Götgatan kl 08.56

En bit av Götgatan har förvandlats till en flik av paradiset, åtminstone för mig som vanecyklist. En av de båda bilrännorna åt vardera hållet har vikts för cyklar. Och då menar jag inte de där smala som målades utanför raden av parkerade bilar på bland annat Hornsgatan och Fleminggatan som retade upp dåtidens socialdemokratiska ledare så mycket att de lovade måla över strecken om de vann valet 2002. (Socialdemokraterna vann valet men brydde sig – dessbättre för oss cyklister – aldrig om att ge cykelstråken åter till bilisterna.)

Det har hänt en del på stadens cykelbanor sedan dess och det sägs att dåvarande Stockholmspartisten Stella Fare numera kan åka taxi utan att varje gång få ta emot störtskurar av skäll från förarna för att hon var arkitekten bakom alla cykelstråk.

Det mest påtagliga som hänt är att fler upptäckt hur skönt för kropp och själ det är att cykla. Visst blir man svettig ibland, men den som cyklar kan alltid passa tider, om nu inte kedjan hoppar av eller vasst skräp på cykelbanan gör att ett däck smäller.

Trängseln har ökat och jag som, för det mesta, håller mig till lagar och förordningar blir allt oftare omkörd på fel sida vid trafikljusen både av andra cyklister och mopedister. Och många tycks tro att cykelbanor är byggda för att skapa nya hastighetsrekord.

Fram till i år syntes nere på asfaltsnivå inte så mycket av de utlovade cykelmiljarderna och inte ett dugg av politikernas mantra att bilisterna måste maka på sig för att ge cyklister och gående mer livsrum. Men nu har det hänt en del – det har ju varit valår. På fler och fler gator ser jag nya cykelställ som anlagts på parkeringsrutor och så har vi fått raka fina cykelbanor på en del av Götgatan – som en överjordisk parallell till bilisternas motorväg Söderledstunneln.

Även om en och annan distributionsbil ställer sig tvärs över den nya cykelbanan så är det sällan hindren tvingar oss ut mellan parkerade bilar så att vi skapar oreda i biltrafiken för att kunna ta oss fram. Och cykelbanorna är så breda att det nästan liknar Köpenhamn.

Men bara på detta enda ställe. Resten av Götgatan mot Slussen är en kamp. Först mot bilar i en mycket livlig korsning, sedan väntar sicksackande mellan gående och varubilar över puckeln och till sist infernot där backen slutar vid ett plank och ett rödljus.

Jag håller båda tummarna för att de som ska styra Stockholm de närmaste fyra åren vågar skapa fler ­moderna cykelstråk. Fast vid ­Slussen blir det förstås svårt.

Anders Sundström

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kista 15.54

Det sitter en ung kvinna snett framför mig på ett kafé i köpcentrumet. Hon har svart linne och vältatuerade armar. Nyss fikade hon med en kompis, men nu tittar hon ensam ut på människorna som passerar. I högtalarna spelas Avril Lavignes ”Complicated” och hon mimar med, om luften ur hennes strupe bär med sig ljud är det så låg volym att jag inte kan höra henne.

Snart upptäcker hon att jag ser åt hennes håll och hon släpper mig inte med blicken förrän jag har återvänt till min dator.

Hennes hållning säger mig att hon är medveten om sitt värde, att hennes åsikter, tankar och drömmar betyder något; att hon är någon.

Ett gammalt inslag från SVT kommer till mig. Reportaget handlar om en iransk man som nyligen har flytt till Sverige. Han sitter i sitt kök, uppklädd i kostym och slips och gråter – för att han för första gången i sitt liv ska få avlägga sin röst i ett fritt, demokratiskt val. Han ska få säga vad han tycker; hans åsikter, tankar och drömmar betyder något. Han är någon.

Mannens sorgsna glädjetårar sätter sig som en ljuvligt svart törn i mitt hjärta. Han personifierar för mig varför vi går till vallokalen på söndag.

Det är för honom vi röstar, men inte bara. Det är för dig och för mig och för våra barn. Vi röstar för alla som inte kan eller får, som inte tillåts eller vågar. Världen är full av dem, människor som lever under förtryck – som varken får sjunga ­eller tala, som kan fängslas, torteras eller till och med dödas om de tar sig ton.

Jag finner påminnelsen angelägen, så här dagarna före valet, även om det på sätt och vis känns som ett annat sekel att säga det: gå och rösta. Du är viktig. Dina åsikter, tankar och drömmar betyder något. Du är någon.
Kryssa en kandidat. Mejla politikern och förklara varför. Skriv: ”Du fick min röst för att jag vill att du under denna mandatperiod ska lyfta frågor som…”

Uppstyrda skolresultat i svaga områden? Rätten att känna sig trygg på landets gator? Att ge unga hopp om framtiden? Enskilda människors rättigheter mot staten? Integration?

Representativ demokrati är inte perfekt och kommer heller aldrig bli det, men det är det bästa vi har. Det är våra röster som formar och ger folkstyret liv och mening.

Många av våra föräldrar flydde jorden deras barnafötter vandrat på för att få tycka och tänka och vi har inte fått det gratis. Vissa av oss bär deras ångestfyllda kamp med oss för evigt, det lidandet tar jag stolt vidare i mina duster med det samhälle som vi lever i.

Den frihet vi åtnjuter är värd din röst.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Man ska absolut rösta om man vill ha förändring. Jag röstar på SD och har gjort det sen 2006 och kommer att göra det så länge som dessa nödvändiga förändringar inte utförs av andra partier.

Josef, 20:18, 13 september 2014. Anmäl

Jag håller med dig fullt ut, Behrang, vi bor i ett demokratiskt land och ALLA bör utnyttja den demokratin... Tyvärr finns det dem som klagar så mycket på det politiska som händer, men ändå inte "orkar" eller "har tid" att lämna sin röst i valet...inte ens nu när det finns så stora möjligheter att förtidsrösta på diverse matvarubutiker, Posten, etc. DET tycker jag är en skam!

Polarbear, 15:22, 13 september 2014. Anmäl

Marieberg 15.07

Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp. Mvh Lotta och Erik.”

Det är fredag, veckobrevsdag. Ni vet, normalt singlar de in under eftermiddagen. Ofta sprängfyllda med all möjlig information om studiebesök, nya hålltider, matssäcksinstruktioner och glada tillrop.

Jag brukar dra dem till en mapp på datorns skrivbord, alltid med ett sting av dåligt samvete över att jag redan i samma ögonblick inser att jag inte kommer att klara av att hantera informationsmängden. Men sedan kanske jag kan ta in det, tänker jag när filen med ett krasande ljud landar i mappen.

Det kan jag förstås inte. Allt som ska hända måste bokföras analogt på insidan av min ytterdörr, annars är det kört.

Så nu sitter jag här och stirrar på veckans veckobrev. ”Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp. Mvh Lotta och Erik.”

Halleluja!

Två lärare, förlåt, mentorer, som har förstått! Jag vet inte hur de ser ut eller vilka de är för det var så mycket folk på den nybyggda skolans första dag och ingen hade tänkt på att vi föräldrar till de nyblivna klass 4-gluttarna kanske ville säga hej hej till våra barns nya lärare så det blev ingenting med det.

Jag överlever det. Jag gillar dem ändå redan.

Och de får mig att tänka på den uppdatering på Facebook som pedagogen Margareta Liljequist i Sollentuna lade upp och som snabbt var upp i 6 000 delningar. I den gav hon råd till alla föräldrar inför skolstarten. De var bra allihop, men jag fastnade särskilt för två:

1. Jag måste komma ihåg att varje liten sak jag ber läraren att fixa tar tid som i stället skulle kunna ägnas åt att planera och utvärdera bra undervisning som gynnar mitt barn.

2. Om mitt barn har fyllt tio år är det fullt kapabelt att själv fråga läraren om diverse saker och bör kunna ta ansvar som inte bör läggas över på mig som förälder eller på barnets lärare. (Förutsatt att barnet inte har en diagnos eller är allvarligt sjukt.)

Tar mig friheten att kontra med ett råd till alla lärare: Lägg inte er dyrbara tid på fina veckobrev smyckade med clip-artillustrationer.

”Den här veckan har det inte hänt något anmärkningsvärt i skolan. Förutom att barnen har fått bokskåp” räcker väldigt långt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (15)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 15

Efter att ha läst baksidan av Stockholmsdelen Ulrika By om sitt älskade Stockholm denna fredag 5 september känner jag mig en aning förundrad. Ja, vi kan anta och ganska klart konstatera att lärare egentligen vill använda tiden till annat än att smycka sin kommunikation med hemmet med clipart-illustrationer. Samtidigt kan man känna sig ganska bedrövad över att kommunikationen med hemmet när det gäller skolan ändå förpassas till en mapp på skrivbordet som något ovidkommande som man egentligen inte orkar ta itu med. Lärare är något som man ska ha milt överseende med och applådera när de äntligen förstått att man inte behöver göra mer än vad som ingår i uppdraget. Det är egentligen inte så konstigt att unga inte vill bli lärare idag som en 18-årig lärarvikarie sa häromdagen på frågan från en elev om hon skulle bli lärare. Nej, nej det här är bara ett extrajobb, jag ska gå på KTH och bli civilingenjör! Signatur: Eva-Lisa

Eva-Lisa, 00:43, 6 september 2014. Anmäl

Förstår mig inte på denna i mina ögon slöa journalist. Veckobreven fyller en stor funktion - vi föräldrar och barn kan planera veckan, läxtider finns inskrivna, läraren förmedlar ofta stämningen i klassen och kan enkelt slå larm om något inte fungerar. Vi föräldrar blir delaktiga och kan fråga barnen om det som står i brevet. Man skriver ju ut brevet och sätter upp det hemma. Vadå, sortera in i passande mapp?? "flerbarnsmamma"

vintage, 20:36, 5 september 2014. Anmäl

Ja men det är väl själva fanken vad alla vet precis hur vi lärare ska göra vårt jobb. Alltså ursäkta men det är väl faktiskt inte helt orimligt att förutsätta att du som förälder är intresserad av vad ditt barn gör större delen av sitt liv om dagarna? Du ska definitivt kunna lita på att ditt barn får rätt utbildning utan att du ska behöva följa varje moment, men skolan är inte något isolerad institution som producerar en "tjänst" du bara "köper". Vi i skolan och du som förälder har ett gemensamt ansvar för en individ. Det är väl jättebra att du delar Margaretas uppmaning om att låta lärare göra sitt jobb och lita på att vi har kompetents för det som vi gör och låta oss prioritera vår tid och vårt arbete. Men det blir ju lite motsägelsefullt sen när du sen slänger iväg ett "tips" om hur jag ska prioritera min tid och förlöjligar mina försök till pedagogisk delaktighet i ditt barns utveckling med att beskriva det som något slags clipart kollage? Aja, det blir veckobrev i fortsättningen också tack så mycket.

Arga Pedagogen, 20:32, 5 september 2014. Anmäl

Vad gäller informationsbiten så är vi faktiskt ganska många i övrigt kompetenta människor, som har ganska svårt att hantera, sortera och sovra bland så mycket information. Ibland är det dessutom fråga om desinformation. Att vi tycker detta kan vara betungande har inget som helst att göra med att vi skulle vara mindre intresserade av våra barns utveckling eller älska dem mindre. Tvärtom är vi kanske de som verkligen besitter förmågan att vara närvarande föräldrar om vi bara slipper att distraheras alltför ofta av halvt meningslös information. Även om den är välment.

Anna, 20:29, 5 september 2014. Anmäl

Man kan ju se det från ett större samhälleligt perspektiv också. D.v.s. att man inte bara behöver se till den enskilde förälderns eller alternativt lärarens bästa utan istället till samhället i stort. Självklart ska inte den enskilda läraren jobba över eller jobba kväll om hennes avtal om arbetstider och anställningsform inte är så utformade. Men avtal kan man ju alltid ändra på, t.ex. för samhällets bästa. Förr hade man oftast s.k. "kvartssamtal" och liknande på kvällstid, men så inte nu längre. Att man ändrat på det har nog inget att göra med lärarnas bästa. Snarare är det skolans kortsiktiga ekonomiska skäl som styrt. Men på det viset drabbas samhället i stort (och därmed också ett större antal individer, än om lärarna kunnat arbeta vissa kvällar).

Anna, 20:11, 5 september 2014. Anmäl

Jag får intrycket att journalisten har det svårt att uppfostra och ta hand om sitt/sina barn och därmed också förväntar sig att allt ska skrädarsys utifrån just hennes behov. Det är anmärkningsvärt att en journalist uppvisar problem med att handskas med mycket information och inte kan systematisera det på ett för henne enkelt sätt. Det är också förmodligen så att om hon INTE hade fått en kort rapport varje vecka, så hade hennes artikel idag istället handlat om att hon inte får veta vad som pågår i skolan................

Dre, 19:26, 5 september 2014. Anmäl

Jag får intrycket att journalisten tycker det är oerhört besvärande och betungande att var förälder och mest letar efter någon gnälla över för att få utlopp för sin frustration. Det kan väl vara bra att veta också att allt går ungefär som planerat i skolan. Om journalisten INTE fått ett brev denna veckan, så hade förmodligen artikeln handlat om att hon inte får tillräcklig information.

Dre, 19:23, 5 september 2014. Anmäl

@Peter "Vilka kan vara viktigare än de som betalar ens lön?" Barnen naturligtvis!

Ludde, 16:12, 5 september 2014. Anmäl

@marre - Att vara lärare är ett arbete, och lärarnas arbetstid ska föräldrarna respektera. Att vara förälder är inte ett arbete i samma bemärkelse. Att ha barn är ett frivilligt åtagande, och är man inte beredd att lägga några timmar på ett föräldramöte eller liknande ska man kanske fundera över om jobbet eller den egna avkomman är viktigast. Helst ska detta funderande vara avklarat innan man sätter barn till världen. Är man inte beredd att "offra" några timmar av sin arbetsdag då och då för att hålla sig à jour om vad ens barn har för sig hela dagarna på förskola/skola/fritids - ja, då kanske man inte passar att vara förälder, helt enkelt. Om man inte har möjlighet att flexa finns det 240 föräldradagar/förälder att använda. Face it, livet med barn är ett annat än livet utan barn. Det kräver andra prioriteringar. Punkt.

Sara, 15:36, 5 september 2014. Anmäl

Det är föräldrarna som väljer skola och sprider ryktet om en skola till andra föräldrar. Vilka kan vara viktigare än de som betalar ens lön?

Peter, 15:26, 5 september 2014. Anmäl