Sveavägen kl 22.38

Sätt din mamma på bussen till Berlin. Utan pengar, utan att kunna språket, och låt henne överleva där. Pengarna får hon tigga sig till, hon kan sova på gatorna, bara hon får ihop nog att försörja oss andra här hemma: barn, föräldrar och alla som inte är starka nog att klara resan.

Bussen kostar bara 1 250 kronor. Det ska nog gå bra, mamma. De är snälla, tyskarna, varken fördömande eller intoleranta. De bryr sig. De förstår att du är här för att överleva och försörja dig. De respekterar dig och kommer att se till att du inte svälter eller fryser ihjäl.

De flesta rumäner jag träffar på Stockholms gator är i fyrtioårsåldern. Några har sina äldsta barn med sig. Det är bara de starkaste individerna som tar sig hit. Som klarar det hårda utelivet på gatan. De bygger kojor som rivs ned bara för att bygga upp dem igen. Märkligt nog ser vi ner på dessa människor, tänker att vi måste hjälpa dem. Vi är oerhört stolta när vi stjälper det lilla som blev kvar i portmonnän när Thailandsresan var betald, i deras pappmuggar.

Vi tänker att de har det ändå så dåligt där hemma, det här i alla fall bättre än ingenting. Som om vi någonsin skulle klara att sova på fuktiga kartonger och lastpallar bland råttor och hundbajs. Bland människor som är fulla och ibland hotfulla, som spottar och helst vill bränna våra kojor. Som om vi skulle klara att inte duscha eller veta när vi kan gå på toaletten. Att inte äta annat än brödbitar som svenskar ibland skänker oss, förutom i januari när alla har det lite knapert.

Hur kan vi ens tänka att det är naturligt och eller värdigt för någon att sova på gatan? Det är ju lika omänskligt för alla. Ändå möter jag märkligt nog få rumäner som direkt beklagar sig. De har köpt situationen. Vissa tycker snarare att det är synd om svenskarna som tvingas stå ut med dem på sina gator.

De har valt att åka fram och tillbaka till Sverige för att inte svälta. Viljan att leva är större än rädslan för att dö. För det är alternativet. Att inte fortsätta leva. Där kanske vi kan mötas ändå.

Jessica Ritzén

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Äntligen en medmänniska med humanism som ledstjärna . Tack,edda

Anonym, 11:07, 27 februari 2015. Anmäl

Nybrogatan kl 07.48

En efter en dyker eleverna upp och går in i Hillelskolan. Den lilla Östermalmsskolan drivs av en judisk förening med visionen att lära eleverna om deras judiska tradition, kultur och arv.

Detta ger en god grund för att bemöta främlingsfientlighet, skriver skolan på sin hemsida.

De äldsta eleverna borde vara tolv eller tretton år. Fast de ser yngre ut.

Kanske är det de för stora vinterjackorna, kanske att nästan alla har sällskap av sina föräldrar.

Det har gått ett dygn sedan eleverna vaknade till nyheten om att judar återigen blivit måltavla för ett dödligt hat.

När eleverna kommer till skolan möts de inte av sina klasskompisar eller lärare. Först är det de uniformerade poliserna och den judiska församlingens egna vakter som tar emot.

Hur många civilklädda poliser som rör sig runt skolan vet jag inte.

Ja, vi såg er komma, säger säkerhetschefen när vi presenterar oss.

Rektorn är ledig men till sist får vi tag på en ansvarig över telefon.

Jag förstår att det är i all välmening, säger hon. Men vi kommer inte ta emot några journalister eller svara på några frågor. Jag får hänvisa dig till polisen.

Ring polisen.

En mamma lägger sin hand på en av vakterna innan hon och hennes barn försvinner in genom den anonyma entrén. I Danmark dödades Dan Uzan när han stod vakt utanför en judisk konfirmationsfest. Över 80 personer var bjudna, polisen säger att han förhindrade en massaker.

Märker de förbipasserande säkerhetspådraget? Det är morgonrusning och dessutom har tunnelbanestationens rulltrappor stängts av. Räkna med trängsel och irritation, varnar den lokala gratistidningen.
För den som är sen till jobbet är det lätt att missa öronsnäckorna och övervakningskamerorna.

Men när barnen går hem från skolan har det kommit nya direktiv från polisledningen. De poliser som vaktar judiska verksamheter kan nu beväpna sig med k-pist. Det blir nog svårare att missa.

Mikael Delin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadshuset kl 15.05

Det var ljum sommar­natt strax efter tolvslaget och min kompis såg honom samtidigt som jag. Hans blonda hår stack fram vid en fejkpalm alldeles framför slusskanalen på Karl Johans torg. ”Erkänn att det där är en äkta Emmakille”, viskade hon. Så gott man nu kan viska i pumpande klubbmusik.

På något vis hamnade jag och Emmakillen bredvid varandra i en svart plastsoffa och pratade om torskmask och Thailand och beachvolleyboll. Han tappade bort sina nycklar och jag tänkte singelhärdat att det var en fruktansvärt genomskinlig raggningsreplik, men så hittade jag dem under en soffkudde och magin var inom räckhåll igen.

Inte kunde jag veta då att han så småningom alltid skulle ta mitt parti mot världen, gå upp med vår son och ge mig sov­morgon nästan jämt, ha en fäbless för att slänga strumpor på våra gemensamma golv, förundra mig med att aldrig (aldrig!) tröttna på P3-dokument­ären om IB-affären och komma med fantastiska kärleksförklaringar när jag som minst anar det och mest behöver det.
Han sms:ade mig direkt när vi hade skilts åt den där sommarnatten. Han stavade fel, på skoj. Jag tyckte inte det var så roligt, men hade överseende. Det var ett trendbrott. Jag hade aldrig överseende med tråkiga skämt före honom. Jag svarade torrt, men vänligt, utan att veta vad det skulle leda till.

Som att jag bredvid honom skulle stå i Stadshusets ovala rum tillsammans med vigsel­förättaren Paul Trossö en iskall lördag i februari 2015.

Jag försöker fokusera på det Paul Trossö säger, men tankarna flyger runt, hjärtat slår hårt, min vanligtvis stenhårda mamma ser så gråtmild ut.

När vi bytt ringar och sagt ja och druckit champagne på stadshustrappan åker vi buss 3 mot Slussen. Det gör även en mycket sur farbror, som tycker min nya makes 5-åriga systerdotter ska ge blanka tusan i att sitta på en plats reserverad för äldre i en nästan tom buss.

”Hej, jag har precis gift mig!” säger jag och känner hur jag riktigt strålar mot honom. Det hjälper föga. ”Jaha, jaha, grattis då”, svarar han buttert, innan han klagar på 5-åringen hos busschauffören.
Från Gondolen ser man ut över platsen där allting började. Klubben är vräkt och riven, men torget ligger kvar. Än så länge.

”Nu finns inte du längre!” utbrister min nya svärfar och ler ­pille­mariskt. ”Ja, Emma Löfgren alltså. Hon ­exist­erar inte mer. Hur känns det?”

Det känns bara fint, tack.​

Emma Bouvin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0