Riksgatan 1, kl 09.03

Det är dags för årets första partiledardebatt. Lätt försenad letar jag parkering så nära Riksdagen det går. Det är som vanligt en prövning. En av gatorna där det vanligtvis brukar gå att ställa bilen är avstängd. På bommen som ligger tvärsöver gatan har någon satt upp en lapp: ”Jesus sade: Jag är vägen sanningen och livet.” Ironi. Av den Högre Skolan.

Försenad och genomfrusen hastar jag mig till Riksdagens säkerhetskontroll. Inne i plenisalen har de retoriska duellerna precis börjat. För visuella journalister är politikens slipstunga dramaturgi en övning i tålamod och letargisk stresstålighet. Ett förfluget ord, en visad irritation eller kanske en utsträckt hand som inte tas – vad som helst kan bli nästa dags grej – bokstavligt talat. Att fånga det i bild är något helt annat.

Debatten visar sig i huvudsak kretsa kring flyktingar, det vill säga större delen av livsutrymmet för det parti som en gång skapades ur det nazistiska Bevara Sverige svenskt-rörelsen. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson blir således en självklar huvudfigur att bevaka, men efter bara ett par minuter av Åkessons retorik börjar mina tankar vandra annorstädes.

När kriget bröt ut i Guinea var Beau-Fils 17 år. Det tog honom två år att ta sig till Europa. Att bli en av dem som Åkesson inte vill ge skydd. En av dem som ska hjälpas på plats. På den plats där kriget rasar för fullt. Nu sitter han på ett tillfälligt boende på Sicilien tillsammans med hundratals andra överlevare.

Beau-Fils sista etapp över Medelhavet var livsfarlig. När han försökte beskriva känslan att kliva ombord på en överlastad och bräcklig gummiflotte, gjorde han först några mångordiga försök. Han berättade om vinden, vågorna, skriken, spyorna, ångesten och om sin förtvivlade skräck innan han till sist gav upp försöken att klä det i ord, tystnade en lång stund, och sa:

”Jag kan inte simma.”

I ett tillfälligt boende i en stor lokal i Sickla ligger madrasserna utlagda i långa rader. En av madrasserna är det som Wahab Hassan för tillfället kallar hem. Han fick tre dagar på sig att fly Irak eller dödas av militanta muslimer. Han tvingades lämna sin pappa, mamma och fästmö bakom sig. Resan till Sickla har tagit 27 dagar. Han är trött. Men känner sig för första gången på mycket länge trygg och är djupt tacksam: ”Jag vill tacka Sverige och de frivilliga som hjälper oss här från djupet av mitt hjärta. Här har jag fått min värdighet och min integritet tillbaka. Det känns som ni är mina gäster här, även om jag bara har en madrass.”

Nere i plenisalen har Åkesson återigen ordet. Tanken slår mig att det borde bara obligatoriskt för vissa politiker att kliva ned från talarstolen och ut i verkligheten. Att få möta en svenskhet som verkligen är värd att bevara.

Paul Hansen är fotograf på Dagens Nyheter.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Torkel Knutssonsgatan 09.50

Jag har aldrig känt mig särskilt fäst vid prylar. Brorsan och jag brukar prata om hur olika vi är. Han, teknikern, blir sprudlande entusiastisk över en ny motorcykel eller en ny båt. Han beundrar välgjorda saker, beundrar hantverket – och har alltid blivit en smula lyckligare av att få pröva, låna – och i allra bästa fall – äga en sak.

För mig har upplevelserna alltid haft större betydelse. Det kan vara upplevelsen av en film, en bok och alltid: En resa.
Brorsan är förstås inte sen att påpeka att jag också gillar saker. Och han har naturligtvis rätt. Under julhelgen blev det tydligare än någonsin.

Tjuvar bröt sig in i lägenheten och stal mina smycken. De snodde runt hemma hos mig – i vårt hem! – och öppnade alla lådor där det kunde finnas värdesaker. Min dotter hade samlat julklappspengarna i ask. De var borta. Hennes smycken hade de rört runt med, men ratat.

Men mina smycken hade de tagit. De var inte särskilt många, men de var alla lika kära. Det var pärlhalsbandet jag ärvde efter farmor, det var rubinarmbandet och guldarmbandet jag hade fått av mamma. De som hon alltid hade när hon skulle klä sig fin när vi var barn. Det var örhängena mamma fick i morgongåva av pappa och örhängena jag själv fick i morgongåva av min man. Varenda sak de tog var älskad. Av mig. För ingen annan kan ha den relationen till de här tingen.

Det enda smycket jag hade ett ambivalent förhållande till var elfenbensarmbandet jag fått från min moster, inköpt av henne när hon bodde i Kongo på 60-talet.
Enligt polisen, som snabbt var på plats, handlar det om en internationell liga som härjar i Stockholm just nu. ”De tar bara pengar och smycken”, enligt polisen.

Men för mig är det inte ”bara”. Varje ting de tog bär på en be­rättelse, en upplevelse. De gick ut genom dörren med en stor last av mina barndomsminnen, släkt­skrönor och kärlekshistorier.
För smycken är inte som andra saker. De är intima. Vi bär dem på vår kropp och ofta är det gåvor från dem vi älskar.

Så jag tänker på den danska regeringen. Förstod de vad de gjorde när de vid jul föreslog att flyktingars pengar och juveler ska beslagtas?
Precis som tjuvarna ser den danska regeringen bara ett ekonomiskt värde i smyckena. Förstår de, ministrarna, vad det betyder för människor som har flytt sina hem att få de enda minnes­saker de har konfiskerade?

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Västgötagatan 18.05

Min äldsta dotter är 13 år. Ett viktigt mål med hennes uppfostran är att hon ska bli självständig och ta sin plats. Och nu, när frigörelseprocessen tar fart och borde uppmuntras, då ser jag med sorg att jag är där och begränsar.

”Gå inte hem genom parken.”
”Bio? Se till att någon förälder möter efteråt.”
”Slutar det politiska mötet så sent? Tyvärr, varken pappa eller jag kan komma då.”
”Vänta nu, måste du ha den tröjan? Du visar en aning av magen.”
”Börja med fäktning? Kul! Hmm, ligger lokalen där borta och är träningen så sent på kvällarna.”

Hönsmamma? Feg dotter? Nej.
Hon kan och vill gå genom parken när det är mörkt, men vid några tillfällen har blottare agerat där och själv kände jag nyligen obehag inför hur en man betedde sig. Och bion, hon och kompisarna klarar av att åka hem från City en hyfsat tidig kväll. Det kan säkert finnas överbeskyddande drag hos mig, men varje gång jag tänker så dyker händelsen i senhöstas upp i mina tankar.

En vardagskväll lite efter 18 på väg hem från biblioteket. Jag hejdas av något och min dotter hinner före. Jag ser hur hon är på väg att passera ett gäng till synes små­berusade unga män. Snabbt formerar de om sig, likt en grupp rovdjur som får syn på en ensam gasell. Jag ropar på henne, hon hör inte och ser inte vad som sker. Jag skyndar fram och en av killarna står i vägen för mig i någon sekund, men viker undan när jag högt säger till min dotter att ”nu går vi vidare”.

Efteråt var jag omskakad, men också förbannad. Hon ska kunna gå hem själv från biblioteket. Jag vägrar att plantera en rädsla som gör att hon ständigt ser sig över axeln och bär på insikten att hennes kön gör henne till ett presumtivt offer. Det finns platser och tillfällen som alla bör undvika, men hon ska gå fram i livet med säkra steg. Hon, övertygad om alla människors lika värde, ska inte behöva backa från det hon vill göra.

Så skriver jag, men måste medge att jag inte riktigt tror på det. Att hon ska gå på konserterna i Kungsträdgården i sommar lockar inte. Adelekonserten om några månader känns säker vad gäller risken för sexuella trakasserier. Jag föredrar att hon går till Forsgrenska i stället för Eriksdalsbadet.

Min uppfostran att göra henne självständig och stark fortsätter, men i bakgrunden finns en orolig mamma som lite uppgivet gör säkerhetsbedömningar som borde vara onödiga.
Annika Carlsson är reporter på Nyhetsredaktionen

Annika Carlsson om sitt Stockholm

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Medborgarplatsen 01.21

Det är julaftonsnatt i första vagnen på gröna linjen, sista turen på dygnet.
En full herre iförd tomteluva nynnar falskt på ”Hej tomtegubbar” medan han sparkar på en halväten McDonald’s-burgare som ligger och skräpar på golvet. Övriga passagerare i den halvfulla vagnen tittar trött på mannen, som senare ska bäras bort av två väktare. Klockan är strax efter midnatt men julstämningen är redan som bortblåst.

Tre tjejer, gissningsvis i 17-års­åldern, turas om att spotta på sätena i fyran bredvid. ”Vi ska dra till Orminge och robba folk!”, tjuter den ena. ”Där känner vi ingen!”, ropar den andra. En tetra billigt rödvin passas runt.
I fyran snett emot sitter ett uppklätt par i 60-årsåldern och iakttar tjejerna med trötta blickar och obekväma ansiktsuttryck. Mannen i paret konstaterar med en viskning att ”de sannolikt inte är nöjda med julklapparna”. Frun nickar och drar handväskan närmare sig.

Just när tåget lämnat Medborgar­platsen brakar det plötsligt till bakom oss. ”Din jävla h-o-o-o-r-a”, ekar en röst genom vagnen. Tjejerna sänker tetrapacken och tittar storögt på det som nu sker i snabb takt. En liten kille i keps trycker upp en betydligt större kille mot dörrarna medan han lovar att både det ena och det andra ska inträffa om han inte ”håller käften”.

Med handen knuten matar han sedan slag mot ansiktet. Offrets ögon lyser av dödsångest. Han dreglar på sin vita t-shirt. ”Men det är ju faktiskt JULAFTON”, hör jag en röst inom mig ropa, för skraj för att högljutt protestera.
Strax därefter rullar tåget in till Slussen. Tillsammans med övriga passagerare flyr jag reflexmässigt ut på perrongen. Den fulle herrn i tomteluva stapplar ut genom dörrarna innan de stängs på nytt. Tåget rullar vidare med de två slagskämparna och de tre spottande tjejerna ombord.

Ett par dagar före julafton intervjuade jag en av de twittrande poliserna på Södermalm om dennes förhoppningar inför det nya året.
”Att folket i stan ska bli mer vänliga och omtänksamma mot varandra”, löd svaret.

”Var VÄNLIG” är just vad mannen i tomteluva ropar när två väktare greppar tag i honom på perrongen.
Hörde ni det, stockholmare?

Lina Lund är vikarie på Stockholms­redaktionen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0