Sundbyberg 13.30

Skäggtrenden måste dö. Den är inte bara skadlig för rakhyvelsbranschen – den är minst lika skadlig för oss skägglösa stackare med barnansikte.

Jag går genom Lilla Alby mot centrala Sundbyberg. På vägen dit passerar jag Flipperdoktorn, en liten lokal där en herre tjänar ihop sitt levebröd genom att reparera gamla arkadspel.

Jag skrockar gott och minns tillbaka till vintrarna i Hemavan. Till timmarna vid arkadspelet utanför lunchrestaurangen.

Håhå, skrockar jag igen. Det var tider, det.

Strax därefter går jag in på en liten kiosk för att köpa snus. Expediten vägrar låta mig köpa snus trots att han envetet och misstänksamt synar mitt körkort under en lång och smärtsam stund.

Till slut tvingar han mig att rabbla mitt personnummer. Jag tror inte att han menar allvar. Ser jag verkligen ut att vara underårig?

– Nej, säger han. Men det är så svårt att bestämma ålder nu för tiden. Alla har ju skägg.

Jag nickar förstående. Mitt yttre visar ingenting, men på insidan är jag rasande. Jag rabblar mitt personnummer, plockar upp min snusdosa och åker hem.

Där bestämmer jag mig för att göra allt för att aldrig mer bli tagen för en underårig. Jag skaffar mörka skor i skinn. Stoppar tröjan innanför byxorna. Kammar mig.

Ett par veckor senare frågar jag människor på stan om den senaste nyhetshändelsen. En kvinna vägrar låta mig ställa frågor.

Hon tror att jag är en skolelev som driver med henne.

Det stora problemet med alla nyvuxna skäggmän är att de skapar ett vi och dem. På ena sidan finns personerna med ett för stunden eftersträvsamt genetiskt anlag. En grupp som bara genom ett par dagar av dålig ansiktsvård kan bli coolast i stan.

På andra sidan finns vi. Bäbis­kinderna. Vi som får kämpa för varje millimeter mustasch. Vi ser inte härligt avslappnade ut med några dagars stubb – vi ser inte kloka ut.

En dag kommer trenden att dö. När den väl gör det kommer vi stå starkare än någonsin. Våra barnansikten kommer att fira trium­fer i framtiden. Folk kommer be avundsjukt om hudvårdsråd.

Ingen kommer att ifrågasätta oss för vår avsaknad av skägg. Men vi kommer fortfarande inte kunna köpa snus utan att behöva visa legitimation i kassan.

Anton Säll

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Vik 18.23

Jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur katten smyger på något. Sakta, sakta, låg som en sportbil, rör den sig framåt i gräset. Den förbereder en attack.

Jag spanar för att se om det är en fågel eller kanske en liten mus som ligger illa till. Då ser jag, det är en igelkott!

Jag slänger allt jag har för händerna och rusar ut i bara strumplästen. På bara några sekunder har jag fångat in katten och stängt in den i huset. Igelkotten kan traska vidare.

Jag vet inte vem jag räddade från en riktigt obehaglig upplevelse, katten eller igelkotten. Förmodligen katten.

När vi flyttade ut på Värmdö hade vi igelkottar på tomten. Man såg dem i skymningen, och jag lärde mig att man inte ska ge dem mjölk. Det blir de dåliga i magen av. Nu är det många år sedan jag såg någon, förmodligen mer än tjugo.

Igelkotten har, trots sitt taggiga försvar, svårt att klara sig i dagens trafikerade samhälle, och jag hade nog inte trott att jag skulle få se detta urtidsdjur på nära håll igen.

När jag sedan läser på nätet att det ryktas om att en igelkott, som vant sig vid både trafik och människor, har flyttat in på tunnelbanestationen i Axelsberg, känns det hoppfullt på något vis.

anna.kyringer@dn.se

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0