Jag läser barnens berättelser i en kollokatalog … och börjar gråta

EM-sommaren 1992: jag är 15 år, har fått för mig att jag är rätt vuxen (trots att jag ska vara mörkrädd i ­ytterligare tio år) och ska åka på kollo. Tidigare har det inte funnits på kartan, av mogenhetsrelaterade skäl. Men nu.

Jag är nervös, tror jag. Har ingen aning om hur det ska bli och klädde mig till alldeles nyss fortfarande i fula mjukisbyxor – alltid redo att sporta.

Vi samlas utanför Badminton­stadion vid Eriksdalsbadet. Jag känner några som i sin tur känner i princip alla andra. Av oklar anledning har grabbarna från min förort åkt till Kollo Vettra utanför Askersund med tjejer och killar från Stockholms södra områden.

Förstås blir det de tre bästa veckorna i mitt liv, magiska dagar som har stannat kvar hos mig sedan dess.

Vi spelar fotboll, busar och badar. Jag träffar massor av nya vänner, omdefinierar mig själv delvis och blir kär i T, vilket jag påstås ha visat genom att slänga en kortlek i hennes vackert utmejslade ansikte (jag har inget minne av detta och lever som om det aldrig har hänt).

Efter hemkomsten åker vi omedelbart till Los Angeles men jag befinner jag mig ännu på kollo i tanken. Inte ens ett stort hus i den glittriga staden, värdar som tar oss dit vi vill och morbröders härliga 100-dollarssedlar på fickan kunde spöa de där trälängorna i Närke.

VM-sommaren 2014: jag är 37 år, har bestämt mig för att mina grabbar ska åka på kollo så snart de får och har börjat bearbeta min 9-åring (som, till skillnad från jag, är positivt inställd till att lämna föräldrarna ett gäng dagar nästa långlov).

Ur en kollokatalog på nätet läser jag barnens berättelser, men – sentimentaltrasig som jag är – kan förstås inte hålla mig. Jag gråter. Det är en bisarr scen. I synnerhet 4-åringen undrar vad som pågår.

Pappa: ”Amir och Noel, 10: fast jag tycker att kollo skulle vara längre, upp till en månad… Buhu.”

9-åringen: ”Pappa! Kan du läsa bara?!”

Tyvärr, älskling, jag kan inte. Förhoppningsvis förstår du mig bättre nästa år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

de flesta barnen inte ens vågar åka på kollo,eftersom kommunanställda är livsfarliga nu för tiden.Det räcker redan,att barnen tvingas vistas med dem varje dag på skolan i flera timmar.Om inte tala om mobbning och pedofili.

Anonym, 11:25, 10 juli 2014. Anmäl

Hellas är som Sverige när det är som bäst

Även om jag, präglad av karg och blåsig västkust, föredrar den salta stilen när det gäller bad och ibland snobbar med att det är unket med all dränkt skog och bräckt vatten, så dyrkar jag Hellasgården.

En enkel friluftsgård i Nacka naturreservat vid Källtorpsjön ägd av Svenska turistföreningen där det kostar 60 överkomliga kronor att basta, där man hugger upp en vak för vinterbadare och där spår och bryggor hålls i ordning. Klassöverskridande, språköverskridande. Sverige när det är som bäst.

Betalningen är att man får svettas. I de flesta sammanhang värdesätter man det man får i förhållande till den egna insatsen. Har man kämpat sig till något betyder det mer än alla stekta sparvar som kommer flygande. Hellas är ett givande och tagande.

I decennier har jag sprungit åttakilometers-spåret på helgerna, oftast med min väninna och utan att pressa tider. Det har i stället gått ut på att prata och springa på samma gång. Den som pratar mest är ofta den som har bäst kondis för ögonblicket. Eller mest bekymmer.

I minst femton år pratade vi backe upp och backe ner om en trasslig relation som hon slutligen avslutade med argument som vi flåsande ventilerat under alla årstider. Hon är inte den som ger upp i första taget. Vi har talat om barnen, numera också barnbarnen, men till en viss gräns. Mest har vi pratat ekonomi. Bostadslån. Amorteringar. Hon tycker man ska bli av med sina lån så fort det bara går, hellre späka sig under tuffa avbetalningar. Jag är lite lättsinnigare med den saken, vilket har krävt slipade argument.

Om vi tillhört våra mammors eller mormors generation och druckit kaffe med dopp i stället för att kämpa och stånka på dessa skogsstigar, vad hade vi pratat om då? Hur bra allt är? Hur snälla alla är? Inte så problemorienterat? Småtrevligt till småkakor? Och vi hade blivit lite tjockare.

Maria Schottenius

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Är Kulturmannen också där ute och springer, Maria, eller är det i bastun som kulturgubbarna sitter och trycker och mäter sina verktyg? ;)

Carl-Anton, 15:55, 27 juni 2014. Anmäl

Tänk att överhuvud vilja förvandla sitt leverne till ett lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. .

Lamslagen, 13:47, 27 juni 2014. Anmäl

Om ni hade tillhört era mormödrars generation så hade ni inte behövt springa en 8 km bana för att förbränna fett, det gjorde de medan de bakade småbröd och matbröd, medan de städade och tvättade för hand och allt annat de gjorde, sen blev de kanske lite runda om gumpen men det var inte att förakta på den tiden med helt andra ideal. Vad de talade om? Jodå om barn och barnbarn med, och recept och annat, men förmodligen inte om amorteringar och motion.

Maria Nilsson, 02:04, 27 juni 2014. Anmäl

Håller verkligen med. När jag var liten så arbetade min mormor på Hellasgården och jag var ibland där med henne i köket. En sommar när både mormor och morfar levde så tältade de alldeles utanför. Detta kan ha rört sig om ungefär 1970.

Jan Isakson, 16:26, 26 juni 2014. Anmäl

Håller helt med i hyllningarna till Hellasgården. Men att bedöma spåren som välunderhållna vittnar bara på brist på referenser. Åk ut i landet och kolla in de kommunalt sköta motions- och idrottsanläggningarna - av detta finns inget i Stockholm. Men så går ju landets kommuner också med brakunderskott. Att framhålla diskussioner om bostadsekonomi som ett föredöme i relationer kan endast en Stockholmare göra, för här talar man med varandra om absolut INGENTING annat. På jobbet, i sängkammaren, på krogen och uppenbarligen i löparspåren. Nä tacka vetja mormors sju sorters kakor och lite gammeldags skvaller.

Nisse Hult, 11:47, 26 juni 2014. Anmäl

Det ljumma regnet doftade Stockholm och sommar

Ett sommarregn i Stockholm luktar på ett alldeles särskilt sätt. Eller doftar, för jag tycker om den där doften av vatten mot solvarm dammig betong. Hällregn och skyfall luktar på ett helt annat sätt. Ser ut på ett annat sätt.

Ett lätt sommarregn är att föredra, ett som gör trottoarerna prickiga.

Ett sådant regn påminner mig om hur det var att vara barn i ett ganska öde sommar-Stockholm på 60-talet. Så snart ”Den blomstertid” hade klingat ut åkte alla som hade ett sommarställe i väg, och kom inte tillbaka förrän det var dags att sjunga ”Har du sett herr Kantarell” i augusti.

Jag blev kvar i stan. Lekparken låg öde, gungorna slokade, klätter­ställningen gapade tom. Inga skratt, inga skrik. Inga ängsliga mammaröster, ingen gråt från barn som skrapat upp knän.

Jag åkte spårvagn in till stan, till pappa. Han var ingen friluftsmänniska, jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin såg honom i shorts eller badbyxor. Nej, han bar strumpor, skor, undertröja, vit skjorta, hängslen, slips, kostym. Och rakvatten, det var viktigt. Ibland försökte jag frammana bilden av pappa på en badstrand, i en solstol eller på en filt, men ingen bild dök upp. Han var en stadsmänniska så vi gick på restaurang. Där var det också ganska öde, oavsett sommar, oavsett restaurang; W6, Tennstopet, Gillet. Vita dukar, dovt bestickslammer. Restaurangbesöken var tråkiga men glassen god. Pappa pratade och skrattade med farbröder, tippade hästlopp, diskuterade Rod Lavers vinst i Wimbledon, Algeriets självständighet och radio Nord.

På väg hem, några timmar senare, började ett ljummet regn att falla. Det luktade stad; Stockholm och sommar. Det var en alldeles särskild lukt och den doftade gott. Då precis som nu.

Carin Ståhlberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tack för luktminnet! Jag hade en god vän I vårat hus på Kattgränd hon hette Ulla. Vi lekte hela sommaren med en liten skål och en gammal sked. Det växte lite grodblad mitt emot huset, vi hade roligt och om det regnade gjorde vi geggamojja. Marianne USA

Marianne fd Södermalm, 03:10, 26 juni 2014. Anmäl

Njuter också av doften av sommarregn på varm asfalt. Tack för att du lät oss resa med i en liten tidsmaskin till det förflutna sommarstockholm. Våra minnen av staden är olika, från olika epoker, men doften av sommarregn densamma.

En annan stockholmare, 18:52, 25 juni 2014. Anmäl

”Lägga på luren” betyder typ lika mycket som ”färg-tv”

Vi är ett gäng glada femtioåringar som samlats runt ett midsommardigert bord och sjunger snapsvisor. Solen lyser över nejden och en av vännerna säger till sin tonårsdotter att sluta tala i telefon och lägga på luren. Hon tittar helt oförstående på sin mamma och vi inser fnissande att många av att våra referens­ramar och språk fastnat i en föråldrad form.

”Lägga på luren” har typ lika mycket innebörd för en tonåring av i dag som ”färg-tv”, ”rulla ner bilrutorna” eller ”faxmaskin”.

På ett sätt är vi som en gammal Bond-film där de tekniska prylarna och effekter som förr hade så hög wow-koefficient numera är något poänglöst som flimrar lite löjligt långt borta i ett nostalgiskt skimmer.

Lika bra det. Saker och ting var i många fall definitivt inte bättre förr. Det karga samhälleliga klimat som låg som en blöt skuldtyngd filt av tagel över min barndom var inget ideal. Långt därifrån. Jag minns hur mor och far hukade sig under auktoriteter, hur det sågs som syndigt att ens bära en plastkasse från Systembolaget och hur människor kunde behandlas som småbarn av Den Välvilliga Myndigheten För Det Ena Eller Andra.

När jag häromdagen köpte hundmat i favoritbutiken på Södermalm och kånkade den stora påsen ur ­affären sa damen bakom disken glatt:

– Trevlig helg!

– Tack, svarade jag och det var först i bilen några kvarter bort som jag tänkte efter. Trevlig helg? Det är ju måndag. Men den där mysiga fredagskänslan hann landa i själen och det tog en stund att ställa om sinnet igen. Det är i dag inte bara en samhällelig islossning som skett på köpet av att några fraser blivit arkaiska. Det är också en mental inställning som kollegan Erik Ohlsson bäst formulerat:

”Vaddå måndag? Det är ju Lill-onsdag.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

@Leander. Tänk att det fortfarande, nästan 40 år senare, finns människor som fortfarande tror att Brödinstitutets briljanta reklamkampanj var ett påhitt från socialstyrelsen.

Still?, 21:59, 29 juni 2014. Anmäl

Att medborgare "behandlas som småbarn av Den Välvilliga Myndigheten För Det Ena Eller Andra" förekommer nog idag också, det är bara kontexten, var och hur som är förändrade. Och att det idag är mycket tydligare kopplat till verklig maktutövning, inte bara halvpösig retorik.. Då handlade det om 6-8 skivor bröd om dagen, idag handlar det om arbetsförmedlare, jobbcoacher, socialtanter som tar sig friheter mot sina klienter på ett sätt som hade varit otänkbart för trettio år sedan - och som nästan aldrig rapporteras i media eller diskuiteras politiskt. Men det är ju gubevars inte den urbana medelklassen det handlar om...

Leander, 15:33, 27 juni 2014. Anmäl

Är jag ensam om att fortfarande undvika att gå med en systempåse? Jag tar alltid med mig en annan kasse.

ad hoc, 22:15, 25 juni 2014. Anmäl

När jag berättar för ungdomar att på jobbet hade vi en Telex och en Teleprint, så har dom inte en aning om vad det är. Jag minns att en gick till lagret I Stockholm och en gick till våra Pappersbruk. Klart vi hade skrivmaksiner också. Glad Sommar!

Marianne fd Södermalm, 21:35, 24 juni 2014. Anmäl

En 22-åring på jobbet frågade: Vad gör ni? En kollega svarade: - Vi smider ränker. 22-åringen vände och gick, såg ut som en fågelholk.

Anonym, 20:17, 24 juni 2014. Anmäl

Jag minns min fars farmor, som hade en 'riktig' hörlur, dvs den såg ut som ett kohorn.

mupp, 18:35, 24 juni 2014. Anmäl

Lägg på ett kol!

Anonym, 13:04, 24 juni 2014. Anmäl

Lägg på ett kol... lägg på en rem... det finns en massa uttryck som lever kvar från svunnen tid och vad gör det?

Anonym, 13:04, 24 juni 2014. Anmäl

Jag håller i stort med dig Lisa, men läs om och läs rätt. Det är inte tonåringen som fnissar. Tonåringen kan mycket väl ha varit helt oförstående över att hon måste sluta prata i telefon alls, alla begriper inte att det är ofint att ägna sig åt telefonen i ett sällskap. Det korrekta beteendet är att gå åt sidan, klara av sitt samtal lite snabbt om man verkligen måste det, och sedan återvända till sällskapet. Det vänligaste är att stänga av telefonen helt.

ann, 10:33, 24 juni 2014. Anmäl

Du skriver att det är poänglöst, löjligt, föråldrat att använda ord, som inte längre bokstavligt talar om vad som sker, det är för dig meningslöst att känna till historien. Den uppfattningen har skapat Sveriges sjunkande skolresultat. Det är en kunskaps-och-historie-föraktande attityd som gjort att svenska elever halkat efter. Obs: det existerar telefoner med lur och bilrutor som rullas ned. Tonåringens fnittrande tyder kanske på genans över sin kunskapsbrist. Du förespråkar kunskaps-och-språkfattigdom. Tänk om tonåringen läser en bpk från 1990-talet, där någon lägger på en på en lur.

Lisa Hermansson, 09:35, 24 juni 2014. Anmäl

Morgnarna med Mannarino – och sommarens bästa sidor

Jag vaknar alltid tidigt under den första semesterveckan. Hjärnan rusar över de mentala småsår man får av ett arbetsår och det är meningslöst att ligga kvar. Så jag tar en gryningspromenad. Tidigare gick jag de där marscherna ilsket, sur över utebliven vila – nu längtar jag: steg efter steg utan annan riktning än rätt in i sommaren.

Men också den som går utan mål kommer fram ibland. En morgon mötte jag två enorma, vita hästar mitt på asfaltsvägen (ett skulle-haft-kameran-ögonblick). En annan gång gick jag upp för ett berg och hamnade vid ett kloster. Jag stannade, drack långsamt mitt sista vatten och just som solens första strimmor började jaga fram över dalen hörde jag en röst: ”Du är tidig.”

Den morgonpigga munken och jag var förvånansvärt lika och vi stod länge stilla och tittade på utsikten. Sen sa han: ”Är du också munk?” och jag sa: ”Nä, från Stockholm.”
Det är dock inte munk- och hästträffarna som skapar den starkaste sommarkänslan, det är det som händer i lurarna. Det måste vara pop, och den måste vara på italiens­ka och uppsnurrad på det allra högsta.

Men efter ungefär en vecka med Jovanotti, Maria Antoinetta och Mannarino lägger sig lugnet över småsåren (och öronen) och det blir möjligt att ligga kvar i sängen en stund – och läsa tidningen. Och det var ju egentligen om tidningen som det här skulle handla.
Från i dag och åtta veckor framåt går DN Kultur i sommarskrud. Det blir följetong varje dag, en gratis e-bok varje vecka och på vardagarna hittar du också DN Sthlm i delen. Annars är det mesta som vanligt: Fredagar vigs åt Filmsommar, lördagar åt Boksommar och på söndagarna blir det både ett längre kulturreportage och DN Resor. Dessutom så skriver vi, på den här platsen, småkrönikor om allt det som är särskilt med den varmaste årstiden.

Och ni som inte kan sova hittar en lista med den bästa italienska morgonmarschpopmusiken på DN Kulturs Spotify. Trevlig lyssning – och läsning!
Harald Bergius

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rotebro kl 09.12

Dofter kan trigga minnet.

Kliver av bussen vid Rotebro station, för vidare färd med pendeln mot Kungliga huvudstaden. Och allt luktar jäst. Hela Rotebro ÄR jäst.

Det händer några gånger om året att jästfabriken vid Norrvikens strand plötsligt drabbats av en våldsam jätterap.

En kamrat i ungdomsåren, Majt, led av psoriasis. Särskilt i hårbotten. I sitt ständiga sökande efter bot hade hon nu fått för sig att jäst var miraklet. Så hon gned in hela huvudet med jäst. Varje morgon. Hon såg ut som skit, rent ut sagt. Och hon stank. För att maximera chanserna till en ren skär hårbotten käkade hon dessutom upp ett par paket av det grå kletet varje dag.

Det hjälpte föga. Då prövade hon av någon märklig anledning att röka hasch. Fick en haschpsykos och blev jagad av tusentals poliser.

Jag kliver på pendeln och plockar upp min bok. Får kaffespill på byxbenet när en tjej med nyinköpt blask kliver på i Solna. Kvinnan mittemot mej väser: Somliga tror att man kan göra fem saker samtidigt …”

Och Majt? Ja, periodvis virvlar hudflagor som snö från hennes numera gråsprängda huvud. Hon doftar gott.

Jag ska nog baka bullar i helgen. Med kanel och kardemumma. Det var längesedan.

Birgitta Sundling

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Konradsberg kl 8.55

Det händer mig stup i kvarten. Jag blir förbisprungen, fast i gående form. Jag kan ta det – om personen inte har för vana att snedda in framför mig för att sedan sakta in mitt framför näsan på mig. Jag hamnar då obekvämt nära tjejen (för det är oftast en hon) med mobil och/eller hörlurar.

Beteendet är detsamma på motorvägen. Men då kan jag köra om. Vilket i sin tur ibland leder till att den omkörde (oftast en han) kör om igen. Så där kan vi hålla på.

Dock inte när jag går. Då önskar jag att jag vore den oerhört långbente kille jag ibland ser ryggen av på vägen till jobbet.

Jag hör honom komma på skateboarden bakom mig hemma i villakvarteren. Han susar förbi mig i backen, plockar upp brädan innan han älgar uppför skogsbacken och lägger ned den på asfalten igen på sin snabba färd till t-banan. Sen ser jag inte honom mer. Han hinner alltid med ett tidigare tåg än jag.

Vad jag avundas honom.

Anita Bengtsson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Västerlånggatan 14.23

Stockholm är fullt av kändisar.

Och jag är omgiven av dem. Ständigt. De förföljer mig vart jag än går.

Jag har gått på promenaden och slickat på min glass med Ulf Lundell, visserligen gick han åt andra hållet men i alla fall. När jag en gång stod ensam i en sommarsöndagstom livsmedelsbutik pinglade dörrklockan och in i den minimala butiken trädde gamle filmcharmören Sven Lindberg. Okej.

30 sekunder senare pinglade det till igen och in kommer Putte Wickman.Mystiskt.

Där stod vi och rotade i hyllorna, Sven, Putte och jag. Som om vi bara väntade på nästa kända ansikte. Mona Malm? Lars Ulfvenstam?

Men inte denna gång i alla fall. Jag fick gå hem och på natten blev det svårt att sova. Inte på grund av Sven och Putte utan Peter. Dåvarande grannen Stormare hade en liten sittning i sitt kök med några kompisar och ämnet för natten var bandy. Upprörda känslor. Det kunde väl ha gått an om inte den heta debatten hade en ljudkuliss av en katastrofalt uselt inställd radio.

Och förföljelsen håller i sig än i dag. Vem såg jag hos barnmorskan? Sharon Dyall. Och nog var det Katarina Ewerlöf som smög på mig när hon köpte mjölk på Konsum?

Allt i Gamla Stan.

Johan Smitt

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Inget speciellt, men jag såg Putte Wikman och Arne Domnerius på ett Universitet här på Västkusten I USA. Tog med mig en gammal ep som Putte skrev på. Dompan kände min brorsa, och va så vänlig. Han sa jasså, du är Vårtans syrra. Gamla goda Söder sitter i! Dom gammla Nalen killarna splelade bra även som pensionärer!

Marianne fd Södermalm, 02:55, 13 juni 2014. Anmäl

Operan 15.00

Varje gång jag är på Operan kan jag avundas hovkapellisterna. I motsats till de flesta andra musiker spelar de sina föreställningar dolda i orkesterdiket, där har de sin frihet. Uppe på scenen är det högtidlig föreställning. Samtidigt nere i diket är det lite av en vanlig dag på jobbet.

Häromsistens såg jag Mozarts ”Don Juan” och satt längst fram i parketten och kunde därmed kika ner i diket. Kvällens Don Juan, sångaren Ola Elisasson, kompade sig själv på mandolinen i serenaden. Bravo. Nere i diket grimaserade en skämtsam blåsare en mimad oro över risken att sångaren skulle spela fel. Det var lite som bus längst bak i klassrummet. Själv blev jag något orolig av åsynen och satt en stund på spänn. Allt gick dock bra.

Blåsaren fortsatte att skoja, uppmuntrad av roade kvinnliga kollegor. Han på dirigentpulten tycktes inte märka någonting. Men när en rejäl nysning hördes från publiken reagerade han. På en bråkdel av en sekund, mitt under musiken, vände han sig mot åskådarna och ropade: Silence!

Inräknat dessa distraktioner blev det en bra matiné på Operan. Föreställning och vardag, det bästa av två världar under samma tak.

Marcus Boldemann

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

T-Centralen 17.34

Det är fullt av folk, som vanligt vid den här tiden. Alla trycker sig fram för att få en plats på tunnelbanan.

Jag funderar på hur distanserade vi är mot våra medmänniskor. En ganska paradoxal tanke eftersom jag nu står halvt hoptryckt, inklämd mellan två långa, större män, och tvingas ha huvudet lite böjt – det är allt annat än distans mellan oss.

Jag får ögonkontakt med en kvinna som sitter ner. Vi stirrar på varandra tills det blir smått obekvämt. Men jag har inte så mycket val, när jag står som jag gör.

Bredvid mig sitter en man. Jag står med armen snett över honom och håller krampaktigt i mig i en liten hörna i dörren. Jag tänker: ramlar jag nu så faller jag rakt ner i hans knä. Undrar hur han skulle reagera?

På morgonbussen är det också sådär fullproppat av folk. Men när man åker extra tidigt eller sent, brukar det vara ganska tomt. Då sitter folk så långt ifrån varandra de kan, en person vid varje fönsterplats.

Lite fascinerande det där, hur annorlunda det kan vara att resa i Stockholmstrafiken på olika tider.

Ibland står man riktigt nära varandra, och tvingas älska sina medmänniskor.

Om så bara för en stund.

Emma Österberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0