Skinnarviksberget kl 20.23

Nu är säsongen här igen. Parkerna fylls av ölpimplande helg­rusiga sol­dyrkare och varenda gräsplätt innanför tullarna täcks av picknickfiltar. Horisonten döljs av dimmorna från engångsgrillarna.

Solen ska lapas. Umgängeskretsen ska umgås. Fötterna ska förfrysas.

Men något är inte som det ska. Till en början hörs bara ett lågt brus i bakgrunden. En bit bort hostar en telefon ut basfritt radioskvalp över området. Någon skön typ i bakåtvänd keps har dragit fram sin telefon och lirar banjopop över hela parken.

Kepstypen ylar förnöjt med i texten till den senaste låten från det senaste bandet som bokades till den häftigaste festivalen.

Snabbt bildas två läger i parken. Personerna i sällskapet skrålar med. Resten av parkbesökarna kastar irriterade blickar mot mobiltrubaduren.

Än en gång tar en person friheter i det offentliga ljudrummet. De allra flesta i omgivningen hatar honom för det.

Problemet är inte isolerat till parkerna. Under sena kvällar är det snarare regel än undantag att behöva ta del av grupper som uppenbarligen måste ta fram sin telefon och vråla med i Aviciis refränger där och då på bussen. Lugna, försiktiga resenärer som helst av allt bara vill hem till sina ostkrokar och sin soffa tvingas leva och verka i en ljudkuliss som någon annan valt.

Ska vi ha det så här? Vill vi verkligen att det här ska vara en del av vår stadsbild?

Inte heller i morgonrusningen förskonas du från att behöva uppleva och hantera dessa mobilmusiksmusketörernas massiva ljudoffensiv.

Enligt ingen vetenskaplig undersökning alls har du 75 procents chans att vid trängsel hamna upptryckt mot en person som spelar dödsmetall på högsta möjliga volym genom sina hörlurar. Alla ska få ta del av mitt självvalda mörker, verkar hörlurs­killen resonera.

Tysta protester hjälper inte. Mobilmusiksmarodörerna tar sig friheter och annekterar både parkerna och ljudmiljöerna. Att höja rösten och säga ifrån hjälper inte – den hörs ändå inte genom musikmaffians protestaktioner på tunnelbanan, i parker eller i morgonrusningen.

Dag efter dag flyttar man fram sina positioner. För varje dag som går tappar vi tystnadsvänner makten över våra gator och torg. Någonting drastiskt måste göras.
Stockholm låter längre inte som det Stockholm jag en gång kände. Staden är inte vad den har varit. Vi måste göra något fort. Vi måste göra något snabbt. Det här handlar inte bara om oss. Det handlar om våra framtida barn.

Vi måste agera. Politiker, ta ­ansvar. Medborgare, våga protestera.

För Sveriges skull – stoppa ­genast det organiserade diggeriet.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Kult skrivet :)

Fredrik Oviedo, 11:41, 30 april 2015. Anmäl

Sundbyberg 13.30

Skäggtrenden måste dö. Den är inte bara skadlig för rakhyvelsbranschen – den är minst lika skadlig för oss skägglösa stackare med barnansikte.

Jag går genom Lilla Alby mot centrala Sundbyberg. På vägen dit passerar jag Flipperdoktorn, en liten lokal där en herre tjänar ihop sitt levebröd genom att reparera gamla arkadspel.

Jag skrockar gott och minns tillbaka till vintrarna i Hemavan. Till timmarna vid arkadspelet utanför lunchrestaurangen.

Håhå, skrockar jag igen. Det var tider, det.

Strax därefter går jag in på en liten kiosk för att köpa snus. Expediten vägrar låta mig köpa snus trots att han envetet och misstänksamt synar mitt körkort under en lång och smärtsam stund.

Till slut tvingar han mig att rabbla mitt personnummer. Jag tror inte att han menar allvar. Ser jag verkligen ut att vara underårig?

– Nej, säger han. Men det är så svårt att bestämma ålder nu för tiden. Alla har ju skägg.

Jag nickar förstående. Mitt yttre visar ingenting, men på insidan är jag rasande. Jag rabblar mitt personnummer, plockar upp min snusdosa och åker hem.

Där bestämmer jag mig för att göra allt för att aldrig mer bli tagen för en underårig. Jag skaffar mörka skor i skinn. Stoppar tröjan innanför byxorna. Kammar mig.

Ett par veckor senare frågar jag människor på stan om den senaste nyhetshändelsen. En kvinna vägrar låta mig ställa frågor.

Hon tror att jag är en skolelev som driver med henne.

Det stora problemet med alla nyvuxna skäggmän är att de skapar ett vi och dem. På ena sidan finns personerna med ett för stunden eftersträvsamt genetiskt anlag. En grupp som bara genom ett par dagar av dålig ansiktsvård kan bli coolast i stan.

På andra sidan finns vi. Bäbis­kinderna. Vi som får kämpa för varje millimeter mustasch. Vi ser inte härligt avslappnade ut med några dagars stubb – vi ser inte kloka ut.

En dag kommer trenden att dö. När den väl gör det kommer vi stå starkare än någonsin. Våra barnansikten kommer att fira trium­fer i framtiden. Folk kommer be avundsjukt om hudvårdsråd.

Ingen kommer att ifrågasätta oss för vår avsaknad av skägg. Men vi kommer fortfarande inte kunna köpa snus utan att behöva visa legitimation i kassan.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm 16.01

Tystnaden är nästintill öronbedövande. Klockan är en minut över fyra och byggnadsarbetarna två trappor upp har gjort fredag. Tidigare hemgång. En hel trappuppgång drar en lättnadens suck. Vi som bor där, och som råkar vara hemma. För att vi jobbar hemifrån, ligger med influensa, har studiedag, vabbar eller har gått i pension.

Ända sedan förra sommaren har vi befunnit oss i ett renoveringsinferno. En råvind har sålts och gjorts om till etagevåning. I januari intensifierades arbetet. Det har bilats och terrorborrats och rivits betongväggar non stop, från åtta till fem.

ÅÖÖÖÖNNNN!!! ÅÖÖÖÖNNNN!!! BANK!! BANK!! BANK!! ÅÖNN, ÅÖNN, ÅÖNN!!!

I tre månaders tid har vi som bor här inte kunnat lyssna på radion eller på musik dagtid. Vi har inte kunnat småprata. Och vi har definitivt inte kunnat tala i telefon.

Det är sådant man får tåla om man bor i bostadsrätt. Vi vill ha moderna kök och fräscha badrum, hem som visar vår (likadana) personlighet. Klinkers och ny parkett. Tjusiga hem som det tyvärr inte går att vistas i dagtid.

ÖÖÖÖNNNN!!! ÅÖÖÖÖNNNN!!! BANK!! BANK!! BANK!!

Ibland ser jag framför mig hur husen rasar ihop i innerstan, ett efter ett, när de bärande väggarna bilats en gång för mycket. Hur mycket tål en betongvägg egent­ligen?

Vi imploderar långsamt. Kan inte tänka en hel tanke från början till slut. Själv sitter jag med öronproppar och hörselkåpor och skriver, och nynnar inombords i takt med ÅÖÖÖÖNNNN!!! ÅÖÖÖÖNNNN!!! BANK!! BANK!! BANK!! För inga öronskydd hjälper.

Tänk om någon av grannarna hade spelat extremt hög musik åtta timmar om dagen i ett halvår, så högt att de andra inte kunnat samtala eller ens tänka. Då hade polisen strax stått i farstun och grannen blivit vräkt utan pardon. Men borra banor i betong för att dölja bredband och andra ledningar, det är helt okej.

Och jag tänker ofrivilligt på Michael Douglas och filmen ”Falling down”. På den svenska versionen som kanske snart kommer på en biograf nära dig, där en granne får spel när det borrats en gång för mycket och börjar vifta vilt med knogjärnet.

Häromdagen kom det upp ett anslag i hissen. Den andra råvinden är såld och ska börja bilas i veckan. Efter årsskiftet sänks rotavdraget. ALLA som inte har renoverat sina kök och badrum ännu kommer att göra det i år, var så säker. Även jag.

Under tiden drömmer jag om en hyresrätt. En stambytt.

Ingrid Borggren

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0