Vasagatan 16.14

Trafiken står i princip stilla. Från bilfönstret
ser jag människor komma ut från Systembolaget och klirrande bege sig mot sina helgplaner. En medel
ålders man på cykel, alltså en person klädd som vore han tävlande i Tour de France, svär åt bilarna som sabbar hans chans till personbästa vid rödljuset där Vasagatan möter Kungsgatan.

Vi har en deadline som närmar sig, fotografen bildhanterar stressat i sätet bredvid mig. Taxichauffören muttrar. ”Samma sak, varje år. Som om de ens har något att fira.”

Så, ackompanjerat av ilsket, glider en av orsakerna till att Stockholmstrafiken blivit trögflytande som sirap in i mitt synfält. Studentflaket. Det bespottade, det utskällda.

Det som alla offentligt tycks ta avstånd ifrån när maj blir till juni, det som ingen förstår syftet med.

Jag älskar det.

Eller ja. Kanske inte just versionen som passerar mig just nu. Det gör mig snarare deppig, med sitt innehåll av fem vilsna själar utan studentmössa som liksom skramlar omkring på det stora utrymmet. Ska man danshoppa till Gyllene tiders mest uttjatade sommarlåt på sin studentdag ska man göra det ordentligt – det är allt eller inget som gäller på ett flak.

De fem vilsna hoppar försiktigt, osäkert. ”Vi borde ha kul, men jag har inte kul, hjääälp, jag försöker hoppa lite”-aktigt.

Kön släpper, taxin lyckas ta sig vidare, förbi centralen, ut mot Norrmälarstrand. Vi möter ännu ett flak, ett gladare. Smyckat med tyska flaggor visserligen, men alltid är det något man inte förstår. ”ÅÅÅÅ den ljusnande framtid är VÅÅÅÅR!” skrålar studenterna och jag ler mot dem trots att de inte ser mig. ”Nu tror de att de är fria”, fnyser taxichauffören.

Han låter som min älskade morfar gjorde i sitt tal på min studentfest. Talet gick ut på att man vid varje ny epok i sitt liv tror att man äntligen ska få göra vad man vill, men alltid kommer nya åtaganden i vägen och när man inte längre behöver göra något alls, när det är fritt fram att göra precis det man vill – då är det försent.

”Det är aldrig försent!” minns jag att min farmor tappert försökte inflika.

”Jo, Edith, det är det visst det”, satte morfar bestämt punkt.

Han har alltid varit en muntergök i talsammanhang.

Men det hör till, att studenter får höra att de minsann inte har något att fira. Ändå fortsätter de, år efter år.

Jag tycker det finns något hoppingivande i det.

Emma Bouvin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norr Mälarstrand kl 10.52

Det pratas ständigt om hur närheten till vattnet är Stockholms främsta tillgång och om att stadens kajer ska utnyttjas för folkliv. I så fall borde Norr Mälarstrand vara en av stadens hetaste platser: en dryg kilometer strandpromenad, i söderläge och med trevlig trädinramning. Här finns populära Mälarpaviljongen, sedan finns bensinmacken och Trattorian och sedan, tja, inte så mycket mer.

Det är lite märkligt, och det ska sägas att uppfattningen faktiskt delas av de flesta politiker. Att göra något åt det har dock visat sig svårare än någon kunde ana.
Först försökte man flytta hit vandrarhems- och pubbåten Gustaf af Klint, som kommit i kläm på grund av Slussenbygget. Det stoppades av Länsstyrelsen – båten var för stor.

Nu har staden tagit fram en plan för hur området kring bensin­macken ska livas upp med bland annat småbåtshamn, ny restau­rang, pendelbåtsstation och fast förtöjningsplats för båtar med publik verksamhet.

Den här gången har Stadsmuseet satt klackarna i backen. Utblickar och siktlinjer över vattnet går för­lorade, menar man. ”Vi tycker att det här minskar möjligheten att uppleva det som det är tänkt”, säger chefen Ann-Charlotte Backlund till Vårt Kungsholmen.

Stadsmuseet har varit i farten mycket på sistone. Ena dagen vill de flytta Hammarbybackens toppstuga från toppen, så att den inte förstör siluetten. Andra dagen riktar de skarp kritik mot att ett planerat hus på Tegnérgatan är för högt, trots att det ska stå bredvid ett befintligt, lika högt hus. Och så detta.

Man kan fundera över om det inte vore enklare att ersätta Stads­museet med en telefonsvarare och röstmeddelandet ”Nej!”, men samtidigt ska man inte skjuta budbäraren. Stadsmuseet gör bara sitt jobb, och vilket det är indikeras av namnet.

Vi som däremot inte tycker att Stockholm ska vara ett museum får lyssna artigt, överväga saken och i de flesta fall tacka för feedbacken och gå vidare ändå.

Vid Norr Mälarstrand, exempelvis. Fördelen med båtar är att de är lätta att flytta om man tröttnar på dem. Och visst är det härligt med utsikt, men även en sådan kan i längden bli lite trist om det man ser är en vackert död stad.

Viktor Barth-Kron

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2