Nockebyhov kl 21.32

Har ni tänkt på att om man släcker kökslampan så syns inte disken?

Min kompis triviala Facebookstatus startar en livlig diskussionstråd denna vecka. Ja, det säger en del om mitt liv i förorten.

Här blandas goda råd om bästa diskglans med andra om vikten av att äga många tallrikar, eller åtminstone en man.

Den högintressanta frågan blir ändå aldrig besvarad: hur ofta diskar man? Kanske är det så basic att det inte platsar i hemkunskapsboken. Där minns jag annars instruktioner om allt.

Skölj i varmvatten vid handdukstork. I kallt för glänsande självtorkning. Frekvensen var ingen issue.

Min gräns går nog ändå vid hon. Eller hoarna eftersom jag är lyckosam nog att ha två. Så länge jag siktar kran och kakel och hittar åt borsten får högen vara i fred. Men räknat i timmar eller dagar?

Min kompis i Tumba är diskfascist. Rycker koppen ur handen innan man hunnit till sumpen. Hon har diskat, torkat och stoppat i skåp långt innan gästerna börjat fundera på den teatrala gäspningen. Det är inget vare sig jag eller Ribbing rekommenderar.

Så jag ger tråden mitt bästa husmorstips, utöver att blunda då: Öppna fönstret och stäng dörren också. För luktens skull.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Drottninggatan kl 14.12

Överallt möter man dem. Du är kanske en av dem. Svajande, långsamt på väg framåt med huvudet hängande och blicken riktad nedåt. Vandrande lite i sicksack på stans trottoarer. Det andra kännetecknet: en ryckande tumme och något i handen. En mobiltelefon.

Japp. Fombies. Facebook zombies.

Har man barnvagn och vill ha lite spänning i tillvaron erbjuds rika möjligheter till spontana chickenrace. Det är bara att sikta in sig på närmaste svajmast och sedan vänta tills mobilmissbrukaren håller på att snava, rycks ur den digitala nirvanan och yrvaket tar ett steg åt sidan.

Timmar av nöje som det kunde heta förr i de Hobbexkataloger där man kunde köpa nyspulver, pruttkuddar och annat mysigt som berikar livet.

Lite kan man ju undra hur det är ställt med balansen mellan den verkliga världen och den virtuella. Hinner de ha några fysiska kompisar som går att ta på eller är det bara skaran av de binära vännerna som gäller? Noll eller ett. Vän eller bortplockad. Gilla eller inte gilla. Det är svårt med nyanserna.

Om jag är immun mot tekniken? Självklart. Äger ingen mobil, tv, dator och klär mig i kläder gjorda av grankottar och bark.

Jo tjena.

Johan Smitt

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skinnarbacken, 16.01

En något lönnfet man flåsar uppför Skinnarbacken på Söder. Andedräkten kommer stötvis som små moln ur munnen. Det är likadant varje år vid den här tiden. Löpbanden på gymmet blir upptagna av hurtbullar som man resten av året inte ser röken av och på Söders gångstigar stapplar rader av nyblivna motionärer fram. Det är de snart brutna nyårslöftenas säsong.

Vid Varvsgatan läser jag på en anslagstavla. En entreprenör med sinne för låga lokalhyror gör reklam för något som anglosaxiskt käckt döpts till ”Nature Crossfit”. För 120 kronor per gång får man bland annat gå, klättra, och springa barfota. Utomhus.

Smart. Varför kom man inte på det själv? Tala om låga omkostnader.

En bit längre ner på gatan gör Luleå Universitet reklam. Även de uttrycker sig på engelska: ”Great ideas grow better below zero”. Måhända är Crossfit-entreprenören utexaminerad där?

Undrar var Crossfit­­utövarna håller hus. Löparstigen på Lidingö? Sport­vägen i Nacka? Idrottsvägen i Haninge? Om tränings­formen blir en succé kanske det vore läge att döpa om gatorna till något mer realistiskt. Typ Mjölksyrevägen, Syreskuldstigen eller Korsbandsvägen?

Just a suggestion.

Paul Hansen
paul.hansen@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skanstull 17.15

Neej! Det går inte att hejda. Kliandet i halsen exploderar i en hostning. Jag fortsätter att hosta och mina medresenärer på gröna linjen tittar upp från sina mobiler. Jag blir till slut tvungen att resa mig. Medan jag letar efter en pappersnäsduk förvärras attacken. Ögonen sprutar tårar, näsan rinner, jag svettas och blir röd i ansiktet. Folk flyttar sig längre ifrån mig.

Herregud, varför måste detta hända just i rusningstid? Nu hostar jag så att jag knappt kan andas. Vad gör jag? Panik: Jag måste av tåget!

Äntligen öppnas dörrarna vid Skanstull. Jag tumlar ut i total obalans och ramlar ned på en bänk fortfarande hostande. Det gör ont i lungorna. Jag får ingen luft. Ska jag dö här? tänker jag. Ett desperat grävande i väskan ger både näsduk och tuggummi, tack och lov.

Vad tänker folk runt omkring? En mamma med ett litet barn byter bänk. Jag funderar på om jag kan ta mig hem själv eller ringa efter hjälp, men till sist hoppar jag på ett nytt tåg.

Hostan fortsätter hela vägen, men på hanterbar nivå – jag försöker att inte andas för djupt. Det är en lättnad att kliva av i Rågsved och andas in den råa luften.

Nästa morgon ser jag noga till att ha pappersnäsdukar och tuggummi i kappfickan.

Anders Sundström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

... hoppas det gick bra senare !! Blir innerligt ledsen att folk flyttar (?!) sig bort ifrån dig istället för att se efter hur du mår, erbjuda tuggummi och näsduk,kalla på hjälp... någonting !! Fyfan ...var FlappyBird rekordet viktigare då kanske ?

örebroare, 13:23, 27 februari 2014. Anmäl

Odengatan 16.00

Vi möttes i t-baneuppgången Tekniska högskolan. Fyra frusna vintersjälar. Vi fick varsin plastmapp med blyertspenna, anteckningspapper och en karta med snitslad bana. Stämningen var högtidlig.
Bakgrund. Jag hade i ett obetänkt ögonblick, under en middag, sagt till vännen A:
– Du som är arkitekt, kan inte du ta oss fyra på stadsvandring? Du har ju en annan blick än vi på vad som är fult och fint. Vilka hus man ”ska” gilla.
För sent insåg jag pressen jag nu satt på den ambitiöse A, assisterad av kartritande sambon H. Det var pinsamt för mig. För A gör ingenting halvdant:
– Första rundan är ”från nationalromantik till brutalism”. Efter en kopp kaffe går vi vidare ”i Ingmar Bergmans fotspår”, deklarerade han i kylan.
Härefter följde en oförliknelig promenad över Östermalm. Medan pälsbrämade damer förundrades över denna Stockholms minsta sightseeinggrupp berättade A om Lärkstadens tegel och Engelbrektkyrkans torn, det utskällda huset där arkitekthögskolan huserar, hur Strindberg bott och hur Bergman flyttat in på samma adress.
Vi andra nickade, fotade, frågade – och fick en helt ny syn på vår hemstad. Jag glömmer den aldrig.
Nu vill alla som hört om arkitekturvandringen också bli vänner med A. Jag förstår dem.
Varsågod, alla arkitekter. Ni får affärsidén av mig, alldeles gratis.

Mattias Bergman

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Timmermansgatan 08.13

Vår familj får inget pris för vaket morgonkvitter. Vi löser aldrig världsproblem och sällan ens enkla praktiska frågor vid frukostbordet.

Relativ tystnad råder ofta och elvaåriga dottern lyssnar på musik ur hörlurar när hon försöker få i sig lite föda. Det betyder att hon sällan eller aldrig hör de små förmaningar eller undringar jag lyckas kläcka ur mig.

”Va” är av naturliga skäl hennes vanligaste ord och jag hetsar somliga morgnar upp min trötta hjärna till irritation över det eviga musiklyssnandet.

När hon ibland har lurarna på sig även när hon ska i väg till skolan brukar jag föreläsa lite om att det finns mycket bilar och många cyklar på Södermalm och att det är svårt att höra trafikljud och tutsignaler om man har Justin Bieber eller något sådant i öronen.

Den här morgonen tänker jag att jag ska ge henne en praktisk lektion så jag cyklar efter henne och plingar med ringklockan när jag kör förbi henne och en kompis.

Hon hör alldeles utmärkt eftersom hon inte har några hörlurar på sig.

– Pappa, tror du verkligen att jag har hörlurar på mig när jag är med en kompis, säger hon förnärmat på eftermiddagen när jag kommer hem.

Så enkelt var det alltså…

Anders Sundström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gärdet kl 18.40

Ur spår! Jag går åt sidan och någon tar sig flåsande förbi.

Det pågår något slags klubbmästerskap också. Mitt bland alla motionärer, barnfamiljer, träningsnarkomaner och totala nybörjare.

Skidboomen har nått Stockholms innerstad i en vinter med alltför lite snö. I stället för att ta sig ut till Nackareservatet eller Bogesundslandet, tar stockholmarna t-banan till Karlaplan och traskar iväg till Gärdet.

Här pågår sedan några veckor ett Vasalopp varje dag, från morgon till kväll.

Dubbelspåret är 2,5 kilometer, men det går att staka mellan spåren också och där går det undan.

Min egen form är dock inte mycket att hurra för. Än så länge, vill säga. Men snart ska det lossna.

150-åriga DN har ju traditioner att försvara – tidningen sponsrade faktiskt det allra första Vasaloppet och den 28 februari ska vi sätta färg på tillställningen är det sagt.

Det handlar om Stafettvasan – fem sträckor mellan Sälen och Mora. Redaktionens lag har redan börjat ladda.

I första hand gäller det att slå koncernens övriga lag som Dagens Industri, SF Bio, Bonnier Books, Bonnier fastigheter och – naturligtvis – Bonnierfamiljen själv som har ett eget lag.

Jan Falk

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kulturhuset 19.30

Jag älskar min stad för att man kan glida in någonstans en kväll, bara så där, och plötsligt sitta och lyssna till sin favoritförfattare. Medan folk skyndar förbi utanför de stora glasfönstren utan att verka lägga märke till att något pågår där innanför.

Hans första bok läste jag i tidiga tonåren. Jag förstod kanske inte precis vad han menade med den, om det nu var något specifikt, men jag sögs in. Och suget har fortsatt.

Samtalet på scenen handlar om skrivandet (”författeriet”), bokkaraktärerna, skönlitterärt skrivande från 1970-talet och framåt. Om åldrandet, dödshjälp och om själva döden – och om den ofrånkomliga insikten om att det faktiskt är just man själv som kommer att dö en dag.

Med ens är jag långt tillbaka i tiden. På Tegelbacken en juninatt, efter gymnasieavslutningen. Där stod jag och förstod att det inte var någon gammal okänd gumma som skulle dö en gång, som jag nog hade ­hoppats, utan jag själv. ­Varför just där, just då? Minns inte.

Men jag kommer ihåg att själen skälvde.

Jag sneglar på de andra åhörarna, med en viss övervikt för kvinnor 50+. Har de också varit någon annanstans en stund?

Tack, P C Jersild, för tidsresan.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nockebyhov 20.35

Hinner gå in på den omtalade sajten som avslöjar om dina grannar är kriminella precis innan den klappar igen. På min gata finns tre straffade personer. En av dessa könlösa anonyma träffar bor i min trapp. Det kanske är jag?

För 59 kronor skulle jag få veta vem personen är och vad den straffats för. För 79 kronor fick jag veta lite till. Jag avstod. Inte av snålhet utan för att informationen varken gör från eller till. Jag har bott här i ett halvår och känner mig väldigt trygg. Det är en lugn gata med mest barnfamiljer, äldre och ganska många katter.

Det enda i brottsväg hittills är att grannen blev av med en barncykel och att jag har fått två p-böter. Någon gång har jag krockat med en granne i tvättstugan men aldrig mött bråk utan tvärtom förståelse för att tvättiderna är för få och märkligt nog ännu färre på lördagar och söndagar.

Däremot dog en kvinna tragiskt nyligen efter att det började brinna i hennes lägenhet på natten. Det fick mig att snabbt rensa bort juleljusen och nu tänder jag helst värmeljus. Men att få veta vem som straffats för vad i kvarteret förändrar ingenting i mitt liv. Jag trivs ju bra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Men kom inte och gnäll sedan när din trevliga granne som du gav nyckel visade sig vara dömd tjuv, när nya killen visade sig ha misshandlat sitt ex, när sonens nya kompisar är dömda knarkhandel etc etc. Visst, straffet är tidsbestämt och i juridisk mån sonat efter att det suttits av, men den som dömts för brott har ingen rätt att kräva att andra inte skall få reda på deras förflutna. Jag vill inte umgås med mördare och våldtäktsmän, även om de suttit av sina straff.

Marre, 12:00, 5 februari 2014. Anmäl

Det är ju inte säkert att "finområden" är säkrare - det kan ju vara som så att de som bor där är intelligentare och därmed duktigare på att planera sina brott så de kommer undan lagens långa arm. Eller att de har fler kontakter i rättsväsendet och att deras brott därmed läggs ned i brist på bevis eller att de kommer undan för att de har bra advokat.

gurrfield, 13:52, 2 februari 2014. Anmäl

Det är Ritzéns med fleras lycka att de befinner sig i den privilegierade situationen att kunna bo bland välbeställda gelikar, dvs. inte inte behöva oroa sig för att ha en alltför stor andel kriminellt belastade individer boende i sitt område. Absolut inget fel med det, jag unnar alla människor att få bo där de trivs. De som verkligen behöver denna tjänst är exempelvis nyinflyttade som tvingas bosätta sig i vissa områden, kvinnor som önskar få veta huruvida deras dejt är fågel eller fisk samt att av affärsmässiga skäl,exempelvis huruvida en blivande inneboende dömts för stöld eller bedrägeri.

Linda, 13:11, 2 februari 2014. Anmäl

Det handlar väl inte bara om att kolla grannskapet, om en kvinna träffar en ny man kan hon ju genast se om han är straffad och för vad och slipper obehagliga överraskningar.

Anonym, 19:47, 1 februari 2014. Anmäl

Barnvakt utses i den trängre, kända kretsen! Vem i hela friden skulle komma på tanken att engagera en främling, fråga efter namn och adress för att sedan kolla i Lexbase om främlingen finns med eller ej?? Finns främlingen inte med i Lexbase kan det ju vara en pedofil som ännu ej blivit dömd. Och detta gäller alla människor, alla POTENTIELLA brottslingar. Trevlig helg!

Mikael Sundin, 11:19, 1 februari 2014. Anmäl

Du missar själva grundproblematiken? Vad gör vi med straffångarna? Ska vi ha tidsbestämda straff och rehabilitering med avsikt att återföra dem till ett "normalt" liv i samhället eller ska vi stigmatisera dem som någon gång gått över gränsen till evig fördömelse? Väljer vi det sistnämda skapar vi en farlig grupp människor som förlorat hela sitt människovärde och då bara har en utväg fortsatt kriminalitet för de är ju ändå för evigt utstötta ur samhället. Alternativt skulle vi då lika gärna kunna tillämpa dödsstrafff eftersom de ändå är omöjliga att rehabilitera.

Anonym, 10:59, 1 februari 2014. Anmäl

kanske nästa gång den straffade pedofilen är din barnvakt, bryr du dig då?

Anonym, 10:57, 1 februari 2014. Anmäl

Bo i "finområde" och känna sig trygg. Skulle du verkligen känna dig trygg, om du kollat och upptäckt att en av dem i din uppgång suttit inne, dömd för pedofili? DET skulle i alla fall inte jag.

Roger H, 10:11, 1 februari 2014. Anmäl

Du bor i ett finområde, skriver du, så där bor tydligen inga otäcka förbrytare. Men - om du nu skulle ha små barn och får veta att en av dina grannar är pedofil, skulle du verkligen känna dig lika trygg då? Då förvånar du mig verkligen.

Roger H, 10:09, 1 februari 2014. Anmäl