Fridhemsplan kl. 15.45

Det är eftermiddag, en torsdag, och jag packar ned matvaror från rullbandet. Köttfärs, röd paprika och gul lök. Plus en massa onödigt som råkade hamnade i korgen – en vanlig dag i matbutiken med andra ord. Jag är rätt trött och hinner reflektera över att jag inte borde handla utan inköpslista sådana dagar innan jag lyfter påsen för att ge mig i väg.

Tankarna går åt höger, men tyngden är åt vänster och det blir kortslutning i synapserna. Jag girar i stället rakt i vägen för en kille överlastad med matkassar.

Det slipper ur mig: ”Oj, ursäkta!” Fast det låter inte riktigt så.

Där och då slår det mig återigen att man kan bo i ett land eller i en stad i decennier, men ändå aldrig riktigt tvätta bort sitt förflutna. För vissa kommer kattungen alltid att vara ”göllig”, andra kommer livet ut att titta på ”schärnorna”. Efter en viss ålder fastnar man i vissa språkliga mönster, och en del av spåren bär man med sig resten av livet. Vissa kanske tvättas bort med tiden, andra tack vare noggrann repetition.

Men även den som ägnat åratal åt att slipa bort det förflutna från sitt språk kan upptäcka hur det tittar fram när uppmärksamheten tryter eller tröttheten slår till.

För egen del kommer min svenska alltid att sjunga en lite annorlunda melodi än de flesta andras. Ett märkligt mischmasch av utrikiska, norrländska, göteborgska och säkert några andra dialekter därtill. Jag gillar det. Men det har ibland oanade effekter. Min ursäkt i matbutiken låter nämligen inte ursäktande, utan snarare ifrågasättande.

”Oj, ursäkta?” Som en uppmaning – jag hör genast att det låter som om jag eftersöker ett förlåt från hans sida.

Killen tittar på mig, höjer ett ögonbryn och mumlar en ursäkt, trots att det är mitt fel att han dängt påsen med grönsaker i en pelare. Sedan går han därifrån.

Och jag vill bara springa efter honom. Förklara. Säga förlåt med rätt melodi. Men han är för snabb och jag är för långsam, och det hela hade blivit konstigare ändå.

Amanda Murie-Johansson, redaktör på dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag vet précis vad du menar. I 22 år pratade jag Svenska, och nu har jag bott I USA 50 år, men ändå är det lättare att prata Svenska I tonerna. ´Ordet YEAR, later aldrig rätt även efter alla dessa år. När jag är hemma I mitt älskade Stockholm, så låter jag fortfarande som jag är ifrån Södermalm. PS. Min far jobbade på DN I 40 år som chaufför. God Jul!

Marianne fd Södermalm, 22:08, 21 december 2014. Anmäl

Sollentunamässan 23.15

Hon står i en klunga av poliser utanför mässan. Jag vet inte vad som får mig att fastna, men det jagade ansiktet avslöjar att hon är utomstående. Poliserna har ryggen mot henne och hon flackar med blicken och försöker hålla sig nära. Min vän drar i mig, men hennes sorgsna uppsyn lämnar mig ingen ro.

”Varför står du här?”

Omedelbart – som om hon har väntat på att någon ska lyssna – berättar hon att hennes man har slagit henne.

”Det finns inga lediga jourplatser”, säger en polisman och slår ut med armarna.

Jag nämner att hon kan sova hos mig och hon lyser upp, som om jag har hittat på något roligt att göra.

Så kommer det sig att hon sitter i en taxi till Kista med en ung man hon aldrig har träffat förut. Hon är långt ifrån sitt hemland och ser inga alternativ. Ett par dagar senare meddelar hon att hon ska gå tillbaka till sin man.

I 17 år har jag undrat vad som hände med henne, hon får gärna höra av sig om hon läser det här.

Under tiden oroar jag mig med att läsa delar av Nationella trygghetsundersökningen som visar att över 27 000 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes 2013. Mörker­talet är förstås vidrigt mycket större än så, antalet tillfällen per kvinna kan jag inte ens tänka på.

Mer än var tredje gång är det en närstående som utför våldet och det minsta ett samhälle kan göra då är att tillhandahålla ett jourboende.

Jag mejlar Emma Söderström, pressekreterare vid kvinnojourernas riksförbund Unizon (tidigare SKR), och frågar hur det ser ut i dag. Svaret är nedslående:

”Våra kvinnojourer tvingas tyvärr säga nej till 6 av 10 förfrågningar om plats på skyddade boenden”, skriver hon. Ytterligare några erbjuds plats på hotell eller vandrarhem genom socialtjänsten, men det finner hon olämpligt – i synnerhet när barn är inblandade: ”Vissa tvingas även vara kvar med sin förövare.”

Lösningen är intimt sammankopplad med bostadspolitiken, då många jourplatser upptas av kvinnor som inte kan flytta därifrån:

”Kommunerna måste ta sitt ansvar för att underlätta för kvinnorna att få ett permanent hem. Många socialsekreterare står handfallna då förturssystem inte längre finns och allmännyttan har krympt.”

Bygg fler hyresrätter. Ge socialtjänsten företrädesrätt och samarbeta över hela landet. Inte en enda våldsutsatt kvinna ska behöva förlita sig på att en förbipasserande erbjuder sovplats för natten.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag håller med på varenda punkt i artikeln, förutom en - varför skiljer du ut kvinnor och rensar bort männen? Hur svårt är det att skriva en artikel där man yrkar på hjälp åt alla människor, oavsett kön? Om en liten pojke blir misshandlad, bör inte han få hjälp? Om en vuxen man blir våldtagen, bör inte han få plats på skyddat boende? Han skäms och känner sig hotad så fort han lämnar sin lägenhet - men han får ingen hjälp. det sista beskriver min egen situation. Förstår du vilket hån det innebär för utsatta män, när de utesluts som offer varje gång det skrivs en sån här artikel?

Robert, 00:42, 14 december 2014. Anmäl

Fantastiskt bra skrivet. Jag kan inget annat än hålla med dig i det du skriver på sista raderna och hoppas på att det ska bli bättre men dessvärre är känslan den att man hjälper färre människor med åren. Tragiskt faktiskt, kändes annorlunda på 70- och 80-talet.

Kerstin Petterson, 20:00, 12 december 2014. Anmäl