan har nästan blivit nästa dag.

Runtom den fyrkant som ramar in Sixtens kvällspromenad finns det mesta i företagarväg: arkitekter, författare, kaféer, livsmedelsbutiker, restauranger, låssmed, kontorsföretag, frisör, tvätteri och fotografer.

Ett litet Stockholm i Stockholm.

Varje gång jag kvällsrastar hunden slås jag av känslan att inte räcka till. Även om jag själv jobbar hårt och är utarbetad för dagen känner jag mig alltid en smula lat när jag går runt kvarteret.

Frugan framkastade dock härom kvällen en förmildrande teori som förändrade mitt perspektiv på ett lysande sätt. Sann eller inte spelar ingen roll. Kanske är dessa flitens lampor endast nattliga irrbloss för att småföretagarna inte börjar jobba förrän framåt tre på eftermiddagen?

Slashasar.

Paul Hansen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag känner igen mig, fram till slutet - jag lovar att vi startar senast kl.9. Önskar er trevliga kvällspromenader. En av de småföretagare på Heleneborgsgatan :)

Kate (Webbsida), 22:57, 29 januari 2014. Anmäl

Fredsgatan, 12.14

Utställningen av Hans Geddas foton i Stockholm just nu ger en bred bild av en lysande karriär. Porträtten av nuets ikoner – artister, politiker, kungligheter – är i många fall mästerliga:

* Ingmar Bergman sneglar stint, man anar den positionerande maktmänniska han säkert var.

* Olof Palme kan både se ut som tönt och smart bligande hök.

* Georg Rydeberg på hotellsäng ser så ensam ut, som ett förebådande om hans död.

* Thorbjörn Fälldin, bondsonen, bär förstås kostym men Gösta Bohman, född på Östermalm, knäpper upp sin skjorta till naveln.

Men lika ikoniska som bilderna är de som ser på bilderna. Såsom Gedda gör kärleksfulla karikatyrer av sina objekt är vi utställningsbesökare som rollfigurer. Vi böjer oss fram och tittar lite närmare på någon detalj i fotot. Vi nickar igenkännande vid passande tillfälle och viskar ”Tage Danielsson” till vårt sällskap. Vi tar en paus, lägger ner gångstaven och talar lite om barnbarnen och våra höftleder. Ryssarna grymtar, de gillar bara kungen men känner inte igen någon annan.

Jag undrar om inte människorna som rör sig i staden är vår tids verkliga ikoner, större än stadens celebriteter, lättare att älska.

Stockholmare och turister visas på Nationalmuseums Hans Gedda-utställning på Konstakademien, Fredsgatan, fram till den 30 mars.

mattias.bergman@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Zinkensdamm 08.16

Pojken håller sin pappa i handen och de väntar på att den röda gubben ska bli grön. Jag ställer mig bredvid, men alla andra går mot rött eftersom det är ganska gles trafik.

”Varför stannar inte dom andra” undrar pojken som verkar vara åtta nio år och har börjat undra över det där med trafik och bilar och regler.

Jag hinner inte höra något svar förrän vi alla tre ser en pappa med ett barn av dagisstorlek på axlarna som älgar snett över korsningen med stora kliv i ett – misslyckat – försök att hinna med bussen.

En taxiförare – som har grönt ljus – får tvärbromsa och en skåpbilsförare svänger in mot trottoaren för att undgå att träffa den älgande småbarnspappan.

Pojken vid rödljuset drar sin pappa i rockärmen men får mest en kraftig huvudskakning som reaktion. Pappan funderar nog som jag.

Tänk om vi alla som ibland har så där vansinnigt bråttom som man bara kan ha om man använder huvudet till något annat än att tänka med kunde komma överens om en liten sak. Att vi stannar vid röd gubbe om det finns barn som väntar vid de vita strecken.

Det skulle ge de små liven större möjligheter att bli vuxna skattebetalande medborgare i stället för att lemlästas av någon överdimensionerad stadsjeep.

Anders Sundström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

T-centralen kl 19.39

Han är från stadens södra delar, jag har lärt känna honom på någon kurs för skoltrötta och har inte sett honom på länge. Vi är kanske 17. Jag är på väg till pendeln när jag upptäcker honom på andra sidan perrongen och vi hälsar glatt.

Det tar några sekunder innan jag knyter ihop betydelsen av kängorna, bombarjackan och den rakade skallen. När jag frågar säger han att han är rasist ”men inte mot såna som dig” och han undrar om vi ändå kan vara kompisar. Det går förstås inte.

Åren går och han låter håret växa och skaffar ett jobb. Han får barn. Ångesten från det som var finns alltid med honom och vid ett tillfälle ringer han och frågar: ”Varför fick jag ingen hjälp? Ingen brydde sig om hur jag mådde.” Jag har inga svar.

Nu när högerextremismen är på frammarsch och unga återigen hamnar i samma trasiga periferi tänker jag på det samtalet och undrar om något har förändrats? Fryshusets Exit, som hjälper sådana som vill hoppa av, finns kvar. I övrigt är allt jag hör fördömanden, som om dessa – nästan alltid män – uppstår ur ingenting, till skillnad från andra som hamnar i samhällsfrånvända livsmönster.

Även bakom vidriga ideologier finns människor, det är lätt att glömma det.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lindhagensgatan, kl 15.25

När mörkret lagt sig över staden får jag för mig att lämna Södermalm, för att köra i riktning mot en annan stadsdel: Kungsholmen. På en av Stockholms mer opersonliga gator, Lindhagensgatan, ligger en stormarknad som saluför allt en människa med ett tomt kylskåp behöver.

Mitt i livet är jag för första gången på väg att storhandla. Det är stort, och det börjar så här: en full varuvagn har slitit sig och kommer sakta rullandes. Kunden: ”Stoppa vagnen!”

I ett av hörnen ligger fiskdisken. Jag försöker trycka fram en nummerlapp.

– Någon som vet något om nummerlapparna?

I samma veva dyker teveprofilen upp:

– Lägg fingret på den vita pricken i mitten. Försiktigt. Nähä. Då gör vi om det. Nej, inte med hela handen. Fingret mitt på pricken. Så här.

– Konstigt, det borde funka. Vi gör om det igen. Vad sa jag? Fingret mitt på pricken. Äsch. Vi gör det enkelt för oss, häng på mitt nummer.

Jag kapar åt mig ett halvt kilo färska räkor utan nummerlapp.

Teveprofilen dyker upp i den parallella kassan. Hej och tack, tänker jag.

I sydväst tornar ett av stadens landmärken, DN-skrapan, upp. Hej, hej, det var länge sedan.

Susanna Hellberg, reporter

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nockeby Torg kl 18.06

Jag har gjort ett coop-scoop. I salladskylen i min matbutik hittar jag coopmärkt spenat. Märkligt. Butiken på Nockeby Torg heter Engströms livs och har inget Konsum över sig alls. Påsen bär kungligt emblem. Kung Coop Gustaf?

Den bemannade delikatessen erbjuder laxrullar med västerbottenost mitt i kallaste fattigjanuari och kundkretsen är sockrad av väldressade mediaprofiler. Blir lite skakigt upprymd över att ha upptäckt ett smygkonsum i Stockholms finområde.

I veckoreklamen stoltserar butiken enbart med att vara personlig och sedan tre generation kunglig hovleverantör. Är Bernadottarna också involverade i kooperationskomplotten?

Jag startar ett minigräv. Lusläser reklamen där butikschef Peter har ordet. Han berättar allt om sig själv, som att han längtar efter att få headbanga (med extensions) med Metallica på Gärdet i vår, men nämner inte med ett ord sitt dunkla samröre med kooperationen. På hemsidan spårar jag till slut den avslöjande raden som blottar att butiken samägs av KF och en köpman sedan 2008.

Känner mig som Janne Josefsson när jag numera högt i kassakön basunerar ut: Och så vill jag dra mitt Medmera-kort! Uppdrag granskning slutfört.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Vad fint Jessica, vi noterar att du har hjärtat till vänster fast du bor i en 10-miljonersvilla. (Fiffigt att få in båda dessa statusmarkörer på en och samma gång!)

Connor MacLeod, 12:42, 23 januari 2014. Anmäl

@Mats Eriksson, 16:37, 16 januari 2014 Hur känns det att vara befriad från all form av humor och självdistans?

Jan S, 08:28, 17 januari 2014. Anmäl

Meen det står ju på rätt många ställen i reklambladet att det är en coop-butik?! Hur kan du missa det om du lusläst det? Ett klassiskt gräv kanske, dvs där du likt Josefsson bestämt dig för sanningen långt innan undersökningen...bara för att du själv missat något betyder det ju inte att alla andra är lika blinda...

Anonym, 17:45, 16 januari 2014. Anmäl

Sorry Jessica, du är ingen Janne Josefsson - det enda du gör är att raljera över människor och bekräfta fördomar om hur du TROR att det är i Bromma. Och inte var det roligt heller. Nej, bättre kan du. Som reporter och grävande journalist ska du berätta om missförhållanden eller problem. Engströms är inget problem - det är bara du som har problem med Engströms.

Mats Eriksson, 16:37, 16 januari 2014. Anmäl

Södermalm kl 20.00

– Tjena, tjena …

Säg det inte en gång till.

Kör inte den där 91:an Karlsson-jargongen med mig.

Samma visa varje gång, flera gånger om dagen.

– Hej, hej.

– Tjena, tjena.

Skrammel, skrammel.

Han avslutar sin ramsa med att skaka pappersmuggen så att mynten skramlar i exakt samma dåsiga tretakt varje gång.

– Tjena, tjena …

Lägg av! Var inte så inställsam. Fjäska inte. Träng dig inte på.

– Tjena, tjena …

Det gör mig illa berörd.

Under det senaste året har jag gått i genom alla stadier. Ge, nästan varje gång. Ge, men bara då och då. Aldrig ge, skylla på att jag inte har kontanter och säga att jag tror att det är mer hållbart i längden att skänka till organisationer.

Så är han plötsligt borta.

Inte ens den lilla sovsäcken ligger kvar, som den brukade göra när han tog en paus från sitt tjena, tjena.

Kanske har han fått ihop tillräckligt, till barnen och huset, och åkt hem för att fira jul.

Kommer han tillbaka?

Eller åker han någon annanstans, till en annan trottoar, med sitt tjena, tjena?

Ann Persson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tyska brinken, kl 17.30

Redan dagen efter julafton kan man se dem ligga på gatorna. Och sedan blir de fler och fler. Vissa ser friska och fina ut, man skulle kunna ta hem dem. Andra är medtagna, bruna och avbarrade. Jag har alltid tyckt att ensamma, övergivna julgranar på gatan ser sorgliga ut. Särskilt när de har lite trassligt glitter eller annat pynt kvar på de vissnande grenarna.

Min kompis från Linköping säger att hon aldrig hade sett ”döda granar”, som hon uttrycker det, på gatorna innan hon flyttade till Stockholm. Kan det verkligen vara ett Stockholmsfenomen? Själv styckar hon sin gran och lägger den i svarta plastsäckar. Fast hon tycker att det känns lite makabert. Och fast det finns uppsamlingsplatser.

Min egen tall (granallergi) har jag svårt att skiljas ifrån. Den får stå kvar lite till. Trots att det är just i dag, på tjugondag Knut, som julen i Sverige är slut enligt traditionen från 1600-talet – en vecka senare än i övriga Europa. Enligt statistik från Svensk fastighetsförmedling är vi bara sju procent som har kvar trädet efter Knutdagen.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Frescati kl 13.50

Skoleleverna trängs kring neanderthalare, mammutar och apor och de som sett familjen Hedenhös i julkalendern känner igen sig. Vissa scener spelades in just här bland våra släktingar de senaste sju miljoner åren; på Naturhistoriska riksmuseet och utställningen ”Den mänskliga resan”.

Vad inte många känner till är att museet bara visar en bråkdel av det man har i förråden – 95 procent är magasinerat och bara tillgängligt för forskare.

Det gäller även övriga biologiska museer, från Jokkmokk i norr till Malmö i söder. Tillsammans har man drygt 33 miljoner registrerade föremål.

Däggdjur, fåglar, fiskar, växter, svampar, mossor, fossiler, ryggradslösa djur, insekter, skelett, ägg, skinn – allt insamlat under århundraden, många under dramatiska upptäcktsresor.

Merparten förvaras torrt eller i alkohol eller som ”Skatter i vått och torrt”. Det är den träffande titeln på ett praktverk om samlingarna av biologen Torleif Ingelög.

Med modern teknik kan såväl miljöförändringar som släktskapet till Hedenhös spåras i föremålen.

Spännande!

Jan Falk

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det tråkiga med Naturhistoriska riksmuseet är att man inte visar åtmistone ett axplock av sina samlingar. T ex kan man ju faktiskt förvänta sig att få se lejon, tigrar, noshörningar etc på ett naturhistorikt museum, snarare än diverse tillfälliga skärmutställnigar och multimediajippon. Se och lär av Naturhistoriska i Göteborg, som är 100 ggr roligare att besöka!

Zafir, 13:35, 9 januari 2014. Anmäl

Eriksdalsgatan 11.55

Bilen är liten, men tillräckligt stor för mina syften. Relationen till auktioner började i blygsam skala, men blev snabbt ett hett intresse. Inte för att de har tagit över mitt liv, men i alla fall.

Dagen när vädret växlar, det är rått och grått, sätter jag mig vid datorn. Man kanske skulle ta och skulle sälja några möbler.

Jag kastar en blick på den svarta manchesterfåtöljen som står vid ett av hörnfönstren. Designad för all del, rätt snygg. Men om man som jag snabbt tröttnar på saker och ting behövs ingen betänketid.

Utan känslostormar enas fåtöljen och jag att relationen är på upphällningen.

Likadant är det med den trearmade golvlampan. Tack för den här tiden. Hej, hej.

Steg två är att få in möblerna i bilen. Problemet är att placera den spretiga lampan över fåtöljen. Jodå, tack och lov.

Vi kör mot Katarina Bangata i riktning mot Magasin 5. Vid Frihamnen står hop-on-hop-off-bussarna redo att ta med gäspiga turister från östra grannländerna till dagens första sightseeingtur.

Själv hoppar jag in i hissen till Auktionsverket.

– Välkommen! Visst sågs vi förra veckan?

Sanna Hellberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0