Skarpnäck kl 18.14

Tåget mot Skarpnäck är proppfullt efter att ha hämtat upp folk på citystationerna. Jag stirrar ut genom fönstret. Det är den enda stunden på dagen jag har att faktiskt hinna tänka. När jag kommer hem måste jag ta tag i försäkringar, Ikeainstruktioner och förstå varför inga lampor funkar i ojordade kontakter.

SL-rösten meddelar att vi snart är framme vid min nya hållplats. Men jag är som fastklistrad i sätet, vill bara fortsätta vidare några stationer till, som jag brukade göra.

Jag var ju glad över att flytta, har stolt berättat om min nya fina lägenhet för alla som orkat lyssna. Men nu vill jag inget annat än att åka till mitt Hammarbyhöjden, hälsa på Pekka i trapphuset och sätta mig i min perfekt nedsuttna soffa och lyssna på när grannen ringer ett samtal genom väggarna byggda av blålera från krigsåren.

Att packa var hemskt. Hur kan jag kasta de där shortsen, som jag visserligen inte använt sen den långa Asienresan 2010? De som egentligen ser ut som boxershorts och är skitfula. Tänk om det blir inne? Tänk om jag kastar dem och sen ångrar mig? Ambivalensen vid uppbrott har visat sig ordentligt i veckan.

Shortsen ligger nu i ett hörn längst in i den nya garderoben, tillsammans med ett gäng andra kläder som jag vet att jag aldrig kommer att bära igen. En liten sak som jag faktiskt slipper släppa. Men jag måste släppa Hammarbyhöjden, älskade Hammarbyhöjden med den bästa thairestaurangen i Stockholm, Nackareservatet tio meter från dörren och Hammarbybacken en minut bort. Platsen där alla är glada.

Men så möter min blick en stamkund från butiken jag jobbade i och verkligheten slår mig i ansiktet. Han är ju asotrevlig. Och på fem år åt jag bara på thaien tre gånger, joggade i Nackareservatet två gånger och åkte skidor en gång – och då tog jag bilen till liftarna.

Jag förtjänar ju inte Hammarbyhöjden, vi passar kanske inte så bra ihop ändå.

Trycket över bröstet börjar lätta. I mitt nya område är jag redan tjenis med mannen i minilivsen, har köpt hämtmat från sex ställen och sprungit till målaraffären fyra gånger. Det kanske kan bli bra ändå.

Jag kastar mig upp och trycker mig ut precis innan dörrarna slår igen. På perrongen känns det lite högtidligt, ett steg mot att släppa taget. Och vi kan ju fortsätta vara vänner och ses ibland, Hammarbyhöjden och jag.

Malin Hansson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Reimersholme kl 19.00

På Reimersholmsbron står ett par och pratar om höstplanerna. Killen är sugen på att sticka till Bali. Han vill bara käka frukt och surfa i några veckor, säger han. Det vore så skönt att bara komma i väg, håller du inte med? säger han till tjejen som nickar avmätt.
Hemma i lägenheten fastnar jag framför spegeln och betraktar mig själv.

Min vita skjorta är instoppad i byxorna. Skinnskorna är putsade. Glasögonbågarna likaså. Det finns ingenting med mitt yttre som ger ett endaste intryck. Jag ser helt intetsägande ut. Om det gjordes en film om mitt liv skulle jag spela statist.

Det kan inte vara så här. Jag är bara 25 år gammal. Det är för tidigt – jag kan inte resignera nu. Jag är roligare än så här. Jag måste BLI någonting.

Insikten är skakande. Jag är ju inte tråkig och lillgammal. Någonting måste hända. Tråkiga Anton ska bli ett minne blott.
Jag plockar fram telefonen och söker på ”bästa tatuerare i Stockholm”. Motivet är redan klart. Jag måste tillbaka till mina rötter. Det ska bli ett motiv med både mening och styrka. Tatueringen ska visa vem jag är, inte bara vem jag har blivit.

Jag slår numret till tatueringsstudion redo att boka en tid. Nu ska livet förändras. Anton som gillar ”Agenda”, ale och ”Antikrundan” är död. Nya Anton är någonting helt annat. Han har sett saker. Han åker snowboard utan hjälm. Äger en actionkamera. Gör häftiga trick. Demonstrerar mot förtryck. Käkar Bao.

Beslutet är taget. Nu vet jag vad som krävs.

Jag kommer aldrig bli den Anton jag kan vara om jag inte har en tatuering över hela bröstet som visar västerbottniska ursprung. Nu tatuerar jag in en storspov över bringan.
Hjärtat bultar innan signalerna går fram. Men ingen svarar på andra sidan. Det tutar upptaget. Pulsen går ned. Jag slänger telefonen ifrån mig och sjunker ned i soffan.
För en kort stund höll jag på att bli snubben på bron. Han som tror att frukt på Bali är lösningen. Det är inte klokt. Det är inte jag.

Vem försöker jag lura. Jag är inte Bali och Bao. Jag är ”Antikrundan”. Jag tar bort numret till tatueraren från telefonen och sjunker ihop i soffan. Antikrundans antikvarieexpert Knut Knutson förstår mig. En restaurering förändrar ingenting. Den döljer bara problemen på insidan.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1