Fridhemsplan kl 15.20

Varför gör vi samma saker under julen? Varför måste vi till exempel äta allt detta kött, frågar en kollega retoriskt på ett av våra planeringsmöten. Men, funderar jag vidare, så är det inte längre kring mig. Inte på något vis ser det likadant ut hos de människor jag pratar med just nu.

Många reser bort, bland annat min judiska vän A. Mina muslimska bekanta, familjen M, njuter mest av långledigheten. Men även de som skulle kalla sig kristna har olika sätt att fira den här högtiden då de tror att Kristus föddes. Det är inte längre så viktigt med en enda typ av jul. ”Fanny och Alexander”-julen har tappat mark.

R berättade att de nu infört vegetariskt julbord. Ett av de fyra vuxna barnen är vegan, men så långt ville hon inte sträcka sig. Själv har jag introducerat fler vegetariska alternativ för varje jul, med varierad framgång. Paret W talar sig varma för lutfisken de alltid äter till lunch, medan P aldrig skulle servera det hon tycker är slemmigt och smaklöst. H pratar gråtmilt om grisfötter, något så vedervärdigt skulle jag aldrig äta. Men eftersom hans far alltid åt detta har det blivit ett kärt minne, ja, närmast att hedra honom genom att tvinga i sig de feta bitarna. L och E har flera gånger bokat in julaftons julbord på Grand Hôtel. De är inte ensamma, det brukar vara fullt.

Runt omkring mig har jag exempel på inställda julklapps­utdelningar (på grund av släktfejder eller av filantropiska skäl). Jag hörde nyligen talas om den viktiga ”Lilla julafton” som L firade helgen före den riktiga. Det var då släkten träffades och spelade ett hetsigt spel om vem som skulle vinna enkla hundrakronorspresenter. På julafton var de för sig själva och tog det lugnt.

På tunnelbanan avlyssnar jag ett samtal mellan två män som visar sig vara hemlösa. ”Det är tufft att vara hemlös, jag vet att det är tufft”, säger den ena. ”Ja, men man får inte ge upp”, viskar kompisen till svar. ”Du är bara dig själv närmast, man måste ta reda vad man själv vill”, fortsätter den andre. Sedan slår han hål på en stereotyp, odlad av både Dickens och Karl-Bertil Jonsson, om hur alla hemlösa har det under julhelgen. Han säger: ”Jag tänker inte vara här under julen. Jag flyttar nog till England.”

Nästa är min station och jag hinner inte fråga vad han ska göra där i England. Fundersam går jag vidare i ett julglittrande, pulserande Stockholm. Nej, alla gör inte alls samma saker under julen.

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hirschenkeller kl 22.34

På min dotters förra förskola envisades de med att fira lucia utomhus. Det är världens sämsta idé, om ni frågar mig. Lucia ska vara vackert och stämningsfullt, och att trä ett fyra nummer för stort lucialinne utanpå treåringens bylsiga overall för att hon sedan, likt en överviktig pingvin, ska vagga runt med femtio andra barn på en gårdsplan är varken vackert eller stämningsfullt. Möjligen gulligt, men jag är tveksam till det också. Det kanske är praktiskt, men lucia har inte slagit igenom för att det är en praktisk högtid.

Mina egna luciaambitioner sträcker sig numera inte heller längre än till det egna hemmet.
Den flickkör jag sjöng i på högstadiet tog däremot lussandet på största allvar, och själva luciadagen var planerad in i minsta detalj – från tidig morgon då natten ännu gick tunga fjät till sen kväll. En buss var hyrd för ändamålet och i den skjutsades vi runt. Vi lussade i verkstäder och på kontor, på Konserthuset och på krogen. Vid morgonkaffe, förmiddagskaffe, lunch och eftermiddagsfika tassade vi in i vita linnen med röda band runt midjan och buxbomskransar på huvudet (de var billigare än lingonris men luktade kattpiss).

Vår egen lunch, hämtmat från McDonald’s, slängde vi i oss i ­bussen. Allt var planerat in i minsta detalj. De inrepeterade sångerna hade numrerats (”Sankta Lucia” var naturligtvis nummer 1) och körledaren signalerade vilken sång som skulle framföras med hjälp av visuella tecken, så att man kunde göra programmet längre eller kortare vid behov.

Ju senare kvällen led desto högre stämning brukade det vara på etablissemangen vi besökte. Att som tonårsflicka skrida in på ett skränigt ölhak vid halv elvatiden på kvällen är full pott för den som gillar uppmärksamhet. Uppmärksamheten bestod tyvärr inte bara i tårfyllda ögon och andaktsfull stämning, utan en och annan passade också på att ta sig en liten kläm på någon av de särkbeklädda flickstjärtar som passerade förbi.

Men en av tärnorna löste det snyggt. När vi kom till tredje versen av ”Stilla natt” som framfördes på tyska textade hon lite extra tydligt bara: ”Stille na-ch-T”. På ch-ljudet formade hon en elegant loska som på ”T” landade snyggt och prydligt på golvet framför mannen i fråga.

Elin Peters är DN:s mat- & krogredaktör.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

T-centralen 17.29

Vanligtvis undviker jag T-centralen av det enkla skälet att det alltid är mycket folk. När jag får besök från Örebro brukar de klaga över tempot: ”Hur orkar du?” pustar de ut när vi väl tagit oss på tunnelbanan. ”Jag har mina knep”, svarar jag. Efter tre år i staden har jag blivit expert på att sicksacka mellan folkmassorna, ta fram SL-kortet i exakt rätt tid för att inte behöva stanna upp framför spärrarna och förutspå var jag ska gå på för att få en sittplats.

Jag funderar över att jag nyligen börjat byta linje här. Tanken hade slagit vänner jag pratat med redan kvällen innan, när Säpo precis utlyst förhöjd säkerhetsnivå. En del valde att inte göra sina ärenden inne i city. Själv stod jag på Åhléns och provade byxor, inte den bästa av situationer inför en eventuell kris. Så här i efterhand vet jag inte om det var en handling i protest eller förvirring.

Sveriges Radio skickade hit en reporter under morgonen för att sätta ord på stämningen i rusningstrafiken. Reportern verkade en aning disträ, som om det inte fanns en självklar slutsats, men trots det rapporterade hon att det var märkbart färre människor i rörelse än andra vardagar. Reportern hade hört sig för och ett bageri upplevde färre kaffekunder än vanligt. Kunde det stämma att folk tagit omvägar runt T-centralen för att de var rädda för terror?

För att ta reda på hur det verkligen ligger till tar jag en avstickare till Centralen efter jobbet. Lika många som ska av tränger sig på. Jag sicksackar fram till rulltrappan och går ut i riktning mot pendeltågen. Samma vänstertrafik med fotgängare strömmar som vanligt fram, och det är näst intill omöjligt att ta sig igenom på ledden utan att gå in i någon.

Uppe i den stora vänthallen är det ganska lugnt. Men som alltid är de flesta bänkraderna fyllda med människor som väntar på nästa tåg eller sitter där just för att de inte har något tåg att passa. Det skulle vara fler poliser i rörelse bland allmänheten hade Säpo sagt. Ett par ordningsvakter vandrar sakta förbi, samtalande med händerna i fickorna. Inte en enda polis så långt min närsynta blick kan se.

Tillbaka i gången mot perrongerna är det kö inne i Pressbyrån och ut osar doften av lussebullar. Folkströmmen håller i sig. De flesta går raskt, har samma rutin på att ta sig fram som jag. Alla vill hem, helst så fort som möjligt, men verkar oberörda av både terrorhot och rusnings­trafik. ”Hur orkar de?”, frågar jag mig.

Linnea Gustafson

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1