Arninge golfklubb 16.15

Skidor med pannlampa – där har min gräns gått

Lätt stressad sladdar jag in på parkeringen och minns min lunchkonversation med säljaren i affären:

– Det är ljusflödet som är grejen, kolla lumenvärdet om du vill ha en bra pannlampa.

– Okej. Är 500 lumen bra?

– För 199 spänn? Skämtar du. Sjukt bra. Kolla den här, kostar 600, 180 lumen.

– Dessutom får du fem olika nivåer på ljusstyrkan och så har den boostläge om du inte känner att du vill dra på ännu mer.

Jag ska alltså åka skidor med pannlampa, teknikträning inför Stafettvasan i Täby konstsnöspår på Arninge golfklubb.

Det finns inget som får mig så lugn och harmonisk som att åka längdskidor. Kanske är det så andra upplever meditation, en sorts renande av själen. Det krävs inte mycket snö för att jag ska ge mig ut. Och visst, jag har också dragit i väg med bilen ett par timmar för att hitta ett bra konstsnöspår. Men åka skidor med pannlampa – där har min gräns gått. När jag sett skidåkare vara på väg mot spåret hemma på Värmdö sent på kvällarna har jag tänkt:

1. Ser det inte väldigt töntigt ut?

2. Är det inte farligt? Ser man verkligen någonting?

3. Hur besatt kan man egentligen vara av att åka skidor?

Efter två timmar i konstsnöspåret på Arninge golfklubb har jag svaren:

1. Jo. Men lite coolt också, eller?

2. Allt handlar om lumen.

3. Vet inte. Jag vill bara åka. Mer. Längre. Nu.

Ibland är det väldigt skönt att omvärdera sina principer. Vilken idiot jag varit som missat den här möjligheten – klart man ska åka skidor med pannlampa.

Kanske dags att testa boostläget redan i kväll?

Martin Fransson

Martin Fransson är sportchef på Dagens Nyheter och längtar alltid efter snö.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Solna 20.37

Ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndag

En gång i tiden gick det på fredags­kvällarna som ett lämmeltåg av ungdomar mellan centrumgårdarna i Kista, Husby och Akalla. Massor av unga människor i rörelse, varav några inte alltid betedde sig exemplariskt, men som snarare var att jämställa med busungar än kriminella.

Ibland uppstod det bråk och någon fick en käftsmäll, men ovänskapen sträckte sig sällan längre än till måndagen då nästa skolvecka började.

Jag har också tillbringat mycket tid i stan, där jag har sett människor bli sparkade i huvudet eller knivskurna, mött ungdomar och äldre som har gått ned sig helt i droger. Människan är ofta inte en rimlig varelse, vissa av oss ­kommer alltid falla för frestelser eller ge efter för jakten på en snabb inkomst.

Svärta och sorg är delar av alla människors liv, men det som pågår i våra socioekonomiskt utsatta områden i dag – där relativt lindriga snedsteg eller upplevda kränkningar kan leda till mord – är en nationell kris.

Det är en pågående särskild händelse som kräver en blocköverskrivande överenskommelse kring hur situationen för barn och ungdomar som bor i dessa trakter ska förändras. Ett sakläge som behöver hanteras över ett antal mandatperioder utan att påverkas vid maktskiften.

Efter ännu ett mord på en ung man, knappast årets sista, är det vad jag mest av allt ­önskar av 2017 – den politiska viljan att bygga om tillsammans.

Behrang Behdjou

Behrang Behdjou är reporter på DN och sörjer med ännu en familj som har förlorat ett barn. Vila i frid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Tensta allé 06.47

Plötsligt känns kylan märkligt uthärdlig

Jag vaknar helt matt och förbannar min pojkvän eller bostadsmarknaden eller klassamhället eller vem som nu har bestämt att han ska bo mer än trettio sekunder ifrån DN:s redaktion.

På något sätt har det blivit så att jag numera börjar jobba okristligt tidigt om morgnarna – jag säger okristligt tidigt, men varje morgon blir jag lika kränkt när jag kommer till jobbet och inser att det redan vimlar av folk – och även om jag alltid varit enerverande morgonpigg måste det väl finnas gränser för hur snart efter tolvslaget en människa ska behöva lämna sitt (eller rättare sagt sin pojkväns) hem.

Men det gör det inte. Alltså vacklar jag upp, trålar med båda armarna släpandes längs med golvet efter något att ha på mig, och går ut.

I samma stund som jag kommer upp på en av gångvägarna intill Tensta allé blir jag glad. Fortfarande nyvaket avtrubbad och invirad i lager efter lager av halsduk känns kylan märkligt uthärdlig, den till synes evighetslånga tunnelbaneresan in till Fridhemsplan mysig, dagens etthundra miljarder texter att skriva inte så oöverstigliga.

För en kort stund mulnar det till i huvudet när jag som vanligt inser att det inte finns någonstans att köpa kaffe och snus vid tunnelbanan, men det ska inte få mitt nygoda humör att dala. Jag står still i rulltrappan för att spara energi. Sen går jag på tåget och åker till jobbet.

Greta Thurfjell

Greta Thurfjell är skribent på DN Kultur och har nu bara etthundra miljarder minus en texter kvar att skriva.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Arlanda 12.43

Hemkomsten är en snösmocka av svärande svenskhet

Att komma hem ska vara en schlager, men ofta är det ett rekviem.

De allra flesta av oss kan förstås känslan. Efter en tid i solen är det dags för hjul mot asfalt på Arlanda. Vi har redan blivit matade med diverse skräckrapporter: ”Minus 27 hemma och arktisk snösmocka, inte ett tåg har gått på tre veckor och inuiter jagar i denna stund pingvin i Strömmen.”

Ändå är det omöjligt att vara förberedd på exakt hur kroppen mår när vi kliver ut från ankomsthallen, noterar att flygbussen avgår om 17 minuter – ”varför MÅSTE den stanna på Järva krog av alla ställen?” – känner blötsnön tränga sig in i de alltför tunna skorna och förgäves viker upp kragen på sommarjackan för att hålla Sverige så långt borta från huden som möjligt.

Kanske är detta det svenskaste som finns. Stegen ut på vintertrottoaren, blängandet mot grå snöhimmel, minnena av sand under fötterna som krossas av snålblåst och halka. Hur vi med våra taxfreekassar i hand upprepar en stor mängd av synonymer till Mörkrets Furste och känner att det är just i denna nordtyska avkrok han har sitt fäste.

För ett par dagar sedan stod jag öga mot ögon med en spindel stor som en välfödd chihuahua. Henne slipper jag nu. I gengäld får jag fulla tvärbanor där människor står innanför varandras byxor, marginalskatter och cyklister som vill döda mig.

Finns det verkligen rum i hjärtat för en sådan stad?

Varför skulle jag annars komma tillbaka.

Erik Helmerson

Erik Helmerson är ledarskribent på DN. Det han saknar mest från Indien är maträtten nicobar prawn curry.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Bagartorp 20.30

Nu jäklar ska vi nattvandra. Eller…

De hänger i ett litet bortglömt förråd, ett par rum in i fritidsgården. Jackorna. De röda. På ryggen står det ”Nattvandring.nu” med vita bokstäver och nu ska de dammas av, plockas fram, användas.

På skolan intill går det tusen elever, flera hundra av dem har fått inbjudan till kvällens uppstartsmöte och nu sitter vi här, tio föräldrar. ”För jäkla dåligt”, muttrar en av mammorna som hade hoppats på uppslutning och engagemang. ”Men det är ju fantastiskt att ni är så pass många”, kontrar den kommun­polis som kommit för att visa att rättsvårdande myndigheter bryr sig.

Det visar sig att tre av föräldrarna som kommit har barn som är sex år. De vill inte vara med och nattvandra än, men gärna informera sig om vilka ungar det är som eldar i deras trappuppgångar, slår sönder fönsterrutor och härjar i området. Personalen på fritidsgården bekräftar att det är stökigt. Många som hänger på gården förstår inte kopplingen mellan skade­görelse och minskat ekonomiskt utrymme att satsa på den verksamhet som är till för dem.

Vad är problemet? undrar vi. ”Gangster­kulturen”, svarar fritidsledarna. Ett svårsmält, mångfacetterat svar, även om flera av oss direkt får en bild av vad de menar.

Två dagar senare landar beskedet att kommunen beslutat att lägga ner fritids­gården, flytta den till det socioekonomiskt lite finare området någon halv­kilometer bort. Nu jäklar ska vi nattvandra, tänker vi. Eller, orkar vi det?

Ulrika By

Ulrika By är reporter på DN och navigerar just nu på tonårsförälderns hav. Det är fullt av grynnor. Och alldeles underbara vikar och öar av liv.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ekängen 15.42

Kanterna – en viktig del av den sällsynta finskottningen

I min uppväxt i Västerbottens läns inland hände det att första snön kom i slutet av september. Snötäcket lade sig ofta i mitten av oktober och stannade till strax innan valborgsbrasan skulle tändas.

Dagarna med snösmältning var under ­detta dryga halvår sällsynta på 70- och 80-talen. Därför var ”Lapp-Stockholm”, som Lycksele kallas ibland, en parad av välskottade gårdar på Södermalm, Norrmalm och inte minst de villaområden som på 70-talet växte utanför den lilla stadskärnan.

Att skotta snyggt var – och är – i dessa trakter lika viktigt som att hålla gräsmattan i trim under sommarhalvåret. Garageuppfarten och gångstigarna ska vara jämna och inte släppa igenom grus eller asfalt. Fina kanter – denna viktiga del av den utanför Norrland så sällsynta finskottningen – ska inte hastas fram, utan ta sin tid att skapa.

När jag 1988 flyttade till huvudstaden möttes jag av en, om jag ska uttrycka det artigt, något annorlunda skottningskultur. Snö skyfflas här undan lite på måfå, med en statistiskt väl grundad förhoppning om att den snart ska tina bort.

Denna neurotiska Stockholmsvinter med drygt 50 centimeter snö den 9 november, tolv grader varmt på nyårsafton och 25 centimeter snö igen den 9 januari har det funnits tillfällen när även jag tappat sugen i mina försök att föra in finskottningskultur i 08-land.

Men så kommer två bilder i mobilen från min barndomsvän som bor i Gustavsberg: en före och en efter skottningen.

”Kanterna ser bra ut”, messar jag tillbaka.

Inget svar. Det är ju självklarhet, oss finskottare emellan.

Mats J Larsson

Mats J Larsson är politikreporter på DN och gav nyligen en snöskyffel till äldste brorsonen i inflyttningspresent.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kungens kurva 13.54

I bilöknen är man liten och ganska ensam

Vi går från tunnelbanan i Skärholmen mot Ikea som vi gjort många gånger förut. Den skyltade vägen är den vanliga men efter en stund tar gångvägen slut. Ett stort hål som är en del av ett motorvägsbygge finns bakom stängslet rakt över gångvägen.

Vi funderar på hur vi ska klara oss över avspärrningar och sex filer fyllda med bilar, men inser att det vore att leka med döden. Vi traskar söderut innan vi halvvägs till Fittja hittar en gångbro över till Kungens kurvas köplador.

Väl över motorvägen knallar vi mellan rader av väldiga bilparkeringar upp mot de ännu väldigare bilparkeringarna vid Ikea och känner oss ganska små och ensamma i ett blåsigt tomrum. Här är det långt mellan husen och de ytor som är till för bilar är större än alla andra ytor tillsammans.

Några dagar senare promenerar vi bland 1700-talshusen på Mariaberget och blandar oss med alla turister som fotograferar utsikten över centrala Stockholm från Monteliusvägen. Vi hör åtminstone fem främmande tungomål.

Här känner vi oss inte små och det är nära till människor och hus. Centrala Stockholm är inte särskilt högt eller storvulet. Bortsett från några låga höghus, Stadshuset och kyrktornen har vi en ganska låg, men tät, innerstad.

Det finns mycket att göra för att hela Stockholm ska bli byggt mer för människor och mindre för bilar – som det råder politisk enighet om. Men det kanske går…

Anders Sundström

Anders Sundström är reporter på DN Stockholm och älskar stadspromenader.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mall of Scandinavia 20.30

Det uppstod en form av fridfullhet

Jag köpte biobiljetter till min trettonåriga lillasyster. Kanske inte den roligaste julklappen, men jag hade inte träffat ­henne så mycket den
­senaste tiden och det kändes kul att göra något tillsammans.

Mall of Scandinavia har dessutom en Imax-biosalong och jag tänkte att den gjorde sig väl för den nya ”Star wars”-filmen. Trots att jag inte är någon shoppingfantast var jag också nyfiken på det nya jättevaruhuset som jag ännu inte hade besökt.

I USA brukar man kalla de stora shoppingcentrumen för kommersialismens kyrkor. Det är där rastlösa ungdomar i landets mindre städer träffar varandra och att åka till ”the mall” på helgen är en ritual för många familjer.

Riktigt så kul var inte Mall of Scandinavia. Gallerian såg ut precis som jag förväntade mig. Samma butiker som alltid, samma ­franchiserestauranger.

Men trots att den halvkalla taco-bowlen inte var något att hurra för och ”Star wars”-filmen inte direkt lämnade något bestående intryck var det hela en trivsam upplevelse.

I den enorma gallerians oansenlighet uppstod en form av fridfullhet, ett utrymme för mig och min syster att umgås. Det var jag, hon och ett gäng hopplöst ointressanta butiker. Vi kunde prata om skolan, pappas pappiga sms-ande och hiphopartister som vi båda tycker om.

Det sägs att gemenskapen är en av de vikigaste anledningarna till att män­niskor är religiösa och på ett underligt sätt kände jag igen mig i beskrivningen att shoppingcentret blivit ett slags kyrka.

John Falkirk

John Falkirk är reporter och nog gubbigare än vad han vill erkänna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nynäsvägen 08.44

Så var det dags igen. Inställda bussar. Pendlare i diket.

Jag blev lite till freds när jag för några veckor sedan läste att skolorna stängt och alla bussar ställts in i först Östersund och senare i Sundsvall. Båda städerna var hala som ett fruset Armageddon.

Förstå mig rätt, jag har ingen sjuklig drift efter att få se jämtar eller medel­padingar bryta lårbenshalsen, men det kändes som payback time.
Varje gång den här storstan drabbas av det som i kvällspressen benämns med valfri kombination av snö-, kaos, chock-, halka, ryss-, polar-, attack och (jo, faktiskt) smocka och trafiksystemet brakar samman hörs ett hest hånskratt från vidderna norr om Dalälven.

Den som inte bott ett tag i en stad där 786 000 personer ska transporteras kollektivt varje dag och gatunätet samtidigt ska svälja 490 000 bilar har inte en susning om den logistiska utmaningen i att hinna röja, salta och sanda på sammavägar där bilar snart ska blockera allt utrymme innan bilarna kommer dit.

Den här gången funkade det trots allt ganska bra. Men kommer halkan precis när rusningstrafiken ska börja är uppgiften i princip omöjlig. Så var det den 1 november 2006. Kommer det 40 centimeter snö på mindre än ett dygn är utmaningen lika herkulisk. Så var det den 9 november i fjol. Båda de kaosdagarna inträffade dessutom en månad innan vintern brukar börja. Det är som om Kiruna skulle få 40 centimeter den 15 september, minus en halv miljon bilar.

Så här är det, kära norrlänningar: för att behålla trafikordning i Stockholm sådana dagar skulle det krävas en polisstat.

Anders Bolling

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ja tack, gärna en svensk polisstat.

KARIN TAMM, 09:08, 6 januari 2017. Anmäl

Alvik 17.39

Om jag inte jobbade i stan skulle jag inte åka dit särskilt ofta

Jag sitter i avgasmolnet på väg mot förorten. Vänder lättad hem trots att motorn går på tomgång mer än framåt. Tänker att ordet förort i sig signalerar att här bor folket som går före, snarare än de som sackar efter.

I höstas anklagades jag för att vara förortsrasist. Jag använde ordet förort i en artikel och nedvärderade enligt läsaren de boende i området. Då försvarade jag mig med att förort är ett neutralt begrepp – även om det ofta ses i sammansatt form med problematik. Sanningen är att jag är en förortsromantiker som nu sjunger förortens lov även i en rusningsbil.

Lyckligtvis har jag historien på min sida. Förorten är lika gammal som staden visar fynd från Persien. En tusen år gammal stenrelief skildrar ett rikt folkliv utanför murarna till staden Madaktu.

Vi är dessutom i majoritet. Sex av tio stockholmare är förortsbor och andelen ökar. När vi blir en miljon år 2024 bor bara 35 procent innanför tullarna. Vid det ­laget borde väl övriga 685.000 invånare få vara med och definiera vad centrum är. Om jag inte jobbade i stan skulle jag inte åka dit särskilt ofta. Ledig tid vänder jag sulorna åt helt andra håll. Stockholm city är bara ett av stadens alla centrum.

Stadsbyggnadsborgar­rådet säger nu att han vill bygga mer stad och däcka över spår för fler bostäder i tunnelbanekartans zenit. Men redan nästa år får Centralen konkurrens av City­banans nya station Odenplan. Om tio år aspirerar fler knutpunkter på centrumstatus. Nya stadsdelar blir förorter, gamla förorter blir mindre perifera. Jag välkomnar alla, särskilt minoriteten som ännu inte förstått det, att styra mot orten som går före.

Jessica Ritzén

Jessica Ritzén är urban klimatreporter och obotlig förorts­romantiker som överlevt tre år utanför tullarna i Nockebyhov.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0