Nyss var de i olika världar, nu möts de en liten stund

Plötsligt händer det. Där sitter mina tre barn framför mig på stranden och bygger sandslott. Tillsammans. Det är nästan ofattbart. Treåringen, nioåringen och faktiskt också tjugoettåringen. Jag njuter av bilden av deras ryggtavlor. De sitter böjda över slottet som tydligen är ett fort. Små soldater är utplacerade här och var och händer i olika storlekar samarbetar i den gråbruna fuktiga sanden och förbereder de gröna plastmännen för Dagen D. Jag tittar upp och tar fram mobilen för att fånga ögonblicket.
Nyss var de i olika världar, nu möts de en liten stund.

Kvällen innan ligger jag och tre­åringen i sängen och läser Barbietidningen. Det är då jag får höra om striderna. Den här gången utspelar de sig på dagisnivå. Jag får höra om vem som slagit vem och vem som blivit tröstad av snälla Rosmarie. Och jodå, treåringen har själv varit inblandad i några av stridigheterna. Ganska många till och med.

Nioåringen är på avvänjning. Abstinensen från dataspelsvärlden är svår och skogen ser inte alls ut som i LOL. På stranden finns det där som kallas insekter och är sjukt irriterande – varför finns de ens?

Tjugoettåringen har korsat kontinenter för att komma hem till den svenska skogen, stranden och insekterna. De där plågsamma timmarna när vi inte visste om han var med på flygplanet hem eller var försvunnen på andra sidan jordklotet; tre bleka ansikten runt köksbordet. Den ljudlösa krampen som bara kunde brytas av en plötslig ringsignal och så ett brunbränt ansikte i dörröppningen: ”Hej mamma, jag är hemma nu! Har du pengar till taxin?”.
Nu sitter de en halvmolnig sommardag och bygger på ett gemensamt sandslott, på precis samma sätt som jag gjorde med dem när de var små. Och som pappa gjorde med mig. För ett ögonblick är det sommar, för en liten stund är de tillsammans. Dagen D. Jag höjer mobilen för att ta bilden. Det här får bli mitt ”Insta-moment”.

Catia Hultquist

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Har lite svårt för denna romantik där allt är bra bara barnen slits från datorn och får vara ute i solen lite grann. Den föreställningen har förföljt mig genom hela livet. Det finns inget bra med påtvingad socialisering och utomhusvistelse.

Anonym, 08:39, 31 juli 2014. Anmäl

Raggarrundan är ett manlighetens hamsterhjul

Jag promenerar längs Åsgatan. Den enkelriktade huvudgata som skär tvärs genom Hedemora i Dalarna. Staden där jag växte upp.

Det är en kvävande varm eftermiddag. På en bänk utanför gamla Domus sitter några män och dricker starköl under tystnad. För övrigt är det folktomt. Inte en käft.

Så kommer en Volvo 740. Rostig och bucklig. Den kör overkligt långsamt. På taket syns en sargad tunna i plåt. Den är fastskruvad i tackräcket. Ur högtalarna strömmar Eddie Meduza. Ynglingen bakom ratten tittar utforskande på mig. Jag försöker le men flinar istället.
När jag vänder mig om och ser ekipaget passera Kebab House noterar jag LGF-skylten baktill. En röd reflextriangel. Bilen är alltså ombyggd till en EPA-traktor. Det känns som att jag hamnat i en Mad Max-film regisserad av Slas.

Några ögonblick senare passerar han igen. Jag hejdar mig i steget. Borde jag bli rädd? Då slår det mig: han gör ju raggarrundan. Mycket riktigt. Strax därpå glider han förbi ännu en gång. Han kör i en loop runt kvarteret. Runt runt runt.

Några dagar senare sitter jag på en uteservering vid Stureplan i Stockholm. Luften doftar av framgång och solvarma avgaser. Bilarna susar längs Birger Jarlsgatan. Vissa av dem kostar närmare miljonen. Andra är ännu dyrare. En Porsche av samma modell som James Dean körde sig död i 1955 spinner förföriskt med motorn vid ett rödljus.

Så noterar jag en italiensk sak. Kanariegul. Jag lägger märke till den eftersom den passerade bara några minuter tidigare. Kort därpå är den tillbaka igen. För ett ögonblick får jag ögonkontakt med föraren. Blicken är livlös. Och då förstår jag. Han gör raggarrundan. Han med.

Raggarrundan är inget landsortsfenomen. Den finns lite överallt. Raggarrundan är ett manlighetens hamsterhjul och dess drivkraft är en kombination av halvhjärtad exhibitionism och lågintensiv ångest.

Andreas Nordström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 13

Kulturkrönikan är journalistiken hamsterhjul och dess drivkraft är en kombination av halvhjärtad exhibitionism och lågintensiv ångest. /Tomas

Anonym, 23:06, 30 juli 2014. Anmäl

Varför ösa galla över raggare? Kan det vara ett manlighetskomplex kanske?

Jonas 57sthlm, 19:07, 30 juli 2014. Anmäl

Samma tragik i Piteå där jag bor. Mycket kan man säga om Stockholm men där har i alla fall folket lite stil.

Anonym, 14:07, 30 juli 2014. Anmäl

Eh… okej? Är det någonstans i Sverige man kan se riktiga raggare så är det ju i Stockholm. De hänger runt Sveavägen och åker ibland ned mot Stureplan. På landsorten är det desto sämre ställt med den saken nu för tiden. Där har folk inga hiskeliga bostadslån så de kör istället rätt fina bilar. Möjigen med undantag för Hedemora, då… 

Einar V, 13:00, 30 juli 2014. Anmäl

Koh, 08:54, 30 juli 2014. En "raggarrunda" kan göras till fots, med bil eller annat. Det är en runda man raggar under - varken mer eller mindre.

Mitt förnamn, 12:27, 30 juli 2014. Anmäl

Varför förkommer samma gula Ferrari i flera DN-krönikor? Finns det bara en gul Ferrari i Stockholm?

Hasse, 12:14, 30 juli 2014. Anmäl

Hihi!

Helena, 11:53, 30 juli 2014. Anmäl

Landsorts förakt blandat slarvighet. Att i Stockholms innerstad leta efter p-plats alt vänta på någon kan ge vem som helst ångest.

Peter Miller, 11:32, 30 juli 2014. Anmäl

Skillnaden mellan raggarrundan i Hedemora och sthlm torde vara att i Hedemora kan den faktiskt eventuellt leda till ett ragg. Bra krönika.

Phorward, 10:26, 30 juli 2014. Anmäl

http://www.learning4sharing.nu/raggarrunda-243876.html Prova den länken, Koh, läs på innan du skriver!

Korrigering, 09:38, 30 juli 2014. Anmäl

Sällan är man så jagisk som under semestern

När ärkefilosofen Hegel för dryga tvåhundra år sedan skrev ”Andens fenomenologi” och satte upp tes mot antites, intet mot varandet, beskrev han min upplevelse av semester till fullo.
Alltså en av filosofins äldsta tankenötter: kan något förekomma utan en motsats som preciserar det?

Jean-Paul Sartre gled in på samma spår med exemplet att judendomen definierar sig först i opposition mot det antisemitiska, och i andra hand genom staten Israel.
Vilket leder mig till min semester. Om jag på riktigt ska kunna njuta av glass plus ledighet behöver något ställas i det motsatta ledet av ekvationen. Jag går till en annan stor tänkare, ”Det susar i säven”-författaren Kenneth Grahame, som slog huvudet hårdast på spiken: ”När allt kommer omkring, så är det bästa med semestern inte så mycket den egna vilan, som tanken på alla andra som tvingas arbeta under tiden.”

Det är ett egoistiskt perspektiv som jag tror att de flesta kan skriva under på, om än med ett mildare utslag av skammens brännskador på kinderna. Sällan är man väl så jagisk som under ledig tid: med tankekraft försöker man styra vädrets makter, och alla upplevelser ska planeras för den egna maximala njutningen. Men min upplevelse blir beroende av andras upplevelse av den: om de inte vet om vad jag gör, om de inte i sitt kontorslandskap känner avund, hur ska då jag själv kunna gotta mig?

Jag vet inte när den egna njutningen blev en extern, kollektiv uppgift, men jag gissar att sociala medier påskyndat utvecklingen. Att plåta semesterfötter med turkosblått hav som fond. Solnedgång bakom exotisk skyline. Posta, posta. Annars vet inte de andra att jag njuter och därmed kan jag inte göra det fullt ut.
Därför äter jag glassen, en Nogger, och skriver det här i förvissningen att just nu, när du läser detta, blir du medbrottsling till min tillfredsställelse. Förlåt.

Kristofer Ahlström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Narcissimens tidevarv är ett faktum

jompa, 11:06, 29 juli 2014. Anmäl

Grundregeln är att inte lämna sitt hem

Många av dem som plägar klaga över den svenska vinterns stränghet gnäller nu än mer över värmeböljan. Jag har viss förståelse för detta. Man kan alltid ta på sig mer och varmare kläder och skor med rejäla sulor om det är kallt och blött och snöigt och snorhalt.
Men det finns förvisso en avklädningsgräns som slutar med att man står i bara skinnet. Så långt går jag aldrig, inget strandliv för mig. Endast hustrun får se min omodernt otatuerade, bleka lekamen.
Till nöds vid eller på vatten, men det krävs en ”Concordia”-katastrof för att jag ska hamna i det.

Av sommarens alla andra måsten har jag också valt bort sådan mat som hör ihop med färskpotatis, och grillar aldrig.
Cykla, segla, simma, slita på sommarstället, solsteka sig?

Svettas?
Nej.

Men jag tar ändå denna årstid till mitt hjärta. Under sommarsemestern kan jag i ännu högre grad ge mig hän åt det jag ändå gör under hösten, vintern och våren – läsa en helvetes massa böcker. Varje årstid är därför den bästa. Det gäller bara att finna en fungerande form för att få ut det mesta av den.
Grundregeln är att inte lämna sitt hem, men göra rätt val när ytterdörren är stängd. Nu är till exempel inte tid att tända brasa.

Men den som i värmen äger en fungerande fläkt och en boksamling saknar intet.
Har man dessutom en sval källare i sitt sydfranska hus bör man ej klaga. I dessa trakter går solen nu ner strax efter nio på kvällen, och då är det dags att ta de sextionio trappstegen upp till takterrassen för att säga hej till hustrun och hundarna, heliotroper som söker sig till solen alla tre.
Detta är omständigheter jag förmodligen förtjänar, men säg den lycka som varar. Den som icke vill arbeta ska inte heller ska äta. Detta gäller också gräsänklingar.
Tillbaka i ensamhet till huvudstaden, således.

Men även här släpper solen så småningom sitt grepp, om än något senare.
Den kommer alltid så här års, sommarnatten. Som en löftesrik viskning, sval och tillräckligt lång, som Pugh nästan sjöng.

Per Mortensen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Nu är det så att folk boende i relativt vintermörka Norden mår bra av lite sol på sommaren (utan att bränna sig eller överdriva). D-vitamin som då bildas i huden har en rad gynnsamma effekter och det är kanske inte helt enkelt att kompensera för det genom kost.

Iakttagaren, 16:24, 28 juli 2014. Anmäl

Inflyttningsbubbel i en avskild oas

Först är kvällen het, den som rullar in över buskarna kring den spatiösa uteplatsen. Långsam, tung, som kvicksilver.
Vi sippar på inflyttningsbubbel. Vi pratar om gatulivet. Det som pågår bara ett stenkast från vår avskilda oas.

– Det är lite som att bo i en…
– Förort till Paris! säger vi i munnen på varandra.
Den nyinflyttade skrattar, andas.

Efter ett långt liv i innerstaden, varav minst ett par decennier på Södermalm, var det från början inte alls självklart att nästa boplats skulle bli Skärholmen. Inte för att det fanns någon antipati eller föreställning om att det inte skulle gå att bo och leva i Skärholmen, utan mest av gammal vana.
Eller, ja, det är klart. Någonstans fanns väl också ett slags förnimmelse av att det – handen på hjärtat – av många – skulle kunna betraktas som ett slags socioekonomisk klassresa neråt.

För från Södermalm flyttar man väl inte?
Men så dök den upp – lägenheten. 60 kvadratmeter fulla av möjligheter, femton kvadratmeter uteplats. För mindre än 20 000 kronor kvadratmetern.
Den nu nyinflyttade slog till.

– Det känns lite som att ha slagit upp en dörr till ett nytt liv, filosoferar han medan hettan ger vika och ersätts av ett svalt, försiktigt fläktande.

Han har redan hunnit hänga lite hos skräddaren, skomakaren, slaktaren och konditorn i centrum.

– Just nu känns det helt omöjligt att förstå hur många kvadratmeter på Bondegatan skulle kunna vara värda fyra, kanske fem, gånger mer än det här, fortsätter han.
Inne i stan kokar asfalten. Där faller ljuset hårt och rakt ner på gatorna.

Min vän erkänner: på sikt ser han sitt bostadsköp som en investering. Det är ju här framtiden finns, mångfalden, människorna.
Och det är ju här man vill sitta en sådan här kväll. Skulle till exempel jag ha hälsat på honom en kväll som denna om han bodde i en etta på Folkungagatan?

Ulrika By

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (18)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 18

[...] och identitet genom samhällsvetenskapliga begrepp. Häromdagen skrev DN-journalisten Ulrika By ett blogginlägg om en väns flytt till Skärholmen. Efter ett långt liv i innerstaden, varav minst ett par [...]

Social klass som identitetsmarkör | Brodows blandning (Webbsida), 22:42, 1 augusti 2014. Anmäl

Allra finast bor man i Tegelstaden (eller officiellt "Skarpnäck") med sin prisbelönta arkitektur och de vackra tegelhusen: några påminner om gamla borgar, andra har trätorn på sig och så finns ett par skyskrapor. Gjort för att bryta av det gamla flygfältets platthet. Här finns Balkonger och Uteplatser!

Mattias, 17:33, 27 juli 2014. Anmäl

Intressant att folk som bor utanför Stockholm tar bilen in till Stockholm för att handla Bara en kommentar. Glad Sommar I Stockholm!

Marianne fd Södermalm, 22:04, 25 juli 2014. Anmäl

Stackars, stackars stockholmare. Avstånden mellan er är avgrundsdjupa. Bostäderna ni slåss om är för övriga svenskar många gånger dåliga skämt; små och uruselt renoverade av outbildade "hantverkare" med material som inte håller mer än högst ett par år. Jag bor 25 mil från Stockholms stadsgräns. Jag lever inomhus på 260 kvm och utomhus på 3000 kvm. Jag har 400 meter till havet och jag odlar egna bär och grönsaker när jag vill. Bilen står i ett eget litet hus för att skyddas från sol och snö. Veden finns i ett hus nära trappan. Det mesta finns här. Får jag kulturnöd kör jag bil till huvudstaden och förlustar mig efter tycke och smak. När jag lessnar på köerna, trängseln och den naivt gullige stockholmaren som tror att ALLT kretsar just runt livet i Stockholm - då åker jag hem. På ett par sköna timmar är jag hemma och kan ställa cykel, bil, kassar och allt jag har på tvären utan att någon blinkar. Om stockholmare bara visste vilka nya perspektiv som väntade om de vågade ta steget utanför Mälardalen! ;-)

Eliza som bott både i Stockholm och på många andra platser, 13:56, 25 juli 2014. Anmäl

Skriv gärna om Skärholmen eller Södermalm. Ni har inte levt om ni inte upplevt Södermalm på 40 eller 50 talet. Södermalm har blvit för Hipp!!!!!!!!

Marianne fd Södermalm, 01:22, 25 juli 2014. Anmäl

Jag skulle hellre bo på 10 kvm i stan än 100 kvm i förorten. Det enda som verkar lyftas fram som en fördel är en stor uteplats. Men vad är en uteplats jämfört med en hel park full av glada, njutande människor? Ensam och trist. Ljuset faller mellan mjukt träden i parken, glittrar i Mälaren, i människors blickar i staden. Jag vill inte sitta på en uteplats i förorten en sådan kväll, jag vill sitta på en uteservering, i en park, på en klippa i stan. Men det är ju trevligt att folk är olika.

Michaela, 00:27, 25 juli 2014. Anmäl

Så mycket skit det skrivs i såna här kommentarer, och så några få ok saker. Man bor otroligt bra i Skärholmen Sätra Bredäng och Vårberg liksom säkert i många andra förorter. Här finns stora naturområden, närhet till vatten i form av Mälaren vilket ger stora områden en underbar sjöutsikt, och en fantastisk blandning av människor med olika kulturer.

Anonym, 00:09, 25 juli 2014. Anmäl

Det här var det mest världsfrånvända jag läst på länge... Kan ni inte ta lite ansvar, stå upp för oss unga, och skriva undersökande om bostadskrisen, om hur psykiskt dåligt vi mår av den, hur alliansen haft 8 år på sig att lösa den men istället bara förvärrat den och skapat större klyftor inom marknaden.

Ada, 22:14, 24 juli 2014. Anmäl

Historien har aldrig hänt. Eller vågar krönikören nämna namn? Och jo, det är sannolikare med ett besök i en etta på Folkungagatan än i en två i Skärholmen.

jahaja, 20:26, 24 juli 2014. Anmäl

Sumpan är ingen förort. Sumpan är en stad. Längs Ruhrdalen ligger städer med 3-4-500 000 invånare med samma avstånd som sumpan-Solna Stockholm-Nacka. Det skulle vara skittrångt i Nacka om det bodde 400 000 där fast Nacka är nästan lika stort som Lichtenstein.

Hans, 17:34, 24 juli 2014. Anmäl

Gärna ett med naturen – men inte riktigt på det viset

Under en stor del av året är det fullt möjligt att glömma bort existensen av andra slags livsformer än människan. Men under sommaren – på campingplatsen, fjällvandringen, båtutflykten – tvingas vi förhålla oss till vår plats i näringskedjan. Till faunan. Som obotlig naturromantiker föreställer jag mig gärna att mina möten med djur ska vara vackra. En älg utanför tältet en dimmig gryning. Ömsesidig respekt över artgränserna.

Minnet retuscherar bort fästingfamiljen innanför byxbenet, truten som precisionssket i håret, myggsvärmen som åt en till middag.

Denna sommars nya bekantskaper med stadens fauna (jag har jobbat fram till nu) har tyvärr inte varit lika sublima som när reklamfilms-Zlatan får korn på en kronhjort i kikarsiktet och – avstår från skott. Jag har utplånat ett getingbo i redskapslådan på kolonilotten. Jag har kravlat runt på alla fyra en sen kväll bland squashplantorna för att döda alla mördarsniglar (av hänsyn till känsliga läsare avslöjar jag inte hur). Jag har också blivit vittne till en djurrikets revolution mot mänskligt herravälde som inte alls präglades av samma hjärteknipande värdighet som när schimpansen Caesar i ”Apornas planet: (R)evolution” skriker ”Nooo!”.

Under en kajakutflykt till en obebodd ö utanför Vinterviken i Stockholm blir en tioårig pojke i vårt sällskap angripen av en vitkindad gås. Den flyger upp på hans huvud, flaxar med vingarna och hugger mot hjässan. Klorna griper kring hans ena ögonbryn. Det liknar en osannolik skräckfilm.

Sverker Lenas

Gärna ett med naturen – men inte riktigt på det viset. En jobbig sak med djurriket är att få syn på sin egen plats i det: som systematisk massmördare, vandrande uteservering eller aningslös inkräktare.

”Djuren är våra vänner”, brukar jag försöka intala min dotter. Men jag är övertygad om att det finns rötägg bland alla arter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om den hade klor var det nog inte en vitkindad gås

Ornitologen, 23:37, 23 juli 2014. Anmäl

Viktigt med god kondition under resan

Sommar är inte bara en tillvaro för lättjans lättmatroser. En del jobbar också. Och reser mellan familj som håller till på ett ställe och jobbet, som håller till på ett annat. Som ni ska se finns det en stor fördel i hygglig kondition, lätt bagage och löparskor när man ska åka tåg.

Mellan Varberg och Kungsbacka får vi passagerare reda på att det är något fel och att vi ska kliva av för att ta ersättningsbussar för vidare färd till Göteborg. Särskilt vi som skulle vidare till Stockholm skulle snabba oss eftersom det var ont om tid. Vid stationen i Kungsbacka fanns inte en buss. Tio minuter tog det innan någon dök upp.

Jag hoppade på första bussen, satte mig långt fram och ägnade mig åt magiskt tänkande för att den snälle och sävlige chauffören skulle inse att han inte kunde stå och tjafsa med folk utan se till att fylla bussen och komma iväg.

Eftersom Öresundstågen och SJ hatar varandra och inte alls är kompatibla när det gäller resor är det bara ny biljett som gäller. För min del var det inte fråga om något värre än en störig tusenlapp. Och en naggad nattsömn eftersom det var oklart när jag skulle komma fram.

När vi började ana baksidan av Göteborgs central var klockan fem över halv sju. Exakt avgångstid för Stockholmståget. Fem minuter kunde de hålla tåget, inte mer. Bussen rullade långsamt, oändligt långsamt, in på en bensinmack. På andra sidan en härva av vägar och rondeller låg stationen.

Bredvid mig på bussen satt en man med rullskridskor och hjälm hängande utanför ryggsäcken. Tre lopp hade han kört denna dag. Nu gällde ett fjärde.

Vi stod upp och vräkte oss ut ur bussen när den öppnade. Jag flög som en galning över alla trafikleder och gräs och rondeller, rusade in på stationen, kutade för allt vad jag var värd med hjärtat bankande förbi alla lokaltåg och längst bort, vid X 2000 stod en konduktör och pekade intensivt på dörren i den första vagnen. Det gällde sekunder.

Triumf. Jag flåsade till Alingsås.

Maria Schottenius
maria.schottenius@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vad menas med störig tusenlapp ?? för oss lite mindre bemedlade är inga tusenlappar störiga och hur gick det för dom andra som inte hade så mycket pengar ??

ullis, 12:02, 22 juli 2014. Anmäl

Han ville bara testa grön curry

VM-sommaren 2010. Jag och min vän Oscar var nyinflyttade i ett trångt kollektiv mitt i centrala Oslo. Planen var att vi skulle köpa mat, kolla en eftermiddagsmatch hemma i kollektivet och sedan möta upp vännerna i den stora parken bredvid.

Matvanorna var inte särskilt varierade, vi åt antingen thaikäk eller kebab. Den här dagen var det dags för en låda grön curry med ris.

Vi hade inte lärt oss äta med pinnar ännu, så Oscar åt sin låda med gaffel. Han slevade in en rejält med ris och grön curry i käften. Sedan blev han tyst. Han stirrade på mig, panikslagen. Snabbt svalde han maten, vrålade ”helvete” och sprang till vattenkranen.

Det var första gången Oscar åt grön curry.

I dag kan han inte svara på varför han gjorde som han gjorde härnäst, men där och då kändes det självklart. Oscar kände sig tvungen att tömma tallriken, att vinna över den gröna curryn. Hettan skulle inte slå honom, han var tvungen att visa vem som bestämmer.

Ali vs Frazer i Manilla 1975. Harding vs Kerrigan i Lillehammer 1994. Oscar vs grön curry i Oslo 2010. Det var sannerligen en riktig holmgång.
Ömsom hulkade han, ömsom svalde han. Tårarna rann och det vita linnet hade blivit genomskinligt. Vännerna i Sofiebergsparken fick vänta. Trots att det var varmt ute var det ingenting mot temperaturen i lägenheten under Oscars kamp mot curryn.

Tvekampen pågick i närmare en timme. Jag minns ingenting av fotbollsmatchen på tv, men jag minns varenda detalj av kampen vid matbordet.

Oscar drack upp den sista droppen sås. Sedan släppte han aluminiumlådan och höjde armarna i skyn. Svetten rann från den röda pannan. Den gröna curryn kunde inte stoppa honom. Den här gången vann människan över maten.

Det var den sista gången vi åt thaimat tillsammans. Oscar har aldrig utmanat den gröna curryn igen.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Grön curry äts ju med sked och gaffel i Thailand, så han kunde begränsat besväret lite iallafall :) Framtida tips!

Anonym, 23:09, 21 juli 2014. Anmäl

Men vad hade det här med Stockholm att göra?

Ull, 21:10, 21 juli 2014. Anmäl

Bara ordet augusti väcker nostalgin till liv

Det är nära nu – bara två veckor kvar. Sen är den här, min favoritmånad.

Augusti för mig är inte bara semester. Bara ordet augusti väcker nostalgin till liv.

Kanske är jag barnslig (det bjuder jag på), men så fort jag ser en ­illustrerad väggalmanacka bläddrar jag fram till den åttonde månaden för att se om bilden är fin. Det är den alltid i mina ögon.

Augusti var – och är fortfarande för mig – något att längta till. När jag var sju och skulle börja skolan fick mamma nytt jobb. Hennes semesterönskemål hamnade längst ner i kön eftersom alla ”gamlingar” fick välja först. Mamma fick det som blev över: augusti. Jag minns att hon alltid fick ”försvara” valet av semestermånad – precis som jag fått göra i alla år – alldeles i ­onödan. Augusti är den bästa sommar­månaden. Låt vara att kvällarna är mörkare än de i juni, men badvattnet är varmare och människor är betydligt mer avstressade än de är i början av ­sommaren innan alla måsten klarats av.

När jag var barn lärde jag mig alla namnsdagarna i augusti utantill. Låter det knäppt? Kanske, men det finns en förklaring. Jag har namnsdag den andra och fyller år den sista. För mig var det ett slags nedräkning till födelsedagen att lära sig inte bara Per, Karin, Tage, Arne (den ramsan kan de flesta) utan även Klara, Hillevi, Ebbe, Stella, Brynolf, Verner från den tolfte till den sjuttonde. De kunde väcka mig mitt i natten eller hota mig till livet – augustis namnlängd satt som en smäck.
Numera är det ingen ordning i almanackan. Det är dubbla namn vissa dagar, Alfons har trängt ut Sixten den sjätte och Uno har tagit Ebbes plats den fjortonde. Hur gick det till? De hade de aldrig vågat göra med fruntimmersveckan.

Arvid fick i alla fall vara kvar den sista och det är jag glad för även om de ansvariga petade in ytterligare ett namn där 1986. Det är smällar man får ta. Och Vidar är ju som Arvid, bara lite omkastat.

Eva-Karin Gyllenberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Problemet Är nog att i Sverige envisas man med att sommaren börjar den 1:a juni när i själva verket börjar inte den förran den sommarsolståndet. Midsommar är egentligen början av sommaren. Samma sak med våren förresten, det är fortfarande vinter den största delen av mars.

Anonym, 17:34, 17 juli 2014. Anmäl

Detta är mer en populärvetenskaplig artikel än ett blogginlägg; augusti är tveklöst den bästa sommarmånaden, vädermässigt. Luftfuktigheten har nått en stabil hög nivå och kusternas vatten är fesljummet. På samma sätt är februari tveklöst den bästa vintermånaden; det råkalla klimatet har stabiliserats och det finns nästan 100% garanti för snö som går att åka pulka på. Problemet är säkert att folk är ivriga och ovilliga att insè att de måste vänta flera månader på att sommaren ska bli bra, eller att vintern ska försvinna. Barnens sportlov verkar hjälpa folk att hitta vintern dock. Synd bara att sommarlovet börjar i juni, det har föräldrar säkert svårt att hantera.

Lightrend, 12:58, 17 juli 2014. Anmäl

Vi verkar inte vilja bli helmoderna – i alla fall inte på sommaren

Rosor på kind och fräknar på näbb. Stella, 10, kommer tillbaka från sitt skärgårdsläger och kräver direkt en repris nästa sommar. Icke förhandlingsbart. Helsåld. Redan förra året grät flera barn öppet under avslutningsdagen på ön. Att tvingas tillbaka till storstaden, shoppingalleriorna, de blixtsnabba bredbanden, smartphones, läsplattor och Snapchat-flödet­förvandlat till straff. Lägerlivet som en drömtillvaro för curlingkids:
Att mobillös få bo i nötta militär­logement med våningssängar och plåtskåp. Väckas i gryningen. Stå på raka led. Skura korridorer, toaletter och bära latrintunnor. Segla jullar från förr. Scoutlekar utomhus. Grilla banan i folie och sedan sjunga uråldriga visor innan den tidiga – nattningen.
Vår digitala livsstil triggar pendelrörelser bakåt. Ett sug efter det blekta 1960-talet eller än avlägsnare världar, mormors analoga lantkök med pärlspont, morfars uthus. Nutiden och då­tiden krockar oavbrutet: MP3:or i telefonen och knastrig vinylvurm. Rullande Statoilkorvar – och ekologiska långkok, närande rågdegar. Funktionsplagg i hitechfibrer och rallarmode, skinngarvning, tvåändsstickning.
Vi verkar inte vilja bli helmoderna, i alla fall inte på sommaren. Cityungarna förtrollas av friluftslivet på farfarsfars tid, men det gör också stilsäkra sociala medier-vuxna tårögda. När semestern kommer och det automatiska svarsmeddelandet är inknappat på laptoppen överges drömmarna om skinande kök med corianbänkar, sänkt ränta och militanta gympass. I ett trollslag bildbombas Facebook i stället med gistna torp. Utedassande. Nakenbad från medfarna bryggor. Tvagning i zinkbalja. Gammelmat på emaljfat. Solnedgångar och murade eldstäder. Ju primitivare desto fler digitala lajks.
Det skulle kunna ha varit Karl-Oskars semesterbilder från juli 1853, om Iphonefoton och semestrar för fattigbönder i Ljuders socken funnits då.

Georg Cederskog

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0