Liljeholmen 18.50

Jag är trött på att bli kallad lilla gumman

Klockan har inte ens slagit sju, men det är redan helt svart utanför lägenhetsfönstret. Hösten har kommit till huvudstaden och ingen njuter mer än jag.

Ja, jag är en sådan där störig person som tycker det är mysigare än mysigast med de friska höstvindarna som biter tag i mina kinder när jag promenerar över någon av Stockholms alla broar. För att inte tala om hur uppspelt jag blir när jag ”måste” ta bussen ut till Ingvar Kamprads varuhus i Kungens Kurva för att fylla på förrådet av värmeljus.

Men det är inte något av ovanstående som får det att pirra löjligt mycket i magen varje år när mörkret faller och träden på min innergård ändrar färg.

Strax efter att sensommaren övergått till höst infaller nämligen min födelsedag. Och tro det eller ej, det är inte bara presenterna som lockar. Jag älskar att bli äldre.

Många av mina kompisar har haft åldersnoja ända sedan högstadiet. Själv förstår jag ingenting.

Jag vill bli gammal. Jag vill lära mig saker, samla på mig erfarenheter. Jag är trött på att bli kallad lilla gumman när jag berättar att jag är född 1989 och jag vill slippa bli skrattad åt när jag säger att det enda jag minns från fotbolls-VM 1994 är att Tomas Brolin hade en rolig hatt på sig under firandet i Kungsträdgården.

Nej, inte ens det faktum att jag då och då hittar små vita hårstrån på mitt huvud kan ta ifrån mig glädjen över att jag nu kan lägga till ett år av livserfarenhet på mitt cv.

Britta Persson

Britta Persson är webbredaktör på Dagens Nyheter och njuter av att det nu bara är tre år kvar till hon fyller 30.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornstull 18.59

Mitt liv som nedåtgående hund

Det händer alltid.

En minut innan passet ska börja öppnas dörren, och en sista deltagare stressar mot ställningen med yogamattor medan hon spanar ut över salen. Vid det laget har alla vi andra fördelat utrymmet i salen perfekt mellan oss, men nu måste någon maka på sig i sista stund, så kvinnan tassar fram och rullar ut sin matta precis framför mig.

Vi tar ett djupt andetag och höjer armarna och sänker axlarna och lutar oss framåt. Vi storstadsbor som så gärna tänjer på gränserna. Eller i alla fall våra kroppar.

Jag nuddar nästan kvinnan framför mig, kan hon känna att jag blänger? Det är väl inte så trevligt men jag måste försöka se lite tuffare ut, för annars blir det alltid jag som får mitt revir invaderat, ja, förutom alla gånger när det råkar vara jag som kommer allra sist.

Fjorton år efter mitt första yogapass kan jag nudda golvet med fingertopparna, om jag har en bra dag.

Kanske skulle det vara lättare att vara flexibel, om det bara inte var så trångt. Och om man tänker på det, kanske någonstans i en nedåtgående hund, så upptar ju yogamattan dyrbar golvyta i Stockholms innerstad. Tankarna flödar, en snabb kalkyl av mattans längd och bredd, det måste vara drygt en kvadratmeter, mer än 100 000 kronor, som bostadspriserna ligger nu.

Inte undra på om man blir lite inskränkt.

Vi andas och gör en uppåtgående hund.

Till slut har 60 minuter passerat och vi tackar oss själva.

Kvinnan erbjuder sig att ta hand om min matta. Omtanken är oväntad, och det är ett mått av skuld i mitt tack.

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på DN och känner sällan inre frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Bromma 16.30

Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats

Jag var en hora när jag var nio år.

I alla fall var det vad killarna i den nya klassen i det nya lilla samhället skrek efter mig.

När jag tog upp det med den kvinnliga läraren sa hon att det var inget märkligt, killarna menade ju egentligen inget illa.

Och det var ju så det var på åttiotalet; tjejer fick nyp i rumpan och vi fick skylla oss själva om vi blev tafsade på – det berodde ju på hur vi klädde oss.

Jag fick kraft av de fula orden, fick skinn på näsan och rapp käft – även om oron kan komma krypande när jag hämtar min dotter på skolan mitt i villaidyllen, eftersom jag inte tillhör den världen. Jag är frånskild, bor i lägenhet, och min dotter är nog en av få med separerade föräldrar på skolan. Kanske är det oron som får mig att uppmuntra min dotter att vara tuff snarare än söt.

Vi har hängt en dag i stan, dottern och jag, en dag som vi avslutade i Vasaparken. På tunnelbanan hem berättar hon hur hon stött på pojkar i parken som sagt att flickor ska bete sig på ett visst sätt, de ska leka tjejiga lekar och de kan inte spela Pokémon go.

– Vad sa du då, frågade jag och tänkte på den långa promenaden vi just tagit, en Pokémon walk från Gamla stan till Odenplan.

– Jag sa att det finns inget som är tjejigt och killigt. För det gör det ju inte, säger hon självklart.

Jag sträcker på mig, trampar lätt fram. Nu är inte då, hon är inte jag och tiden har förändrats. Hon köper inte de givna rollerna så lätt, hon har skinn på näsan och ganska rapp käft. Och i mitt hjärta ler jag stort.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och gillar skarpt att bli överraskad och få nya perspektiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Götgatan 16.24

När min lokala Ica öppnade champagnebar orkade jag inte ens bli arg

Jag förstår verkligen exakt hur Travis Bickle känner sig i Taxi Driver när han muttrar att Someday the rain will come and wash all this scum off the streets.

Jag brukar tänka samma sak varje gång jag navigerar fram genom folkmassorna i det småborgerliga-gå-och-såsa-med-tvillingbarnvagnen-helvete som innerstaden har förvandlats till. I synnerhet Söder där jag bodde i sex år och som jag inte ens under pistolhot skulle flytta tillbaka till.

Antagligen har jag alltid varit en genuint småaktig småstadspersonlighet, men när jag för ett tag sedan emigrerade till förort var det ändå en sorts pånyttfödelse. Här hade man gått och blivit så van vid det absurt performativa i innerstadstillvaron att man inte längre reflekterade över det. När min lokala Ica öppnade champagnebar orkade jag inte ens bli arg, Acne-humaniderna som stod och väste om Bollinger fick väl stå där och leka jet-set bland medwurst och potatis då.

Men så kom flytten. Och kort efter den dagen då jag stod där på mitt nya lokalfik ute i ingenstans och såg vanliga schletna människor beställa en helt vanlig kopp kaffe – inte en latte som kräver så många baristaingrepp att det bara är en tidsfråga tills man måste begära offert – och plötsligt kände jag mig så himla bekräftad i min egen schletenhet. Det är ju här jag hör hemma. Här går vi lite smårisiga, smågrisiga och småfula till det lokala kaféet och orkar inte ens skämmas över att vi har fläckiga mysbyxor på oss.

Äh, jag älskar Söder. Också. Och jag älskar innerstan. Det är fasadmänniskorna och deras exklusiva vanor jag inte tål. Dags för alla som inte är jag att skärpa till sig lite.

Johan Hilton

Johan Hilton är redaktör på DN Kultur och kan ibland känna ett styng av längtan efter biograferna i innerstan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Vasastan 00.30

Så fort de får tillfälle plockar de fram sin snuttefilt

Såg ni SVT:s sändning efter att Svenska Akademien berättat att Bob Dylan får årets Nobelpris i litteratur? Ann Victorin högläser traditionsenligt ett av pristagarens alster och länge ser det ut som om hon läser innantill ur en bok. Ända tills en ny kameravinkel avslöjar henne – inuti boken ligger en mobiltelefon med låttexten.

Jag ser det som ett tecken i tiden. Bokläsningen har minskat över tid men är numera relativt konstant och bokförsäljningen pekar nu till och med svagt uppåt. Men när såg du ­senast någon som verkligen läser en bok på tunnelbanetåget eller bussen? Utan att sam­tidigt fibbla med mobilen? Det är ju inte så att vi inte läser längre, förmodligen konsumerar vi mer text än någonsin tidigare. Snart sagt varenda människa plockar fram sin snuttefilt så fort de får tillfälle och försjunker i sitt eget lilla universum av sms, bloggar och tidningsartiklar.

Jag försöker kämpa emot det där nästan tvångsmässiga beteendet och lyckas väl sådär. Tyvärr tenderar också min obligatoriska bokläsningsstund när jag kommer hem från jobbet mitt i natten att allt oftare bli en tv-seriestund. Trots att jag sover mycket bättre efter att ha läst en lagom bra bok. (Den får inte vara för bra för då kommer jag aldrig i säng.)

En kväll efter midnatt på väg hem från ­jobbet ser jag en tjej i 20-25-årsåldern framför mig, gående i sakta mak på trottoaren. Hon håller något framför sig och när jag passerar ser jag vad hon håller på med – hon går och läser i en bok, helt uppslukad och omedveten om omgivningen. Och utan någon gömd mobil.

Sånt värmer mitt bokmalshjärta.

Monica Gullberg

Monica Gullberg är biträdande printchef på DN och för tillfället smittad av Ferrantefebern – mer än ”lagom bra” läsning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Att du inte ser så väldigt mycket böcker fastän försäljningen går uppåt kanske beror på att många av dem du ser med snuttefiltar läser e-böcker?

Sven Karngard, 12:49, 27 oktober 2016. Anmäl

Hornsgatan 14.40

”Youth is wasted on the young”

Det måste finnas en fåtölj i en fönsternisch ledig, annars tar jag min ryggsäck och letar vidare.

Men är det tomt i en nisch blir jag nöjd och plockar fram mitt lilla kontor. Det finns uttag alldeles bakom ryggstödet. Här kan jag grubbla lite och knacka ner saker jag inbillar mig är viktiga, och med en smula tur sådant som faktiskt är det.

Bageln med färskost är inte dum, men den hinner bli torr i kanterna medan timmarna går. Kaffet hinner bli kallt innan jag ens hunnit få pappret runt valsen. Pappret runt valsen? Förstår någon den bilden längre?

Jag tittar upp och blicken badar i ett dussin persikosläta ansikten under tjocka hårsvall. Jag har inte hamnat i ett manga-lajv. Saken är att det blir ungdomsgård här på eftermiddagarna. Särskilt på fredagar. Gymnasisterna bildar små energiska grupper, och surret stiger.

Vad vackra de är. Han den taniga, hon den oborstade i hörnet, de är vackra allihop. Underligt. Jag tittar ner igen och upptäcker mina händer över tangentbordet. De har fläckar och är draperade med lite för mycket hud. Hur kunde jag inte förstå då hur vackra vi var? Hur kunde jag se bara skavanker? Shaw hade rätt, naturligtvis: ”Youth is wasted on the young”.

De verkar engagerade, de ska samlas någonstans. De har en plan. Pratar de inte lite snabbt?

Nu vänder jag mig mot fönstret. Där nere brötar byggarna på Slussen. Djurgårdsfärjan försvinner bort i diset. I glaset blir jag varse en reflektion av ett ansikte som påminner mig om någon.

Anders Bolling

Anders Bolling är reporter på DN och försöker komma ihåg att använda handkräm.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Östra station 11.35

Farfar är rädd för att det politiska landskapet blir brunare

Jag är sen. Jag är ofta sen men det känns dumt att vara sen till lunchen med farfar. Jag vet ju att han har suttit där i minst tio minuter redan. Han är alltid tidig.

Vi ska käka på vårt stammisställe, Östra station. Den gamla järnvägsrestaurangen på Valhallavägen som byggdes 1932. Strömming, köttbullar eller bakpotatis brukar det bli. Men i dag är det torsdag och då äter vi ärtsoppa och pannkakor.

Farfar har bokat bord klockan halv tolv, ”så slipper vi rusningen”. Han sitter längst in i lokalen, stilig i sin ljusblå kavaj och stickade slips. När vi kramar om varandra säger han att det inte gör något att jag är sen.

Och sen pratar vi. Vi pratar om hur veckan har varit. Vi pratar om hur släkt och vänner mår. Och vi pratar om att farfar är rädd över att det politiska landskapet blir brunare och brunare. Han minns andra världskriget, han var barn då. Och aldrig sedan dess har det varit så otäckt som nu, säger han. Den smittar, hans rädsla.

Till pannkakorna pratar vi om hans gamla jobbhistorier och mina nya. Ibland pratar vi om farmor som vi har saknat i nio år nu. Och så skrattar vi, ofta åt något roligt farfar har varit med om under alla åren som läkare.

Det är alltid trevligt. Det är alltid kärleksfullt. Och det är det mest perspektivgivande jag vet. Han är världens bästa erfarenhetsbank, min farfar.

Alexandra Urisman Otto

Alexandra Urisman Otto är praktikant på DN och tror att alla skulle må bra av att umgås mer över generationsgränserna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rosenlund 17.40

Två män utvecklade teorier om att Säpo låg bakom

Visst är det mysigt när folk börjar prata med varandra i kollektiv­trafiken?

Fast i verkligheten är det där gulliga småpratet rätt sällsynt. Det som sätter fart på samtalen är, som så ofta i olika sammanhang, den upplevda närvaron av en gemensam fiende. Fyran har blivit en riktig pestbuss, i alla fall när man ska ta sig över Västerbron söderut sent på eftermiddagen. Den är proppfull, ibland kommer man inte ens med. Och när man gör det väntar en färd i snigelfart över bron, medan man står svettig och inklämd och funderar över hur pinsamt det skulle vara om man svimmade.

En sådan eftermiddag hade vi äntligen kommit fram till Rosenlund och andades lite friare när föraren sa i högtalaren: ”Avstigning för alla, bussen vänder”. Ingen förklaring. Okej då. En del muttrande hördes. Fast det skulle väl snart komma en ny? När nästa fyra kom upprepades samma sak. Avstigning för alla. Nu var vi dubbelt så många på hållplatsen och surret började komma igång på allvar. Vad håller de på med?

Först den femte fyran släppte på oss, och nu var gemenskapen ett faktum. Alla pratade med alla. Intill mig stod två män som, påhejade av hela bussen, utvecklade teorier om att Säpo låg bakom, kanske handlade det om en match på Globen. Men jäkla SL som bara låtsas som ingenting!

Det sista jag hörde när jag steg av vid Skanstull var den ene mannens upprörda röst: ”Det här är en skymf mot all infrastruktur som finns. Att betala för något man inte får.”

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och har 61:an som ny favoritbuss.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hagaparken 14.50

Vi sågs, vi pratade, vi grälade

Jag har lagt ner.

Jag går genom Hagaparken med en vän, det är inte första gången jag hör liknande ord – flera vänner har tappat lusten att leta efter partners på nätet. De har lagt ner, eftersom samtalen aldrig kommer i gång. Intresset dör innan det ens fått möjlighet att vakna.

Och att dejtinglusten dör är inte så märkligt när det är väldigt få själar som visar upp sitt riktiga jag på dejtingapparna.

Alla tränar. Check. Alla gillar mysiga middagar. Check. Alla tycker om promenader. Check. Alla älskar att skratta. Check. Finns det NÅGON som detta inte stämmer in på?

Jag har nog aldrig fallit för en kille för att vi tyckte om samma saker. Det är ju först när folk tycker olika som samtal uppstår och som ett riktigt möte tar plats. Det är då det hettar till, det är då äkta känslor får härja vilt – nävar kan drämmas i bordet, skratt eka som får övriga på en restaurang att vända sig om och undra vad som pågår.

Min vän Brian var en dejt. Vi sågs, vi pratade, vi grälade. Tycke uppstod snabbt, vi gillade att hänga, att diskutera allt och vi kunde vara så oense om världsläget att jag i affekt var på väg att säga upp bekantskapen.
Det enda som saknades mellan oss var den rätta attraktionen och vi beslöt oss tidigt för att vara vänner – och han är en av de finaste vännerna jag har.

Så lösningen är inte att lägga ner. Lösningen är att våga visa vilka vi egentligen är. Och uppstår inte fysisk attraktion så kan det ändå bli en fin vänskap.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och föredrar öppna, ärliga samtal.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Djurgården 12.35

Vi blev nog aldrig lika frispråkiga som Monica

Berätta nu om era liv, sa Monica.

Vi satt i trädgården och åt lunch på Ulla Winbladh. Vi var vikarier på kvällstidning, hon var vår chef, glad, frispråkig och rödhårig, och hade tagit med oss på avskedslunch. Vi var unga och oerfarna, men vi försökte nog alla armbåga oss fram med hjälp av en nogsamt uppmålad fasad av käckhet och duglighet.

Livet bakom skölden, allt det där som inte var hårt och skinande och självklart, var inget vi pratade om – inte högt i alla fall. Att bli övergiven, att bli med barn, att inte bli med barn, bråk om pengar, amningsblues, bebisar som inte sov, män som bara sov. Allt det där som det kändes som om det var saker vi borde skämmas för. Men som i själva verket bara var livet.

Allt det där ville Monica att vi pratade om på den där lunchen. Sedan uppmuntrade hon oss att skriva om det. Hon brukade själv skriva krönikor om saker som man normalt inte skriver om – om förlupna män, kvinnobröst och livet från den icke-perfekta sidan.

Vi blev nog aldrig lika frispråkiga och rättframma som Monica. Men fasaden rämnade och vi började prata med varandra på riktigt. Och vi blev vänner för livet.

Först 22 år senare, hösten 2016, när jag får höra att Monica inte längre finns, förstår jag vad den där lunchen betydde för mig, för oss. Att prata – och skriva – om allt det där som fanns bakom fasaden, gjorde oss lite starkare.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef för Stockholmsredaktionen och gillar att få blåsor i händerna vid montering av Ikeamöbler.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0