Humlegården 13.30

Jag var en av snygg-mammorna. Jag hade den rätta barnvagnen och de rätta röda stövlarna när jag var ute på barnvagnspromenader med de andra i barnvagnsligan i snygg-Bromma.

Sen blev jag en av ful-morsorna. Jag skilde mig, lämnade villorna och drog till ett annat liv i förorten på andra sidan Bergslagsvägen. I Norra Ängby hälsar alla. För man vet ju inte om ens barn går på samma skola. I Blackeberg hälsar ingen. För vem är du att hälsa på mig?

Trots att jag flyttat till Den andra förorten ville jag vara Den fantastiska kvinnan när jag började dejta. Jag sökte efter fel, så gjorde också männen. Och jag mötte strax snubben som VERKLIGEN letade fel. Han tyckte att jag skulle göra om näsan.

– Den är ju lite stor. Har du tänkt på att operera dig? frågar han under en promenad i Humlegården.

Jag skrattar. Men han menar allvar.

– Nej, jag har aldrig tänkt på att fixa den.

Han nickar. Tittar på mig uppifrån och ner.

– Du skulle vara väldigt fin om du gick ner lite i vikt.

– Jag är nöjd som jag är, svarar jag.

Det blev ingen mer dejt med den mannen.

Jag kanske inte är snygg-mamman med de rätta attiraljerna längre. Men jag har i alla fall åldern inne att tycka om min näsa. Stor eller inte. Den är min.

Så är också mitt barn. Och fastän hon inte har de rätta snygg-Bromma-kläderna längre eftersom morsan hennes slutat bry sig om sådana detaljer så kommer hon att lära sig något viktigare: Hon är bra precis som hon är.

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Götgatan 13.40

Nu är allt förändrat. Jag möter leenden vart jag än går. Alla vill komma nära mig och klappa och pussa

Jag har kommit till den åldern då man inte märks så mycket på stan. Visserligen är jag fortfarande rödhårig, men i övrigt en vanlig, grå tant. Jag flyter ihop med vimlet på Drottninggatan, jag är en av alla på Götgatans gågata, jag är en del av stadens folk.

Det gör mig ingenting och är faktiskt en av anledningarna till att jag vill bo i staden. Friheten av att inte vara igenkänd eller påpassad är nästan lika stor som att vara ensam i naturen (bara nästan).

Men nu är allt förändrat.

När jag är ute kommer människor fram och pratar. Jag möter leenden vart jag än går. Främmande människor – hemlösa, kostympersoner, strama damer, blyga herrar, alla barn och hårda eller mjuka tonåringar – vill komma nära mig och klappa och pussa.

Ja, inte mig.

Men vår nya, lilla valp.

Det är rent fantastiskt hur en liten valp kan locka fram de här känslorna hos människor. Empatin bubblar fram och många kan inte hålla tillbaka den. Den måste ut som ett leende, en klapp eller ett samtal om hundar.

Jag har fått tips på bra ställen att rasta hunden på, hur man gör med valpar som biter mycket, hur man lär den gå i koppel. Jag har sett äldre mäns ögon tåras och pojkar i barnvagn som inte kan sluta skrika för att de inte får klappa hunden under stressvägen till förskolan.

Nu är det förstås inte alla som tycker om hundar, men det intressanta är att det går aldrig att förutse vem som ska passera utan att bry sig om den nya, lilla varelsen.

På tunnelbanan kommer en rysktalande kvinna och ställer sig bredvid oss. Hon pussar och gosar och kan inte röra sig därifrån. Det är som om hon fastnat i den sfär av empati som omger den lilla hunden, som om hon vill vila där i den känsla som hunden bär med sig. Det är till slut jag och valpen som är tvungna att slita oss, lämna henne och gå av.

Tänk att en så liten varelse kan bära på något så stort.

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skansen 15.23

Första minnet härifrån är en raggig killing med blöt nos

Det nya lilla huset ser ut som hämtat ur en Tim Burtonfilm, en knallorange bakelse med spritsat plastskum på, som vispad grädde. En bit ifrån står en av Skansens tre gamla väderkvarnar, faluröd och hitflyttad från Öland 1922.

Nu och då, saga och strävsamt arbete, sida vid sida under knoppande men frusna lindar.

Skansen är fyllt av minnen, av arbete, fest, umbäranden, konsthantverk, musik, dans och traditioner. Här har du ditt liv, eller i varje fall gammelmormors och farfars fars.

Men säkert egna också. I samband med att Skansen firar 125-årsjubileum samlas besökarnas egna minnen och berättelser in i det brandgula huset, som är en berättarbod med inbyggd videokamera, designad av konstnären Peter Johansson. Från och med i helgen är det bara att kliva in och dela med sig.

När mina föräldrar dejtade första gången 1956, efter att ha mötts i ett trapphus vid Tegnérlunden, så gick de, som så många andra på den tiden, för att stuffa på Skansens dansbana Galejan, populärt danshak även 2016.

Mitt eget första minne från Skansen är en raggig killing med blöt nos, som villigt lät sig klappas genom gärdesgårdsstängslet. Långt senare, en iskall vintereftermiddag i skymningen, stod vi länge och betraktade sorgset isbjörnarnas tröstlösa vankande av och an.

En julpyntad Ekshäradsgård, doften av stekta äpplen på höstmarknaden, måsar som stjäl varmkorv från barnen. Men mest minns jag Mando Diaos Frödingkonsert under en sommarhimmel som vägrade att mörkna över Stockholm, och stad och land flöt ihop till doften av blommande lindar.

Ingrid Borggren

Ingrid Borggren är reporter på DN som på lördag ska frysa vid brasan på Skansen och lyssna på Ale Möller.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bromma Blocks 17.32

Hård kamp att vara blond när man inte alls är det.

Astman håller andan medan stickande blekmedel penslas över min utväxt. Slinga efter slinga dränks i väteperoxid och paketeras i silverprassligt folie. Kampen för att vara blond när man inte alls är det är hård och ammoniakfylld. Det vet både frisören i gallerian och jag så vi stänger näsorna och pratar om annat.

Det är inte den första giftcocktail jag utsatt min kropp för i skönhetssyfte denna dag. Jag har redan tassat runt i vätskefyllda tossor en timme för att få finare fötter. Glykolsyran ska lossa allt hårt under fotsulorna på tio dagar. Jag har också strukit på en kräm som på tre minuter kemiskt löser upp ovälkommet hår på ben och andra kroppsdelar. Samt borstat tänderna med väteperoxid.

Om ni tycker jag verkar fåfäng finns det ändå rätt mycket jag inte plågat mig med. Jag har exempelvis inte botoxats, injicerat rynkfillers, förlängt hår, färgat ögonfransar, solsprejat ­eller manikyrerat mig, inte ens bantat.

Det är allmänt känt att skönhetsindustrin saknar seriösa skyddsombud. Alla månar det naturligt vackra, fast ingen längre vet riktigt vad det är. Få är lika förtjusta i naturlig fulhet, som vi alla ändå känner igen rätt väl.

Jo, jag blir blond till slut, med lungor och hårbotten som insats. Borde gå med i en Ugly rights movement, men jag är inte så naturligt vacker att jag vågar. Föreslår i stället en rörelse för rätten till skönhet, också helt onaturlig sådan (läs blond, slätbent och lenfotad), utan att behöva riskera livet.

Det vore väl skönt om något?

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är reporter på DN Sthlm och söndagskåsör på Namn och Nytt. Hon älskar gallerior öppna på söndagar och frisörer med drop-in.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Bild på den livshotande förvandlingen finns på instagram. På #DNSthlm. Kul att du följer oss!! mvh Jessica

Jessica Ritzén, 17:27, 1 maj 2016. Anmäl

Skulle vara roligt att se några bilder på före och efter du färgade håret. Annars gillar jag din blogg mycket. Roligt skrivet.

Yegane Nejad (Webbsida), 08:38, 28 april 2016. Anmäl

Sjöhistoriska 12.05

Det är glädjen i spåret som fört oss samman

Redan på tunnelbanan känns det i hela kroppen. Systerskapet. Och efter varje station blir vi bara fler och fler. Alla iklädda färgglada tights, träningsdojor och gympapåsar. Vi tittar på varandra, nickar instämmande och konstaterar det uppenbara. Japp, vi är på väg åt samma håll. Redo att möta de 21 kilometrarna som väntar oss i Women’s Health Halvmarathon.

Ju närmare starten vid Sjöhistoriska museet vi kommer, desto fler neonfärgade funktionsjackor sluter upp och snart står 3. 500 kvinnor, i alla åldrar och skostorlekar, redo i startfållan. Bland dessa godisfärgade träningskläder känner jag det starkaste av systerskap då kvinnorna omkring mig, liksom jag själv, har masat sig upp denna lördagsförmiddag och med ett leende på läpparna trotsar de argsinta molnen som brer ut sig över Ladugårdsgärdet.

Jag tänker att trots alla våra olikheter så finns det ändå så många gemensamma nämnare. För alla vet vi hur det känns att i ur och skur ge sig ut i det där spåret. Att välja löpartightsen framför mjukisbyxorna. Frustrationen när konditionen sviker efter semesteruppehållet eller när skoskavet aldrig läker. Men vi vet också vilken innerlig tillfredsställelse det är när vi väl genomfört ”rundan”. Lyckan över att slå sitt personbästa eller glädjen i en peppande löparkompis.

Tanken på att det är den gemensamma kärleken till löpningen som gjort att vi, dessa tusentals kvinnor, står här, gör mig alldeles varm inombords och när startskottet ljuder ler jag över hur ordvitsigt passande första låtvalet på min spellista är; Beyoncés ”Who Run The World? Girls!”

Ebba Thornéus

Ebba Thornéus är reporterpraktikant på DN och hängiven löpare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Svindersvik 10.37

Det är sjösättning, det säkraste vårtecknet av dem alla

”Kolla, hon flyter, hon flyter!”

En nästan barnsligt upphetsad stämma ljuder över den långsmala viken som spränger sig in i sydvästlig riktning mellan Kvarnholmen och Nackalandet.

På landbacken står ett 40-tal figurer iklädda mer än lovligt slitna arbetskläder, söndernötta handskar och färgfläckade kinder. En av dem studsar lyckligt upp och ner och resten skådar med bävan den vackra träbåten som precis ­glidit av stapeln, ner i Svindersvikens mest troligt blytungt förgiftade vatten.

Det är sjösättning, det säkraste vårtecknet av dem alla, och nu ska vinterns slipdamm bort. Torrt trä ska mättas med vatten, eventuella glipor ska svälla igen och skutan bli tät.

Det går en lättnadens suck genom församlingen på hamnplan. Det verkar som det har gått vägen, dags att skjuta i nästa båt på tur, och sedan nästa och nästa.

Den lilla, lilla båtklubben ligger bara ett tampkast från kryssningsfartygen som tidvis kastar långa skuggor över Stadsgårdskajen.

Här, på den lite småskrotiga hamnplanen, har dock tiden stått still medan skäggen grånat och de moderna flytetygen antagit groteska former.

Min tacksamhet över det lågmälda och strävsamma arbete som bedrivs lite här och var i stan för att bevara åtminstone brottstycken av riktig och stadsnära båtkultur känner inga gränser.

När solen dalar och alla båtar medelst mankraft är i sjön pustar alla ut. Det är vår! Och dags att knäppa en 3,5:a på bryggnocken, som ­belöning. Då kommer det, vrålet. Som på beställning.

”Länspump, någon!!!!”

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN Sthlm och föredrar att betrakta stan från båten eller cykeln.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm 10.30

Jag är inte mogen för en relation där vi är tre – eller fyra med exets nya

Det finns en gräns för hur många som får plats i en relation. Då pratar jag inte om barn eller övrig familj. Utan partners.

Som singel och 20-åring var manualen för förhållanden relativt enkel: Dejta. Bli kär. Flytta ihop. Separera. Kär igen.

Men nu, nästan 20 år senare, måste en potentiell ny kärlek stämma in i mitt liv eftersom jag: Är frånskild. Har barn. Två katter.

Så träffar jag Rikard. Våra kalendrar matchar, det finns värme. Och. Det finns ett stort Men.

Han bor granne med sitt ex. De sålde huset vid skilsmässan och köpte två lägenheter på Södermalm. I samma kvarter. I samma hus.

– Men vill ni inte gå vidare?

– Vi har gått vidare, hon har även en ny pojkvän, säger Rikard, samtidigt som exet kommer in, ska bara hämta tröjor till barnen och går igen.

Jag frågar var han bor om tio år.

– Jag bor här tills barnen flyttar hemifrån, så de har närheten till sin mamma.

Nog för att Rikard verkar vara toppen men jag är inte mogen för en relation där vi är tre – eller fyra med exets nya.

Så jag går. Tänker att han måste leva sitt liv och jag är inte den som kan säga det till honom. Det måste han förstå själv ju. Jag åker hem till min lägenhet i Blackeberg. Exet ringer, undrar om jag kan komma över med kläder till dottern. Jag kastar mig på cykeln. Slänger in grejorna i villan, ger exet och hans flickvän varsin kram, ger dottern en puss innan jag far hemåt igen. För vi bor ju så nära. Mitt ex och jag. Det är ju så praktiskt.

Varför jag är singel? Pfft. Ingen aning.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Lilla Essingen 01.30

Jag känner mig inte hemma när jag är hemma. Därav Hemnet-hemligheten under täcket

Ett helt paket kakdegsglass när barnen somnat, amfetamin i morgonkaffet eller smygtindra på otrohetssajter?

Känns som ljumma fisar i vårvinden i jämförelse med mitt dolda missbruk.

När min man drar sin första snarkning börjar jag. Söker febrilt efter uteplats + Stockholms kommun och hur många rum? Många.

Vi har inte bott i vår lägenhet i mer än ett år men jag har redan flytt­myror i brallorna. Jag känner mig inte hemma när jag är hemma. Därav Hemnet-hemligheten under täcket.

Barndomsvännerna har redan flyttat tillbaka till uppväxtförorten norr om stan. Mitt 16-åriga jag stirrar argt på mig och knyter näven i Patagoniafleectröjan om jag så mycket som sneglar på en bostadsannons från hemön.

Svikare, fräser hon. Vi sa att vi aldrig skulle flytta tillbaka.

Under många år var Vasastan hemma och jag sällade mig till horderna av Rodebjerkaftaner i parken. Smälte sömlöst in bland vattenhålens alla marmorskivor och koppardetaljer. Från Sibirien till S:t Eriksplan och tillbaka igen.

Tills lägenhetens sekelskiftes­charm, som exempelvis avsaknaden av hiss, förvandlades från tidstypiska detaljer till praktiska olägenheter. Vi blev fler, krävde lättstädade ytor och ett badrum som inte enbart hade en symbolisk funktion.

Nu har vi det, trafikbefriade lekområden och sportjackor som tål brisen från Essingeöarnas badbryggor. Den dagen jag matchar med överdragsbyxor dör min inre 16-åring för gott.

Jag scrollar ned på min halvt upplysta mobilskärm när alla sover, zoomar in på välskötta villaträdgårdar och försöker se mig själv där i spenaten. Använder gps-funktionen för att hitta närmaste Seven Eleven och letar nybyggda radhus i områden där jag aldrig varit.

Kan det bli nästa hemma? Var passar jag in nu? Är Pungpinan ett verkligt område eller är jag så trött så jag läser i syne.

Någon snusar till, jag lyssnar med mamma-antennerna, det somnas om. Jag blundar och tänker att det kanske inte längre spelar så stor roll var jag bor från och med nu.

Det ligger ett gäng här i sovrummet som redan är hemma.

Hanna Mellin

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Swedenborgsgatan 17.45

Uteserveringen har det där extra en vanlig krog aldrig kan få

Nu ligger byggställningarna i en hög på trottoaren och det långdragna vindsvåningsbygget är över. Det betyder att Swedenborgsgatans andra sommar som gågata inte behöver störas av ett bygge mitt i gatuvimlet.

Förra sommaren hade gågatan lite av provisorium över sig och vädret gjorde att det först mot slutet av juli blev det folkliv som en gågata med uteserveringar ska ha. Då blev den från parkerade bilar tillfälligt befriade gatstumpens utomhusbord platser för spontana möten och spontana samtal. För det är så att en gågata i grannskapet kantad av många bord blir mer än en kvarterskrog.

Visst är en bardisk eller ett bord på kvarterskrogen bra platser för umgänge. Men uteserveringen har det där extra som aldrig en vanlig krog kan få. Här kan den som känner igen en bekant vid ett bord stanna till och byta några ord, eller rentav greppa en stol och slå sig ned och beställa en kaffe eller ett glas vin.

En ljum kväll förra sommaren när vi åt middag på ett av uteställena passerade en strid ström av grannar, kompisar till barnen, föräldrar till barnens kompisar och arbetskamrater. Gatan blev lite av grannkvarterens vardagsrum. Synd bara att utelivet tvingades stänga lagom till kaffet på maten.

Just den saken förbättras i år eftersom flera krogar längs gatan begärt tillstånd att ha öppet utomhus till 23.00. Och den som ogillar uteserveringar och bilfria gator kan kanske finna tröst i att luften förra sommaren blev betydligt renare. Påtagligt för restaurangpersonalen som upptäckte att borden inte längre blev svarta av avgassot.

Anders Sundström

Mångårig medarbetare på DN Sthlm som ofta funderar på när det är dags att gå i pension.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Söder­hallarna 14.20

Jag fattar att jag har blivit anklagad för något fult

Jag står på Medborgarplatsen med min lilla papplåda, så som fröken har sagt att vi ska.

”Du får väl en slant nu, du också?”, säger snälla farbrorn som köper en majblomma av mig.”Nej”, svarar jag. Då nyper han mig i kinden. ”Joho du, försök inte lura mig, det där vet jag, förstår du.”

Jag hade inte fattat att vi barn skulle få betalt, men jag fattar att jag blivit anklagad för något fult och skamkänslorna sköljer genom kroppen.

Många år senare, ett stenkast från platsen där jag stod den gången, äter dottern och jag en sen helglunch. När det äldre paret vid bordet intill köper majblommor av en liten kille, börjar min dotter och jag diskutera tidiga minnen.

Varför handlar de så ofta om negativa känslor, som rädsla och skam?

Vi enas om att vi ju ­behöver komma ihåg sådant som är farligt och dåligt för oss, för att kunna undvika det.

”Behåll växeln”, säger det vänliga paret till den lille försäljaren som försöker räkna ut vad han ska ge tillbaka. Dottern, jag och kyparen handlar också. Killen pilar vidare med sin plastväska på magen.

Några minuter senare är han tillbaka. Rådvill och orolig. Hundra kronor fattas i kassan. Paret, dottern, jag, kyparen, alla har vi förslag. Det letas förgäves i alla tänkbara fickor och fack. Killen ser desperat ut. Vad ska han göra?

Den äldre damen reser sig. ”Vänta här”, säger hon och försvinner i riktning mot bankomaten. ”Jag vet precis hur det känns”, tröstar hon när hon är tillbaka med hundralappen i näven.

Vad av detta kommer han att minnas, den lille killen, när han är vuxen?

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0