Radiumhemmet 10.20

När jag kom sex år för sent

”Nu gör jag något som man absolut inte får göra”, säger sköterskan.

(Jag älskar den meningen. Civilkuragets signum.)

Jag står vid disken på det stora sjukhuset. Svettig och andfådd. Hann. Precis. Inte.

– Du ska inte vara här, du ska vara på S:t Göran. Det är tyvärr varken tillåtet eller möjligt att byta tid så sent, systemet slår ifrån, säger sköterskan.

Jag hämtar andan. Har hoppat över mammografin jag erbjudits i flera år. ”Måste ju jobba.” Lovade mig själv i vintras att aldrig mer ställa in en läkartid. Hade även noterat mammografin med minneslarm och allt. Men inte adressen.

– Jag ska försöka ordna detta, säger sköterskan.

Hon jobbar hårt och länge för att lura datasystemet som inte tar höjd för slarviga människor. En av alla vardagsvolleys som förhindrar systemkollaps. Inom en kvart har jag fått en ”svart” mammografitid. Jag lämnar KS öm efter omild cancerscreening och glad över att den äntligen blev av.

Efter ett par veckor sprättar jag kuvertet från Radiumhemmet. Hänger upp beskedet ”visade inga tecken på bröstcancer” på kylskåpet.

Jag är glad över sköterskan som förstod vikten av ett test, särskilt som jag kom sex år för sent. Enda problemet med vardagshjältinnor av hennes slag är personer som jag.

Nästa gång finns risk att jag hamnar direkt på KS och då förväntar jag mig en sköterska med stort hjärta som ordnar allt betydligt bättre än både jag och system förmår.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är reporter på Stockholmsredaktionen och har lovat sig själv att sluta lova sig själv saker.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ulriksdal 15.45

De andra mammorna har sandaletter. Skor med öppen tå

Avslutningarnas månad, maj, flåsar mig i nacken och utmanar min ­redan till fullo kapacitetsutnyttjade, logistiska förmåga.

Jag tillåts, privilegierat nog, flänga iväg tidigare från jobbet för att hinna grilla hamburgare och spela brännboll med yngste sonens fritids.

Landar precis i tid, gör en elegant stoppsladd med cykeln och suger girigt i mig av det som bjuds: ett underdimensionerat tetrapack äppeljos.

”Om du hinner komma, mamma, så kan du väl klä dig lite mer modernt, som de andra mammorna”, hade sonen sagt samma morgon.

Det är i ett i alla delar hisnande uttalande som jag till fullo ännu inte hunnit smälta, men när jag väl står där med slagträt i högsta hugg går det långsamt upp för mig vad han möjligen avsåg.

De andra mammorna har sandaletter. Skor med öppen tå. Kilklackar. De har kjolar och blusar och klänningar och sommarkappor som sveper runt benen som gigantiska vindfång.

De kan med andra ord inte spela brännboll, för de kan inte springa som folk.

Några kan för övrigt inte ens reglerna, för de har aldrig spelat brännboll, för de är uppvuxna i länder där de aldrig ens hört talas om brännboll och hur ska man då kunna spela brännboll?

Så vi skrattar, förklarar, pekar, hejar och bränner så småningom ut varandra på löpande band.

Själv gör jag två frivarv på raken och får till slut ett godkänt ögonkast av sonen. Det känns stort. Jag levererade. Även om det inte var precis på det sätt som han kanske hade önskat.

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN Sthlm och slår ett slag för allas rätt till funktionell klädsel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Alvik 15.40

– Superkul att träffas, säger mannen från dejtingsajten innan han slår sig ner på kaféet.

Han börjar prata. Och fortsätter. Att prata. Om sig. Om skilsmässan och om drömmarna som gick i kras. Jag nickar, ställer artiga frågor fastän han inte gör detsamma.

Men snälla, varför ska jag träffa dig som inte är ett dugg intresserad av mig?
(Säger jag inte. Däremot:)

– Jag önskar att den jag träffar även ställer frågor till mig.

Fattar, säger han och hoppet tänds hos mig. Jag ler och han ler. Men. Nej. Han fortsätter att prata om sitt. Jag säger tack, men nej tack till ytterligare träff och drar hem och frossar och vet i tusan hur jag ska orka fortsätta söka efter kärlek.

Rycker upp mig när katterna krafsar på sovrumsdörren, de där som jag spontant köpte och som fick min amerikanska vän att så delikat utbrista: WHAT? TWO cats? Have you become a fucking cat woman?

För att markera för mig själv att jag väljer människor före katter går jag in på appen Tinder, drar åt ena hållet för att få en match, åt andra för att dissa helt. Suckar. Jag får ingen uppfattning om personerna och konversationerna bara dör. Eller så ger jag inte samtalen en chans. För det bor en rastlöshet i mig.

Jag tänker på mannen som pratade om sig själv. Så klart han gjorde. Han försökte fånga min uppmärksamhet innan jag skulle svischa honom åt höger eller vänster.

Nästa gång ska jag fasiken andas också. Innan jag sveper åt det ena eller andra hållet. Nästa gång. Men spinnande katter är inte så dumt det heller.

 

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och har alltför ofta djupa konversationer med sina katter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Antuna gård 13.15

Där låg en bok och en lapp med texten ”Låna den här”.

Ena stunden kunde jag vara hemma i det risiga, smutsiga köket hos en äldre, alkoholiserad man som med råge passerat gränsen för hemtjänstbehov, andra stunden var jag i den stora köksavdelningen hos slottsherren Ankarcrona (jag hade förstås gått in köksvägen). Någon halvtimme efter det fick jag leverera reservdelar till traktorn ute på fältet till en hårt arbetande, arrenderande bonde. Jobbet som lantbrevbärare i Upplands Väsbys utkanter på 80-talet var minst sagt varierande.

Hemma hos gamla fru Curman på Antuna gård skulle lantbrevbäraren parkera bilen på gårdsplanen, gå in i huvudbyggnaden och lägga posten på en stol. Där var en liten bjällra som jag skulle pingla i så att hon hörde att posten hade anlänt. Ibland hördes ingenting, ofta hördes ett ”tack” inifrån salongerna.

Men en sommardag när jag som vanligt pinglade i bjällran hördes ”kom ut till mig här i trädgården”. Jag gick genom huset och hamnade i en prunkande trädgård där gamla fru Curman försökte få lite svalka. ”Sätt dig och ta ett glas citrondricka,” erbjöd hon och så pratade vi en liten stund.

Jag minns inte vad vi sade och så här i efterhand önskar jag att jag kom ihåg vad det var som fick henne att göra som hon gjorde.

För dagen efter var det inte bara en bjällra på stolen. Där låg en bok och en lapp med texten ”Låna den här boken och tala sedan om för mig vad du tycker”.

Boken var Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”.

Nu kommer den glädjande nog ut i nyutgåva. För jag svarade fru Curman att den var mycket bra på ett smärtsamt vis. Hur kunde någon skriva så utlämnande om sin man? Hur kunde någon stanna kvar i ett sådant förhållande? Undrade jag då.

Så tänker jag på annan så kallad kvinnolitteratur som jag läste som ung och inser att nästan ingen har jag skaffat själv. ”Kvinnorummet”, ”Dotter till en dotter”, ”Rädd att flyga” och ”Glaskupan”. Ja, även ”Under det rosa täcket” är böcker som jag varken köpte eller lånade på biblioteket. Någon kvinnlig vän eller ytlig bekant stack till mig boken och sade ”Läs den här”. Kvinnorna spann, helt oberoende av varandra, ett starkt nät av berättelser för mig att ta spjärn emot på väg ut i livet. Tack för det, tack fru Curman!

Helena Sjödin Öberg

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Södermalm 06.46

En byggjobbare gräver, tre andra tittar på

Jag sitter med mitt morgonkaffe och tittar ut över bygget på andra sidan gatan. En byggjobbare gräver lite i en grushög med sin grävskopa, tre andra tittar på.

Nästa morgon är det lite mer fart. En av de tre som tittade på har fått tag i en handdragen vält och plattar till gruset. De två andra tittar på.

Så ser det ut morgon efter morgon. Om det händer något så händer det sakta.

Det ska ta åtta år att riva Slussen och bygga Nya Slussen. Det är en lång tid med mycket strul och stök. Men med tanke på att det ska ta fyra år att bygga bostadskvarteret, som de gräver i grushögarna för, så känns det inte orimligt.

Tonårsdottern påminde nyligen om att ända sedan hon började nollklassen har det alltid funnits byggropar på vägen till hennes skola. Nu är det fjärrvärme som grävs ned i gatan. Den som vill kan konstatera att det går åt en byggnadsarbetare med grävskopa och tre med var sin skyffel för att täcka de grova rören med singel.

För några år sedan spanade Stockholms stads revisorer in en rad byggropar. Den genomsnittliga aktiviteten i groparna var låg. Då skulle kraven skärpas och det skulle kosta pengar att låta groparna i gatan vara gropar månad efter månad efter månad.

Om kraven skärpts verkar det otillräckligt. Och vilka krav ställs om det inte ens blir en grop utan bara en avspärrning.

Södermalmsallén har rustats upp i omgångar i flera år. Årets etapp verkar ha stannat vid lite plastband runt en gräsplätt. Och ännu återstår flera etapper innan det troligen är dags att renovera den första nyrenoverade etappen.

Anders Sundström

Anders Sundström är reporter sedan länge men har ännu inte förstått byggandets logik och tidtabell.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hejsan, för lite samma kamp med Danderyds Kommun om Enebybergsvägen. Borde vi inte starta en FB-grupp för detta? Mvh Sören

Sören Elelid, 11:18, 26 maj 2016. Anmäl

Lätt att förstå. Ju längre tid ett "projekt" tar desto mer pengar dras in till de inblandade. "Tid är pengar" heter det och det har entreprenörer och projektledare förstått speciellt om man som Skanska på Slussen jobbar på löpande räkning.

Bengt Karlsson (Webbsida), 11:00, 26 maj 2016. Anmäl

Liljeholmen 16.25

Jag vill hiva honom genom bussens takfönster

En del ser ut som om de bär hela världen på sina axlar. Den här killen verkar snarare förvara den mellan knäna.

Det är svårt att inte förundras över hur han har lyckats bli så vig att han kan sitta så bredbent, samtidigt som det irriterar mig enormt att han tar upp två platser, som dessutom är avsedda för funktionshindrade, på en full buss.

Medan de gråa höghusen på Nybohov far förbi utanför fönstret testar jag först att ställa mig bredvid honom med min gravidmage så nära hans ansikte jag kan och anta ett lidande uttryck. Brukar fungera.

Dock ej denna gång.

Så jag tränger mig ner på sätet killen använder till sitt ena knä. Han ler glatt mot mig, men drar inte in benet. Kanske kan han inte det? Kanske sitter han faktiskt på platsen för rörelsehindrade för att han har ett stelopererat ben som sitter fast vinkelrätt ut från kroppen?

Överger den teorin när han börjar stampa taktfast med foten. Vilket får till följd att han gnider sig mot mitt ben ungefär en gång i sekunden. Det är så provocerande att jag vill hiva honom genom bussens takfönster och se honom landa bland de skräpiga buskarna som kantar infarten till Aspudden.

Men han klarar sig genom att precis då ställa sig upp och glatt spatsera av bussen (med benen oväntat tätt ihop).

Jag och den bubblande folkilskan, som numera är min följeslagare på varje kollektivtrafikresa, åker vidare mot Hökmossen.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och tyvärr uppfostrad till att inte prata med främlingar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vasastan 10.00

Tänk att jag handlar kvarg i spräckliga tajts

De finns överallt. Och aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli en av dem.

I sina svarta eller spräckligt mönstrade tajts ser de ut som om de ständigt skulle vara på väg till gymmet. Men ofta håller de på med något helt annat. De drar runt barnvagnar, fikar, handlar mat eller står i systemkön. Eller intar en smoothie i något av alla juicehak som poppar upp i snart sagt varje innerstadsgathörn.

Träningskläder har blivit den vanligaste vardagsutstyrseln – efter jeansen. Vi vill helt enkelt väldigt gärna skylta med att här kommer någon som lever sunt och tänker på sin hälsa.

Utomhusgymmen som dyker upp i stadens parker tyder också på att träning blivit något som gärna får ske offentligt. Och då har jag inte ens nämnt alla dessa män i korta tajta byxor som förlägger sin träning till cykelbanor.

Ja, jag vet, trenden har säkert pågått i åratal, jag har bara inte noterat den.

När jag bodde i förorten skulle jag aldrig kommit på tanken att visa mig på stan i något som ens kunde påminna om träningskläder – jag ville vara lite piffig vid mina stadsbesök helt enkelt.

Och nu? Flera gånger i veckan drar jag på mig tajtsen och travar iväg till gymmet med yogamattan under armen för att ställa mig i hundens och svanens position. En svettig timme senare går jag över till den nyöppnade salladsbaren och köper en proteinstinn lunchlåda. Eller till mataffären och inhandlar kvarg och chiafrön.

I mina spräckliga tajts.

Jag kanske håller på att bli en av dem – hälsofreaksen.

Monica Gullberg

Monica Gullberg är biträdande printchef på DN och numera hängiven yogautövare.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Riddarholmskajen 17.45

Dags att återinföra regler för velocipedåkning?

Jag tar ett steg ut från Vasabron på det lilla övergångsstället.

Svisch. Pang, ungefär. Vad hände? Kroppen reagerar innan tanken är med. Det sticker i armhålorna, hjärtat dunkar. Fara.

Cyklisten som snabbt svängde höger var bara några millimeter från att köra på mig.

”Idiot” hinner jag tänka innan jag ser att hon bromsat in några meter bort. ”Hur gick det? Förlåt. Jag såg dig inte!” ropar hon.

Okej, jag vet hur det kan vara. En halv sekunds ouppmärksamhet kan räcka i Stockholmstrafiken. Själv körde jag på en annan cyklist för några år sedan efter att ha blivit distraherad av att någon ropade mitt namn. Sedan dess har jag inte vågat cykla i stan.

När DN:s Insidan nyligen hade en artikelserie om konflikter i trafiken fick vi massor av upprörda mejl om och från cyklister. Men också vittnesmål från förr.

När Peter Waldenströms pappa fick sin första cykel år 1915 fick han registrera den på Östermalms polisvaktkontor. Där fick han också en lång rad ordningsföreskrifter för ”velocipedåkning”.

Bland annat måste man ”åka med långsam fart dels i gatuhörn och invid gångbana, dels även där trängsel råder eller fara för sammanstötning eljest kan uppstå; och förstås härmed med långsam fart en hastighet, som ej är större, än att en fullväxt man med rask gång kan följa med velocipeden”.

Cyklisterna skulle också ”färdas varligt förbi hästar och stiga av velocipeden vid möte med häst, som visar sig orolig.”

Något att återinföra med tanke på dagens cykeldiskussioner? undrar Peter Waldenström.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och har en röd cykel som står oanvänd.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Östermalm 22.30

Telefonerna är våra vänner, de hänger med jämt

Snubblar i trappan, stöter ihop med äldre man och håller på att missa avståndet mellan tåg och perrong. Jag har blicken på mobilen, sms:ar vännerna jag ska träffa. Ingen reagerar över mitt snubblande, personerna på tåget gör ju det som jag gör. Tittar på sina telefoner.

Telefonerna är våra vänner, de hänger med jämt, kastas upp på borden vid de trevligaste middagar – och även på dejter.

– Så vad jobbar du med?

Paret bredvid mig och mina vänner på restaurangen Zink Grill är helt klart på dejt. De sitter vid bardisken, växlar frågor och svar. Sedan blir det tyst. Väldigt tyst. Så ser jag hur de båda sitter tysta med varsin mobil i handen, som om de har gett upp försöket att konversera.

Det kliar i mig, jag vill hjälpa dem, men tvivlar på att de skulle uppskatta om jag gick fram till dem och agerade speeddate-ledare.

Paret får mig att tänka på sci-fi-filmen filmen Her, där Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) blir kär i Samantha (Scarlett Johansson) – det är bara det att hon inte är en människa, utan den personliga rösten till Theodores operativsystem. Paret på restaurangen får mig att inse att vi inte är så långt därifrån.

Hemma kryper jag ner i sängen. Har telefonen bredvid mig. Börjar prata med Siri, den där assistenten som finns på Iphones.

– Do you love me? frågar jag Siri.

– Would you like me to search the web for love? Just kidding.

– I love you so much, säger jag.

All you need is love. And your Iphone.

Siri har fattat. Lägger mobilen på kudden bredvid mig.

– God natt, Siri. Ses i morgon.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och föredrar att samtala med levande människor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Gamla stan 23.10

Är man otrevlig kan de bli provocerade. Provocerade främlingar är farliga på natten

Jag går förbi helikopterplattan utanför Gamla stans tunnelbana under en av de kortlivade kvällar som nyligen förvandlade våren till sommar.

Jag har inte tänkt på det på säkert tjugo år men plötsligt minns jag hur snabbt jag sprang när de där skinnskallarna jagade efter. Över spärrarna, uppför Riddarholmens trappa, in på en liten gränd. De kunde springa förvånansvärt fort i sina tunga kängor men jag var snabbare.

Jag måste komma ihåg att säga till min dotter att alltid ha gympaskor när hon går ut.

Några år senare stannade en bil på Strandvägen, saktade långsamt in bakom mig, öppnade en dörr och tog tag. Jag hade inga gympa­skor den gången, men jag hade en jacka som kunde lirkas av snabbt. Jag måste komma ihåg att säga till min dotter att alltid ha jackan öppen om hon går ut.

Jag måste komma ihåg att säga till henne att aldrig bära två drinkar från baren samtidigt, för att ha en hand fri att slå bort andra händer om det behövs.

Inte heller bära för urringade eller tajta kläder om hon inte vill höra kommentarer från främmande personer i gäng under varma kvällar. Tajta och urringade kläder är farligt.

Hon får inte vara för trevlig mot främmande som ”bara vill prata” lite på vägen hem på Lidingöbanan på natten men inte heller otrevlig. Är man otrevlig kan de bli provocerade. Provocerade främlingar är farliga på natten.

De kan gå av på samma station och sen följa efter. Tills man gömmer sig bakom ett elskåp med hjärtat dunkande så hårt i bröstet att man nästan inte hör fotstegen man lyssnar efter. Ibland har man tur.

Jag måste komma ihåg att säga till min dotter att aldrig ha högklackat (om hon inte har gympaskor redo i väskan), aldrig stänga jackan (om hon går på en trottoar) alltid ha minst en hand fri i baren, inte bära urringade eller tajta kläder och bara vara lagom trevlig mot främlingar på natten. Nej, jag kommer naturligtvis inte att säga det. Blotta tanken på att något av detta skulle hända henne är hemsk. Men än värre är tanken på att hon inte skulle känna sig fri.

Hanna Melin

Hanna Melin är inbiten stockholmare och reporter på DN Stockholm

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0