Gamla stan 17.57

I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn

Längs gränderna i gamla stan myllrar ojämnt fördelade förtätningar. I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn och ber om hjälp till ett värdigare liv. Det hörs franska, tyska, ryska, amerikansk engelska.

I tunnelbanan råder ordnat kaos. Uttryckslösa ansikten skiftar i nyans från benvitt till djupbrunt. De flesta av dem är vända mot skärmar. Grupper av ungdomar skojar högljutt.

Jäkt genom tunnlar och uppför trappor.

Bussen till flygplatsen, en Scania, är till lika delar fylld av H&M-klädda resenärer och rullväskor i hårdplast.

På flygplatsen lyser välbekanta varumärken och namn på kedjor över öppna butikskuber med nypolerade golv.

Flighten saknar all glamour, men allt går smidigt.

På flygplatsen lyser välbekanta varumärken och namn på kedjor över öppna butikskuber med nypolerade golv.

Bussen från flygplatsen, en Scania, är till lika delar fylld av H&M-klädda resenärer och rullväskor i hårdplast.

Jäkt genom tunnlar och uppför trappor.

I tunnelbanan råder ordnat kaos. Uttryckslösa ansikten skiftar i nyans från benvitt till djupbrunt. De flesta av dem är vända mot skärmar. Grupper av ungdomar skojar högljutt.

Längs gränderna i gamla stan myllrar ojämnt fördelade förtätningar. I gathörn sitter det globala samhällets olycksbarn och ber om hjälp till ett värdigare liv. Det hörs franska, tyska, ryska, amerikansk engelska.

Kanske är det i dag mer som förenar en stockholmare och en Barcelonabo än en stockholmare och en, säg, Hagforsbo. Är det bra eller dåligt?

Anders Bolling

Anders Bolling är reporter på DN, lämnar då och då Stockholm i en flygande plåtcylinder men älskar att staden kommit så nära världen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vasaparken 12.40

Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Häromveckan var Sigge försvunnen i Vasastan. På en inplastad lapp, upptejpad på en stolpe i Vasa­parken, beskrevs han av sin husse som ”slank och ganska ung”.

Minnena från vår Sammys rymningar fick mig att rysa av medkänsla. Hur länge klarar sig en ensam katt på Stockholms gator?

Första gången Sammy lyckades sticka var han också ung och slank – han kunde i alla fall pressa sig ut genom springan i det barnsäkrade fönstret.

Upptäckten gjordes på morgonen, barnen grät och jag ringde polisen. De rapporterade att en röd katt hittats av en man på Bastugatan, kanske en kilometer från oss. Jippie, det måste ju vara han!

Upphittaren lät lite sträng i telefonen, hur kunde vi vara så slarviga? När jag bad honom beskriva rymlingen sa han att den liknade katten Gustaf. Hm, Gustaf är ju rätt fet och Sammy var som sagt slank. Men röd, i alla fall. Det bara måste väl vara han?

Med blommor och bubbel som tack gick barnen och jag till Bastugatan. Det tog nog någon minut innan jag kunde ta till mig att det faktiskt inte alls var vår smala katt de hittat. Jag försökte till och med tänka att ”ja, men han kanske ser ut så där”. Hur barnen reagerade vill jag inte komma ihåg.

Sent samma kväll återfanns Sammy, på en list någon meter under fönstret. Hans färg smälte liksom ihop med fasadens. Han var oskadd men stum i flera dagar.

Lyckligtvis kom även Sigge i Vasastan till rätta. Det kunde man läsa på Twitter där mängder av medkännande människor retweetat ­husses efterlysning.

Malin Nordgren

Malin Nordgren är redaktör för Insidan och Sammy befinner sig numera i katthimlen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Huddinge 19.46

Långsamt sjunker det in att någon ­försökt bryta sig in i huset

Det är lördag kväll. Vi håller på att placera ut adventsljusstakarna när vi upptäcker att något inte stämmer. Det drar från sovrummet och hjälp, fönsterrutan är sönderslagen.

Nyss var allt som vanligt. Och så nu detta. Långsamt sjunker det in att någon försökt bryta sig in i huset. Medan vi var borta ett par timmar bara, en kort promenad bort för att äta pizza. På baksidan av vårt hus på skogstomten kan man jobba ostört i skydd av mörkret. Det känns ruggigt. Vi tittar på förödelsen. Ringer polisen som är mycket förstående. Kvinnan i växeln talar långsamt som om hon vill försäkra sig om att vi mår bra. Men tyvärr finns det ingen bil att skicka. Jag är så lugn i stormens öga och tänker efteråt att om jag gråtit lite hade hon nog skakat fram en patrull.

Vi ägnar tid åt att tala med alla nära grannar. Det känns skönt efteråt. Inbrott är ju en skräck. Grannen närmast har full insyn till oss och hade i princip kunnat se tjuvarna in action, men nu var han inte hemma. Han låter lite omskakad i telefon. ”Du får ladda hagelbössan”, sa han. Jag skrattar. En annan granne hade ”tagit sig lite”, säger M efter att ha varit där. Det är ju lördag. Sade ”tack för att du ringde”, trots att de stod öga mot öga.

Sedan låser vi sovrumsdörren från utsidan och bäddar i gästrummet. Ligger i mörkret och tänker att det kunde vara värre. Om de hade lyckats ta sig in. Om vi kommit hem när de var kvar. Och om hagelbössan stått laddad i hallen.

Anna Gustafsson

Anna Gustafsson är reporter på DN Stockholm och uppskattar kontakten med goda grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sveavägen 18.57

Utelivet utan krusiduller

Novemberkväll i Stockholms city. Den råa förvinterkylan sänker sig över Sveavägen och en narig vind drar fram längs boulevarden. Men pubar och kaféer har ändå sin beskärda del av gäster som obekymrat tagit plats vid uteborden: en kvinna insvept i gul filt med en cigarett i handen, en man i byggoverall som ser ut att fylla i en travkupong, ett par väninnor mitt uppe i ett intensivt samtal.

Tidigare rådde en avgränsad säsong för Stockholms uteserveringar. Borden ställdes ut i april och togs in i oktober. Men i dag kan krogar och kaféer erbjuda uteplatser även under vinterhalvåret. De finns i Kungsträdgården, längs Hornsgatan, vid Sankt Eriksgatan, på Sveavägen. Ofta med strålvärmaren påslagen och lånefiltar att svepa in sig i.

Det är något rörande med stockholmarnas utevurm. Alla vet att den opålitliga Stockholmssommaren erbjuder tio, högst femton kvällar som är idealiska för utesittning. Ändå envisas vi med att förtränga Stockholms geografiska läge – samma breddgrad som Grönlands sydspets – och flyttar ut så fort chansen ges.

Jag känner igen beteendet från Moskva, av alla ställen. Min tid i Moskva ligger visserligen ett drygt decennium bort, men moskoviternas okänslighet för kyla är något som tydligt finns kvar i minnet.

Längs de ständigt trafikerade Moskva­avenyerna stod påvra kiosker med en knippe plaststolar utanför. Även om termometern visade minus 20, nog satt det alltid några oberörda män och kvinnor och njöt av uppspritad Baltikaöl och en inplastad pirog. Ciggen i handen och blicken stoiskt riktad mot en punkt i fjärran.

Inte särskilt mondänt. Snarare utelivet utan krusiduller. Numera även i Stockholm.

Erik Ohlsson

Erik Ohlsson är Dagens Nyheters Mellanösternkorrespondent och var korrespondent i Moskva 1998 till 2002.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Detta fenomen är väl en konsekvens av rökförbudet därinne. Jag är en sån som gärna tar plats där ute. Kanske inte en helkväll, men de flesta av oss som fått smak av tobak och gillar en go öl tycker nog de två i kombination ger en helt annan relaxing och njutning än var och än för sig. Och att inmundiga ölen stående där ute är ju jätteförbjudet. Fram för fler vinteruteserveringar! I Göteborg är de alldeles för få. Enligt ett par jenter på en av de som finns var det detta fenomen mycket vanligare i Oslo. Och i Köpenhamn börjar de också bli en vanlig syn.

Anders Lindberg, 21:48, 28 november 2016. Anmäl

Blackeberg 22.30

”Du rubbar hela min existens. Välkommen”

Vi sågs, vi pratade, vi kysstes. Jag går hem med lätta steg, sjunger för mig själv där jag går den mörka sträckan mellan Södra Ängby och Blackeberg, där det är grönt och fint på sommaren och där skuggorna nu på vintern ofta får mig att sjunga så att jag skrämmer bort de där männen som högst icke troligt ligger och lurar bakom stenarna.

Jag har haft relationer sedan skilsmässan för fem år sedan. Men nu var det länge sedan, jag har känt mig kall och tom, min mur omkring mig har bara blivit högre och högre. Jag har blivit Johnny (Patrick Swayze) i ”Dirty dancing” som konstaterar att: ”This is your space, this is mine” – fast med betydelsen att jag släpper ingen nära.

Men den här kvällen sjunger jag av värme. Kanske är det till kvällens dejt jag ska få säga orden i min favoritdikt av Eeva Kilpi.

Jag somnar glad och vaknar varm. Tittar på mobilen. Inte ett meddelande. Inte ett enda på hela dagen. Fram på kvällen kommer förklaringen. Han backar. Behöver tid.

Tonåringen i mig svär och vill göra uppror och femåringen i mig vill kasta sand och ropa ”dumma dig”. Jag gör ingetdera.

Jag stänger glipan på min nyss halvöppna mur, sjunger sorgsna visor på vägen hem kvällen efter. Men någonstans i mörkret så väcks ändå lyckan. Över att få ha blivit berörd. Jag kan bli det. Och jag kan bli det igen.

En dag ska jag få viska de där orden i Eeva Kilpis dikt:

”Stör jag? frågade han när han steg in genom dörren. Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.”

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och sjunger gärna ut sina känslor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Spökparken 17.57

Det är här drömmarna bor

Jag tar de sista trappstegen i ett snabbt, andfått kliv. Trappan är lång och ganska brant. Sneglar upp mot de gamla sekelskifteshusen bredvid Spökparken. Upplysta fönster i mörkret. Hur trött jag än är fylls jag av energi när jag kommer hit.

Portarna är tunga men väl inne i byggnaden blir sinnet lätt. Det är här drömmarna bor. Det var länge sedan vi gick i skolan men det är ändå här vi träffas varannan vecka. För att lära oss något igen. Och i vårt fall, att lära oss att skriva. En roman, en deckare, en Stockholm noir, eller vad det nu blir. Om det nu blir.

Här finns också oändligt tålmodiga lärare som coachar hoppfulla medelålders revisorer, reklamare och journalister som ännu inte släppt taget om drömmen. Författardrömmen som ständigt svävar som olikfärgade ballonger ovanför våra huvuden.

Ibland skrattar jag för mig själv och tänker på Billy Crystals rollfigur i ”Släng morsan av tåget”, en ambitiös författare som också undervisar i skrivande. Hans elever är mer eller mindre hopplösa vuxna amatörer med författar­drömmar. När det går särskilt trögt med hemuppgiften muntrar jag upp mig själv med att den allra mest hopplösa av de amatörmässiga, Danny de Vitos lätt efterblivna rollfigur, faktiskt är den som lyckas bäst med sina författarambitioner.

När jag efter lektionen går ner för trappan igen lite senare på kvällen, bär jag fortfarande med mig den röda ballongen, svävandes några meter ovanför huvudet. Osynlig för blotta ögat.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef på DN Stockholm och drömmer också om en skrivarlya i Nice.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Dalagatan 15.26

Vi borde sluta gnälla över oviktiga skitsaker

Så ösregnade det igen. ”Ska man verkligen bege sig ut?”, frågar jag mig själv och känner hur jag börjar huttra. Sen inser jag hur tomt det är i mitt kylskåp och att matlådor inför den kommande jobbveckan behövs fyllas på. Motvilligt trär jag på mig ytterkläderna och knatar iväg mot matbutiken. Utanför ingången till butiken sitter en kvinna i medelåldern i en blöt filt medan hon knåpar ihop en liten krans av granris. Hon har inte på sig någon jacka och hennes tröja är inte särskilt tjock.

Jag gick, precis som många andra, bara förbi kvinnan men något grep tag i mig. Jag som känt mig krasslig och sjuk de senaste dagarna ville inget annat än att komma hem och krypa ned under täcket igen med en stor kopp te. Medan kvinnan utanför butiken säkerligen kommer bli sjuk av att sitta ute i den kylan, hon har ingen varm säng att krypa ned i eller pengar att köpa medicin för. Jag blir förbannad över hur orättvist världens resurser är fördelade. Kommer det alltid vara så här? Är det här världen mina framtida barn kommer växa upp i? Jag trodde att mänskligheten skulle få det bättre, men den senaste tidens händelser pekar åt motsatt riktning.

Jag tänker inte predika om att man borde skänka allt man äger till välgörenhet och ställa sig bakom närmsta soppkök. Den som vill göra detta är naturligtvis välkommen. Men jag tycker att vi borde sluta gnälla över oviktiga skitsaker och faktiskt vara lite tacksamma. Tacksamma över en sådan sak som att ha tak över huvudet. Det är inte så självklart.

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör på DN och spenderar helst sina söndagar i sängen, med en stor kopp te och massor med tända värmeljus.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadshuset 10.18

Vi har hört det förut – många gånger

Det var inte utan att jag såg fram emot budgetdebatten i Stads­huset. Två år efter valet, två år till nästa, men också en dryg vecka efter valet på andra sidan Atlanten.

Hur lång tid skulle det ta innan någon av talarna i Stadshusets rådssal skulle säga Trump? Och skulle Stockholms lokalpolitiker prata om det amerikanska valet över­huvudtaget?

Jag behövde inte vänta särskilt länge, typ tolv minuter och miljöpartisten, tillika trafikborgarrådet Daniel Helldén var den som trumpade först. Förmodligen för att han ville avleda uppmärksamheten från sitt eget, kritiserade pastorat; snöröjningen. Det är lätt att förstå honom efter det som hände – eller inte hände – efter snökaoset veckan innan. Där hade de ansvariga trumpat, förlåt – trampat snett. Helldén tittade framåt – precis som politiker ska göra i budgetdebatten. Han sa: ”Barnen är vår framtid”. Undrar hur länge han hade filat på den formuleringen.

Ledarna för de två största partierna var inte mycket bättre. Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) inledde hela budgetdebatten med orden ”Stockholm är en fantastisk stad”. Några minuter senare stod hennes huvudmotståndare Anna König Järlmyr (M) i talarstolen och sa: ”Stockholm ÄR den bästa staden att leva i”.

Inte för att jag vill försöka vara politiskt korrekt. Men, hallå – det där visste vi redan. Kom med något nytt!

Eva-Karin Gyllenberg

Eva-Karin Gyllenberg är reporter och har bevistat sin 33:e budgetdebatt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Sundbyberg 17.45

Utanför står spindelmannen med en gul korg på armen

Det är fredagseftermiddag och jag läser en saga för mitt barn när det helt oväntat knackar på dörren. Tusen tankar går genom huvudet. Har jag beställt något? Ska det komma någon hantverkare? Jag smyger fram mot dörren och kikar misstänksamt ut genom nyckelhålet. Det är ingen hantverkare, inget bud av något slag heller. Utanför står spindelmannen i miniatyr med en gul korg på armen. Jag fattar ingenting, har helt glömt bort att det är Halloween och är, som ni förstår, högst ovan vid att någon oanmäld knackar på dörren. Jag öppnar ändå. Spindelmannen visar sig vara min granne och han har med sig sina trevliga föräldrar. Vi rafsar fram lite godis och pratar en lång stund med grannfamiljen. Min man avslutar med att säga att det vore kul om de kom över på fika någon dag. Och det vore det verkligen. Synd bara att det utan en liten spindelman som alibi är väldigt svårt att få kontakt med sina grannar.

Vi har bott i huset i 3,5 år nu och egentligen inte haft någon längre konversation med någon i trappuppgången.

Jag älskar den där reklamen där lägenheterna saknar dörrar och alla kommer över till varandra och umgås. Jag förstår att umgänge med alla inte är ultimat och att det säkert finns både goda och mindre goda grannar. Jag önskar bara att det vore lättare att få kontakt. För tänk vad smidigt att bara gå en trappa ner för en kaffe och en pratstund en onsdag i november jämfört med att bylsa på sig hundra lager kläder och ta tunnelbanan över halva stan.

Caroline Englund

Caroline Englund är redaktör och reporter på DN och önskar att hon vågade knacka på hos sina grannar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hökmossen 13.15

Stockholms bostadsmarknad är sjuk

I det pyttelilla egnahemsköket där tiden har stått still sedan 1943 trängs en för stor grupp människor. De petar på originalluckorna, diskuterar hur köket kan flyttas till vardagsrummet, granskar kritiskt den blommiga tapeten.

Stockholms bostadsmarknad är sjuk. Det är en öppen dörr att slå in, men här kommer jag.

Man lusläser Hemnet, drunknar i formuleringar som ”vind – med golvyta!” och ”möjligheternas gillestuga!”, man läser besiktningsprotokoll och funderar över hur allvarligt det är att entrétrappan ”hotar husets grundstomme på sikt” och man vallfärdar, tillsammans med hundratals andra som ser exakt ut som en själv, iväg på visning.

I mikrohuset, uppfört i lummiga Hökmossen under Andra världskriget, ramlar jag återigen rakt igenom den där öppna dörren av galenskap. Samtidigt som jag försöker hindra min treåring från att trilla ner i ”fungerande antik tvättmaskin!” i den fuktskadade källaren, försöker jag beräkna motståndet och därmed slutpriset.

”Det är ju en fantastisk grund så att säga, inga anmärkningar alls, förutom det där med taket då”, säger mäklaren upprymt.

Han syftar på att taket läcker i vardagsrummet. Petitess i ett hus så pass nära tunnelbanan.

En snabb överslagsräkning ger vid handen att husets egentliga kostnad, om man löser ut tomträtten, kommer landa på runt nio miljoner. För 54 kvadrat! Ett ruckel! Som har ett kök vi inte ens får plats i alla fyra samtidigt! Det är ju vanvett!

Man kanske skulle lägga ett bud?

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och den som pratar högt om vad tomträtt egentligen innebär på visningar i närförort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Underbar liten betraktelse av Stockholms bostadsmarknad! Törs jag rekommendera en flytt till Vansbro?

J.O. Berger, 22:10, 22 november 2016. Anmäl