Marieberg 08.30

Tar man bara vid där man slutade innan semestern?

Det regnade över Stockholm samma dag som mina semesterdagar obönhörligen var slut.

Var börjar man då? Börjar man om eller tar man bara vid där man slutade innan semestern – precis som om ingenting hade hänt?

I ett tillstånd av tilltagande förvirring beslutar jag mig för det enklaste: starta på ny kula, vända blad, raka ner alla gamla anteckningar i papperskorgen och sätta tänderna i listorna över de domstolsförhandlingar som ska ske under de närmaste veckorna i länets domstolar.

Efter en knapp timme inser jag yrvaket att det sannolikt var det minst upplyftande jag kunde ha gjort. Förbi flimrar det svåra, smärtsamma. Vårdnadstvister, narkotikabrott, stölder, grova rån, misshandel, djurplågeri, olaga hot, våld mot tjänsteman, vapenbrott.

Vapenbrott? Kan det vara något…?

Jag kollar med åklagaren. Han konstaterar lakoniskt att fallet inte är av något särskilt intresse för det handlar ”bara” om en kille som stoppades i sin bil i Årsta och som råkade ha ett skarpladdat kulsprutegevär i bagageluckan. Han har inte kunnat (läs velat) förklara varför eller vems vapnet egentligen är så någon större grej lär det inte bli av det.

Killen är förresten på fri fot för närvarande. Han riskerar förstås fängelse. Om han blir dömd.

Men det är klart. Det är inte av något särskilt intresse. Det är bara Stockholm, en annan del av Stockholm.

Ulrika By är reporter på DN:s Stockholmsredaktion.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsholmen 08.30

Det man får i en sovmorgon förlorar man ofta i brallor

Slutet av augusti innebär en nystart för många stockholmare oavsett om den innefattar nya klasskamrater eller huka i fisvarmt poolvatten och kallprata med HR-chefen på kick-off. Själv har jag räknat ner dagarna till ett visst datum i ett halvår, det har lyst från kökskalendern som en fyr i småbarnsdimman. ”Förskolestart-inskolning” står det.

Så kom då dagen. 1,5-åringarna var så peppade att de vaknade redan innan fem (skojar, de vaknar lite olika tider för att upprätthålla en air av mystik).

Vi var en spänd, lite finklädd kvartett som gav oss i väg. (Jag kan eller kan inte ha glömt byxor men det man får i en sovmorgon förlorar man ofta i brallor).

Allt gick så bra, barnen lekte likt glada änglar och delade med sig av kommunala spadar och bollar.

Fan, det går ju riktigt bra det här, säger maken, fäller ner solbrillorna och lutar sig tillbaka på träbänken på gården. BRAAAK! Men vad var det?

Bänken, som enligt personalen har ”hållit för generationer av föräldrar” klappar ihop. Inom en timme har barnen blivit tvärilskna, pillat upp lunchgrytan i sin egen respektive min näsa och jag har lyckats visa underbrallorna varje gång jag satt mig ner.

Det blir som det blir. Ingen planerar att sitta utan byxor med näsan full med gryn på Den Heliga Graalens dag. Höstterminen är full av nybörjare men det finns för det mesta en silverkant på klantmolnen.

Förskolebarnen kunde i alla fall känna sig oerhört mogna jämfört med somliga föräldrar.

Hanna Mellin är reporter på Stockholm och har tagit ut en semesterdag i början av nästa vecka för att köpa byxor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Götgatan 16.45

Semesterkaninen i strålkastarljuset

Jag kommer upp från t-banan i korsningen Götgatan/Folkungagatan och känner ingenting.

Annat var det för sexton år sedan. Då hade vi precis blivit med sommarställe i en annan värld, vi hade en bebis och en sexåring och dagarna i solen var som vaniljglass. I trettiosju dagar hade vi rört oss i slowmotion, på kvällarna när barnen hade stuvats undan satt vi på verandan och hörde ingenting utom avståndet till havet.

Stillheten var bedövande i början men blev snart lika självklart som luften omkring oss. Man blir en annan människa när avståndet till världen ökar. Det var som att Stockholm inte fanns; en artikel i lokaltidningen om branden i ladan tre mil bort var en betydligt större nyhet än ministeravgångar, kändisdödsfall och annat de sysslar med för att få tiden att gå i storstan.

Men även trettiosju dagar tar slut, utan att jag visste hur var jag hemma och tog t-banan in till stan. Just där kom jag upp, i korsningen Götgatan/Folkungagatan.

Jag minns det som i morse. Där stod jag, bedövad. En kanin mitt på Autobahn. En emigrant från en shtetl i Polen 1883, nyss utspydd på Times Square med min tobaksfläckiga resväska i handen. Alla människor som först kastade sig emot mig, sedan ifrån. Ljuden. Stanken. Motorcyklarna – vad i hela heta helvete?!

Sexton år senare kommer jag tillbaka från semestern, ställer mig i samma korsning och känner ingenting. Sommarställeoskulden är borta, Stockholm har reclaimat min själ.

Erik Helmerson

Erik Helmerson är ledarskribent på DN och stockholmare av födsel och uppväxt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadsgården 08.12

Elcyklist var ­centimeter från att ramma en resenär

Någon mer som lagt märke till det allt vanligare fenomenet semestertrafiken? De breda bilarna – ofta Audi, BMW och andra motorstarka märken – med förare som upptäckt att risken att åka fast på landets motorvägar är så liten att de ligger i runt 160 kilometer i timmen som marschfart. Det är nästan som på autobahn, med den skillnaden att svenska motorvägar har två filer som standard, mot oftast minst tre i Tyskland.

Nu när trafiken i Stockholm inlett hösten med nästan dagliga infarkter ser man samma fenomen – fast på cykelbanorna. Utbyggnaden och breddningen av vissa cykelbanor, som den på Norr Mälarstrand, är omoderna redan innan de färdigställts.

Orsaken är de allt vanligare elcyklarna som är cykelbanornas motsvarighet till motorvägarnas Audi och BMW. Grovt indelat finns nu tre hastighetskategorier av cyklister i Stockholmsområdet: fincyklisterna som inte vill bli svettiga, pendlarna med träningskläder på vanliga cyklar – och så elcyklisterna.

Kruxet är att cykelbanorna bara är byggda för en omkörning i taget. Några trefiliga cykelbanor har jag ännu inte sett. I stället blandas cyklister och gångtrafikanter bland annat runt ombyggnaden av Slussen utan andra avgränsningar än en vitmålad linje, vilket är rent ut sagt livsfarligt.

Häromdagen på Stadsgården var en elcyklist centimeter från att ramma en resenär från Vikingterminalen som mitt i morgonrusningen gav sig ut i cykelbanan med sin rullande resväska.
Elcyklarna är här för att stanna. Det är dags att även trafikplanerarna inser det.

Mats J Larsson är reporter på DN och året runt-cyklist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jo, men problemet är att cykelbanorna inte har särskilt hög prioritering (trots alla fagra ord). Just cykelbanan på Stadsgårdskajen har ju en kraftig skada i ett räcke sedan några veckor tillbaka. Lastbil som kraschat och tryckt in räcket en meter i cykelbanan? Det innebär ännu smalare passage . Det verkar dock inte vara särskilt viktigt att fixa till. Inte heller belysningen i Slussen-tunneln som du nämner. Asfalteringen av cykelbanorna verkar vara gjorda av en PRAO-elev. Nä, man bryr sig inte.

Enra Nosslin, 08:06, 30 augusti 2016. Anmäl

Trevligt med inlägg om cykling, bra slutsats att infrastrukturen behöver förbättras. Men: 1. Elcyklars motorer slår av vid ca 25km/h. Pendlingscyklister på medelsnabb hoj har inga problem att ligga över detta på flacken och på racer betydligt snabbare, så detta är inget nytt med elcykel. 2. Jämförelsen haltar: från bilens 110km/h till olagliga 160 är +50%. Flanörcyklist på 15km/h till snabb pendlare med 30km/h är +100%. För cykel behöver man alltså ta hänsyn till mycket större fartskillnader.

Anders Berg, 16:32, 29 augusti 2016. Anmäl

Blackeberg 21.20

Om ­vi sparar kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna

– Jag vill utomlands, proklamerade min dotter före sommaren.

– Jag också, konstaterade jag snabbt och började kolla på resor.

Men modet sjönk vid en titt på priserna. De vita stränderna på sajterna är inte anpassade efter sådana familjer som min lilla, det finns mängder av erbjudanden för två vuxna och barn, men inte för EN vuxen med ett barn.

Omöjligt, förklarade jag för dottern. Hon suckade. Jag likaså.

Det svider i mig att pengar stoppar oss från att upptäcka världen. Fast visst fick vi en fin sommar, vi reste på vårt sätt, med tältet som bästa vän drog vi runt på stränder och mängder av sandkorn letade sig in i våra fickor och väskor och åter hemma i Blackeberg känns lägenheten plötsligt väldigt trång.

Vi bor i en tvåa, vi delar på en våningssäng. När skolan nu började kom dottern med ytterligare en önskan: Hon vill ha ett eget rum.

Rimligt, tycker jag och kollar efter säng till mig att ha på den inbyggda balkongen. Men även den lilla förändringen kostar.

– Du får välja. Antingen delar vi rum och lägger pengar på att resa. Eller så får du ett eget sovrum.

Dottern tänker och väljer resandet och i mitt inre jublar jag över beslutet. För eget rum kan inte ersätta lyckan över att om ­vi sparar ordentligt kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna redan i vinter.

Jag börjar drömma igen, tar fram datorn, ser världen som finns där. Och skulle vi inte komma dit så är vi ändå lyckligt lottade jag och mitt barn. Vi har ju fortfarande kvar sandkorn från sommarens tältäventyr.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och kan konsten att laga mat på stormkök.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Luma 8.05

Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan

Mamma, när är vi egentligen lediga nästa gång?

Femåringens börja-skolan-entusiasm har fått en backlash på terminens tredje dag. Klockan är 8.05 och hon sitter halvsovande bredvid mig. Vi är en liten klunga som väntar på den försenade morgonbåten med stigande irritation.

”Manboy, manboy, you can call me manboy”. Eric Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan från en odefinierbar plats ute på Lumabryggan.

Vad i hela friden? Jag rycker till, redo att gå till attack. Till slut förstår jag att musiken kommer från en kepsprydd kille, förmodligen från hans byxficka. Den unge mannen är speciell, brukar prata med folk helt obekymrat på ett sätt som killar i hans ålder normalt inte gör.

Friends gamla schlagerdänga fortsätter med sin levnadsvisdom inifrån killens ficka:

”Lyssna på ditt hjääärta som veet vad du känner… det finns ingen aaannan än du som bestämmer!”

Samtidigt bryter solen fram och det är som en installation där på bryggan. Bristen på ängslig självcensur och varumärkesbyggande coolhet är så avväpnande att jag glömmer bort att vara stressad.

Jag kommer på mig själv med att begrunda Thomas G:son-texten med ett fånleende.

Lyssna på ditt hjärta… tja, det kanske inte är så dumt ändå? Nästan djupt faktiskt.

Båten kommer och helgkänslan infinner sig där och då. Jag bestämmer mig för att lära min dotter allt om fredagens magi. Känslan som påminner om en paljettprydd tonartshöjning och sensommarsol. Och som får en att orka gå upp de där dagarna man bara vill somna om.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är Stockholmschef och älskar fredagar och saltlakrits.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tallkrogen 12.45

Jag har aldrig ­kunnat tacka nej till en utmaning

Jag åker genom Stockholm i en minibuss. Det är en av de sista dagarna i maj. Utanför skiner solen. Alla i bilen är knäpptysta.

”Detta är av yttersta vikt: Du får under inga omständigheter prata med de andra den första och andra dagen. Inget artigt hej, inget viskande, inget småsnack. Total tystnad gäller. Hela dagen, båda dagarna”, löd instruktionerna. Nyss satt jag och hyperventilerade i terminal 2 på Arlanda, sneglande på män­niskorna som kom och gick. Skulle någon av dem vara med?

Mejlet kom för en månad sedan: ”Vi håller på att casta till en tredje säsong av SVT:s ”Genikampen”, ett reality- och tävlingsprogram, och vi söker smarta, uppfinningsrika människor som är bra på kreativ problemlösning. Är det här något du skulle vara intresserad av?”

Jag har aldrig kunnat tacka nej till en utmaning.

Än vet jag inte att den unga blonda tjejen till vänster om mig är lika fixerad vid mönster som jag, att hon som sitter försjunken i sin mobil där bak är dotter till den småleende mannen med yvigt hår och stor Skellefteåtröja på min andra sida, eller att tjejen bakom honom är upphandlingsjurist och slår vem som helst i Maffia.

Vi åker förbi skylten till Tallkrogen. Där bor en av ytterst få vänner som vet om att jag ska göra det här. På kvällen, i hotellrummet som blir mitt hem de närmaste veckorna, skriver jag till vännen och berättar att vi passerat.

”En bil fylld av tysta genier gled förbi Tallkrogen”, svarar hon. ”Underbart bisarr bild.”

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskapsredaktör på DN och alldeles för förtjust i tankenötter, korsord och kluriga matteproblem.
PS. ”Genikampen” börjar sändas den 28 augusti.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Reimersholme 20.35

Jag är ­amatörutövare i en svensk paradgren: nakenbad

Jag springer naken på bryggan. Testiklarna slår mot varandra som två isbitar i en whisky on the rocks. Jag andas kort och häftigt, gör mig redo för avstamp.

Trots att jag tidigare badat i 4-gradigt vatten, rullat runt i nysnö och doppat min lekamen i Luleås skärgård i november, känner jag mig ännu som en amatörutövare i en svensk paradgren: nakenbad.

Bakom mig ligger handduken och min latinska prydhet, den som länge fick mig att stå bredvid och titta på, när svenskar skvalpade i vattnet med sina dallrande vita skinkor, som maneter, mot ytan.

Jag betraktade denna svenska tradition med den respektfulla misstrogenhet man ofta har inför riter man inte förstår, men som utförs på fullt allvar.

– Varför skulle någon vilja hoppa i kallt vatten när det inte ens är varmt i luften, frågar mig min argentinska kusin.

– Svenskar brukar säga att det är skönt att ”känna att man lever”.

– Och om det vore så skönt som du hävdar, borde ju snoppen bli större av det och inte mindre, säger min misstrogna kusin, märkbart stolt över sin latinska slutledningsförmåga.

Tja, hur förklarar man den berusande frihetskänslan, av att trippa naken fram mot avsatsen? Solen ligger på horisonten som en punkterad boll, som inga barn längre spelar med. Jag är i stadens cent­rum men i dygnets utkant och det är helt öde när jag tar ett djupt andetag och slungar mig ut. Endast solen, som tycks rodna å mina vägnar och vattnet, mörk som en pupill, är ögonvittne när jag sjunker ner i dess djupa blick.

Martin Ezpeleta

Martin Ezpeleta är reporter på DN och älskar sensommarens melankoliska stämning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Blecktornsgränd 12.15

Så är ju också bläckfisk väldigt edgy

Kön slingrar sig likt en orm längs Mariaberget. Hålet i väggen är lika packat som ställets uteservering och i brist på sittplatser har folket barrikaderat sig på marken.

Man skulle lätt ta platsen för att vara en hot spot för de där gula små monstren som stockholmarna jagat sedan juli – men samlingen kommer sig inte av Pokémons utan poke bowls, snabbmaten som nu gått och blivit Stockholmsfluga.

Rätten, i sommar frekvent fotad och insta­grampostad, är ingen komplicerad sak – vi snackar rå fisk och sallad serverad i en skål. Och med lite bakgrundshistoria är pokehypen heller inte svårförstådd: dess uppkomst följer nämligen den typ av dramaturgi som urbana trendfenomen brukar följa: en företeelse med ett ”autentiskt” ursprung plockas upp av en subkultur som gör den till storstadstrend – och så småningom mainstream.

Fisksalladsfallet, som har sina rötter i Japan, utvecklades under 70-talet på Hawaii och spreds sedan via surfkulturen till Los Angeles där den blev hipp – och således perfekt att plockas upp av stockholmska early adapters.

Stampandes i kön hör jag gänget framför dissekera rätten. De är experter i ämnet, har testat stans samtliga pokeställen och jämför dem ingående med föregångare i Venice och Malibu.

– Okej, säger tjejen i kassan till en av poke­experterna; vågar du testa bläckfisken i dag då?

–  Äh… nja, jag kör på lax.

Uppenbarligen finns det även gränser för Södermalmsavantgardet.

Så är ju också bläckfisk väldigt edgy.

Sofia Edgren 

Sofia Edgren är reporter på DN Sthlm. Hon sörjer att sommaren är slut men hoppas på indiansommar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0