Södra station kl 15.30

Det är skönt att göra sig av med grejer man inte behöver. Att ha hyllor, skåp, garderober, källar-förråd och garage fyllda av sådant som kan vara bra att ha tynger. Även om man håller dörrar och lådor stängda. Den känslomässiga lättnaden som uppstår när man kastat och sålt junket är så stark att den kan exploateras i dokusåpor.

Men om vi börjar prata om böcker som en del av den tyngande livsbarlasten börjar somliga att skruva på sig. Böcker kan man inte kasta. Dem måste man behålla.

Även de dåliga böckerna? De man aldrig orkat läsa och som ger en dåligt samvete? De pocketböcker vars sidor lossnat och kanske försvunnit? Handböcker som ersatts av mer pedagogiska Youtube-videor? Böcker man fått och inte vågat slänga? Böcker som andra säger är bra men som man bara kommit till sidan 47 i? Alla deckare vars upplösning man redan vet?

Sälj dem! Vill ingen köpa så skänk bort dem! Vill ingen ha dem så kasta dem!

Men det finns en aspekt som får mitt kalla hjärta att vekna en smula och undra om jag inte skulle ångra mig om jag kastade dem: böcker är ju också minnen.

Där är boken jag fick av C just den gången då … Och den där boken har ju ett fantastiskt omslag! Och den – tänk att man läste sådant på sjuttiotalet! Och fick jag inte den där av farmor när jag fyllde femton?

När vi skulle flytta häromåret var vi tvungna att göra något. I en utstuderad flerstegsprocess valde vi ut vilka böcker som skulle få leva och vilka som inte skulle få plats i våra nya hyllor. Det blev åtskilliga kassar som skulle bort.

Men skulle vi bara gå i väg med kassarna nu? Skulle de nu vara glömda för alltid?

Nej!

Jag la upp var och en av böckerna på ett bord och fotograferade av omslaget på alla de 199 böckerna i kassarna. Och så gjorde jag en fotobok där varje sida är en bild på en av de böcker som jag gjorde mig av med. Så nu kan jag ta min bok ”199 böcker som jag kastat i grovsoprummet” och bläddra i den och njuta av nostalgin. Utan att mina hyllor tyngs av sådant jag egentligen skulle vilja kasta.

Det enda jag nu ångrar är att jag inte orkade släpa i väg alla böckerna till Myrorna, Stadsmissionen eller Röda korset.

Nils Öhman

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Södermalm kl 06.47

rodbil

”I en jävla sjö?” Jag var knappt vaken när rösten på andra sidan telefonluren meddelade att vår bil hittats. Platsen var dock Järla sjö, ett bostadsområde i Nacka. Den röda faran från 1997 – som kostade 15 papp att köpa och nästan omgående ytterligare tusenlappar att laga – hade försvunnit under semestern och var mirakulöst tillbaka drygt två veckor senare.

Som kriminalreporter har jag stött på tillräckligt många exempel på dåligt polisarbete för att vara sunt skeptisk till att jag någonsin skulle sitta bakom ratten på Subarun igen. Men nu hade jag blivit motbevisad. Tidigt en morgon hade polisen knackat på i Subarun, där en hemlös multikriminell narkoman i 50-årsåldern satt och sov. En snabb slagning visade att bilen var lyst och Leffe, som vi kan kalla honom, fick snällt följa med till polisstationen.

Men någonstans där tog polisens engagemang i ärendet slut. Trots att bilen var till brädden fylld med saker som Leffe troligen lånat med sig längs sin 300 kilometer långa turné – som ett båtkapell, fiskerulle och kofot (okej, just kofoten var kanske Leffes egen) – nöjde man sig med en så kallad ”okulär besiktning” (titta in genom rutan). Därefter konstaterade polisen att det var fritt fram för ägarna att hämta bilen – och allt som fanns inuti den.

Efter en grovstädning, och efter att ha kört det mesta till återvinningen, ringde jag polisen och krävde att de skulle hämta några saker som vi inte hade hjärta att slänga. Bland annat en videokamera och en portfölj där hela Leffes liv fanns samlat i form av papper från socialen, kriminalvården, privata brev med mera.

Vad hände med Leffe då? Jo, efter ett kort besök på polisstationen släpptes han. Leffe berättade nämligen att han ju inte alls stulit bilen, utan bara fått skjuts av en polare som nu försvunnit spårlöst. Dennes identitet kunde han förstås inte röja. Utredningen lades ned.
Och vad vet jag? Kanske har tystnadskoden omertà spridit sig till svenska småtjuvar. Och kanske inser polisen att ännu en prick i Leffes brottsregister varken kommer göra skillnad för honom eller för samhället. Kanske håller jag med.

Men det är bra att veta att nästa gång man behöver ett transportmedel är det fritt fram att välja bland utbudet på gatan. Om bilen har några år på nacken kan man alltid piffa upp den med en jordgubbsluktande Wunderbaum. Det gjorde i alla fall Leffe.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Södermalm kl 14.45

Nu har det alltså gått så långt att relationerna mellan människor också styrs av PR-trick, snarare än medkänsla.

Kassakön blir allt längre. Längst fram ifrågasätts reglerna för byte av köpta varor och sedan krånglar betalkortet. Jag är fyra i kön och börjar som alla andra trampa oroligt och flacka med blicken inåt butiken. Ska det inte komma en expedit till den andra kassan nu?

Jo, tjejen i kassan lyfter på luren. Vi i den allt längre kön gör oss redo för en möjlig taktisk framryckning.
Killen bakom mig – det står en pelare i vägen så han kan inte bara dra förbi och ställa sig först i den nya kön – säger:
– Ursäkta mig!
– Men du får väl vänta tills kassörskan kommer och så delar vi upp oss rättvist mellan köerna?
– Jag chansar, säger han irriterat och knuffar sig förbi.
– Men det där var väl ändå att trängas?
– Men jag sa ju ursäkta!

Någon dag senare cyklar jag längs den intensivt trafikerade cykelleden mot jobbet. Strömmen av rekordslående trikåcyklister och echaufferade vardagsmotionärer är strid. Jag kommer ikapp en tjej klädd i blått med vita hörlurar i öronen som joggar på trottoaren intill cykelbanan. Så plötsligt, i en kurva, viker hon, utan att se sig för, av och korsar cykelbanan.

Jag har noterat hennes världsfrånvändhet så kollisionen blir ganska mild. Mitt styre knuffar henne bara halvhårt i ryggen och hon faller inte och jag vinglar bara till.
– Ursäkta mig, ropar hon.
– Se dig för när du korsar cykelbanan, svarar jag.
– Men jag sa ju ursäkta!

Att PR-människorna har ett allt starkare inflytande över politik och näringsliv är väl känt. Maktmänniskor går på kurs och lär sig hantera alla de besvärligheter de kan råka ut för i offentligheten. Gör de något dumt så finns det experter som kan ge råd om hur man vränger orden så att det bara är att vända blad och gå vidare.

Så betydande är PR-proffsens inflytande över samtiden att debatten ofta handlar om hur bra eller dåligt pudlandet görs. Och inte alls om saken i sig.

Nu har det alltså gått så långt att relationerna mellan människor också styrs av PR-trick, snarare än medkänsla och Magdalena Ribbings folkvett. Vi har nu lärt oss att om vi beter oss tanklöst, dumt eller till och med svinaktigt så behöver vi inte ta något ansvar för det. Det är bara att ropa ett käckt
– Ursäkta mig!

Nils Öhman

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1