Vasaparken 23.55

Mina knän är redo för att slå i ytterligare några plintar

Nyår. Tiden att vara i nuet och i det förgångna.

Förra året stod jag vid tolvslaget i Vasa­parken, jag hade mina nära vänner runt mig, bubbel i glaset och runt mig smällde fyrverkerierna. För några ögonblick fick vi glömma våra liv, våra bekymmer och vandra med blicken upp emot en glittrig färgstark himmel.

För tjugo år sedan tog studier mig till Stockholm. Jag ville inte hit, jag hörde inte hemma i en stad där alla var lyckade och framgångsrika och vackra.

Jag var klumpig och haltade med ett svagare högerben, som än i dag inte alltid lyder och gör det jag vill, det där benet som fick mig som barn att fastna på plintarna i gymnastiken – det var ju inte meningen att sätta sig på den, det var ju hoppa över vi skulle göra.

Men även om jag inte lyckades hoppa då har jag vågat hoppa därefter, ibland har jag fallit ner på vägar som har varit snåriga och fula, jag har förlorat mig själv, jag har fått sår som fått mig att gråta och jag har rest mig igen. För det är vad vi människor gör. Vi reser oss upp.

Nytt år, nya möjligheter. Ett blankt blad väntar runt hörnet, ett år fullt av nya hinder att våga ta sats och hoppa över. Jag kommer även i år att stå i Vasaparken vid tolvslaget, jag ska le mot alla de par som lutar sig mot varandra. Håller hand. Viskar att jag älskar dig.

Jag ska fyllas av den färgstarka himlen och med bubbel i sinnet se fram emot nästa år. Jag är stark i benen och mina knän är redo för att slå i ytterligare några plintar.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist önskar alla ett fantastiskt gott nytt år!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rådmansgatan 14.00

Det var en minnesvärd dag. Tror jag.

Att kliva in ABF:s klassrum för nyanlända flyktingar är på flera plan en övning i ödmjukhet. Talibanernas terror i Afghanistan. Kriget i Syrien. Dödskulten IS i Irak. Skälen till att människorna samlats här under lysrörens kompromisslösa ljus är legio.

Utanför fönstren lyser det svenska vinterljuset med sin frånvaro. Vintern vänder och snart börjar ett nytt år av ovisshet. Hur går det med familjen som är kvar i kriget? Får vi uppehållstillstånd? Får mamma komma hit? Varsamt lotsas eleverna genom det svenska språket av den skickligt tålmodiga läraren Lena Dickson. Några av eleverna har, trots att de bara varit här i några månader, kommit så långt att de inte bara vet vad pluskvamperfekt är – de kan ripostera Lenas lingvistiska frågeställningar kring begreppet imperfekt med humoristiska knorrar.

Var det någon som dansade i morse?

Nej, tyvärr.

Jag har en diffus känsla av att fröken Anne-Maj Gjertz en gång i tidernas begynnelse drillade oss dylika grammatiska spörsmål under några år på Björndammens skola. Men minnet är ju inte som det brukade vara.

Handfasta exempel på att förbättringspotentialen är stor vad det gäller mina personliga imperfekt dyker upp mest varje vecka. Som häromdagen (?) när jag gick för att hämta ett dataminne på IT-avdelningen och återvände till skrivbordet med en Loka och ett päron.

Det var en minnesvärd dag. Tror jag.

Paul Hansen

Paul Hansen är, såvitt han minns, fotograf på DN.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hötorget 15.43

Hur tankspridd och klumpig får man bli?

Det är flera, säkert tio, år sedan vi fattade beslutet; att skippa julklapparna. Och för varje jul som har gått sedan dess har jag blivit än mer övertygad om att det var ett klokt beslut.

På det sättet slipper man ju en (för många människor) stor del av julstressen. Det hindrar mig dock inte från att ge mig ut och trängas med alla dessa människor som hoppas göra klappklipp. Inte för att köpa ­klappar utan för att inhandla annat som hör julen till.

Tog en tur på Drottninggatan mitt i rushen. Var på jakt efter ett par ­reservglasögon eftersom de gamla hade fått sig en kyss. Hittade ett identiskt par, som inte kostade 40 kronor som de gjorde senast utan ynka 15 kronor. Jag var ju bara tvungen att köpa två par.

Något kvarter från den butiken gjorde jag nästa fynd: extrapris på nyponpulverkapslar som jag tar mot artrosen.

Glad i hågen begav jag mot Hötorgshallen för att köpa ett julmåste: tysk senap.

Det var lång kö vid disken, men det får man stå ut med i juletider. När jag ska betala för senapen gör jag en fasansfull upptäckt: fynden från Drottninggatan låg kvar i cykelkorgen. Hur tankspridd och klumpig får man bli?

Jag hade tur. Fynden låg kvar i korgen. Jag kunde andas ut och blev så glad att jag köpte dubbelt så många amaryllisar som jag från början hade tänkt i blomster­ståndet på torget.

Det är ju trots allt bara jul en gång om året.

Eva-Karin Gyllenberg

Eva-Karin Gyllenberg, reporter, som bara köper en julklapp om året – till julfesten med de forna arbetskamraterna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Eriksdal 20.35

Hoppet tänds om isbanans framtid

Trenden har varit tydlig sedan ishallarnas utbredning tog fart på 80-talet. Men nu börjar situationen bli akut och jag slår härmed larm. Det går knappt att åka skridskor och samtidigt få frisk luft längre.

I Nacka kommun fanns när jag lämnade stan 1994 tre konstfrusna ishockeyrinkar utomhus, alla öppna för allmänheten både med och utan klubba. Sedan dess har alla tre fått tak.

Det är förståeligt med tanke på att regniga hockey­träningar i Stockholmsområdet inte är särskilt roliga. I synnerhet är det en utmaning för föräldrar som står vid sidan om. Jag upplevde själv detta som hockeyförälder en säsong under 00-talet.

Samtidigt är det sorgligt att det under jullovet, denna gröna jul i Stockholms­området, finns allt färre isbanor att spontant åka till med skridskor i högsta hugg. För ishockeyns del kan det också komma att vara ett slag mot en sport som har allt svårare att rekrytera unga.

Själv har jag tagit saken i egna händer och sedan sista uterinken i Nacka försvann varje vinter plogat upp en egen isbana, senaste vintrarna på Långsjön i Nacka. Tyvärr har inte kylan ännu räckt till denna vinter, men när väl en bana är uppskottad brukar andra föräldrar haka på.

Det är också uppmuntrande att se att Stockholms stad lagt konstis på Eriksdals bollplan och redan i november spolade isen. I och för sig saknas både sarg och mål, men det borde ju också gå att ordna.

När jag står där och leder fysträningen för Djurgårdens innebandyjuniorer ser jag två vuxna spela med sina söner. Ljudet av puckarna mot klubborna ekar och väcker ett hopp om is­banans framtid.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är politikreporter på Dagens Nyheter och obotlig naturishockeyromantiker under vintermånaderna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rosenlundsgatan 18.17

Är män pinsammare än kvinnor?

En affisch för Diorparfymen Sauvage i buss­kuren skickar krypningar nedför ryggraden. Jag minns, allt för väl, bioreklamen för herrdoften där en hårt ögonsminkad Johnny Depp kastar gitarren, drar från stan, sladdar ut i öknen, möter en buffel, gräver ner sina feta silversmycken i en grop (?) och hest väser ”It’s magic”. Nej, Johnny Depp. Det är inte magiskt. Det är inte ens rock. Det är bara pinsamt.

En annan, lite mindre plågsam pinsamhetsupplevelse: Jag älskade verkligen näst sista Kent-konserten före jul. Filmerna i scen­scenografin var fantastiska. Men Jocke Bergs grandiosa Jesusgest med utsträckta armar och uppåtviftande handflator som sade ”klappa mera” var däremot så genant att stora delar av Tele2 Arena drabbades av svår sekundärskam. Herregud, han hade ju redan allt i sin hand?

Julkomedin ”Why him?” lyfter i sin tur den manliga pinsamheten till en nivå där det obekväma förvandlas till stor underhållning. James Franco drabbar samman med Bryan Cranston i ett välkänt filmkoncept: den obekväma konkurrens­situation som uppstår när en ung man möter sin blivande svärfar för första gången (tänk ”Släkten är värst”).

Jag uppfattar inte män i allmänhet som pinsammare än kvinnor. Men det är märkligt svårt att tänka sig kvinnor i något av de här exemplen. Och lätt att konstatera att pinsamhetskvoten är orättvist fördelad, i alla fall när det gäller komik.

Helena Lindblad

Helena Lindblad är filmredaktör på DN och abonnerar på rollen som pinsam tonårsmamma

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Frejgatan 14.30

Mandeln i halsen är nersköljd, ändå känns det som den sitter kvar

Hur skulle du göra om två nya hemlösa vänner frågade dig om de fick låna din dusch och sova hos dig en natt?

Det är några dagar före julafton och jag och min kompis hänger i soffan på hans kontor i Vasa­stan. Vi dricker glögg, äter saffransbullar med mandelmassa och slö­scrollar igenom våra sociala medier-konton när frågan ovan dyker upp i hans flöde.

– Äh…hm… host, host.En för glupsk klunk av glöggen gör att en mandel sätter sig i halsen och harklandet ger mig en ursäkt att inte svara på stört.

”Låt dem duscha och bjud på lunch. Fast kanske lite risky att låta dem sova över?”.

”Kan man säga nej?”

”Ge dem pengar till en natt på ett vandrarhem i stället.”

Min vän läser högt ur flödet i kommentarsfältet under inlägget. Frågan engagerar och folk rycker in och tycker sitt. Kanske är detta en prövning från ovan, resonerar den rådfrågande. Ett tillfälle att leva som man lär?

Jag och kompisen bollar dilemmat fram och tillbaka. Värmer på mer glögg, tar en till saffransbulle med mandelmassa och ältar ännu lite mer.

Mandeln i halsen är nersköljd, ändå känns det som den sitter kvar.

Genom fönstret ser jag människor skynda förbi med kassar i nävarna.

Där ute är det så rysligt kallt, det snöar och börjar bli mörka kvällen.

Hur skulle du göra om två nya hemlösa vänner frågade dig om de fick låna din dusch och sova hos dig en natt?

Sofia Edgren

Sofia Edgren är reporter på DN Stockholm. Efter mycket funderande firar hon traditionell jul på släktens gamla gård i Värmland.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Södermalm 11.50

Hans betoning på vatten visade tydligt vad han tyckte 

– Vad ska du ha? Vin eller öl?

Vi hade bara skrivit några få meddelanden till varandra på dejtingsajten när jag och mannen framför mig hade bestämt oss för att ta en lunch. Utanför restaurangen möttes vi i en kram fylld av distans.

– Jag tar vatten, säger jag. Ska du dricka alkohol? Ska du inte jobba sedan?

–Eh, jo, klart jag ska jobba, jag ska ha en öl. Ska du verkligen ha vatten?

Hans betoning på vatten visade tydligt vad han tyckte. Min på alkohol visade tydligt vad jag tyckte.

Det var några månader sedan, och jo, jag har druckit alkohol sedan dess, jag har ingenting emot varken öl eller vin, folk får dricka vad de vill – bara de gör det i måttliga mängder. Det var ju bara det att tidpunkten för alkoholintaget var över en lunch.

En öl eller ett glas vin är kanske inget att höja på ögonbrynet åt, men jag höjer båda mina ögonbryn åt att den svenska helgfyllan börjar spreta ut på veckans alla dagar och tidpunkter.

Vi är påverkade av Medelhavskulturen och det känns som om vi dricker allt mer och allt oftare. Samtidigt är julen snart här och med den åker glögg, julöl och snaps fram på bordet – vi behåller det svenska och lägger till lite fransk/spansk/italiensk hetta. Jag har sett vänner som inte kan hantera det, ett glas blir för många och plötsligt kan gränserna suddas ut för när det bara är ett glas och när ett beroende har tagit över.

Jag och dejten åt lunchen under besvärande tystnad. Dejten svepte sin öl. Jag drack mitt vatten. Vi skiljdes åt med en nick. Det blev inte ens en kram till avsked.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och dansar bäst nykter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Zinkensdamm 21.56

När isen bryts vid bandyplanen

Söderromantik. Finns det 2016?

Det är lätt att svara ”ja” när jag ser paret som står tätt intill varandra vid övergångsstället i korsningen Hornsgatan/Ringvägen. Det slår över till rött. Han och hon stannar till och trycker sig intill varandra.

”Det är ändå jäkligt schysta hus här”, säger han. ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo, trots allt.”

Det är trångt på trottoaren. Folk strömmar ut efter ett bandyderby på Zinkensdamms IP. En lätt överförfriskad man ur bandypubliken bryter in i samtalet.

”Jag bodde där en gång. Där uppe, kolla. Uffe Lundell bodde i samma uppgång”.

”Sen blev det ett jäkla liv när de skulle göra om till bostadsrätter, men det blev ju finare såklart”.

Det slår om till grönt men trion stannar kvar och pratar. Jag går ner i tunnelbanan.

Jag älskar möten mellan människor, när isen bryts och folk som inte känner varandra börjar prata. Som när jag ett par dagar senare går på 66:ans buss vid samma vägkorsning. En skolklass med barn i åttaårsåldern pratar, skriker och stojar. Busschauffören får nog:

”Nu får ni dämpa er! Jag orkar inte mer och det gör ingen annan heller. Måste ni låta – sjung en sång i stället.”

Barnen tystnar. En sekund. Sedan sjunger de julsånger i 20 minuter innan de går av. I stämmor.

Trots trafikkaoset lyser människorna på bussen upp. Isen bryts en än gång. Jag börjar prata med en okänd medpassagerare, ett samtal som fort­sätter ända fram tills jag kliver av vid Vita bergen.

Lycklig.

Jag vill inte bo i stan, jag njuter av mitt Värmdö varje dag. Men ska jag trots allt flytta in någon gång vill jag bo på en plats där isarna bryts lättare än på andra ställen.

Kanske är det Söder. Trots allt.

Martin Fransson

Martin Fransson är sportchef på Dagens Nyheter och har precis upptäckt hur många bra matställen det finns i Teatern vid Skanstull.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Stadshuset 23.10

Hösten när regler slutade gälla

”På Nobelbanketten bör man enligt etiketten undvika samtalsämnena ekonomi, politik, sjukdomar och religion.”

Artiklarna från Nobelfesten 2015 visar hur mycket världen har förändrats på bara ett år. Då var det ett etikettsbrott att prata om politik. Men i december 2016, en månad efter Donald Trumps seger i presidentvalet i USA, är det omöjligt att låta bli.

Godwins lag – som i en variant säger att den som först liknar motståndaren vid Hitler har förlorat diskussionen – avskaffades tidigare i år på Twitter, eftersom jämförelser med 1930-talets Tyskland inte längre är långsökta. Och etikettsregeln om politikdiskussioner kan vi inte heller ha kvar.

Den amerikanska fysikprofessorn från KTH på min vänstra sida och ekonomiprofessorn från Stanforduniversitetet till höger om mig pratar båda länge om Trump och hans blivande regering, med ministrar som avfärdar klimatförändringarna och evolutionsteorin, och sprider falska nyheter. Båda är oroliga, rejält oroliga, för framtiden för sitt land, för världen i stort, och för vetenskapen.

Politiken letar sig även in i talen. ”Den bistra sanningen är att vi inte längre kan ta för givet att människor tror på vetenskap, fakta och kunskap”, sa Nobelstiftelsens ordförande Carl-Henrik Heldin på prisutdelningen. Nobelpriset har en viktig roll, med goda förebilder som visar att ”det är möjligt att förstå världen och att förbättra den”.

Kemipristagaren Stoddart tog upp samma tankar i sitt tacktal: ”Vetenskapen är global och det finns ingen återvändo, även inför den osäkra framtid som genomsyrar en del av västvärldens stora demokratier i dag.”

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskapsredaktör på DN och blir arg och orolig när forskning avfärdas som ”bara en åsikt”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Odenplan 20.42

En kötid på fem minuter innebär ett dygn om året i toalettkö

”Typiskt att tjejerna får vänta”, säger personen bakom mig i kön. En annan köande nickar instämmande: ”Ja, det är alltid så”. Vi står fem personer i kö till den enda fungerande damtoan på restaurangen. Under tiden glider männen förbi, en efter en.

I november påbörjade Shanghai ett försök med könsneutrala toaletter för att minska tiden som kvinnor måste spendera i toalettköer. Vid årsskiftet får även New Yorks allmänna toaletter unisexskyltar efter att en ny lag tagits fram med tanke på transpersoner. Men även kvinnor och personer som hjälper barn av motsatt kön ska gynnas av förändringen.

Det är för mig anmärkningsvärt att Stockholm inte har infört detta ännu.

Den moderna mannen är ingen snuskhummer som grisar ner toaletten, för den som vill hävda att vi ska behålla uppdelningen för kvinnors skull.

Låt säga att du fem gånger i veckan måste uppsöka en toalett på en offentlig plats. En kötid på minst fem minuter vid varje besök innebär nästan ett dygn om året i toalettköer. Förvisso kommer siffran att skilja sig åt beroende på livsstil men poängen är att män kan lägga tiden på något annat.

Nyligen skrev DN om att Stockholmskvinnor är mest stressade i landet. Det är givetvis befängt att skylla kvinnlig stress på toalettköer, men någonstans här tycker jag att ”feministisk stadsplanering” blir greppbart och högst relevant.

Ida Yttergren

Ida Yttergren är praktikant på DN och tycker att det är dags för Stockholm att om möjligt inspireras ännu mer av New York.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Hej, har diskuterat detta med min make som är väldigt duktig i matematik och blev övertygad att ditt förslag om fler könsneutrala toaletter INTE skulle kunna minska kötiden. Om det finns exempelvis som på Moods i Stockholm 3 vanliga toaletter och 1 manlig kissränna för 3 betyder det att det finns totalt 6 platser. Ersätter du den manliga kissrännan med en vanlig toalett blir det totalt 4 platser. 4 är FÄRRE än 6 och eftersom det nu kommer att stå män i kön dessutom så blir kötiden LÄNGRE. MVH

anne-marie roos, 21:45, 21 december 2016. Anmäl