Drottninggatan kl 09.48

Steget mellan snille och stolle är ibland kort. Tänker på det när jag snubblar fram på de blänkande bokstäverna i gatan en bit nedanför Blå Tornet, sista adressen för August Strindberg. Raddan av klassiker i bokhyllan hemma tar väl upp nästan en meter – utan att jag ens ansträngt mig. ”Hemsöborna”, ”Röda rummet” och så vidare. Välkända alster för de flesta utom för de som valde att byta skolans svensktimmar mot egna studier i biljard eller liknande.

Men. I hyllan dväljes äfven verk af mer tvifvelaktig karaktär författade af den djefla karlen, för att låna Augusts språkdräkt ett tag. Pysslet med guldtillverkning är väl allom bekant men hans språkvetenskapliga fabuleringar har av goda skäl inte förenat sig med klassikerna. För det är lite svårt att tänka sig att Emile Zola skulle ha något gemensamt med den lilla orten i Norditalien som heter Gorgon Zola. Kusin med osten, njae. Eller att alla språk härstammar från hebreiskan, att kinesiskan är släkt med finskan, att Indien inte har någon urhistoria utan räknar all kultur som tillkommen efter Alexander den stores tid.

Var han vår störste stolle också? Tunga funderingar som tarvar en semla på närmaste fik.

Johan Smitt

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fagerängsvägen, Stuvsta 14.02

Gruset yr och jag ser cyklister vart jag än vänder blicken. På något vis är det vår trots kylan. En helrosa liten tjej på lika rosa cykel försöker lära sig cykla. Till och med styrpinnen som hennes mamma halvspringande håller i är rosa.

Ett ungt par kommer gående. Framför dem kör en fyraårig pojke fram och tillbaka med stödhjulens hjälp.

Åttaåringen som är ute på en alldeles för stor cykel åker med bara ena handen på styret. Den andra täcker det röda örat – cykelhjälmen skyddar inte mot blåsten.
I den skymda kurvan på Sofiebergsvägen låter en pappa sin femårige pojke vingla mitt på vägen. De möter lyckligtvis ingen snabb bilist.

Nere i Myrängensrondellen svischar en man i åtsmitande trikåer och farthjälm förbi på en racercykel. Bilarna har inte en chans att stanna men cyklisten klarar sig på något magiskt sätt.

På Fagerängsvägen kör två pojkar i bredd. Men ve och fasa, de bromsar inte in i backen utan trampar på allt vad de kan. I hög fart tar de korsningen. En medelålders kvinna med rak rygg korsar från vänster och en svart suv kommer från höger. Vilken tur att de inte passerade en minut tidigare!

Anita Bengtsson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vad är en farthjälm?

Janne, 15:06, 25 mars 2014. Anmäl

Skeppsholmen, kl 12.50

Morfarn till barnbarnet: ”Är allting i boxar?”
Barnet vid datorn: ”Mmm.”
Mormorn: ”Börjar du från en ren plattform?”
Barnet: ”Mmm.”
Morfarn: ”Kan man bygga vad man vill? Torn? Kyrkor?”
Mormorn till morfarn: ”Skulle du vilja prova?”
Morfarn: ”Nä, det verkar avancerat.”
På utställningen ”Blockholm” på Arkitektur – och designcentrum vimlar det av åtta-, nio- och tioåringar. Och så vi, föräldrar och mor- och farföräldrar, som försöker förstå vad det populära dataspelet Minecraft går ut på.
Det åskar och dundrar och vi får uppleva hur en stad skulle se ut på riktigt, i riktig storlek. Barnen gejmar och ritar ”skins”, figurer, med tuschpennor som de sedan scannar in till sina spel hemma. Jag tror jag har förstått. Jag tror det. Och jag ritar.
I flera år år har jag hört det här utspela sig hemma. Ett barn vid datorn (som skajpar med ett annat barn):
”Ska vi majna?”
”Jag enchantar mitt svärd”
”Hugger du det där järnet, jag går längre ned i gruvan. ”
”Försök att hugga till en stacks.”
”Vi bygger ett ställe på fyra block.”
”Sneaka och bygg!”
”Döda honom!”
”Nej, döda honom inte!”, har jag skrikit tillbaka och fått en blick som typ… dödar.
Det är fett sant.

Emma Lofors

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm, 08.40

Kliver över ännu en skräphög på Varvsgatan och tänker att saker och ting har förändrats. Och inte till det bättre.

I alla fall var gatorna renare förr. Ska man tro landstingsrevisorerna så fanns det också fler vårdplatser i Stockholm förut. Trots larm­rapport för fyra år sedan.

För att inte tala om skolan. Enligt den senaste Pisa-rapporten är nu bara tre länder efter oss i läsförståelse för femtonåringar: Chile, Mexiko och Slovakien.

Utbildningsministerns ord ”Framtiden börjar i klassrummet” låter hoppfulla men när dåtiden var bra mycket bättre än nutiden får man hoppas att framtiden börjar rätt snart. Och andelen uppklarade brott sjunker, trots 4 000 nya konstaplar.

Sverige är ett högtillitsland, skriver Kjell Albin Abrahamson i sin bok ”Ukraina” där han kontrasterar vår stora svenska tillit gentemot myndigheter och politiker mot den (naturligt nog) kroniska misstänksamheten mot desamma i den gamla Sovjetrepubliken. Kjell Albins bok har bara tre år på nacken men den känns ur ett svenskt perspektiv ändå väldigt mycket förr.

Hans nästa bok kanske kommer att heta ­”Sverige”? Det var i alla fall mycket renare gator på Krim än det är på Södermalm.

Paul Hansen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag blev verkligen ledsen när jag gick till Högalids kyrka för att sätta blommor på en grav, sist när jag va hemma I Stockholm, bakom kyrkan vad det som en stor sopptipp. Jag va tvungen att ta ett kort av sopporna, för det va svårt att fatta! Jag som alltid skryter om mitt älskade Stockholm här I USA!

Marianne fd Södermalm, 02:07, 22 mars 2014. Anmäl

Väddö kl 11.07

Det är husvisning på Björkö. En vacker huvudbyggnad från 1911 med tillhörande ladugård, jordkällare och småstugor. Barnfamiljer med stora husdrömmar trängs med män i snickarbyxor med kli i hantverkarfingrarna – och en och annan nyfiken ortsbo.

I köket tronar en vedspis och en ho med kallvatten. På väggarna välhållna tapeter som skulle platsa på museum, på golven linoleum­mattor från tiden när de uppfanns.

Här tycks tiden ha stått stilla. Någon berättar att en gammal dam bott i huset i hela sitt liv tills hon dog förra året.

Nu är huset tömt på allt liv, men på ett skåp ligger några gamla fotografier. På en bild står en ung kvinna framför husets trappa.

Tankarna far iväg. Kanske är det hon? Hur var livet på gården? De små bostäderna på gården – vilka bodde där? Drängar eller pigor? Sommargäster?

Gården med den gamla damen har fått mig i sitt grepp. Den enda träff jag får på nätet är en sajt med inflyttningar till Björkö-Arholma i början av 1900-talet. Damen på gården hittar jag inte, men väl en lista på alla som flyttade till området från 1914 och framåt. Omkring 40 hushåll per år: drängar, pigor, sjömän, stenhuggare från Lidingö, Södertälje och Kungsholmen.

Ännu en historia man vill veta mer om.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Centralen 17.30

Stockholm är stort och vi är många som bor här. Det märker man inte minst på Centralen i rusningstid.

Nyligen stod jag i kassan för att köpa en tågbiljett. Allt gick hur smidigt och enkelt som helst, men nog känns det lite anonymt när man väntar där med sin nummerlapp i handen. Att biljettförsäljaren skulle känna igen mig om jag kom tillbaka finns liksom inte på kartan.

Tågresan som jag köpte tog mig till Hässleholm och väl där ville jag skaffa biljett till Köpenhamn.

Jag gick därför in på Pressbyrån – det är där man köper biljetter i Hässleholm om man inte vågar sig på automaterna – och fick beskedet av en glad och vänlig dam bakom disken att jag var för tidigt ute.

– Du måste köpa biljetten samma dag som du reser, förklarade hon. Kom tillbaka i morgon bitti så löser vi det då. Jag öppnar redan klockan sju.

Sagt och gjort. Morgonen efter tågade jag åter in i butiken.

– Hej igen. Så nu var det dags för Köpenhamn. Ha en trevlig resa, kvittrade kvinnan och lämnade över biljetterna.

Skulle det hända på Stockholms Central?

Tror inte det.

Per Ahlin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Det här kändes mer som ett "Hässleholm i mitt hjärta"-kåseri än ett "Stockholm i mitt hjärta"-kåseri.

Åsa S, 23:45, 18 mars 2014. Anmäl

Götgatan 18.40

”Ja, hej. Jag är vid Fridhemsplan strax, jag tog en promenad från jobbet. Måste bara på apoteket och sådär, men jag kommer snart. Puss, puss.”

Hon stoppar ner telefonen och ler mot sin kompis. De två har just kommit ut från krogen på Götgatan.

När mobiltelefonerna började bli vanliga brukade jag fantisera om att göra en dokumentärfilm med korta klipp med folk som lurades i luren.

Även om mobilerna kunde innebära större kontroll och minskad frihet fanns där också en annan sida: De når mig, men de ser mig ju inte. Jag kan säga att jag är var som helst.

I dag är det annorlunda. Vi syns mer än vi tror. I förra veckan spreds en film på sociala medier, utlagd av en kille som blivit bestulen på sin mobiltelefon. Tjuvarna hade filmat sig själva med mobilen efter stölden, klippet där de spexade och dansade runt hamnade i killens så kallade dropbox på webben och sågs sedan av väldigt många.

En mig närstående tjej blev av med sin mobil en kväll på ett uteställe. Den hade lämnat landet, kunde hon se på nätet efter några dagar. På den detaljerade kartan kunde man till och med se huset där den fanns. Synlig, men knappast nåbar för det.

Malin Nordgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bjursätragatan, Rågsved 18.30

”Mammaaa!”

Ropet ekar mellan husväggarna. Mörkret har lagt sig, torra löv virvlar omkring och kylan kommer krypande.

Det är omöjligt att avgöra varifrån ropet kommer men när jag går förbi en husport syns en liten pojke som trycker sig så långt in i hörnan mellan en ytterdörr och en vägg som det bara går. På sig har han en tunn grå pyjamas. De bleka fötterna är nakna.

”Har du låst dig ute?”, frågar jag dumt.

Försiktigt jakande svar.

”Fryser du?” Ännu dummare fråga.

”Mmm”, svarar pojken. Kanske är han sex år gammal.

”Var är din mamma?”

”Ute med hundarna.”

Ingen människa syns till. Jag plockar upp lite småstenar och börjar kasta på lägenhetsfönstren.

”Inte där”, instruerar pojken, ”där känner jag ingen”.

”Jag orkar nog inte kasta högre”, säger jag. Småstenarna tar slut. Vad gör jag nu? Efter lite funderande ger jag mig ut för att leta efter mamman med hundarna – hon ska vara bortåt dammen.

Pojkens rop ekar igen. Ute i mörkret kommer en kvinna med snabba steg och två hundar. De reagerar på ropen så uppenbarligen hör de ihop.

Men varför gick barnet ut i kylan? Skulle han överraska sin mamma?

Anita Bengtsson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsgatan 06.43

Cirklar runt i ett söndagsgäspande city. Skiftarbetande kvinnor skyndar förbi omkringdrivande män som inte har någonstans att bo. Snabbmatspersonal sopar bort lördagsskräpet kring mannen som sover i sin sovsäck på Kungsgatan.

Stockholm city har inte orkat säga god morgon än. Kör mot söder på grusiga gator och får slalomsvänga förbi tjälhålen genom Södertunneln för att hamna på ett nästan lika sömnigt Södermalm. Morgonpigga weekendturister vandrar vilset utmed Hornsgatan på sightseeing utan några sights i sikte.

Jag köar tålmodigt för en croissant direkt från plåten i en av få matbutiker som öppnar klockan sju och får nöja mig med pappkaffe på Seven Eleven. Vid åtta får jag äntligen kaffe i porslin på Kaffebaren på Hornsgatan. Bänkar mig vid uteborden bland andra påbyltade södermalmsbor som vill vakna till cortado och surdegssandwich. Blir barnsligt glad av ett ristat hjärta i creman och lite värmd av omtanken att caféet håller med uteservering året om.

Bysistorget är en suddig skiss av vad en dygnetruntmetropol skulle kunna vara en söndagsmorgon. Men då måste Stockholm ställa klockan på servicetid i stället för sommartid. Där är vi inte än.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Våghusgränd 9.50

Ärligt talat – när satte du senast en fot på Våghusgränd?

Jag gjorde det i helgen, den dagen då solen kom och vart man sig i Stockholm vände stötte ihop med vårystra finflanörer: På Årstabron, längs Djurgårdsbrunnskanalen, i Tullgårdsparken och på Våghusgränd.

Nej, förresten. Inte på Våghusgränd. Den lilla gatstumpen bakom Nationalmuseum som leder till Museiparken på Blasieholmen var öde.

Det är här Stockholms senaste husstrid utspelar sig.

Det är här det ska byggas ett pampigt Nobelmuseum.

Och det är här det sitter handskriva lappar på de medfarna hamnskjulen med uppmaningar om bevarande. Jag kan förstå det. Den här delen av Nybrokajen är speciell, charmigt sliten och helt oväntad. Det är ju bara ett stenkast från flådiga ställen som Dramaten och Grand Hôtel men området runt Hovslagargatan bakom Tullhuset känns nästan lite köpenhamnskt i sin ruffighet.

Å andra sidan. Här är helt tomt. Ingen har sökt sig hit trots att det denna vårdag skulle behövas trängselskatt på alla vattennära stråk.

Det är inte utan att man tänker på Gary Larsons filosofiska serieruta i Far Side Story, den när ett träd faller över en ensam mimare i skogen. Finns det då någon som bryr sig?

Claes Sjödin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"Det är här det ska byggas ett pampigt Nobelmuseum." Näe, tyvärr. Förslagen är klara och alla var antingen helt anonyma eller ett skämt. Inte en antydan till passande pampighet utan den vanliga förlegade stockholmsarkitekturen.

116, 11:14, 12 mars 2014. Anmäl