Sundbyberg 15.47

Så uppstår en lattemamma

Jag har varit på öppna förskolan i Hallonbergen och lyckats ragga upp två okända mammor där. Vi bestämmer oss för att ta en promenad runt Lötsjön och Råstasjön med barnvagnarna.

Vuxet sällskap är något jag ständigt saknat under min föräldraledighet och det känns kul att promenera med de nyfunna vännerna. När de frågar om vi ska ta en kaffe efter promenaden blir jag glad. Jag kommer från Värmland och i min värld betyder att ta en kaffe att man slår sig ner och njuter av drycken i godan ro.

Så är det inte riktigt i Stockholm.

De vana lattemammorna beställer varsin kaffe med mjölk att ta med. De placerar pappmuggarna i sina lattehållare på barnvagnarna och fortsätter promenaden utan problem.

Jag har ingen lattehållare. Jag dricker dessutom kaffet svart vilket gör att jag bränner mig på tungan. Jag försöker balansera den varma muggen i ena handen och skjuta barnvagnen med den andra. Det är svårt.

Jag har ingen modern Bugaboo eller Stokke som kan vända på en femöring. Vi har ärvt barnvagnen av svägerskan i Kil, den har rejäla hjul och är stadig som en pansarvagn. Att svänga med en hand är näst intill omöjligt. Efter en knapp kilometer har de andra druckit upp och slänger nonchalant sina pappmuggar i en papperskorg. Jag har halkat efter, och knappt hunnit få ner en klunk. Jag kastar min näst intill fulla mugg och börjar förstå varför det här med latte är så populärt bland småbarnsföräldrar.

Nästa grej på min inköpslista är en kaffehållare.

Caroline Englund

Caroline Englund är redaktör och reporter på DN och har världens gulligaste barn men tycker att det är rätt skönt att jobba igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Marieberg 08.30

Tar man bara vid där man slutade innan semestern?

Det regnade över Stockholm samma dag som mina semesterdagar obönhörligen var slut.

Var börjar man då? Börjar man om eller tar man bara vid där man slutade innan semestern – precis som om ingenting hade hänt?

I ett tillstånd av tilltagande förvirring beslutar jag mig för det enklaste: starta på ny kula, vända blad, raka ner alla gamla anteckningar i papperskorgen och sätta tänderna i listorna över de domstolsförhandlingar som ska ske under de närmaste veckorna i länets domstolar.

Efter en knapp timme inser jag yrvaket att det sannolikt var det minst upplyftande jag kunde ha gjort. Förbi flimrar det svåra, smärtsamma. Vårdnadstvister, narkotikabrott, stölder, grova rån, misshandel, djurplågeri, olaga hot, våld mot tjänsteman, vapenbrott.

Vapenbrott? Kan det vara något…?

Jag kollar med åklagaren. Han konstaterar lakoniskt att fallet inte är av något särskilt intresse för det handlar ”bara” om en kille som stoppades i sin bil i Årsta och som råkade ha ett skarpladdat kulsprutegevär i bagageluckan. Han har inte kunnat (läs velat) förklara varför eller vems vapnet egentligen är så någon större grej lär det inte bli av det.

Killen är förresten på fri fot för närvarande. Han riskerar förstås fängelse. Om han blir dömd.

Men det är klart. Det är inte av något särskilt intresse. Det är bara Stockholm, en annan del av Stockholm.

Ulrika By är reporter på DN:s Stockholmsredaktion.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kungsholmen 08.30

Det man får i en sovmorgon förlorar man ofta i brallor

Slutet av augusti innebär en nystart för många stockholmare oavsett om den innefattar nya klasskamrater eller huka i fisvarmt poolvatten och kallprata med HR-chefen på kick-off. Själv har jag räknat ner dagarna till ett visst datum i ett halvår, det har lyst från kökskalendern som en fyr i småbarnsdimman. ”Förskolestart-inskolning” står det.

Så kom då dagen. 1,5-åringarna var så peppade att de vaknade redan innan fem (skojar, de vaknar lite olika tider för att upprätthålla en air av mystik).

Vi var en spänd, lite finklädd kvartett som gav oss i väg. (Jag kan eller kan inte ha glömt byxor men det man får i en sovmorgon förlorar man ofta i brallor).

Allt gick så bra, barnen lekte likt glada änglar och delade med sig av kommunala spadar och bollar.

Fan, det går ju riktigt bra det här, säger maken, fäller ner solbrillorna och lutar sig tillbaka på träbänken på gården. BRAAAK! Men vad var det?

Bänken, som enligt personalen har ”hållit för generationer av föräldrar” klappar ihop. Inom en timme har barnen blivit tvärilskna, pillat upp lunchgrytan i sin egen respektive min näsa och jag har lyckats visa underbrallorna varje gång jag satt mig ner.

Det blir som det blir. Ingen planerar att sitta utan byxor med näsan full med gryn på Den Heliga Graalens dag. Höstterminen är full av nybörjare men det finns för det mesta en silverkant på klantmolnen.

Förskolebarnen kunde i alla fall känna sig oerhört mogna jämfört med somliga föräldrar.

Hanna Mellin är reporter på Stockholm och har tagit ut en semesterdag i början av nästa vecka för att köpa byxor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Blackeberg 21.20

Om ­vi sparar kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna

– Jag vill utomlands, proklamerade min dotter före sommaren.

– Jag också, konstaterade jag snabbt och började kolla på resor.

Men modet sjönk vid en titt på priserna. De vita stränderna på sajterna är inte anpassade efter sådana familjer som min lilla, det finns mängder av erbjudanden för två vuxna och barn, men inte för EN vuxen med ett barn.

Omöjligt, förklarade jag för dottern. Hon suckade. Jag likaså.

Det svider i mig att pengar stoppar oss från att upptäcka världen. Fast visst fick vi en fin sommar, vi reste på vårt sätt, med tältet som bästa vän drog vi runt på stränder och mängder av sandkorn letade sig in i våra fickor och väskor och åter hemma i Blackeberg känns lägenheten plötsligt väldigt trång.

Vi bor i en tvåa, vi delar på en våningssäng. När skolan nu började kom dottern med ytterligare en önskan: Hon vill ha ett eget rum.

Rimligt, tycker jag och kollar efter säng till mig att ha på den inbyggda balkongen. Men även den lilla förändringen kostar.

– Du får välja. Antingen delar vi rum och lägger pengar på att resa. Eller så får du ett eget sovrum.

Dottern tänker och väljer resandet och i mitt inre jublar jag över beslutet. För eget rum kan inte ersätta lyckan över att om ­vi sparar ordentligt kan vi stoppa fler sandkorn i fickorna redan i vinter.

Jag börjar drömma igen, tar fram datorn, ser världen som finns där. Och skulle vi inte komma dit så är vi ändå lyckligt lottade jag och mitt barn. Vi har ju fortfarande kvar sandkorn från sommarens tältäventyr.

Caroline Cederquist

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och kan konsten att laga mat på stormkök.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Luma 8.05

Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan

Mamma, när är vi egentligen lediga nästa gång?

Femåringens börja-skolan-entusiasm har fått en backlash på terminens tredje dag. Klockan är 8.05 och hon sitter halvsovande bredvid mig. Vi är en liten klunga som väntar på den försenade morgonbåten med stigande irritation.

”Manboy, manboy, you can call me manboy”. Eric Saades schlagersadism dånar med plötslig chockverkan från en odefinierbar plats ute på Lumabryggan.

Vad i hela friden? Jag rycker till, redo att gå till attack. Till slut förstår jag att musiken kommer från en kepsprydd kille, förmodligen från hans byxficka. Den unge mannen är speciell, brukar prata med folk helt obekymrat på ett sätt som killar i hans ålder normalt inte gör.

Friends gamla schlagerdänga fortsätter med sin levnadsvisdom inifrån killens ficka:

”Lyssna på ditt hjääärta som veet vad du känner… det finns ingen aaannan än du som bestämmer!”

Samtidigt bryter solen fram och det är som en installation där på bryggan. Bristen på ängslig självcensur och varumärkesbyggande coolhet är så avväpnande att jag glömmer bort att vara stressad.

Jag kommer på mig själv med att begrunda Thomas G:son-texten med ett fånleende.

Lyssna på ditt hjärta… tja, det kanske inte är så dumt ändå? Nästan djupt faktiskt.

Båten kommer och helgkänslan infinner sig där och då. Jag bestämmer mig för att lära min dotter allt om fredagens magi. Känslan som påminner om en paljettprydd tonartshöjning och sensommarsol. Och som får en att orka gå upp de där dagarna man bara vill somna om.

Catia Hultquist

Catia Hultquist är Stockholmschef och älskar fredagar och saltlakrits.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Norra Bantorget 17.45

Gick han till Kina för att kissa?

Det är 15 minuter kvar till avspark. Sverige ska spela sin första match i EM. Jag och min sambo har stämt möte med några kompisar för att se matchen på storbildsskärm vid Norra Bantorget.

Kön ringlar sig runt gathörnet och vi inser att vi inte kommer in på baren och måste därför snabbt komma med en plan B när min kära sambo känner att hans blåsa är på väg att brista. Som tur är finns en offentlig toalett rakt över vägen. Han lunkar iväg medan jag scrollar runt på mobilen för att leta upp närmsta ställe där man kan få köpa sig en öl och kolla på matchen. Minuterna går, nu är det strax avspark och min sambo har ännu inte dykt upp. Det går ytterligare några minuter och nu börjar jag bli otålig. Gick han till Kina för att kissa?

Så kommer han äntligen tillbaka. ”Toaletten var avstängd, så jag gick vidare och hittade en till toa. Den var också avstängd så jag gick tillbaka”.

Vi vet alla hur otroligt jobbigt det är att vara sådär extremt kissnödig och inte kunna få lätta på trycket. Jag vågar påstå att det är topp-tre jobbigaste situationerna som finns. Det slår mig att det finns väldigt få ställen för folk att uträtta sina behov på i den här staden. Antingen är de offentliga toaletterna avstängda eller så ser de ut som ett bombnedslag. Och de allra flesta kaféer vill att man ska vara gäst för att få använda toaletten eller så måste man betala 10 spänn (vem har småpengar dessa dagar?).

Alla kissar, flera gånger om dagen faktiskt, så att det ska vara så svårt att bara få lätta på trycket när man är ute på stan är för mig obegripligt. Nöden har ingen lag som det så vackert heter – är det då så konstigt att folk kissar i buskar och parker?

Emma Arpstrand

Emma Arpstrand är sociala medier-redaktör, avskyr att vara kissnödig och har aldrig mynt på fickan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Lilla Essingen 18.30

– Åh, ni köpte den vagnen. Den är riktigt bra. Bra hjul till vintern också.

– Ja, och nu har vi även skaffat mobil ovanför spjälsängen.

– Har ni skaffat babywatcher än då? Det måste ni ju bara ha.

De tre kvinnorna mal på, de beställer mat från sushistället på Lilla Essingen där jag och min dotter sitter och äter. De pratar om allt som nyblivna mammor behöver och jag ler. Men ju mer de pratar desto stelare blir mitt leende.
För de går aldrig in bakom prylarna och pratar om hur de egentligen mår.

Sanningen är denna: Alla nyblivna mammor mår inte bra.

När min dotter var bebis sov hon bara om jag gick omkring med henne i en bärsjal om nätterna. Sömnbrist är inget kul, jag led, tyckte jag var en usel mamma som drömde om sömn och jag tittade avundsjukt på kvinnorna som hade lugna bebisar och de log inbjudande mot mig, som om de tänkte: Men njut, kvinna, vad spelar väl lite sömn för roll i det stora hela!

Först när jag vågade prata om hur jag mådde så dök liknande historier upp från andra mammor.

Stockholm har blivit en stad för de lyckade, som om lycka vore ett konstant tillstånd. Vi ska göra karriär, ploppa ut ungar, vi ska le, vara kåta och tacksamma.

Kvinnorna på sushistället går. Vad vet jag, kanske kommer de att börja prata om det som på riktigt är viktigt.

– Ska vi gå, mamma? säger min dotter.

Jag tar hennes hand och vi går ut. Hon släpper handen och springer lite före mig. Då. Just då saknar jag att hon inte är där i bärsjalen längre så jag kan få dofta på hennes hjässa.

 

Caroline Cederquist är nyhetschef på DN Sthlm och upptäcker gärna världen från dotterns perspektiv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Hornsgatan 19.30

Efter massakern har jag försökt bemästra oron

Skulle det kunna hända här? Tanken har slagit mig flera gånger, i folk­vimlet i Almedalen, på bokmässan i Göteborg, i paraden på Stockholm Pride.

Det skulle vara så lätt. En ensam galning och en bomb.

Efter massakern i Orlando har jag försökt bemästra oroskänslorna i maggropen. Öppenheten är så oerhört sårbar, det krävs så lite för att orsaka förödelse. Vi undkom den med nöd och näppe på Drottninggatan härom året, men nästa gång? Sedan besinnar jag mig. Det sägs att den som bara har en hammare till hands ser allting som en spik till slut. Detsamma kan sägas om rädsla, den som fixerar sig vad allt som kan tänkas vara farligt kommer med tiden inte våga sig utanför dörren. Och så kan man bara inte leva.

Om ungefär en månad samlas hundratusentals hbtq-personer återigen för att fira Stockholm Pride och dra fram på gatorna under den stora paraden. Vi lär vara många som kommer att ha dödsskjutningarna på Pulse i bakhuvudet och som kanske till och med har börjat betrakta vår omgivning med viss oro. Skulle han kunna vara? Eller hon?

Men rädslorna och farorna kommer inte att stoppa oss den här gången heller. Tvärtom. Det var ju vår kamp emot dem som tog oss hit. Vid Stonewall Inn 1969 slog vi tillbaka mot hatet och diskrimineringen och det var då vår resa mot fullt medborgarskap började på riktigt.

Nu står vi här. Med opinionen på vår sida och med mängder av åskådare som flankerar Stockholmsgatorna under paraden. Hör du att de applåderar och jublar? Det är för att vi vågar och för att vi inte låter oss knäckas.

Johan Hilton

Johan Hilton är scenredaktör på DN och tycker att Sidetrack är det bästa gaystället i stan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Skinnarviksberget 19.55

Filosofier (Fritt efter Homeros och Strindberg)

Den sjunkande solens
fotoner slår in ifrån det
som i väster
var världens modernaste
förort när framtiden
framstod som bättre.
En trettitalsstolt ingenjörs-hit
i form av en vidlyftig båge
tar med sig vårt rusande ljusfång
till nyhippa trakter, med råge:
Hornsberg känner kärlek till vattnet,
där vimlet på spänstiga bryggan
har prägel av nutida vanor,
från IPA:n till en-axels-ryggan.

Och blickar vi sydvart en bit
ser vi glimret på drakarnas hjässa,
för skrapan i halvgammal press-trakt
är ännu förvånansvärt vässad.
Den skulle väl brädats av Haglund,
om pinnen fått bli vad den skulle.
Men solljuset glänser så piggt
över kronan på stående rulle.

En blänkande fjärd leder knippet
av strålar mot city-inseglet.
Där flödar de givmilt och brett
över Kungsholmens kändaste tegel;
vår präktiga tornprydda byggnad som
hyser båd’ nämndgäsp och skålfest.
Den skuggar, som om den tog hämnd,
nu en jättelik bunker till våldgäst
som rövat all luften åt öster
– en arkitektur-huligan!
Det tycks som en fjär utopi
att få in den i stans symfoni /
– knappt Hötorgstrumpeterna
bakom har klara’t; de ger lätt fobi.

Längst borta vid Värtan når ljuset
armadan av kranar så spända.
Där mynnar en led som trängt fram
under stöddiga byggen i gränsland.
Snart Solna gjuts samman med staden
– från sideshow till förstafiolen.
Jag frågar mig tankfullt på berget:
Ett sekel från nu är för solen /
en blinkning, en gäspning, en blixt,
så … vad ser hennes spejare då, tro?

Anders Bolling

Anders Bolling är reporter på DN och traskar ibland in i okända trakter på vingliga versfötter.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nytorget 20.05

Vore inte det ett extremt klyschigt ställe att dö på?

Det är försommar och Nytorget skimrar i kvällsjuniljuset. Urban Delis uteservering är full, men jag sitter inomhus, eftersom en av mina vänner är van vid ett 40-gradigt Jerusalem och riskerar att frysa ihjäl annars.

Själv är jag till följd av långt gången graviditet varm som den trendiga restaurangens infravärmare utanför. Jag har precis stoppat in en isbit stor som en champagnekork i munnen när min kompis Jonatan berättar något roligt – och jag skrattar ner hela den frusna klumpen i halsen.

Jag får inte luft. Isbiten sitter fast. Panik.

Runt omkring mig sorlar middagsätare. Ska jag dö nu? På Urban Deli vid Nytorget? Vore inte det ett extremt klyschigt ställe för en DN-journalist att sluta sina dagar på?

Katastroftankarna rusar medan Jonatan, som aldrig har utfört en heimlich, försöker utföra en heimlich.

Tårarna rinner, jag hostar och frustar och två okända kvinnor står plötsligt intill mig. En av dem försöker själv utföra livräddnings­manövern, men min mage är i vägen och isbiten sitter där den sitter. En klok servitör före­slår att jag ska dricka varmt vatten. Is smälter.

”Försök att andas”, säger den ena okända kvinnan, som har världens snällaste ögon. Jag gör som hon säger och märker att klumpen har börjat glida undan. Jag kan andas. Uppståndelsen lägger sig, folk återgår till att äta. Jag tackar kvinnorna, änglarna, som visar sig vara sjuksköterskor.

Inser sedan hur många Södersvala människor som just har bevittnat min dödskamp.

Fysiskt oskadd, men med stukad självkänsla, sätter jag mig i en taxi och åker hem.

Emma Bouvin

Emma Bouvin är reporter på DN och äter numera bara krossad is.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0