Götgatan 16.15

Kan nya syskon födas utanför tullarna?

På ett Söderkafé häromsistens hejdade sig en tidigare kollega vid mitt bord, och vi hamnade i det outtömliga ämnet innerstaden kontra förorten. Var det inte möjligen så att den tidigare skarpa innerstadsgränsen börjar luckras upp?

Tendenser och goda försök till citykaraktär kan ses i till exempel Hammarby sjöstad och i sydväst, inklusive de redan från början stadsliknande klassiska förorterna Aspudden och Gröndal. Ett oundvikligt problem är geografin. Vattnet runt öarna. Sjöstaden är ingen plats dit Söderfolk släntrar för att kolla läget, även om båtfärder alltid är trevliga.

Det borde vara lättare i nordänden. Haga­staden är ett gott försök till uppluckring, men det är trots allt en bra bit från en överdäckad bangård vid Karolinska upp till Solna centrum eller Sumpan.

En storstad blir inte riktigt stor förrän det finns mer än ett centrum med verklig city­karaktär, som folk på ett naturligt sätt kan välja mellan, menade kollegan. Jag funderade och insåg att så där är det nog i Berlin, London och Paris. Kanske måste man nå tre fyra miljoner för att det ska bli så, tänkte jag.

Men sedan tänkte jag om. Öarna och vattnet, för tusan. Innerstaden har väl alltid varit fyra olika centrum. Pyttiga med internationella mått, förvisso, men Södermalm, Norrmalm, Gamla stan och Kungsholmen har ju faktiskt distinkt olika karaktär. Det nya är snarare att dessa fyra olika långa, olika klädda och olika pratsamma Stockholmssyskon börjar genmodifiera om sig till en och samma kis. Kan nya syskon till kisen födas utanför tullarna?

Anders Bolling 

Anders Bolling är reporter på DN. Med nio år i söderort och arton år i Nacka på nacken.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornstulls vårdcentral 15.30

En påminnelse om hur skört livet kan vara

Du kan gå in direkt, säger kvinnan i receptionen och skriver in mitt personnummer i datorn. Hon kan det utantill. En arbetsrelaterad skada har gjort mig till ­ofrivillig stamkund på vårdcentralen i Hornstull. Varje besök är en nyttig påminnelse om hur skört livet kan vara. När jag kliver över tröskeln slår mig tanken: hur man kan leva ett halvt liv i en bubbla där döden alltid känns lika avlägsen. Det är en ödmjuk ynnest att få leva i ett land som förskonats från krig och elände. Just elände och krig som annars är en del av mitt arbete, såsom i skrivande stund här i Belgrad.

EU:s stängda dörr för människor som flyr våld och lidande har skapat en situation som osar bränd plast, kokt te och desperation. Omkring tusen människor har fastnat i ett humanitärt ingenmansland och sover i övergivna baracker. Platsen liknar mest en gigantisk avskrädeshög där otaliga råttor äter sig feta. Det är svinkallt. Skabb och löss sprider sig i brist på vettig hygien.

Jag har inte varit i Belgrad sedan 2001 – då Milosevic störtades och kollegan i rummet bredvid trodde att toalettdörren gått i baklås varpå han resolut sparkade sönder den. Han hade glömt att det var en skjutdörr. Jag berättar historien för Ahmad, en flykting som tillfälligt tolkar för mig, och vi skrattar gott tillsammans. Det är 30 år och en kontinent emellan oss – men på samma gång är det inget avstånd alls. Nästa vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen men Ahmad kommer att vara kvar här i den sotsvarta misären. När jag åter kliver över tröskeln kommer jag att skänka en tanke till Ahmad och hur orättvist livet ibland kan vara. Må det gå honom väl.

Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf på DN och längtar efter kloka politiska ledare som ser längre än till nästa opinionsundersökning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

S:t Eriksplan 23.30

Ett gott skratt före läggdags fungerar utmärkt

Vi skulle gå ut på stan en helg, den vita månaden till trots. Man kan ju för all del beställa en kaffe en halvtimme innan midnatt på en bar och vänta i en kvart för att personalen måste sätta i gång kaffemaskinen som står i något hörn.

I väntan fastnade vi i stället framför Youtube. Främst med ett klipp på en man som ramlar i nio sekunder när han skottar snö. Han lyckas till slut styra upp balansen. Efter nio sekunder, alltså. Nio sekunder är en lång tid att snubbla.

Att någon lyckats fånga sekvensen på film och sedan laddat upp det på internet ser jag som en gåva. Vi spelade klippet igen ett par gånger. Kanske sju.

Snubbelhumor. Jag har förstått att detta är en något missaktad typ av humor? Det grundar jag till viss del på reaktionerna när jag ohejdat skrattar högre åt den fumlige Kramer än den neurotiske George under Seinfeld-tittning i grupp.

Men jag tittade på snubbelklippet igen innan jag skulle somna. Okej, det var fem gånger.

Tydligen ska man dock undvika att titta på digitala skärmar en stund innan man ska sova. I grunden rimligt. Men att fnissa en stund innan sömnen fungerade faktiskt alldeles utmärkt. Har inte sovit så gott sedan jag kom hem från Arvikafestivalen 2007.

Så tittar jag på klippet på tunnelbanan en morgon. Tyvärr går det inte att titta på det utan att skratta, vilket jag tydligen också gör. Ljudligt, av blickarna från mina för mig okända medresenärer att döma.

Men in till redaktionen kom jag, glad. Så blev det en bra dag också.

Sofie Österström

Sofie Öster­ström är reporterpraktikant på Dagens Nyheter och skrattar åt snubblande män och mörk, brittisk humor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Folkungagatan 17.44

Så försvann Sveriges sista nothandel

Ska köpa en present och beger mig till Aulos Musik i det trevliga myllret av småbutiker på Folkungagatan. I denna nothandel kan man alltid hitta något passande till musikintresserade vänner. Oftast kommer man hem med något oplanerat till sig själv också.

Det var ett par år sedan sist och jag hittar inte butiken. Vet ungefär var den ska ligga ett par kvarter från Medborgarplatsen, men det är något som inte stämmer. Får tag i adressen på mobilen och inser att jag befinner mig alldeles intill. Men skyltfönstren är täckta av brun papp. Av nothandeln syns inte ett spår.

Hit har jag tagit mig då och då ända sedan jag kom till Stockholm på 80-talet för att botanisera bland noter och notböcker. Här kunde man bläddra bland notböckerna på samma sätt som i skivbackarna med vinyl. Alltid hittade man något som man inte visste att man behövde.

Sökte man efter något specifikt så fanns den mycket kunniga personalen snabbt till hands.

I kommentarer på Aulos Musiks inofficiella Facebooksida läser jag att butiken slog igen redan i höstas på grund av sjukdom och ekonomiska svårigheter. Det som återstod av nothandeln mot slutet kördes på tippen.

Detta ska vara både Stockholms och hela Sveriges sista nothandel. Och det är klart, om en nothandel inte kan överleva ens i Sveriges huvudstad, var skulle den då kunna klara sig någonstans?

Ibland känns det bara väldigt svårt att acceptera tidens gång.

Hans Arbman

Hans Arbman är reporter på DN och erkänner motvilligt att han själv ibland kollar på saker i stadens butiker – för att sedan beställa dem billigare på internet. Det ska han sluta med nu.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vasastan 20.30

Oro är väl ändå mer ­förödande för ­hälsan, tänker jag

Kan jag få lite varmt vatten, tack?”

– Ursäkta?

Jag har bjudit hem tjejgänget från gymnasiet på middag. För varje tillfälle vi ses är det någon som har snappat upp ett nytt forskningsrön som snabbt får fäste hos samtliga.

Det började i sena tonåren när vi alla, inklusive jag själv, unisont fick för oss att vi var laktos­intoleranta. Vi betalade fem kronor extra för att få laktosfri mjölk i caffelatten och gjorde smoothies på sojayoghurt. Några år senare kom ”glutenintoleransen” och quinoa gjorde intåg i våra liv och fick ersätta alla produkter som innehöll gluten. Efter detta började det att handla mer om miljö och hälsa än om självdiagnostiserade allergier.

Till att börja med skulle allt vara ekologiskt. Sedan skulle i allra högsta grad all typ av fläskkött undvikas. Därefter kom köttlarmet, tätt följd av insikten att det egentligen inte är speciellt bra att äta fisk heller.
Nu är näst intill hela min bekantskapskrets flexitarianer, även kallat fuskvegetarian. Att dricka alkohol känns också otrendigt.

Stolt serverar jag min nya laktos- och glutenfria vegetariska paradrätt med en termos varmt vatten.

När vännerna har gått googlar jag livslängd i länder i Europa och ser till min förtjusning att de livsbejakande italienarna lever längre än svenskarna. Är det något som är förödande för hälsan är det väl ändå oro och ängslighet, tänker jag och korkar upp en flaska rött.

Ida Yttergren

Ida Yttergren är reporter på DN och tror att vi skulle må bättre av att sluta vara så ängsliga och i stället njuta lite mer av livet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gjörwellsgatan 13.07

Bör man hälsa på någon med bar underkropp?

Lunchträning. Egentligen är det en rätt tveksam idé eftersom välbefinnandet äts upp av det akuta stresspåslag som tidsnöden medför. Men det är så livsvillkoren ser ut för stockholmare. Så nu står jag här i omklädningsrummet med darrande knän efter fem kilometer på löpbandet.

Att jag är nyduschad spelar ingen roll. Jag känner mig ändå som en mosbricka. Ansiktet är flammande rött. Eftersvetten gör heta pärlor i pannan.

Någon närmar sig skåpet intill. En kille med skägg. Nyduschad han med. Men vänta, känner jag honom? Han liknar en ytligt bekant. Borde jag hälsa?

Jag bestämmer mig för att dubbelkolla och vänder blicken mot honom. Han är oerhört naken. Jag vänder bort huvudet med sådan kraft att jag tappar min deodorant som rullar in under ett skåp. Jag har fortfarande inte lyckats avgöra om det är den bekante.

Nytt försök. Om det nu är han ska jag göra en sån där manligt sammanbiten nick utan så mycket som ett spår av glädje, så som jag föreställer mig att ryska asfaltsläggare hälsar. Ja, det blir bra.

När jag återvänder med blicken står han där Ankeborg. Det verkar som att det faktiskt är den ytligt bekante. Tankarna rusar. Bör man hälsa på någon med bar underkropp? Vad säger Magdalena Ribbing? Ännu värre, tänk om han påbörjar ett samtal.

Jag löser situationen genom att rafsa ihop mina grejer medan jag fixerar blicken i klinkergolvet. Sedan låser jag in mig på toaletten och andas i fyrkant.

Andreas Nordström

Andreas Nordström är webbredaktör på DN Stockholm och springer just nu helst med Omaha-bandet Bib i lurarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Karlbergskanalen 11.47

Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Så är vi återigen vid nollpunkten. Och det är som så ofta i relationer: Det är de rent fysiska problemen som vi inte lyckas rå på.

Det är faktiskt inte kylan eller mörkret som är problemet med dig, Stockholm. I knarrig snö vandrar jag gärna. Men när söndagspromenaden förvandlas till en enda lång isgata, då förstår jag inte hur vi ska ta oss igenom januari och februari.

I höjd med bron till Karlberg är jag nära att falla bakåt. Jag klamrar mig vid ett nätgaller för att få fäste, men glider ändå. Kvinnan framför mig släpper sin älskades hand och går rakt ut i en smutsig snödriva för att slippa halkan.

Det är trist att det ska vara så här, för på många andra sätt tycker jag att vi har fått det bättre. Vi löser våra praktiska problem. Vi resonerar om våra intellektuella motsättningar. Du är inte lika inskränkt och självtillräcklig som tidigare och jag har väl slappnat av lite grand.

Men med vintern kommer tvivlen. Det finns ingen plats för själen när varje muskel i kroppen är spänd.

Du kan ju aldrig bestämma dig, Stockholm. Plus eller minus? Grus eller snö? Vi slirar i ett fruset varken eller, och kommer ingen vart.

Med en svajig gir mot en grusig trätrappa lyckas jag till sist ta mig bort från isgatan.

Uppe på den sandade trottoaren ser jag en kvinna med rullator försöka ta sig över ett övergångsställe. Varje räddhågset steg tar en evighet.

Den kvinnan kan vara jag om 40 år. Kommer jag att förlåta mig själv för att jag stannade?

Karin Eriksson

Karin Eriksson är politisk reporter på Dagens Nyheter och klagar även på samtalsklimatet.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fridhemsplan 07.52

Jag har skrivit omkring 300 böcker. Men bara i skallen

Jag har skrivit omkring 300 böcker, det brukar bli ungefär en varje morgon. Men bara i skallen. Det är som om den korta morgonpromenaden mellan t-banan och busshållplatsen på vägen till jobbet i Marieberg omges av någon sorts kreativitets­gaser, det är alltid just där jag får idén till något.

Jag vet inte vad det beror på, kanske är det för att min inre censor fortfarande ligger och morgnar sig, att tankarna vandrar friast när de fortfarande är lite sömniga. Eller också är det bara morgonljuset som har något hallucinatoriskt över sig, det brukar räcka med att något i Ekot krokar fast i en tanke jag redan har eller att jag kommer att tänka på någon person, i morse var det George Michael, för att fantasimaskineriet ska dra i gång och mata fram en berättelse.

Plötsligt ser jag hela intrigen framför mig, hur den skulle kunna få vingar och flyga.

På bussen funderar jag på motiv, teman och vändpunkter, på berättarton och ofta hela slutscenen.

Varje gång jag kliver av bussen har jag bestämt mig, det här ska bli mitt nästa projekt.

Problemet är att jag oftast hunnit tröttna på bokidén ungefär samtidigt som jag går innanför dörrarna på jobbet och tar min första kopp kaffe, öppnar mejlboxen och återinträder i en socialrealistisk verklighet.

Men bara så ni vet. Jag har alltså ett helt bibliotek i huvudet men där lejonparten av böckerna förblir oöppnade. Och när jag ser mig omkring känns det ofta ganska dystert att tänka på hur många bibliotek som finns i andra huvuden och som heller aldrig kommer att komma någon annan till del.

Johan Hilton

Johan Hilton är redaktör på DN Kultur och har hittills fått ur sig två böcker i fysisk form.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fridhemsgatan 07.15

Boule är genialt för varma, soliga kvällar

Efter en vaggande resa med nattåget från Malmö skyndar jag till lägenheten och vidare till jobbet. På trottoaren ser jag vattnet flöda längs med lutningen vid östra delen av Norr Mälarstrand och att en vattenslang ringlar sig över cykelviadukten.

Väl på jobbet ser jag bilderna på lågorna, brandmännen och rubriken: ”Brand totalförstörde restaurang i Rålambshovsparken. Boulebar har brunnit ned.”

Jag tänker direkt på sommarens kvällar vid Riddarfjärdens norra strand då ljudet från musikernas instrument vibrerat ut över parken från restaurangen, alla utklädda möhippor och svensexor som sökt sig till de grusade planerna för att tävla i klotkastningen och hur jag firade min födelsedag med en stor brunch på barens veranda.

Boule kan vara den mest geniala sociala aktiviteten för varma, soliga kvällar. Liten fysisk ansträngning, taktiskt tänkande och knapp bollkänsla behövs.

Polisen har startat en utredning, men oavsett vad den kommer fram till har Stockholm blivit en restaurang fattigare.

På barens hemsida har ägarna skrivit att de kommer ”jobba hårt för att få upp Boulebar till sommaren”. Hoppas att den kommunala byråkratin och byggnadsnämnden är av samma åsikt.

Stockholms motsvarighet till Central Park behöver ett vattenhål som detta – en grusig mötesplats med klotrullande och ett komplement till picknickandet.

Carl-Johan Kullving

Carl-Johan Kullving är webbredaktör på DN Ekonomi och kastar hellre kloten högt än hårt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tegnérgatan 20.30

”Tror du att servitören tror att vi är frireligiösa nu?”

I ett svagt ögonblick går jag med på det. Annars brukar jag förlägga den vita månaden till den kortaste, det vill säga februari. Men nu ska det alltså detoxas i januari.

Det kan bli spännande, intalar vi oss. Prova nya saker, uppleva Stockholmsnatten med helnykter blick.

Jag läser på om alla fördelar med att ta sig en vit månad – men hittar bara nackdelar. Vetenskapliga rön som varnar för den falska känsla av renlevnad en helnykter period invaggar oss i. En kändiskock som slår larm om hur detoxjanuari och flyende gäster tvingar ner krogbranschen på knä. Känner mig usel, den vita månaden visar sig plötsligt vara dålig både för mig och restaurangnäringen.

För att döva det dåliga samvetet beslutar vi oss för att kombinera alkodetoxen med att uppsöka oprövade inrättningar. Först ut blir den vietnamesiska krogen i Vasastan, där vi beställer en massa exotiska rätter med mynta och alkoholfri öl. Vi känner oss duktiga.

”Tror du att servitören tror att vi är frireligiösa nu?”, undrar han.

”Absolut”, nickar jag och försöker lista ut vilken församling som skulle passa oss bäst.

Den goda stämningen håller i sig till nästa stopp. Efter två alkoholfria drinkar – med ännu mer mynta – kan vi utbrista det klassiska ”Vi är höga på livet” på ett nästan trovärdigt sätt.

Känner mig något mindre frireligiös när jag vaknar av helvetiskt kliande nässelutslag på huvudet, händerna och under (!) fötterna. Om orsaken kan härledas till en överdos av mynta eller till själva detoxen är ännu höljt i dunkel.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är chef på DN Stockholm och har ett förflutet i Filadelfiakyrkans kör ”Unga sångare”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Hej! Hoppas klådan gått över! Det jag (nästan) får utslag av är ordet "frireligiös", som ju mestadels har en nedsättande klang, vilket även SAOL noterar. Det relevanta ordet tycker jag är "frikyrklig", som dock efter skilsmässan kyrka-stat kan användas om alla som är anslutna till ett kristet trossamfund. För övrigt visar undersökningar att en rätt stor andel medlemmar och präster/pastorer, även inom Pingströrelsen, då och då dricker alkohol. Lycka till med vit månad!. Evan Berjlund,

Evan Berjlund, 14:26, 12 januari 2017. Anmäl