Sturegallerian 17.30

 Några kast med litet järnrör härifrån står Karl XII.

Stolarna är slut när vi anländer. Duraid Al-Khamisi och Alexander Mahmoud, författarna till ”Regnet luktar inte här” och ”Mellan rummen”, ska prata om sina böcker. Det är varmt och luktar torrt papper, något som kanske inte är så konstigt, vi är omgivna av 60.000 böcker här i Hedengrens bokhandel – eller som Robert Redfords rollfigur Bryson i filmen ”A walk in the woods” kallade dem: ”tv för smarta människor”.

Författarna läser ett stycke ur sina böcker och samtalet tar sin början. Duraid berättar om sin irakiska familjs flykt till Sverige, utanförskapet, ensamheten, hemlängtan. Hur det är att starta om sina liv som totala främlingar i ett land där det inte finns några dofter. Alexander tar oss bakåt i tiden, till sin barndoms Grimslöv och möter främlingsfientligheten då som nu. Hur det är att hela tiden tvingas förhålla sig till rasismens uttryck i alla dess former, även från sin egen familj. Ingen av de båda författarna vill göra anspråk på att vara någon slags talesmän för gruppen ”invandrare”. Deras personliga erfarenheter är just det. Personliga. Efter en stund bjuds publiken in och Alexander Mahmoud får en fråga om sin bok:

”Jag är en blatte i Knausgård. Det jag har skrivit är en dagbok, det är inte min uppgift att berätta varför det är skit i Sverige. Folk som läser boken kan få uppfattningen att jag hatar min mamma. När jag läste upp texten för henne, hur hon bemötte min papperslösa flickvän Shirin, kändes det tungt. Folk kunde ju få intrycket att hon är rasist, vilket hon är. Men mamma svarade; Det är sanningen, skriv. Jag blir nog bättre av det här.”

Några få kast med litet järnrör härifrån står Karl XII sedan 1868 och pekar finger. Det högerextrema och rasistiska ”Bevara Sverige svenskt” (BSS) samlades länge årligen vid kungens sockel den 30 november för att ”hedra minnet av en mördad patriot”. 120 år senare bildade medlemmar från BSS det vi i dag kallar Sverigedemokraterna. Om man kan anklaga Jimmie Åkesson och hans partikamrater för något är det inte färgblindhet.

Av de 60.000 böckerna i bokhandeln är det en som jag varmt kan rekommendera, ”Lille Prinsen” där Antoine de Saint-Exupéry bland annat skriver:

”Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ­ögonen.”

Paul Hansen

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lilla Essingen 14.30

Kan man ens barnvakta sina egna barn?

Första springrundan på Gärdet efter förlossningen, 3 km (yay!) tack älskade Putte* för att jag fick den här #egentiden.

Jag läser Facebookstatusen från en bekant flera gånger men förstår fortfarande inte. En nyförlöst mamma tackar sin man för att hon får ut och jogga? Inget fel på tacksamhet men gärna åt båda hållen, har du någonsin läst en motsvarande status från en pappa? Jag måste se efter i dagens tidning vilket år det är, fortfarande 2016.

Eller är det? En mammaledig vän berättar att hennes man åkt på sin andra surfresa den här vintern men tyvärr kan hon inte följa med oss andra i gänget på Spa över en helg för hon får så dåligt samvete över att lämna familjen. Jag snabbscrollar mitt Instagramflöde från februari och drar slutsatsen att åtminstone tre väldigt semester­liknande pappaledigheter äger rum samtidigt, i Thailand. Med barnets mor. Dåligt med #egentid för de mammorna, åtminstone om man ska tro bilderna.

Hur familjer väljer att dela eller inte alls dela på föräldraledigheten är inte något som jag bör lägga mig i. Komikern och författaren Amy Poehler föreslår ett utmärkt universalsvar på ovälkomna föräldra­tips i boken ”Yes please”, 2014. ”Om det fungerar för dig, toppen! Men det är inte för mig.” Mumsplaining kan vara minst lika utmattande som mansplaining. Vad jag dock kan konstatera är att det vanligaste svaret jag får på frågan om varför pappan i familjen inte utnyttjat de möjligheter till längre pappaledighet som finns i Sverige är att det handlar om ekonomi. Hur illa det egentligen är med det ekonomiska för de familjer i stora bostadsrätter i Stockholms innerstad som jag diskuterat ämnet med kan jag bara spekulera om. Men jag kan inte hjälpa att det kliar på benen när jag hör mammor säga att deras män sitter barnvakt för en kväll när de väl gör någonting på egen hand. Kan man ens barnvakta sina egna barn?

Exemplen ovan har inget med ekonomi att göra men med en inställning som jag inte kan riktigt förstå. Min man åkte till USA en vecka när jag var mammaledig nyligen, inte en negativ kommentar från omgivningen. Jag reste till London en helg under samma tidsperiod och fick förbereda tre, fyra färdiga svar på alla oroliga frågor som avfyrades under Brillobrunchar och i Lilla Essingens lekparker om hur det skulle gå. Det gick bra.

*Putte är ett ­fingerat tillika löjligt namn.

Hanna Mellin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Dramaten 19.00

 ”Är hon full?” ­mumlar någon bredvid.

Hoo, hoo, ha, ha! Den äldre kvinnan i bänken framför skrattar och kluckar så det låter högt över den tysta, beklämda parkett­publiken. Vi är på nationalscenen, på Dramaten, för att se en föreställning av vår samtids största dramatiker. Det är Lars Norén och det är ett fruktansvärt familjeöde som utspelar sig där på scenen.

Men kvinnan i bänken framför följer inte alls de rätta koderna för att se TEATER på finscenen.

Det börjar redan vid foajén. Damen har hennafärgat, tufsigt, permanentat hår och kraftig makeup. Hon ropar högt ”var är du?” efter sitt manliga sällskap. ”Åhå, men ska du sitta i raden framför mig?” undrar hon högt och skrattar. ”Kom och sätt dig här, bredvid mig. Det är tomt här.” Hennes sällskap, en vithårig man i hennes egen ålder (alltså långt förbi pensionsdagen och med hörapparat) flamsar med. Och när de första skådespelarna rör sig upp på scenen hoppar den äldre mannen över sätena för att komma till henne.

Senast jag såg någon bete sig som de var när vi var på teater med högstadieklassen.

Noréns drama är uppslukande, men lika fullt drar det äldre paret oavbrutet uppmärksamheten till sig. Varför bryr de sig inte ett dugg om stämningen, allvaret och platsen?

HO, HO, skrattar kvinnan under föreställningens mest svarta stunder. Oj, förlåt, säger hon till sin kamrat. Tills hon glömmer sig igen och utbrister ut i ett HA, HA, HA – och hon är garanterat den enda som skrattar i salongen. Oj, förlåt, säger hon högt igen och sätter handen för munnen.

Är hon full? mumlar någon bredvid. Ja, kanske blev det lite mycket bubbel, med påfyllning i baren under pausen?

Men efter ett tag förstår jag att hon har ett ovanligt sätt att uttrycka starka känslor. När vi andra drar djupt efter andan, skrattar hon högt.

Det finns något i hela situationen som jag inte kan låta bli att tycka om. Det absurt komiska i att någon skrattar sig igenom en Norénpjäs skulle kunna vara en anledning. Men det är snarare nerven, spänningen det skapar i salongen, som så påtagligt lyfter fram teaterns storhet. En föreställning ska vibrera av det som sker mellan skådepelare och publik.

Jag följer nu två dramer på samma gång, Noréns pjäs ”Och ge oss skuggorna” samtidigt med historien om den stökiga, gamla damen. Jag lyssnar på Lena Endres elaka rollfigur Carlotta samtidigt som jag sneglar åt stöktanten. Kan Lena Endre hantera hennes fniss? Ja, hon är ett proffs. Och Örjan Ramberg, orkar han att bli skrattad åt ännu en gång när han talar som sin ångest? Ja, visst. Vilken sliträv!

Ingen annan publik kommer att uppleva den här anspänningen, den här föreställningen – någonsin. Sådan är teatern.

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kungsträdgården 01.04

De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka

Kan det ha varit 1994? Det var vattenfestival och jag följde en tjej till Slussen för att hon inte skulle behöva gå ensam, trots att jag på den tiden kände starkt obehag kring att inte ha mina vänner omkring mig i framför allt City.

Vi promenerade från T-centralen och nedför Hamngatan, svängde genom Kungsträdgården och fortsatte över Strömbron. Därefter vidare utmed Skeppsbron och hela vägen upp till Ryssgården där vi pratade en liten stund i väntan på hennes tåg, innan vi tog farväl.

Dagarna hade varit solstinna och natten var ljuv; där rörde sig glada människor under en metalliskt blå himmel och inga ljud nådde fram. Luften var så där somrigt frisk, ni vet, när det verkar som att varje enskilt andetag är medicin mot alla möjliga sorters krämpor.

På avstånd åmade sig Gröna Lund i mångfärgad skrud och tjusiga båtar låg förtöjda nedanför Saltsjörampen och längs med Stadsgården.
Stockholm blir inte stiligare än så och jag var glad. Trygg. För en liten stund hade jag glömt bort mig.

Strax efter Strömbron, på väg tillbaka, sprang jag på en av de missbrukare som på den tiden levde sitt liv i Stockholms centrala delar.
Han ingick inte i min krets men alla som tillbringade för mycket tid i City då hade koll på varandra. Man nickade en hälsning på håll men samtalade aldrig.
Det kan inte ha tagit mer än 30 sekunder innan vi stod i en hög med nynazister.

Har du gjort det någon gång? Det är fruktansvärt. De vrålade rasistiskt skräp och mannen, hög som ett hus, skrek tillbaka. Som tur var stannade det där.
Jag har skrivit om mina oangenäma känslor kring 1990-talet förut och så länge det förföljer mig lär jag göra det igen.

När våldsbenägna människor rusar genom huvudstaden för att utkräva straff utanför lagens råmärken kommer allt tillbaka. Det spelar ingen roll vilka som påstås vara målet: Vi blir alla rädda, för vår egen och för våra barns skull.
Problemet med individer, oavsett härkomst, som begår många brott och knappt går att lagföra behöver lösas, nu. Men rättskipning utan en stabil demokrati i grunden är ett fängelse i sig. Alla drabbas, inga problem blir lösta. Alla blir olyckliga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0