Älvsjö 21.32

Fjärde raden i Victoria­hallen på Älvsjömässan i Stockholm. Runt oss, ett hav av framför allt exil-iranier. I scenens fond: en projektorduk på vilken fotografier av en ung man, uppenbarligen tagna i en annan tid, bläddrar förbi.

Det är sångaren Ebi och när han nu, 66 år gammal, dansar in till tonerna av kvällens första låt reser sig den vansinnigt uppklädda åskådarskaran med en enda röst och skriker. Det kan i den här sekunden inte finnas en plats i hela världen med fler filmande mobiltelefoner.
Ebi är en lysande underhållare och jag hade ingen aning. Mitt iranska arv är konturlöst och gräver sig inte särskilt djupt ned i kultursfären – och då har han ändå varit aktiv i snart 50 år.

Med nästa publikvrål börjar jag gråta och det är inte så ovanligt att jag fäller tårar, men jag kan inte greppa känslorna i det här rummet.
Några dagar senare missar jag ett, får jag höra, fantastiskt författar­samtal med Duraid Al-Khamisi i Husby. Det är en fin människa, intelligent och rolig, som i sin nyutkomna bok ”Regnet luktar inte här” tecknar ett kärleksfullt och sorgset familjeporträtt. Genom sin berättelse, från flykten från Irak till ungdomsåren i Husby, mejslar han fram en svensk historieskrivning som inte lärs ut i skolan.

Duraids utanförskap – trots att han i dag har släppts in i ett av etablissemangets absolut finaste rum – blänker i hans hud.

Varje gång jag ser honom finns sorgen i hans ögon, som svarta fläckar på solen. Han är glad och tom, han är här men någon annanstans. Med sina ord förklarar Duraid sinnesrörelsen. Han skriver:

”Generation efter generation växer vi upp här. Vi lär oss att leva i diasporan. Men med en evig saknad efter något onåbart. Hur kommer vi dit? Hur kan vi sikta mot månen med en slangbella?”

Duraid får mig att inse vad som händer på Älvsjömässan. Det är saknad som fyller bänkraderna, som färdas genom luften i ett oavbrutet brus. Saknad efter ett hemland och ett sammanhang, en rak linje från födelse till den person man är i dag. Utan påtvingade uppbrott, protester, hot och död.
Sverige är min moderjord, men sorgen bringar oordning även i mig. Vad skulle jag egentligen göra av mig själv om jag inte kunde återvända hit? Det är otänkbart.

Behrang Behdjou

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Östgötagatan 17.30

Ska flyktingarna verkligen få Coca-cola, frågar vi oss när vi är på väg att handla två fulla plast­kassar med små pet-flaskor till de till­fälliga övernattningslokalerna i stan, efter en uppmaning på Facebook. Sockerpolisen i familjen tycker att det är en dålig idé. Medan den med mer liberal inställning säger ”Har man flytt hela vägen hit spelar det väl ingen roll om man dricker en Coca-cola i stället för juice eller vatten?”. ”Nej, i och för sig”, säger sockerpolisen, ”men det finns ju annat?”

Så det blir både cola och juice. Och ett konstaterande att sockerdiskussionen är en lyxdiskussion för oss som har trygghet, mat och kläder. Men det här med välgörenhet är sannerligen inte enkelt. Som vilken organisation man ska ge pengar till. Rädda Barnen bryr sig ju om barnen, men det gör ju UNHCR också. Röda korset och Läkare utan gränser gör ett fantastiskt jobb.

Och hela Sverige skramlar ju, så ska man skänka på tv-galor eller genom barnets skola? Följer man Facebook är det kläder som behövs ena dagen, filtar den andra och mat den tredje. När högarna blir för stora kommer panikmeddelanden om ”Stopp, vi behöver inte mer!!!!”

Vi anländer med flaskorna och stöter ihop med en kvinna på väg ut som väser irriterat över axeln till alla i närheten:
”Det stod att det behövdes Coca-cola…”
”Jaha, då har jag missförstått. Då kan du lämna drickan här”, ursäktar sig volontären där inifrån. Så vi går försiktigt in och placerar också våra flaskor på golvet.

Men där slutar inte diskussionerna om drickan. För snart har en miljövän reagerat på Facebook över plastflaskor till flyktingar:
”Vi kan visa våra vänner vilket fantastiskt land vi lever i med dricksvatten i kranarna”, skriver han och får medhåll av andra som undrar varför vi ska spendera pengar ”på vatten i förkastliga pet-flaskor som hamnar i våra hav”.
”Flyktingarna vill ha vatten intill sig när de sover och de vill också kunna ta med sig dricka”, svarar volontärerna försiktigt.

Och jag undrar stilla för vem vi gör detta och om det är bästa sättet att göra det på. Växande högar med begagnade kläder och pet-flaskediskussioner hjälper knappast de som flyr. Men det finns förstås en pedagogisk förklaring till alla insamlingsupprop. Hjälporganisationerna vill att vi ska resa oss ur soffan och lära oss engagemang. Blir det för mycket skohögar eller flaskdiskussioner på kuppen må det vara hänt.

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Dramaten 19.00

När vi kliver in på teatern var det skam sägandes ett tag sedan sist. En vänlig dam i kassan pekar ut dörren vi ska ta för att finna våra platser till uppsättningen av ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Den leder mot en trappa som tar oss ett stort antal steg upp i det hundrasjuåriga gamla huset. Upp? Ligger inte scenen i mitten av kåken? Hursomhelst, vi har i alla fall kommit ihåg att ta med kikaren den här gången. Under vårt förra besök på Dramaten skymtade vi bara skådespelarna på långt håll.

Framför en dörr med skylten ”Repsal 1” står ett trettiotal människor samlade. Trettio? Det verkar inte gå så bra för Dramaten. Repsal? Kanske är det mingel och tilltugg innan vi kliver in i stora salongen? Eller är det inte i dag föreställningen är? Har vi tagit fel dörr?

Det visar sig att vi i vår teatrala missuppfattning inte kunde hamnat mer rätt. I stället för att se en, som vi trodde, traditionell pjäs baserad på boken av Svetlana Aleksijevitj visade det sig vara fyra skådespelare som samlats för att läsa ett dramatiserat manus inför publik.

De skickliga skådespelarna i all ära, kvällens höjdpunkt blev samtalet med den kurdiskfödda socionomen Bayan Nasih efteråt. Hennes blodiga berättelse tog oss bland annat genom Iran-Irak-krigets landskap med minor, döda, skadade och amputerade. De irakiska kvinnorna under Sadam Husseins krig hade mycket gemensamt med Svetlana Aleksijevitjs kvinnoöden, men våldet slutade inte när freden kom. I alla fall inte mot kvinnor. De så kallade hedersmorden blev i stället vanligare.

Det första hedersmord Bayan Nasih själv upplevde var när några män kom med liket av en mördad kvinna och krävde att en läkare skulle undersöka om kvinnan haft sex och därigenom bekräfta otrohet.

Han vägrade.
När en nära vän och hennes lillasysters engelskalärare mördades bestämde sig Bayan Nasih till sist för att fly. ”De dödade ibland kvinnor utifrån hur de var klädda. Det kunde vara farligt att bära byxor. Jag orkade inte mer. Själen blev gammal.”

Hon tog sig till Turkiet och kom därifrån till Sverige som kvotflykting för drygt tjugo år sedan. Bayan Nasihs lågmält dramatiska skildring aktualiserade Svetlana Aleksijevitjs verk på ett närmast smärtsamt sätt. Ett förut osynligt lidande blev synligt. Mitt ibland oss. När hon hade berättat färdigt var det knäpptyst inne på Repsal 1.

Efter en lång stund bryter skådespelaren Ellen Jelinek tystnaden och pratar om medmänsklighet. Om det gemensamt mänskliga, hur viktigt det är att det osynliga lidandet får ett ansikte och att inga vuxna berättat vad hennes barndoms flyktingar varit med om. Något som hon numera själv försöker ändra på.
”Vi ska ju inte skydda våra barn från att känna soli­daritet.”

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Grand Hôtel 18.17

Staden är överväldigande. New York låter hela tiden, det är människor överallt och – de talar till dig. Efter en vecka av fyra är jag helt matt. Och samtidigt väldigt upprymd.

Här får jag oftare frågan hur jag mår under en dag, än på en månad hemma i Stockholm. Kvinnor kallar mig älskling och män på gatan stannar till bilen för att säga att kappan tar fram min ögonfärg. ”Det där betyder ingenting, det är ytligt”, sjunger vännerna från den svenska myllan. Men jag bryr mig inte. Jag flyger fram på en känsla av att allt kan hända, och att det är här det händer.

Min vistelse är perfekt. Jag pluggar avancerad engelska med andra yrkesverksamma och vi kommer från hela världen. Kazakstan, Azerbajdzjan, Japan, Turkiet, Algeriet, Israel, Frankrike, Tyskland, Paraguay, Colombia.

Vi lär känna varandra snabbt och tar oss an staden systematiskt. Vi tar färjan till Frihetsgudinnan, vi går över Manhattans broar, vi besöker Broadwaymusikaler, vi dricker drinkar på taken till skyskrapor. Vi samlar på oss initierade tips. Vi går på en svinhet klubb i Bushwick. Vi hittar stans bästa vintagebutik och fyndar en Diane von Furstenberg-klänning, nästan oanvänd, för 25 dollar. Vi diskuterar världspolitik. Vi kommer inte överens, det bränner till, men ingen tar sig rätten att bli kränkt. Vi går på dejt. Vi trängs i hissar och på tunnelbanan. Vi fyller på varandras energi. Vi pratar inte om hur svårt allt är för ingen har kraft att lyssna. Vi möter någon på vägen hem som blir vår bäste vän. Vi blir skrikna åt av en galning på gatan.

Vi åker hem till Stockholm, eller hrm, jag menar jag. Och skillnaden är slående. Var är alla? Det är så tomt, så tyst och alla lämnar mig i fred. Hallå!?
Så jag inleder ett projekt. Jag letar efter New York i Stockholm.

Jag får med mig vänner och vi tar vara på staden. Vi tar ett alldeles för dyrt glas vin på Grand Hôtel, vi minglar med okända på en vernissage, vi går till Mariaberget och tittar på solnedgången. Och jag ler när jag tränger mig in i en smockfull tunnelbanevagn i rusningstrafik. Här är ni ju, alla människor, hur mår ni i dag?

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Leta "efter New York i Stockholm". Patetiskt. Stockholm blir aldrig, aldrig New York. London eller Paris blir det aldrig heller. Den burdusa, öppna ohövligheten i Berlin låter den staden i Europa komma New York närmast. Men då måste man ju kunna tyska. Eller måste man verkligen det i Tyskland (vanlig fråga från svenskar)? Bättre då att skapa ett virtuellt New York med ändlösa timmar av såpa-serier i TV. Tag det lugnt, det går snart över, svenneland är helt OK. "New York i Stockholm" - rörande!

Erik Strandberg, 10:28, 10 oktober 2015. Anmäl

Som svensk (icke-stockholmare) boende i Nordamerika sen över 40 år tillbaka slutar jag aldrig att förvånas över den här typen av läsning. New York för mig är precis som för sribenten en otroligt positiv och avundsvärd stad. En pärla i USA. Som i sig självt är otroligt vänligt och kul och framåt som land. Leta på annan ort. Stockholm är stelt, ovänligt, trist, föråldrat, upp haussat, förlegat, ospännande, ospontant. Leta någonannanstans är mitt råd. Eller acceptera olikhet.

rosa bok, 11:25, 9 oktober 2015. Anmäl