Haga Norra 08.40

Jag står 69 meter över havet och har Hagaparken nedanför då jag ser ett rostigt rör sticka upp ur marken.

Förr var denna del av Brunkebergsåsen lägre, inte minst sedan Djurgårdsförvaltningen kom på att det var en bra affär att gröpa ur åsen och sälja gruset.

Sedan växte kullen. Det gick ju att fylla hålet med rivningsmassor. Då tjänade man pengar en gång till.

Lastbilarna gick i skytteltrafik från city. Det var sten, tegel och murbruk. Men även trasiga handfat, duschslangar och järnbalkar slank med. Det hela täcktes över, bland annat med rötslam från reningsverken.

Så uppstod en växtlighet utan like, framför allt tomater.

Och när det 1981–84 gjordes en botanisk inventering hittades även medicinalväxten belladonna, fågelfröväxter – däribland Cannabis sativa – vargtörel, negerfrö, ulltistel, potatisväxter, bondbönor, jordärtskocka och sojabönor.

Hade fröerna från Klarakvarterens gamla klosterträdgårdar börjat gro?

I dag ruvar ett växande tallbestånd över alla hemligheter. Men plötsligt sticker ett rostigt föremål upp.

Jan Falk

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Sannolikheten att det är som fågelfrö cannabisväxten hamnat där är väl fifty fifty va? Kanske borde den gjort belladonna sällskap under kategorin medicinalväxter.

116, 17:50, 30 april 2014. Anmäl

Västerbron 15.23

Jag väljer buss före tunnelbana, även när jag förlorar en minut eller tolv. För utsiktens skull förstås, jag ser hellre stan och dess vatten och hus i solljus än människor vars ansikten lyses upp av mobiltelefoner – och i fönstret återskenet av mitt eget bleka fejs.

Till skillnad från flera medpassagerare, blev jag inte särskilt upprörd i lördags när chauffören på 1:an tänkte ”jag är 4:an!” och tog vänster vid Västerbroplan.

Det vara bara att följa med över till Söder, där bussen kunde vända. På så sätt fick jag på mycket kort tid passera Västerbron två gånger en vacker aprildag. Först med utsikt åt väster, mot Gröndal och

Essingeöarna, och sedan med blicken in mot stan, mot Stadshuset och Riddarholmen. Solen sken och vinterstressen tinade.

Därför vill jag nu foga en sjätte rad till min lista med tips till nya Stockholmsbesökare. Så här:

1. Stå till höger i rulltrappan.

2. Skrik inte ”Bajen är som Häcken fast på Sveriges baksida” på Kvarnen.

3. Låt alla (som vill) lämna tunnelbanan innan du går på.

4. Har du möjlighet: åk båt.

5. Stör inte lokalbefolkningen.

Och alltså:
6. Sitt alltid, alltid på höger sida när du tar bussen över Västerbron.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm kl. 13.18

Sonen, tolv år, tar sitt majblomssäljande på stort allvar. Efter en stund utanför Ica Aptiten har han nu placerat sig mitt på strandpromenaden på södra Söder. Jag sitter med som åskådare på en bänk intill.

Artigt frågar sonen de förbipasserande om det ska vara en majblomma. Många passerar hastigt förbi upptagna av musik eller samtal i sina hörlurar. Andra förklarar att de redan köpt av någon annan. Kvinnor och par dominerar bland kunderna.

Flera par i 25–30-årsåldern stannar till och frågar om han tar kort. Här rycker jag för första gången till av förundran. Hur kan man på allvar tro att en tolvårig kille som säljer majblommor skulle ta kort?

Men å andra sidan var det lika många kunder som förvånades vid sjöscouternas kaféförsäljning vid sjöstugan på Kungsholmen helgen innan. När någon saknade kontanter upplyste scouterna glatt: ”Vi tar kort!”

Nu läser jag en notis om att Majblommans riksförbund vill att deras återförsäljare ska slippa ta emot kontanter och i stället ta betalt via sms. Detta efter att en ung försäljare nyligen rånats på sin kassa.

Men är inte den telefon som krävs för detta betydligt mer åtråvärd än den lilla handkassa som försäljarna har med sig?

Hans Arbman

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Årsta 16.30

När dottern skulle börja dansa balett fick vi instruktion om lämplig klädsel: ”Flickor: dansdräkt, trikåer, mjuka skor (gärna av skinn) och uppsatt hår. Pojkar: t-shirt och shorts.”
Inte så konstigt kanske, balett är ju en hyfsat konservativ konstform. Om man inte betänker att kursen riktade sig till treåringar.

Ett snabbt mejl gav dock besked: Jo då, även flickor fick dansa i t-shirt och shorts. Om de ville.

Det ville de inte. Vilken treårig flicka (och dennas mamma) kan avstå möjligheten att klä sig som en prinsessa/ballerina? Så när kursen startade fanns där nio små flickor i piffig ballerina-outfit. Och en pojke i urtvättad t-shirt och sladdriga shorts som vid åsynen av denna massiva mängd rosa tyll fick ett gråtsammanbrott och vägrade sätta sin fot i salen.

Inför årets terminsstart, ny arrangör med mindre strikta klädkoder, syntes mitt ibland de femton nyanserna av rosa även en orange tyllkjol, påsydd ovanpå ett par shorts och matchad med en ”Bilar”-tröja.

Och som svar på dotterns konfunderade fråga ”Men mamma, killar kan väl inte ha kjol?” kunde jag äntligen nöjt svara att ”Jo visst, det ser du väl?”

Elin Peters

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Klart det är söder om stan...

Kenny, 22:17, 24 april 2014. Anmäl

Hägersten kl 06.30

Tisdagsmorgon i en av Stockholms förorter. Utanför mitt fönster speglar sig trädtopparna i Mälarens kalla vatten. Jag granskar mig själv i helkroppsspegeln på min vägg. Har funderat på att plocka ner den, är så trött på att hela tiden bli påmind. Påmind om att aldrig riktigt vara tillräcklig, att aldrig riktigt räknas. Barnbidraget jag får räcker inte långt och några märkeskläder har jag inte att skryta med.

Klockan hinner bli sju och fortfarande har jag inte en susning om vad jag ska ha på mig. Byxorna är pösiga och mönstrade med färgglada blommor. Till det, en t-shirt i vitt från H&M. På tok för billigt, såklart.

I skolan jag går i har kläder ett osagt ”bäst före”-datum. Inte så att de går ut som ett paket mjölk, men de blir liksom töntiga eller helt enkelt inte godkända. När ett mönster, en färg eller en modell på ett par jeans gått ut gäller det att så fort som möjligt köpa det nya, det som är inne. Oavsett pris. Byxorna jag satt på mig har gått ut för länge sedan. Att bära dem i dag är det antagligen nästan fängelsestraff på.

Klockan åtta lämnar jag huset. I mina utgångna byxor och en alldeles för billig tröja. Bry mig, det kan jag göra någon annan gång.

Stina Erlandsson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Usch vad ledsamt jobbigt det låter, och så onödigt. Förstår att du inte har möjlighet att bry dig nu, det positiva är att du (förhoppningsvis) aktivt inte kommer att bry dig om några år. Jättejobbigt att gå emot strömmen i en miljö som inte är tillåtande. Är det något jag fått med mig med åldern är det att jag blir allergisk mot, och inte tycker det finns något tråkigare än, människor som tror att "inne-kläder" är det som avgör hur viktig och intressant en är. Det finns människor som inte bryr sig om vad andra har på sig och som inte väljer sitt umgänge utifrån det, och som inte köpt hela konsumtionssamhället. Jag tycker mig utläsa mellan raderna att du är en av dem. Jag hoppas det. Stå ut ett par år till så kommer du inte behöva bli påmind om något som inte ens stämmer. Under tiden, heja dig. Du är tillräcklig, och du räknas. Och du är modig.

k b, 15:37, 25 april 2014. Anmäl

Frihamnen kl 14.10

Det är inte ovanligt att människor gillar att vistas på flygplatser eller järnvägs­stationer. Det är mycket folk i rörelse, man ser avsked och välkomstkramar och det är kittlande att tänka på alla ställen man skulle kunna resa till.

Jag är helt klart en av dem, men jag gillar även Frihamnen. Här rör sig visserligen människor som är på väg till eller från våra östliga grannländer. Det kommer långtradare, turistbussar och privat­bilar. Varje morgon stiger ett antal passagerare i land med Stockholmskartan i hand.

Men resandeströmmen är begränsad. Det är en topp på morgonen och en på seneftermiddagen däremellan är det ganska folktomt. Och det är då det är som bäst.

Det är således inte folklivet eller känslan av att kunna resa vart jag vill som lockar i hamnen. Det måste vara något annat som gör att jag dras dit.

Kanske är det de stora ytorna, kanske vattnet, kanske magasinen, containrarna eller Banankompaniets neonskylt. Kanske är det ödsligheten. Kanske känslan av att staden tvärt tar slut.

Jag vet inte. Kanske är det något man borde söka för.

Per Ahlin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm klockan 22.22

Mejl som formulerats sena fredagskvällar bör av självbevarelsedrift läsas först på måndagsmorgnar.Men efter plinget som väcker mig i soffan kollar jag instinktivt telefonen och möts av ”Hahahaha så jävla rätt, gasa ihjäl dom med tiggarsvinen”, en reaktion på min artikel om tiggare som attackerats med glasflaskor. Han har fattat sig så kort och koncist att budskapet ryms i förhandsvisningen.

Det är långt ifrån den första och knappast den sista hälsningen jag fått av den karaktären. Diskussioner leder sällan någonstans, även om de ibland kan vara lite underhållande – som när jag skriver om bovar och avsändaren undrar huruvida det är någon av alla mina kusiner som åkt fast. Men i kväll har jag trots min svarta humor svårt att se det roliga.

Så när jag vaknar igen strax efter fem på morgonen, och trots ihärdiga försök misslyckas att somna om, mejlar jag ”Peter Karlsson”: Hej, vem är du och varför tycker du så? Några timmar senare får jag svar, dock inte på frågan. ”Det tycker du också innerst inne om du tänker efter”, skriver han. ”Nej”, svarar jag och ställer frågan igen. Men det är tyst i telefonen resten av helgen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svedmyra kl 08.15

Läget är perfekt. Kvinnan som satt vid fönstret går av i Högdalen. Jag glider snabbt över på hennes plats på vänster sida i färdriktningen, sista vagnen mot Hässelby strand. Himlen är klarblå. Plats och väder är avgörande.

I Svedmyra strax innan tåget stannar syns de första öarna av nyutslagna påskliljor. Så nära att man får för sig att de planterats för att synas från t-banetåget.

Vid stationen i Stureby finns en vacker röd trävilla med sadeltak. Här är rabatterna och gräsmattan full av de mest bedårande porslinshyacinter i vitt och babyblått. Ett gult rappat hus visar upp påskliljor och blålila vårstjärnor.

Nära Sockenplan står småhusen som vänder sina gavlar mot spåret. Här blommar scilla, vårlök och annat smått och gott.

I Enskede gård stannar tåget alldeles invid en dunge helt omsvärmad av utvandrade vårstjärnor. Huset är en vanlig beige träkåk i 40-talsstil men gräsmattan är formidabel – en sky av blålila vårstjärnor som vänder sina älskliga ansikten mot solen.

Sist ut är det allra sötaste lilla Enskedehuset, vitt med grå fönsterluckor, som ståtar med en vacker kombination av vårstjärnor och påskliljor. Fullständigt oemotståndligt.

Anita Bengtsson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Torvalla IP 16.00

Snart är det dags för avspark i S:t Erikscupen, eller Sanktan som det tydligen numera heter även officiellt. Jag vet inte många år jag stått där längs sidlinjen på idrottsplatser runt om i Storstockholm och sett de små liven jaga boll, men det är lika roligt varje gång (nåja, nästan i alla fall).

För mig är tiden snart över så det gäller att ta vara på det som bjuds, och det är inte lite.

Det är kamp, spänning, glädje, tårar, finlir, tuffa tacklingar, snygga mål och grova misstag. Publiken är engagerad, den lever sig in i vad som händer på planen och stämningen är ofta hög.

Efter matchen är det mesta glömt. Visst gråter en och annan över en missad målchans eller ett skrubbsår på knät, men 99 procent är lika glada när de lämnar matchen som när de kom.

Runt planen frodas idealiteten. Det säljs korv, kaffe och läsk, ibland även lotter. Människor iklädda det egna lagets färger står avspänt och pratar med motståndarlagets supportrar. De kan till och med samåka i bilen på väg hem.

Det är, brukar jag tänka, så här idrotten är när den är som den ska vara.

Per Ahlin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rödabergsgatan 8.27

Var det Stikkan Andersson som sa att folk inte är så korkade som man tror utan ännu mer korkade? Eller var det Bert Karlsson? Det var i alla fall inte Pekka Langer.

Hur som helst. Jag vet att påståendet är sant, för jag står just nu i ett sopsorteringsrum. Innanför dörren till höger står en lastvagn på hjul av typen som det brukar komma livsmedel i till mataffärerna. I den ska man här slänga pappkartonger. Bredvid den står en soptunna för tidningar.

Gissa var jag hittar pappkartongerna?

Så där fortsätter det. Där man ska kasta plastsaker ligger plåtburkar. Någon har slängt vinflaskor i behållaren för ofärgat glas. En gång hittade jag hushållssopor i tidningsinsamlingen. Alla som någon gång har varit vid en återvinningsstation måste ha sett liknande fall av kortslutningar.

Det är inte brist på intelligens, det är bara slapphet, protesterar kanske någon. Men nej, det är korkat att vara slapp.

Här har staten kommit på det geniala att minska våra sopberg. Glas och papper kan återvinnas gång på gång, annat kan bli el och värme, matrester kan bli biogas och så vidare.

Enda haken är att vi ska göra det tillsammans.

Måns Wallgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0