Rådmansgatan 22.30

Det är lugnet före fredagskvällsstormen på tunnelbanan, helt tomt, skönt. Vid Hötorget hoppar tre killar på. Två av dem sätter sig i fyran bredvid min, den tredje sätter sig mitt emot mig.
I speglingen i fönstret ser jag hur mannen mitt emot stirrar på mig. Jag möter hans blick i hopp om att han ska märka var den fastnat och titta bort. Men han fortsätter stirra.

När våra blickar möts går han mun­gipor upp. Han ser nöjd ut. Jag tittar bort. Provar möta hans blick med rynkade ögonbryn nästa gång för att han ska inse hur trängd jag känner mig.
Min puls går upp. Jag funderar på att byta plats men i stället blir jag arg.

”Vill du nåt?” frågar jag när vi åkt tre stationer utan att han släppt mig med blicken. Han ler och rycker på axlarna. Adrenalinet sköljer över mig. ”Du behöver inte stirra på mig! Det finns massor att titta på, titta ut genom fönstret.” säger jag med armarna flängandes åt alla håll.

Äntligen släpper han mig med blicken. Han tittar i stället på sina vänner och alla börjar skratta. Jag sitter kvar, tittar mot tjejen en bit bort, hon stirrar ned, jag förstår henne. I Gamla stan reser sig killarna, fortfarande med skrattet i halsen. Innan de går av säger de ”hej då!”.

Jag skakar. Tänker på alla andra gånger jag känt så här. Alla nätter jag springer hem den sista biten, alla klubbar jag undviker för att jag vet att jag kommer att få en hand på rumpan, all maktutövning.

Avslutningskvällen på Debaser Slussen, plötsligt var hans händer på min kropp. Han förde dem längs med min kroppsform. När han nått magen hade chocken som gjorde mig orörlig gett vika mot adrenalinet och jag slog bort honom och påbörjade en högljudd uppläxning när hans vän kom springandes: ”Han är ju full, du behöver väl inte slå!”.

Tryggt hemma pratar jag med en vän om en tv-serie, ”Dom jävlarna ska skjutas”, som än så länge bara finns som en trailer. Den handlar om hämnd på dem som begår sexbrott. Om att skrämma skiten ur den som anser att ett kön ger rättigheter. Jaja, våld löser ingenting och vänd andra kinden till och så vidare.

Men vet ni vad? Det känns skönt i magen med en serie som slår tillbaka. Nej, det betyder inte att jag vill söka upp våldtäktsmän och slå dem. Men en serie som tar upp problemet ger mig styrka. Den står på min sida när alla andra stirrar ned i marken, ifrågasätter panikreaktioner eller hastigt går bort från busstationen där någon just nu blir våldtagen.

Malin Hansson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Slussen 20.15

Har du också sett att det öppnat en fight club på nedre botten i ett av husen vid Slussen? Perfekt omgiven av den nu råa, slitna miljön? Det är ingen neonskylt som lockar dit, utan det står skrivet direkt på huskroppen att det pågår slagsmål där inne. Slagsmål? Ja, eller i alla fall ”Fight box”.

Eftersom mina referenser till ”Fight-”ställen begränsar sig till filmen ”Fight club” från 1999 med Edward Norton, höjer jag på ögonbrynen när jag går förbi. Slår de varandra blodiga där inne? Har det blivit så etablerat nu? Det ska finnas ett ställe vid Odenplan också. Har MMA och Alexander Gustafssons framgångar i UFC kanske banat väg för en mer accepterande attityd till att slåss som hobby? Förutom traditionell boxning, vill säga.

Nyfikenheten lockar in mig i lokalen. Den ska ge sken av att vara en övergiven källare i Bronx, men i själva verket har rören i taket plockats fram på beställning och väggarnas puts hackats sönder med flit. Boxningshandskar och säckar hänger överallt. Jag måste medge att det ser coolt ut. Rått och avskalat.

Där inne är det mycket riktigt någon som slår mot en sandsäck, men den fighting som pågår begränsar sig till jabbar i luften. Och allt som är hårt och kallt visar sig bara vara kulisser. Egentligen är det som ett mera nerklätt Friskis & Svettis.

– Vill du prova? Det bara att köra, säger receptionisten. Du behöver inte boka pass. Vi vill inte att man ska behöva hålla på och boka upp sig. Kör bara!

Kontrasten mellan den trevliga receptionisten, den hurtiga träningsledaren, de glada motionärerna och den råa betongmiljön är märklig. Träningen framstår i relief som både käckare och oförargligare än på ett vanligt gym.

Och det är förstås bara när man känner sig hälsosam, trygg och glad som man kan använda våldsmarkörer som kittlande design­detaljer och inredningsattribut. Då är man så långt från den våldsamma och omtumlade filmen ”Fight club” man kan komma. Och ännu längre från det riktiga våldets svidande smärta.

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pålsundsgatan 17.30

Martin är en stockholmare vars humor man egentligen borde lagstifta mot.

När man från en skytte­gravs tillfälliga säkerhet bevittnar hur en beväpnad helikopter skjuter sönder en ukrainsk flygplats­terminal, ser liket av en människa dumpas på en libysk väg eller en pappa i Gaza varsamt lägga ner sin dödade son på bårhusets stålbrits får man en smula perspektiv på livet. Vid sådana tillfällen tänker jag ofta på August Strindberg. Jag tror inte att det var någon slump att han författade ”Hemsöborna” från en utländsk horisont. Hur borta­varons hemlängtan till familjelivet i Stockholms skärgård skärpte minnets blick och skingrade avståndets dimmor. Somrarnas Kymmendö formade en mäktig kuliss till litteratur av världsklass.

Mycket av det som skänker platsen där man bor det trivsamma prefixet ”hem” är de små vardagliga scenerierna. Om livet hemmavid hade varit en pjäs skulle det mesta av dramaturgin kretsa kring de fyrahundra stegen runt kvarteret. Hunden i snöret och en bajspåse i fickan. Stojet från Högalidsparkens lekplats ekar likt de skrattande barnastämmorna i Vreeswijks ”Turistens klagan” mellan husen. Något enstaka flygplan dånar förbi högt över taken med nosen mot Bromma flygplats och i kvarterets tassemarker susar bilarna på Långholmsgatan. Emellanåt tjuter en ambulanssiren förbi bortåt Hornsgatan till.

Vad det gäller rollbesättningen så är den given. Det trevliga unga paret som driver den ekologiska mataffären med alla de märkvärdigt goda och nyttiga varorna. Den sympatiske bagaren på Lorenas pizzeria med sin afghanske kollega. Personalen i den lilla välskötta livsmedelsbutiken som har det mesta av livets nödtorft. Till och med en hylla med spaghettiringar, barndomens hela kostcirkel.

Det är dock ingen tvekan om att huvudrollen tillfaller hårdingarna på det italienska fiket Dello Sport. Första tecknet på att man uppgraderats till en hangaround, för att någon gång kanske kunna definieras som stamkund, kom helt plötsligt en sommardag när kön ringlade sig lång och barristan Martin gav mig en utskällning. ”Du kan ju inte stå längst bak! Kliv fram nu och beställ, Hansen. Pronto!”

Dello är numera en trivsamt förlängd del av vårt vardagsrum. Martin (det här kommer han ha åsikter om) är en ständigt skojande stockholmare vars burdust kärleksfulla humor man egentligen borde lagstifta emot – men man får leva med det. Alternativet, att bo i Stockholm utan att ha ett genuint stamfik, är liksom ingen vits.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm 23.30

Det kan vara pressande att bo i Stockholms innerstad. Missförstå mig rätt nu, jag klagar verkligen inte. Jag är extremt tacksam över att bo här, det kostar skjortan och ja, jag är privilegierad. Men det finns så mycket att göra att det kan vara svårt att välja. Hur ska en kunna veta vad som är roligast när alternativen är överväldigande?

Hamnade i förlamning med två kompisar en lördagskväll häromsistens. Festselfies rasade genom våra Instagramflöden och olika events vi anmält oss till plingade från Facebookapparna. Men vi kunde inte bestämma oss och i stället fastnade vi missnöjda vid köksbordet med flimrande mobiler, som i en seriestrip över den förtappade nutidsmänniskan.

Som kontrast åkte jag till skogs helgen efter tillsammans med fyra vänner. Det var bara naturen och vi och meningen med livet. Och vi bestämde oss för att fördjupa oss i just den, meningen alltså. Så vi gjorde en affirmationsövning i grupp. (Dont try this at home folks …)

Vi tände levande ljus, öppnade en flaska rött och tog fram var sitt papper. Under en tyst halvtimme fullföljde vi var och en meningen Om ett år har jag/är jag …
… lugn, fri och trygg.
… ett inspirerande och roligt jobb där jag känner mig säker, sedd och uppskattad.
… ett lättstädat hus med fruktträdgård, friska barn, ett bra sexliv, en rik fritid och så vill jag delta i något ideellt projekt.
… strukturerad, fokuserad och låter saker få ta tid.
… i ett fast förhållande som är stabilt, roligt och givande med en partner som är snäll, respektfull och bekräftande.

Ungefär så ville vi förändra våra olika liv. Tills vi skulle spegla varandra och synpunkterna och ifrågasättandena började hagla. Vi blev provocerade. Vad är det för saga om ett kärnfamiljsliv du bygger upp? Vad menar du egentligen med snäll – och tror du förresten att en partner alltid skulle vara snäll mot dig? Du som är så fenomenal, hur kommer det sig att du inte känner dig upp­skattad på ditt nuvarande jobb? Och är det förresten ens intressant att spegla – ni utgår ju bara ifrån er själva?

Så vi tröttnade på varandra, sminkade oss till vampyrer, lade upp några snygga gruppbilder på Instagram och konstaterade att vår fest såg roligast ut i flödet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Älvsjö 21.32

Fjärde raden i Victoria­hallen på Stockholmsmässan. Runt oss, ett hav av framför allt exil-iranier. I scenens fond: en projektorduk på vilken fotografier av en ung man, uppenbarligen tagna i en annan tid, bläddrar förbi.

Det är sångaren Ebi och när han nu, 66 år gammal, dansar in till tonerna av kvällens första låt reser sig den vansinnigt uppklädda åskådarskaran med en enda röst och skriker. Det kan i den här sekunden inte finnas en plats i hela världen med fler filmande mobiltelefoner.

Ebi är en lysande underhållare och jag hade ingen aning. Mitt iranska arv är konturlöst och gräver sig inte särskilt djupt ned i kultursfären – och då har han ändå varit aktiv i snart 50 år.
Med nästa publikvrål börjar jag gråta och det är inte så ovanligt att jag fäller tårar, men jag kan inte greppa känslorna i det här rummet.

Några dagar senare missar jag ett, får jag höra, fantastiskt författar­samtal med Duraid Al-Khamisi i Husby. Det är en fin människa, intelligent och rolig, som i sin nyutkomna bok ”Regnet luktar inte här” tecknar ett kärleksfullt och sorgset familjeporträtt. Genom sin berättelse, från flykten från Irak till ungdomsåren i Husby, mejslar han fram en svensk historieskrivning som inte lärs ut i skolan. Duraids utanförskap – trots att han i dag har släppts in i ett av etablissemangets absolut finaste rum – blänker i hans hud.

Varje gång jag ser honom finns sorgen i hans ögon, som svarta fläckar på solen. Han är glad och tom, han är här men någon annanstans. Med sina ord förklarar Duraid sinnesrörelsen. Han skriver:
”Generation efter generation växer vi upp här. Vi lär oss att leva i diasporan. Men med en evig saknad efter något onåbart. Hur kommer vi dit? Hur kan vi sikta mot månen med en slangbella?”

Duraid får mig att inse vad som händer på Stockholmsmässan. Det är saknad som fyller bänkraderna, som färdas genom luften i ett oavbrutet brus. Saknad efter ett hemland och ett sammanhang, en rak linje från födelse till den person man är i dag. Utan påtvingade uppbrott, protester, hot och död.

Sverige är min moderjord, men sorgen bringar oordning även i mig. Vad skulle jag egentligen göra av mig själv om jag inte kunde återvända hit? Det är otänkbart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0