Essingeleden kl 15.53

Hennes sista färd var på Essingen. Jag har det i färskt minne när jag puttrar jag fram i rusningen på Sveriges förnämsta motorvägssträcka väl värd ett egennamn. Få vägar har samma status som den fyrfiliga motorvägssnutten som snart fyller femtio.

Jag har alltid känt mig trygg på Essingen eftersom alla vägar bär dit. Från början för att jag var ny både bakom ratten och i staden. Varje gång jag inte vågade byta fil vid ett rödljus inne i staden hamnade jag på Essingen. Till slut kunde jag inte köra någonstans utan att ta omvägen över leden eftersom jag bara hittade därifrån.

Nu vet jag trots allt att många människor skyr Essingen som vore den Ebola. Som liten tvingades jag och min syster vara lika knäpptysta som den avstängda bilradion för att pappa behövde koncentrera sig på Essingen. Vi skulle alltid till Norrland och behövde bara köra rakt fram för att komma rätt. Ändå var detta ständigt semesterns första skarpa tillfälle till konflikt.
Jag var därför väl förberedd när en bekant nyligen avslöjade sin Essingeskräck.

Med nytaget körkort och hyrbil lyckades hon hamna på leden och sedermera runt halva innerstaden trots att hon skulle till Lidingö från Västerås. Hon försökte förtvivlat nå Lidingö på alla upptänkliga sätt vilket tog sexdubbelt längre tid än den timme som vägvisaren uppskattat. Först sent på kvällen med en väldigt ledsen dotter i baksätet kom hon fram, och dagen efter krockade hon med en stolpe på hyrfirmans parkering.

–  Jag har aldrig kört bil sedan dess, det var min första och sista bilfärd, avslöjade hon ärligt.

Skrönorna om Essingen är många. Redan i dess begynnelse påstods att om man inte valde rätt fil på E4:an så hamnade man i Portugal innan man kunde vända. Men det har jag ju motbevisat rätt många gånger.
Jag undrar ändå vad som händer om Förbifarten byggs. Hoppas att Essingen inte förblir något som gör att man aldrig mer sätter sig bakom ratten.

Jag njuter faktiskt som mest av Stockholm från broarna på E4:an. Gärna i småputtrigt vresig rusningsfart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Epsteins bild 28/8 - Konstverk Vad är detta? Först trodde jag att det handlade om en polkagris och sen Gränna. Nästa tanke var är det en ny variant av rosa bandet. Hur som helst så är det dåligt! Tycker Anna-Stina Eriksson

Anonym, 11:59, 2 september 2014. Anmäl

En sommarhatt måste ses som ett livslångt ansvar

Semesterklädseln smyger sig in på kontoret tillsammans med det solblekta håret och ljusa rester i tinningarna från solglasögonen.

En vanligtvis propert klädd kollega ryktas ha jobbat i shorts. Kulturchefen bär snörlösa tygskor utan strumpor. Själv var jag på första arbetsdagen efter semestern millimeter från att kapitulera för sandalens bekvämlighet.
Men ännu saknas de senaste årens mesta semestermode: Sommarhatten.

Jag köpte en för några år sedan. Jag hade ju hört förmaningarna: Skaffa aldrig sommarhatt! Den kan se gullig ut, ni kan trivas ihop i solen men sedan kommer hösten med sitt tilltagande mörker.
Men den var ju så fin, ganska dyr och tillräckligt elegant för att en långkokt hjärna kunde få för sig att den skulle fungera även efter solnedgången. Och den där skavanken som uppkom då den fastnat i bildörren var ju bara snygg patina.
När vi lämnat uteserveringen i kuststaden och tagit ett kvällsdopp i Medelhavet insåg jag mitt oförlåtliga misstag: Jag hade glömt hatten.

Tillbaka på restaurangen var det tomt invid vårt gamla bord. En brittisk gentleman med gudabenådad sagoröst utbrast: ”I can tell you the story of the hat” – och vevade upp en berättelse om hur en ung man hittat hatten och sprungit ikapp ett annat middagssällskap: en familj med en flicka i femårsåldern.

I över en timme letar jag efter familjen, fruktlöst. Men jag vägrar att ge upp.
I ett ögonblick av Sherlock Holmesk klärvoajans lyckas jag rekonstruera händelsen i mitt huvud, går till en plats 100 meter från restaurangen och ser mig omkring, funderar. Vad gör en semesterfirande familj som plötsligt får en luggsliten hatt kastad till sig av en man som försvinner snabbare än man hinner leta fram ”ce n’est pas mon chapeau” i parlören?

Jag går med bestämda steg fram till en papperskorg och fiskar upp hatten.

Så, moralen i historien? En hatt är ett livslångt ansvar som man inte bara kan dumpa när man tröttnar.

Axel Björklund

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Trevlig skrivet.

Sara (Webbsida), 08:36, 19 augusti 2014. Anmäl

Det där med sommarhatt har du snott

Anonym, 08:35, 8 augusti 2014. Anmäl

Bästa sommarminnet utspelar sig i mina inälvor

Ett av min ungdoms sommarminnen finns på film. Det låter inte särskilt anmärkningsvärt, svenska hems garderober är till bristningsgränsen fyllda av midsommar­firanden och hopp från bryggor för­evigade i numera obsoleta format.
Men just det här sommarminnet utspelar sig faktiskt på en exotisk och fascinerande plats, nämligen i mina inälvor.

En mycket precis kedja omständigheter ledde fram till denna film, och utan att gå in på dem i detalj är kontentan att mina tonårs blindtarmsoperation kopierades över till samma vhs som rymde familjens födelsedagar och trivsamma tvärflöjtsrecitationer på kommunala musikskolan.
Det var sent en vår, och de kommande veckorna i sommarstugan var varma och obekväma. Plast över stygn. Gnällig rastlöshet. För jobbigt att röra sig för att kunna cykla in till stan – en och en halv mil till friheten och tjuvrökandet och någon lokal rockfestival jag desperat ville bli frisk nog för att gå på.

Jag tänker ofta på denna films exi­stens och dess symbolvärde, särskilt nu under selfiehögsäsongen. Inälvsfilmen är en selfie dragen till sin extrem. Varje solbränt spegelsjälvporträtt, varje strandvy med sandiga fötter, varje grillfest i en park som flimrar förbi på Instagram framstår i jämförelse som distanserad och smakfull.

Det är den enda av filmerna på familje-vhs:erna som jag insisterat på ska digitaliseras. Jag har en stark känsla av att det finns ett användningsområde för den, som en dag kommer att uppenbara sig. Lägga ut den på Youtube? Använda den i ett konstprojekt? Visa den på en middagsbjudning, som folk gjorde med diabilder på 1980-talet? Det är ett självporträtt så intimt att det är abstrakt: inget ansikte, inga känslor, bara inälvor och kirurgi. Att filmen finns ger mig en djup, svårförklarlig tillfredsställelse. Jag behöver bara tänka på dess existens för att känna rastlösheten igen, den vaga smärtan av en hostning, sommaren, den tonåriga självupptagenheten.

Hanna Fahl

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Barnen registrerar människor och jag älskar dem så mycket

Det är inte så kul att sitta på trottoaren i korsningen Valhallavägen/Sturegatan medan Prideparaden långsamt ringlar sig genom staden på väg mot målet på Östermalms IP, inte när man är 9 och 4 år. Men det är viktigt.

Inte ens när paraden syns på avstånd nere vid Stureplan är det riktigt nära, ytterligare en halvtimme passerar och en sista omgång tursamma bilister hinner köra ut på Lidingövägen innan de ridande poliserna når fram till slutet av Sturegatan. Då har de sista grupperna inte ens startat från Mariatorget.

På vägen in till stan har jag försökt förklara vad Pride handlar om och det är lätt när det kommer till killar som gillar killar och tjejer som gillar tjejer, men att tydliggöra HBTQ-världen så att barn fattar eller belysa vilken skräckinjagande otrygghet människors kärlek kan innebära mäktar jag inte med.

”Varför är det så mycket poliser?” frågar 9-åringen. För att det fortfarande finns folk som vill slå och till och med döda människor som de tycker är annorlunda, säger jag.

När jag har tänkt ”HBTQ-världen” ångrar jag mig. Det är inte en egen värld, utan samma som mina barn och deras vänner lever i. Det är det jag vill att de ska ta med sig.

”Kolla, en bägare”, säger 4-åringen och pekar på en man i mängden som han antar är gay.

Paraden når fram till slut. Lilla killen är lycklig och dansar animerat till den våldsamt uppskruvade musiken, gänget gör high five med paraddeltagare. Jag vet inte vad han tänker om det som pågår, men han reagerar inte som att något är konstigt. Inte hans bror eller bästa kompisarna heller. Deras ögon registrerar människor och jag älskar dem så mycket.

När ”Marching for those who can’t” – vi går för dem som inte kan – passerar gråter jag tyst för mig själv. Det är skyltar som borde ha försvunnit för länge, länge sedan.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Varför blandar man så totalt ihop sexuell läggning med kärlek. Sexuell läggning = vart riktas den sexuella attraktionen/spänningen. Kärlek = vem tycker Du om. Föräldrar älskar sina barn, men skall inte ha sex med dem. Den som köper sex av en prostituerad känner säkert en stark sexuell attraktion, men hyser antagligen ingen kärlek.

Nils-Erik Nilssson, 09:10, 4 augusti 2014. Anmäl