Vällingbyplan kl 16.35

I min mataffär finns det en snabbkassa, ni vet en sådan där man får skanna sina varor själv. Namnet är välförtjänt, nio gånger av tio är den det snabbaste sättet att slutföra sina affärsbestyr.

Ändå föredrar jag den traditionella kassan, den med en kassör/kassörska (kassörhen?) bakom ett rullband.
Varför?

Den mänskliga kontakten. Jag vet inte vad det säger om mig att jag söker mänsklig värme från främmande personer bakom ett rullband. Men jag uppskattar verkligen det korta utbytet: Var det bra så? Ja, tack. Kvitto? Ja, tack. Varsågod. Tack. Här brukar jag stoppa in en ’ha en bra dag’ eller någonting som för dagen känns lämpligt.

När jag den här dagen står och trängs med stressade småbarnsföräldrar och äldre män med keps lägger jag märke till att kassörskan har en tatuering, en väldigt snygg sådan. Den sitter väl synlig på armen, och ärmarna på skjortan är uppkavlade, så visst är det meningen att man ska lägga märke till den? Och då borde det väl vara okej att ge positiv feedback? Ja, jag tror det.

Där står jag i kön och väntar på min tur, och smider mina planer. Efter de vanliga fraserna om kvitton och kundkort ska jag smyga in ’snygg tatuering’.

Ja, snygg tatuering, det ska jag säga.

Så har jag kontemplerat klart, och det är min tur. Lägger upp mina varor på bandet.

Det är nu jag väljer att frångå min ursprungliga plan. Av någon anledning får jag för mig att använda slanget tatta för tatuering – ett ord jag aldrig någonsin tidigare tagit i min mun. Mitt sistaminutenbeslut är uppenbarligen för mycket för min hjärna.

Och det är då jag säger det.

Snygga pattar!

Kassörskan fryser mitt i rörelsen. Världens alla klockor stannar. Hela Vällingby centrum vänder sina blickar mot mig.
Jag håller andan. Någonstans faller en nål, och det fullkomligt dånar i mina öron. Kassörskan stirrar på mig, hennes ansikte helt nollställt.
Hur ska hon reagera? Förskräckelse, ilska, en trött suck?

Ögonblicket vill aldrig ta slut. Jag är fast här för evigt, med skammen hängande över mig.
Kassörskans ansikte spricker upp i ett leende, ser uppriktigt glad ut. Tack! säger hon och räcker över kvittot. Jag tar emot det, vågar inte se henne i ögonen. Rafsar snabbt ner mina varor i ryggsäcken och försöker se avslappnad ut. Vågar mig på att andas igen. Kan inte komma därifrån snabbt nog, går med raska steg hemåt, bort från mataffären.

Nästa gång tar jag snabbkassan.

Gustav F Andersson
gustavf.andersson@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (31)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 31

Linn: det som äcklar mig lite är när folk ser sig ha rätt till tolkningsföreträde till någon annans upplevelser och till att yttra sig i deras ställe. Vare sig du eller anonyme italienbesökaren vet vad kvinnan egentligen tyckte eller varför hon gjorde som hon gjorde, oavsett vad ni tror eller tycker.

Karl, 10:34, 1 februari 2015. Anmäl

Är detta en så kallad spoonerism ?

Tony K, 21:31, 31 januari 2015. Anmäl

Anonym. Kvinnan gjorde bara vad som hon blivit lärd av det sexistiska samhälle som Italien är, att behaga det vrålande, frustande apberget, med sin kropp. Vad annat skulle hon göra? Hade hon skrikit åt dem att sluta, att de äcklade henne, så hade de nog bara skrattat och hånat henne ännu mer. Hon var ensam och de var ett helt gäng, så hon gjorde det som de flesta kvinnor tvingas gör, i såna situationer,att skämta bort den obehagliga situationen och ta sig därifrån. Att ropa på polis hade ju knappast hjälpt henne, det skulle ju bara dra dit ytterligare ett gäng män som skulle bedöma henne utifrån hennes kropp. Hur någon kan kalla sån förnedring för livsglädje... Det synsättet äcklar mig.

Linn, 15:41, 31 januari 2015. Anmäl

Gris-Greger: OM hon läser DN, så förstår hon att det inte var meningen (dvs OM)... Faktumet vi inte kommer ifrån; Gustav är inte en människa som kan ansvara för ett sånt här misstag på ett vuxet sätt, vilket nu får konsekvensen att det som borde varit sketkul istället bara är upprörande.

Lightrend, 11:05, 31 januari 2015. Anmäl

Det är nått fel på Sverige, vi har gått från Strindberg till att människor känner sig upprörda av en anekdot angående en felsägning. Kajsa: varför ska kvinnors kroppar kommenteras? I vetenskapliga sammanhang kan inget bevisas, endast motbevisas. Så jag ställer upp motsatsen: Inga människor kommenterar någonsin någons kropp/utseende. Kul värld, du kan leva i den du. Jag stannar i vår värld där man iaf kan få sig ett gott skratt ibland.

sten sture, 09:36, 31 januari 2015. Anmäl

För många år sedan gjorde jag ett jobb i Rom och bodde några kilometer från jobbet. På vägen tillbaka till hotellet mötte jag en högbarmad dam i sina bästa år och då hon passerade mig blev det ett attans liv på andra sidan gatan där ett husbygge pågick, grabbarna och gubbarna visslade och tjoade efter den bystiga damen och så svensk jag är så förstod jag innebörden i deras gester och tjoanden. Döm om min förvåning då hon inte skrek på polis utan vände sig om och gav dem det mest bedårande leende varefter hon gick vidare med ännu lite mer svängande höfter. För mig var detta en upplevelse av episka mått, aldrig tidigare i Sverige hade jag upplevt att män och kvinnor uppskattat sitt kön och ömsesidigt uttryckt glädje över att bli uppskattade. Tack Italien för en lektion i livsglädje!

Anonym, 22:39, 30 januari 2015. Anmäl

Hon läser väl DN och då förstår hon ju att det inte var meningen.

Gris-Greger, 22:13, 30 januari 2015. Anmäl

Kommentarerna: jag är helt vansinnigt trött på att Svenskarna har mer eller mindre förälskat sig att vara lättkränkta. Detta var en annekdot o Gustav har erkänt att han har gjort fel. Spendera er energi på krig, terrorism, svält istället

Per, 20:03, 30 januari 2015. Anmäl

Vilka tråkmånsiga kommentarer många har. Jag skrattade gott åt den välberättade historien. Tror inte den är sann. Om den så skulle vara sann - So What?

Sissi, 19:10, 30 januari 2015. Anmäl

Så det är ok att säga vad som helst till en kvinna i ett serviceyrke och sen skratta åt det? Dessutom ska hon bli glad åt kommentaren? Varför ska hennes kropp kommenteras överhuvudtaget, oavsett om det gällde tatueringen eller inte. Gör ett reportage om vad kassörskor får höra hela dagarna istället, sätt dej själv i kassan och le.

Kajsa, 18:55, 30 januari 2015. Anmäl

Mälarhöjden 15.20

Slättgårdsvägen är sig inte lik. Jag brukade kunna den här gatan utantill. Jag har gått mellan tunnelbanan och Mälarhöjdens ­skola hundratals gånger, andfådd, och försenad sprungit där lika många. Det bästa på gatan brukade vara en villa. Ett förfallet, ganska stort, rött trähus med rostrött plåttak och en gång i tiden gröna knutar.

Historierna om husägaren var många och fantasifulla. En sjö­rövare, en dömd brottsling, eller en vildsint pensionär som protesterade mot områdets likriktning. Ett spöke. Eller ingen alls – vissa hävdade bestämt att huset stod tomt.

Det trodde jag aldrig på. En tänd lampa i ett av de fönster som inte ersatts av spånskivor var bevis nog, tyckte jag. Något år dök en adventsstjärna plötsligt upp i samma fönster. Och dessutom var det ju någon som kände någon som hade hört av någon att NÅGON faktiskt hade tjuvringt på dörren och blivit ut­jagad av en riktigt läskig gubbe med spretigt vitt hår och galna ögon.

Det ryktades alltid att huset skulle rivas, men varje nytt skolår stod det kvar, lite slitnare, med lampan tänd i fönstret.

Nu är huset borta. Jämnat vid marken, och ersatt av moderna flerfamiljshus med stora balkonger.

Trävillan var en ful skamfläck i välordnade Mälarhöjden. Jag förstår att något var tvunget att göras, små hundar kunde troligen rasa in i hålen i stålstängslet och försvinna för alltid i ogräset på den vildvuxna och skräpiga tomten. Men huset gav också området en viss charm. Det finns inte så många historier att hitta på om nybyggda balkonger med likadana ljusslingor i prydliga rader.

”Där bodde en sjörövare förr i tiden”, säger jag till min son för att ändå försöka föra historien vidare. Han tittar skeptiskt på mig. Möjligen för att det är så svårt att föreställa sig numera. Eller för att han är ett år gammal.

Min pappa brukar alltid säga att jag är konservativ och vill att saker ska se ut som de alltid har gjort. Sedan drar han en historia om hur arg jag var i flera år efter att han högg ner ett träd på tomten till vår sommarstuga.

Det må vara hänt att jag har svårt för förändring. Men att mytomspunna träruckel till hus ersätts av vitt och fräscht-bostäder stör mig också av andra orsaker. Som rädslan för att allt snart ska se ut som Hammarby sjöstad.

Emma Löfgren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag håller med, och nu ska det visst byggas på Lundagatan där det star några träd. Min Farmor bode I 53an. Hur ska dom få in hus på den lilla biten. Ser väl ut som Hammarby Stad I staden snart. Keep writing, I read it! See Epstine today!

Marianne fd Södermalm, 20:02, 23 januari 2015. Anmäl

Gärdet 19.34

Jag känner mig vidrig, säger en vän.

Hon berättar om sin återvinningsstation på Gärdet där en man med rumänskt ursprung erbjuder sopsortering för en mindre peng. Hon vill inte att någon annan ska ta hand om hennes skit. Det får henne att må dåligt. Vare sig hon låter mannen sortera soporna eller inte. Allt slutar i en förnedrande dragkamp om soppåsen.

Jag känner likadant när jag erbjuds vindruteputs vid rödljus. Kanske ger det mig en alltför klar och tydlig samhällssikt. En skuldfransad röd matta rullas ut och placerar mig i ett privilegierat fack som jag inte vill kännas vid. Den överflödiga tjänsten får mig att skämmas.

Lars Calmfors vill opportunt lösa problemet genom att erbjuda tiggare arbete. Han varnar dock för tjänster likt dessa som visar på en oönskad över- och underordning i samhället. Han och vi andra orkar inte se att vårt samhälle är både orättvist och ojämlikt. Om vi skulle erkänna alla människors lika värde skulle vi också tvingas erkänna allas rättigheter.

Är det några som verkligen inte ligger samhället till last så är det tiggarna. Men de lastar vårt samvete.

Jag skäms över att jag stör mig på kvinnan som säger ”tjena” alldeles för högt när jag passerar apoteket på Brommaplan. Jag ger hellre pengar till den timide mannen som vissa dagar inte ens orkar möta min blick utanför mataffären. Min eventuella gåvovilja avgör vem som tvingas sova på frostklädda gator.

Stockholms stad har nu bestämt att det är omänskligt att sova ute först vid sju minusgrader. Som om det finns en gradskillnad i uteliggarhelvetet. Rätten till tak över huvudet kan inte handla om minusgrader eller nationalitet.

Min vän har tagit saken i egna händer och sätter in pengar till välgörenhet varje månad. Om inte samhället löser problemet får hon hjälpa till med den sociala sidoverksamheten främst utförd av kyrkan.

Kanske klarar hon sin inre kamp om soporna bättre då. Kanske inte.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

"rumänskt ursprung" ytterligare en omskrivning för vi vet vad? inte för att det är något fel men varför inte skriva som det är

kenny, 12:55, 23 januari 2015. Anmäl

Odenplan kl 08.32

Minns du när Odenplan var ett torg och inte en krater? Snart är det faktiskt dags igen. Nästan allt ska bli precis som förut – det ingick i beställningen. Inget tillfälle till förändring här inte.

Det kan man ha synpunkter på. Säkert har en och annan något att säga också om den nya stationsbyggnad som ligger som en skev hängmatta över Karlbergsvägen. Själv finner jag mest argumentet om att nybygget ”smälter in i sin omgivning” lite skojigt.

Vi talar alltså om ett torg som i sina ändar domineras av en kyrka i nybarock respektive ett höghus från det fyrkantiga 60-talet (med Stadsbiblioteket strax bakom), och som ramas in av fasader från allsköns decennier radade bredvid varandra.

Hur smälter man in där? Det gör man förstås inte. Och varför skulle man?

Att stirra sig blind på ytan vore ändå ett misstag – det verkligt spännande pågår där under. Medan käbblets vågor skvalpar kring Förbifarten, Bromma, Slussen, Spårväg City och alla andra bojar i det trafikpolitiska vattenglaset är det lätt att glömma bort Citybanan – alltså anledningen till att Odenplan och andra platser varit bullriga kratrar på senare år.

I höstas gjordes det sista genom­slaget och det finns nu öppen tunnel från Tomteboda till Södra station. Till 2017 kommer Stockholm ha dedikerade pendeltågsspår genom innerstaden och två nya, moderna stationer.

Den fruktade ”getingmidjan” får då större korsett efter nästan 150 år och kapaciteten genom Stockholm ökar från 24 till 48 tåg i timmen. Det är svårt att överskatta betydelsen av det, för Stockholm och för resten av landet.

Sammanfattningsvis: Ett väldigt bra projekt, ur så gott som alla samhällsaspekter. Det skadar inte att påpeka det, efter den här höstens politiska depressioner. Enda invändningen är möjligen att det dröjde så länge.

På samma tema: några senkomna och möjligen fåfänga nyårsönskningar till våra kära politiska läger.

Tänk om grönvänstern kunde lägga åtminstone hälften av den energi man på sistone ägnat åt att stoppa saker på att driva på för nya, bättre lösningar. Och tänk om de borgerliga kunde låta i alla fall hälften av den besinningslösa kärlek man det senaste halvåret hällt ned i en två mil lång motorvägstunnel spilla över till projekt som inte har rötterna i 1960-talets bilfundamentalism.

Man får trots allt nästan två Citybanor för en Förbifart.

(Tänk sedan om Socialdemokraterna skulle skaffa sig en stadsbyggnadspolitik. Då vet man förstås aldrig vad som händer, men visst vore det spännande.)

Viktor Barth-Kron är Stockholmskommentator på Dagens Nyheter. Viktor tar i och med detta semester och är åter i spalterna i februari.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det är lite Nöjesguiden-journalistik över Viktor Barth-Kron. Har DN inte råd att anlita riktiga journalister? Ansträng dig lite Viktor, eller skriv musik och film recensioner istället...

Mikko, 07:48, 31 januari 2015. Anmäl

Just det, förresten var det väl inte så värst länge sen du tog ut den tidigare semesterledigheten! Vi krokodiler till väljare vill nämligen ha mer av dina underhållande referat från stadshusdebatterandet.

Anonym, 20:22, 14 januari 2015. Anmäl

Rubriken var lovande men artikeln en besvikelse. Har Viktor fullständigt missat att när den nuvarande kratern fyllts igen ska det bli en ny? Denna gång för tunnelbanan. Dessutom för en fullständigt meningslös snutt som går från Odenplan till Arenastaden (dit pendeltåget också kommer att gå). Dags för lite seriös journalistik!

Göran Larsson, 19:54, 2 januari 2015. Anmäl